Anpassar vi maten för mycket efter vår dotters ätstörningar?

Publicerat i DN 26 januari 2015

Den unga, vuxna dottern har ett ätstört beteende. Hur kan föräldrarna bäst stötta henne? Hjälper de henne när de anpassar sig efter henne när det gäller matinköp och matlagning, eller innebär det att de är medberoende?

Fråga: Min fråga gäller hur vi bäst kan hjälpa vår dotter att hantera sina ätstörningar. Hon bor kvar hemma trots att hon är över 20 år. Anledningen är att hon pluggar och vill undvika studielån, och att vi som föräldrar har möjlighet att ge henne denna goda start i livet. Det som komplicerar tillvaron, utöver det att vi är tre vuxna som ska försöka få ihop tillvaron till allas bästa, är att vår dotter har ett ätstört beteende. Det hela kan ha sin upprinnelse i att hon som barn var överviktig precis som hennes pappa var som barn. Pappa är sedan sena tonåren normalviktig. Jag själv skulle kunna väga några kilo mindre men prioriterar inte det framför god mat och lite extra gott till helgen.

Vi remitterades till läkare och fick hjälp av dietist när hon var barn. Jag vet inte om den hjälpen hjälpte vare sig henne eller oss. Jag tycker nog att vi redan hade, och har, både sunda matvanor och är en familj med en aktiv fritid.

Jag definierar vår dotter som en typiskt ”duktig flicka”. I gymnasiet började hon kämpa med sin vikt mer målinriktat, och på sina egna premisser. Det ledde till en viktminskning till något underviktig som hon är i dag. Nu till min fråga, hur hjälper vi henne bäst att hantera detta med mat och ätande?

Vår dotter är ”boss” i köket, och vi låter henne hållas. Hon styr med järnhand över matinköp och matlagning. Visst, vi hennes föräldrar äter ju annat än keso och tonfisk i vatten, men allt som lagas är baserat på lightprodukter. Det är ju något gott med detta för det är bra med nyttig mat, men ack så trist i längden. När det kommer till sötsaker som godis och kaffebröd så är det bannlyst hemma. Det får vi oftast smyga med om hon inte själv köper för att hon vill ha, för det vill hon ibland. Det är väl nu vi närmar oss min kärnfråga egentligen.

Hjälper vi henne genom att anpassa oss? När vi plockar undan eller låter bli att köpa frestelser för att hon inte ska hetsäta? Eller agerar vi medberoende? Jag kan tillägga att hon i dagsläget är något underviktig och att hon också är insiktsfull. Hon säger själv att det handlar om att hålla sitt inre kaos stången. Hon kämpar mot sina demoner, att inte vara tillräckligt smal och inte duga. Jag kan nog säga att både jag och hennes pappa har gjort vårt yttersta för att sätta hennes behov i centrum, gett all den kärlek och stöd vi någonsin kunnat. Hon går sedan ett år tillbaka hos en bra psykolog som hon tycker jättebra om. Men hur hjälper vi bäst?

Svar: Tack för ditt brev, där du tar upp en flera svåra och viktiga frågor. Jag vet inte hur allvarligt det du kallar för ätstört beteende har varit eller är, men det är välkänt att ätstörningar generellt innebär en stor belastning för familjen som helhet. Föräldrar och andra närstående riskerar att bli indragna och på olika sätt bidra till problemen, vilket är en farhåga du tar upp. Jag vill samtidigt understryka att inget i ditt brev tyder på att ni skulle ha gjort några allvarliga misstag eller fel, vilket jag återkommer till senare i svaret.

Mitt första råd till er är att fråga dottern om ni kan ta kontakt med hennes psykolog för att få svar på era frågor. En möjlighet är att ni träffar psykologen tillsammans med dottern för att diskutera hur ni ska förhålla er till problemet. Då har ni chans att få mycket bättre svar än vad jag kan ge.

Du tar upp frågan om medberoende, vilket innebär att närstående anpassar sig på ett sätt som i längden underlättar och förstärker en beroendeproblematik. Man vet att det förekommer i samband med ätstörningar och det är något man brukar ta upp i behandling och terapi. Det generella rådet är förstås att omgivningen ska sluta anpassa sig och därmed skapa förutsättningar för den drabbade att ta itu med problemen.

Ska ni alltså ställa fram chipsskålar och tvinga er dotter att hälla grädde i såsen? Nja, det gäller så klart att göra det på ett balanserat sätt, som kan liknas vid behandling av missbruk. Om någon exempelvis lider av alkoholmissbruk måste personen å ena sidan lära sig att motstå frestelser, som att hantera sina känslor och impulser i sammanhang där det förekommer alkohol. Å andra sidan bör personen på längre sikt inte utsätta sig för överdrivna frestelser, som att ständigt umgås med vänner som dricker mycket.

I ert fall kanske ni ska låta dottern styra över sitt eget ätande, samtidigt som ni utan att smyga tar fram den mat och de godsaker ni vill äta. I vilken mån ni ska rensa hemmet från frestelser beror också på var er dotter befinner sig i terapin. Återigen är det därför bra att få information från hennes psykolog. Kanske hon just nu behöver träna på att ta del av frestelser utan att hetsäta? Kanske är hon inte där än?

Sedan är frågan om er dotters mat­vanor är det stora problemet, eller om det snarare handlar om vilka krav hon rent allmänt ställer på sig själv? Höga krav, kontrollbehov och missnöje med utseende hänger ofta ihop med ätstörningar. I de flesta behandlingar ingår det därför i regel även arbete med dessa områden, vid sidan av att normalisera själva ätandet.

När det gäller barn och ungdomar är behandlingen ofta familjeterapi, där man jobbar mycket med just det du frågar om – hur kan föräldrar stötta barn på bästa sätt? Utgångspunkten i dessa terapier är bland annat att förändra det destruktiva samspel som kan uppstå i familjen. Som sagt är överdriven anpassning till barnets ätstörning ett exempel på detta, men det finns fler och kanske viktigare exempel.

Ett typiskt mönster är att föräldrar till barn med ätstörningar börjar utöva för mycket kontroll. Det gäller inte bara hur barnet äter utan brukar även omfatta andra områden, som skola, kamrater och fritid. Det hindrar barnet från att utveckla självständighet och tilltro till förmågan att leva sitt liv. Man har i forskning särskilt uppmärksammat de negativa effekterna av att föräldrar utövar indirekt kontroll, till exempel genom att uttrycka saker mellan raderna med skuld och skam som medel. Inget av detta framgår i ditt brev, men en möjlig koppling till rak kommunikation skulle kunna vara att ställa samma frågor direkt till er dotter som du tar upp i brevet. Vill hon att ni ska gömma godsaker?

Ett annat samspelsmönster som brukar lyftas fram är den känslomässiga kommunikationen. Det finns en tydlig koppling mellan ätstörningar hos barn och ett fientligt, kritiskt och överdrivet känslomässigt klimat i familjen. Ingen förälder vill förstås vara på det sättet, men den belastning en allvarlig ätstörning innebär gör att många kan hamna där ändå. Det är förstås också negativt om föräldrar själva har ett osunt förhållande till mat, vikt och utseende, i synnerhet om de uttrycker detta till barnet. Ni verkar inte alls vara i riskzonen för det, med tanke på hur du beskriver er attityd.

En sak som kanske är mer relevant för er är självkänsla. Du skriver om dotterns demoner och känslor av att inte duga. Det är vanligt att personer med ätstörningar klandrar och ogillar sig själva, i synnerhet kroppen och utseendet. Den naturliga impulsen som förälder är förstås att försöka övertyga sitt barn om motsatsen. Mitt råd brukar vara att minska de ansträngningarna – att argumentera mindre. Givetvis ska man säga att man inte håller med när barnet klandrar sig självt, men mer än att med ord övertyga barnet om dess värde måste man visa det i handling. Genom att finnas där. Genom att ge stöd. Genom att visa naturlig uppskattning och bekräftelse i vardagen. Genom att bekräfta både negativa och positiva känslor hos barnet. Genom att ta den plats man förtjänar och agera på ett sätt som visar att man själv har ett värde. Och genom att förlåta sig själv och andra för misstag och tillkortakommanden.

Även detta skriver du om i ditt brev – om hur ni stöttat er dotter genom åren. Kanske följer ni redan alla råd jag gett, men det är väl i så fall gott.

Martin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *