Är 40 minuters extra resurs i veckan värda de psykiska ”biverkningarna”?

Publicerat i DN 31 januari 2016

Fråga: Jag är mamma till en 11-åring som är helt underbar, där jag känner att vi har en nära och innerlig relation. Allt funkar bra med hen, kompisar, hur hen beter sig i familjen och hur hen verkar må. Däremot är det lite tyngre i skolan, hen är inte så förtjust i några av de teoretiska ämnena, och har kanske särskilt svårt för engelska och matematik.

Skolan har uppmärksammat det här på ett väldigt bra sätt, vi har haft några möten med lärare och specialpedagog som tycker att hen behöver resurs i två ämnen vilket vi också tackade ja till till en början. Ett starkt argument till att jag tyckte att det kunde vara en bra idé var även att en av barnets närmaste vänner i klassen erbjöds detta och också tackade ja.Med mig har hen kunnat ventilera sin osäkerhet kring detta, att inte känna sig duktig och att skämmas inför de andra i klassen för att behöva resurs. Efter en period slutade det andra barnet med resurs i ett av ämnena, vilket gjorde att vi föräldrar beslöt att öva extra hemma i stället. Jag tycker det har fungerat bra.

Min magkänsla, eller kanske modersinstinkt, säger att det är rätt beslut att också lyfta bort barnet från den andra resursen, eftersom vårt barn nu är den enda i klassen som har resurs. Hemma är hen nog så snabbtänkt och fixar uppgifterna riktigt bra om vi sitter en stund. Min ”gut feeling” är att det här handlar en hel del om omogenhet, eftersom mitt barn är fött sent på året.

Samtidigt känner jag mig väldigt ambivalent kring detta, eftersom det handlar om ett viktigt kärnämne. Jag oroar mig för att hen ska komma efter, eftersom jag inte är säker på att det övas lika flitigt hemma hos pappa (delad vårdnad).

Finns det forskning kring detta, och hur ser den i så fall ut? Och om inte, hur ska jag tänka? Barnet är som sagt ovilligt till att ha resurs, känner sig utpekad och dummare än de andra, vilket såklart påverkar självförtroendet. Jag tycker att det känns minst lika viktigt som att prestera bra i skolämnena. I den åldern är behovet av att vara som alla andra och att höra till gruppen så fruktansvärt starkt. Är 40 minuters extra resurs i veckan värda de psykiska ”biverkningarna”?

//Orolig mamma

Svar: Om jag var i dina skor skulle min fadersinstinkt också vara att låta 11-åringen hoppa av extraundervisningen. Jag vet inte om det främst är att hen känner sig utpekad, eller om hen faktiskt blir utpekad och utsatt. Jag utgår från att det mest handlar om hens egen känsla, med tanke på att det fungerar bra med kompisar och att du är nöjd med skolan.

Oavsett vilket förstår jag mycket väl att ditt barn kan känna sig utpekat om hen som enda elev i klassen har en resurs. Även om extra stöd i skolan inte behöver upplevas så, är det något som många elever vittnar om. Som du skriver vill de flesta 11-åringar vara som alla andra och höra till gruppen. Instinkten säger alltså att extraundervisningen kostar mer än den smakar, eftersom ni trots allt kan hjälpa en hel del hemma.

Frågan är hur mycket ditt barn riskerar att halka efter i så fall? Forskning visar att extraundervisning generellt leder till mer kunskap, men effekterna varierar stort beroende på vilka metoder som pedagogerna använder och vilka svårigheter eleverna har. I många studier har insatserna varit betydligt mer omfattande än 40 minuter i veckan och samtidigt handlat om barn med stora svårigheter.

Jag tycker därför inte att forskningen ger så mycket vägledning vad gäller hjälpen ditt barn får i skolan. Dessutom är det svårt att veta hur bra hjälp ni kan ge hemma. I stället för att titta på forskning skulle jag därför råda dig att utvärdera hur mycket ditt barn har lärt sig hittills genom extraundervisningen? Vad säger skolan om det? Vad säger ditt barn? Ni kan förstås också pröva att öva mer hemma några gånger innan ni fattar beslut om att hoppa av. Då vet ni bättre om extraundervisningen verkar behövas.

 

Samtidigt som min instinkt var att låta ditt barn slippa extraundervisningen, väcktes ett motstånd mot den instinkten. Ska ett barn som har lite svårare att lära sig något behöva mörka det och öva hemma i smyg? Ska inte skolan kunna erbjuda en så trygg miljö att barn vågar visa svaghet och be om hjälp? Och vågar sticka ut från gruppen? Jag föreslår inte att du ska låta ditt barn genomlida extraundervisningen för att statuera exempel på hur världen borde vara.

Det finns ett annat skäl till att jag tar upp detta, nämligen vad budskapet blir till ditt barn om ni föreslår att hen ska hoppa av. Problemet är om det förstärker uppfattningen att det är fult och pinsamt att behöva öva mer. Ju mer ett barn har en sådan föreställning, desto större risk att det undviker utmaningar och berövas möjligheter att lära. Forskare har också pekat ut förmågan att be om hjälp som en viktig del i elevers lärande.

Frågan är också vad som är bäst för självförtroendet i längden. Att känna sig utpekad och utanför är förstås negativt, men ett sunt självförtroende kräver att man har en realistisk bild av sina förmågor och färdigheter. Att kunna se och erkänna när man behöver öva på något och att ha rimliga förväntningar på sin prestation. Förutom att det bidrar till ett stabilt självförtroende är denna förmåga också avgörande för framgång i skolarbetet.

Argumenten mot att hoppa av extraundervisningen hopar sig. Är din (och min) instinkt alltså fel? Det behöver den inte vara, eftersom det är ert barns upplevelse som räknas. Det kanske känns så jobbigt att vara den enda i klassen som behöver resurs att det inte alls vägs upp av eventuella nackdelar med att hoppa av.

Min huvudpoäng är därför: Om ni väljer att låta ert barn hoppa av, tänk på vad ni förmedlar. Undvik att hen uppfattar det som ett bevis på att hen inte alls behöver hjälpen och visst kan lika mycket som alla andra. Prata konkret om vad hen behöver öva på och hur ni kan göra det hemma. Jag tror att ni har goda förutsättningar att lyckas med det, med tanke på att ni redan ger extra hjälp på hemmaplan.

Jag uttryckte tidigare hur elever i skolan egentligen borde få känna när de behöver mer hjälp, men varför ödsla kraft på att drömma om en sådan utopi? Även om skolor kan bli bättre på att organisera extraundervisning så att risken för stigmatisering minskar, kommer väl enskilda barn ändå alltid att känna sig utpekade?

Jag vill avsluta med vad jag tycker att skolan borde göra. I Finland får mer än var fjärde elev extraundervisning någon gång i grundskolan, de flesta under de tidiga skolåren. Finska barn som behöver mer hjälp behöver därför inte känna sig särskilt utpekade. I Sverige är det däremot mer sällsynt med extra stöd till elever och de flesta insatserna kommer i de högre årskurserna, när det kan vara för sent. Ibland vill man flytta till Finland.

Martin