Ebola är min dotters senaste skräck – hur ska jag hjälpa henne?

Trettonåringen är rädd för det mesta. Nu är det ebola som är orsak till den största oron och hon söker själv information på nätet, något som bara förstärker känslan. Psykologen Martin Forster ger i dag flickans mamma svar på hur hon ska hantera dotterns problem.

Fråga: Hej! Min dotter är tretton år gammal och har i många år varit rädd för det mesta som hon ser och hör.

I två år var hon rädd för att jorden skulle gå under år 2012. Det hade nämligen hennes storebror berättat om och om igen. Hon har nu tack och lov blivit av med just den rädslan. Men det dyker ständigt upp något nytt som hon blir rädd för.

Just nu handlar det om ebola. Dumt nog söker hon upp nya fakta om sjukdomen varje dag på internet. Därför har jag börjat ta hennes mobil då och då för att se vad hon söker på. Jag tror dock att hon raderar sina sökningar för att jag inte ska kunna se.

Hon har pratat med mig många gånger om det här, men jag blir lika arg varje gång. Hon behöver inte tänka på det där, tycker jag. Ebola finns inte i Sverige och det är en så liten risk att sjukdomen kommer hit. Men likväl är hon orolig för det och kan ligga vaken om nätterna med denna oro.

Hur ska jag hjälpa henne? Ska hon prata med någon om det här och allt annat hon är rädd för? Jag gillar inte att se henne så rädd och jag vet inte hur jag ska reagera när hon till exempel frågar om ebola kommer att komma till Sverige.

Svar: Tack för ditt brev. Det låter som om din dotter har det väldigt jobbigt och jag förstår att du också påverkas mycket av hennes oro. Jag tror också att problemet du tar upp har blivit vanligare i takt med att tillgången på medier har ökat dramatiskt senaste åren. Bara för fem år sedan var det få vuxna och ännu färre barn som kunde surfa på sin telefon. Samtidigt beror din dotters oro förstås inte enbart på nyheter och medier.

Problemen du beskriver påminner en del om ett brev jag svarade på tidigare (länk till svaret i DN den 17 februari 2014, se här intill) som handlade om generell ångest.

Samtidigt kan jag som vanligt inte ställa någon diagnos med enbart ett brev som underlag. Jag vet heller inte om dotterns oro är så omfattande att det över huvud taget är relevant att tala om diagnoser, men det låter som problemen upptar ganska mycket tid och innebär en hel del lidande.

Jag tycker därför att du ska kontakta en barn- och ungdomsmedicinsk mottagning (Bumm) eller barnpsykiatrin (Bup) och be om en bedömning.

Innan jag ger råd om hur du kan svara på din dotters oroliga frågor vill jag diskutera betydelsen av medierna. Hur mycket bidrar skrämmande information om Ebola till dotterns oro? Överdrivs betydelsen av medierna i den allmänna debatten? Det finns mycket forskning som har undersökt detta och svaret är entydigt: skrämmande information leder till ökad oro och rädsla hos många barn.

Det är därför bra att du har försökt att begränsa din dotters sökande efter information och nyheter om ebola.

Samtidigt verkar dina ansträngningar inte hjälpa och frågan är om du kan göra på något annat sätt. För det första brukar det vara svårt att kontrollera vilken information en trettonåring söker efter. I stället för att lägga kraft på att kontrollera hennes mobil tror jag att du kan nå längre genom att väcka hennes egen motivation till förändring.

Du har säkert försökt att göra det, men fortsätt i så fall med det. Motivation väcker man bäst genom att vara lyhörd och visa förståelse för hennes oro, samtidigt som man förklarar baksidorna med hennes beteende. Försök att nå fram till en överenskommelse som bygger på ömsesidigt förtroende, snarare än att du ska agera polis. Frågan är hur du kan göra detta och samtidigt handskas med din egen frustration och ilska.

Många föräldrar till oroliga barn blir arga, vilket leder till dåligt samvete, vilket i sin tur leder till att man kompenserar och kanske lugnar barnet lite för mycket. Små frågor och tecken på oro blir förstorade och uppmärksamheten riskerar att förstärka oron.

Jag vet inte om du känner igen dig i detta, men oavsett är ilska sällan hjälpsamt. Du kanske kan hantera den bättre om du släpper kampen att kontrollera din dotters sökande efter information. Det kan också bli lättare om du vet vad du ska svara när dottern ställer frågor till dig, vilket jag återkommer till.

Varför biter inte argumentet att det är så liten risk att ebola kommer till Sverige? Det beror på att oro inte är rationell. Människor har generellt svårt för att göra riktiga bedömningar av risker. Vi kan uppleva att det är stor risk att något ska hända trots att risken i verkligheten är minimal – och tvärtom. Därför kan vi vara livrädda för ebola men glatt cykla utan hjälm, fast det är oändligt mycket farligare.

Det finns en särskild tendens till att överskatta osynliga risker, som smitta eller strålning. En läskig hund kan man se och fly ifrån, men ebola kan finnas överallt. Eftersom din dotters oro inte är rationell så hjälper det inte att övertyga henne med logiska argument.

Det lömska med lugnande svar och argument är också att de bara lindrar oron för en kort stund, men i längden bidrar de ofta till fortsatt oron.

När din dotter kräver ett svar är det ungefär som att ta en Alvedon mot magsår. Ganska snart vill man ta en till tablett eftersom man inte har kommit åt roten till smärtan. Forskning har visat att man ofta måste lära sig att stå ut med ovisshet för att övervinna oro. Varje gång din dotter söker svar om ebola berövar hon sig själv den möjligheten. Oroliga barn blir ofta beroende av att få försäkran på detta sätt.

När din dotter ställer oroliga frågor bör du alltså försöka undvika att ge lugnande svar. Förklara varför och kom överens med dottern om vad du ska säga när hon ställer sina frågor. Det är bra att ge ett kort svar där du visar förståelse för oron utan att svara på själva frågan – ”Jag märker att du är orolig igen, men vi har ju pratat om det och jag kan inte ge dig fler svar än jag redan har gjort”. Det kan kännas empatilöst att inte svara, men dottern behöver inte uppleva det så om hon förstår dina motiv.

Samtidigt spelar det kanske inte så stor roll om du slutar att ge försäkringar, så länge din dotter fortsätter att söka information på annat sätt. För inte nog med att sådan information kan skrämma henne, den kan emellanåt också fungera som försäkran. I stället för att fråga dig om ebola kommer till Sverige ställer hon samma fråga till Google. Det lömska med detta är att informationen på nätet är obegränsad och går så snabbt att hitta. Även om hon får lugnande besked kan hon aldrig vara riktigt säker och kan genast leta vidare. Därmed får hon ingen chans att lära sig att leva med ovisshet.

Jag hoppas att du kan nå fram till din dotter med detta. Visa förståelse för att ebola eller andra saker är skrämmande och oroar henne, men försök att förklara baksidorna med att söka information.

Hennes utmaning är att ovissheten och oron först kommer att öka om hon slutar söka försäkran. Men kan hon motstå frestelsen att ta en ”Alvedon” kommer hon till slut att finna ovissheten mer uthärdlig. Då kanske hon kan börja grubbla över vanliga tonårsbekymmer i stället för katastrofer och sjukdomar.
Martin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *