Alla inlägg av mrmartinforster

Ny studie om Tryggare barn

Detta inlägg riktar sig till verksamma inom socialtjänsten och relaterade organisationer där man möter familjer för behandling och insatser. För er finns nu en möjlighet att delta i en studie om insatsen Tryggare barn. Det är en föräldrastödsinsats som redan erbjuds i Sverige till familjer som kommit till socialtjänsten efter orosanmälan med misstanke om våld eller kränkande behandling mot barn. Det finns goda erfarenheter av insatsen, men nu ska vi undersöka i vilken utsträckning riskerna för barnen faktiskt minskar som följd av den.

Om du är behandlare som möter familjer i ovanstående situation är du välkommen att delta i studien. Läs mer här…

Forskning om social fobi

Läsarfrågan jag svarar på 6 oktober 2017 i Dagens Nyheter handlar om en mor- eller farförälder som känner oro över sitt barnbarn som dragit sig undan socialt. Problemet är att varken hon eller hennes föräldrar vill prata om detta och föräldrarna verkar avfärda problemet. Nedan finns en referenser till forskning som har relevans för svaret. I många fall måste man betala för att läsa studierna i sin helhet, men sammanfattningarna brukar vara gratis.

I en sammanvägning av flera studier om psykologisk behandling av ångest hos barn/ungdomar fann författarna att det i snitt var goda effekter. Just for social fobi var effekterna i genomsnitt betydande barnen och ungdomarna som deltog…

Continue reading

”Min bror bråkar med alla hemma – och har bara respekt för pappa”

Fråga:

I min familj bråkar vi mycket. För mycket. Det är främst min lillebror och mamma som inte är sams. Det började för några år sedan och har bara eskalerat sedan dess. Jag tror att roten till problemet är min lillebrors brist på respekt och hänsyn, han vägrar till exempel att hjälpa till med hushållet, trots att han går på högstadiet.

Han ska alltid tjafsa emot och han är extra odräglig om han har sina vänner här hemma. Värst är han mot mamma, han kan kalla henne öknamn eller svära åt henne. Mot mig också, men jag kan åtminstone ge svar på tal. Mamma försöker vara den bättre personen, men jag ser ju att hon tar åt sig, jag blir ju också stött när någon säger sådana saker mot min mamma. När min mamma dessutom ber snällt, eller så snällt hon kan, kommer min lillebror att brusa upp och höja rösten. Continue reading

Forskning om tonårsproblem och familjekonflikter

Läsarfrågan jag svarar på 8 september 2017 i Dagens Nyheter handlar om en storasyster som känner sig utled och otrygg hemma på grund av hennes (tonårige) lillebrors respektlösa beteende. Nedan finns en referenser till forskning som har relevans för svaret. I många fall måste man betala för att läsa studierna i sin helhet, men sammanfattningarna brukar vara gratis.

I en studie med ungefär 1000 familjer följde man tonåringar och föräldrar under fyra år. Man kunde konstatera att om problemen hos ungdomarna, som exempelvis alkohol och drogbruk, ökade risken för att föräldrar skulle dra sig undan, vilket i sin tur ledde till mer problem. Studien visade också att ungdomar till föräldrar som visste mer om vad deras ungdomar gjorde på fritiden och till föräldrar som satte gränser hade mindre problem. Det gällde dock enbart om föräldrarna och tonåringarna samtidigt hade en varm relation…

Continue reading

Barnen på förskolan är rädda för vår son som slåss och kastar mat

Publicerat i Dagens Nyheter 170609

Fråga:

Hej! Vi har en glad och frisk son på drygt tre år. Han har en del utmaningar på förskolan som oroar oss. Vi får snart vårt andra barn och är lite extra oroliga för hur det ska fungera.

Vår son har alltid upplevts som lite annorlunda, redan som bebis avskydde han stökiga miljöer och har legat efter i talet. Vi började tidigt med talpedagoger. Treårskontrollen klarade han och talet gör framsteg. Dock dreglar han fortfarande och har blöja. Ingen utredning är gjord ännu.

Hemma fungerar det mesta bra, vi upplever ”normala” utmaningar för en treåring. Vi har mycket positiv tid hemma och han fungerar bra med vuxna som farmor och farfar. Dock har han inte så många kompisar han leker med på fritiden. När han väl leker enskilt har det fungerat relativt bra.

På förskolan har han svårigheter att delta i gemensamma aktiviteter, men fungerar något bättre när de kan göra grupperna mindre. Han är för det mesta ointresserad av att leka med andra barn. För cirka fyra månader sedan fick han en extra resurs på förskolan. Vi upplever att den och övrig personal är ett bra stöd och tar hans utmaningar på allvar.

Han spottar och kastar mat, men den senaste tiden har framför allt angrepp på andra barn med sparkar och slag lett till problem. De uppstår främst i förskolan, men även i lekparken. Barnen på samma avdelning är nu rädda för honom. Många gånger är det svårt att se någon förvarning över huvud taget.

Vi fokuserar på de bra beteendena men det är svårt att hantera i situationen när han slåss. På förskolan tar de bort honom från situationen. Han vill inte prata om det efteråt och vi tycker oss se att han skäms eller blir ledsen.

Har du några tips till oss?

Svar:

Tack för brevet. Som förälder känner man sig ofta maktlös när det uppstår problem på förskolan. Det viktigaste i sådana lägen är förstås att etablera ett gott samarbete med förskolans personal. När problem av det här slaget uppstår är det ganska vanligt med misstro och konflikter mellan hem och skola, hur kompetenta pedagogerna och föräldrarna än är. Mitt första råd är därför att ni anstränger er för att behålla en god kontakt med förskolan, jag förstår samtidigt att ni efterfrågar mer konkreta tips.

När barn beter sig våldsamt brukar det första steget vara att undersöka om det finns något mönster i händelserna. Förekommer det mer eller mindre i vissa miljöer, med vissa personer eller på vissa tidpunkter? Är det några särskilda situationer som brukar trigga barnet? Svaret på sådana frågor kan ge ledtrådar till varför beteendet förekommer. Verkar det fylla någon särskild funktion för barnet? En mycket vanlig funktion är att barnet beter sig aggressivt för att slippa krav. En kan vara att barnet får uppmärksamhet.

Det är ungefär så här jag brukar börja svara när föräldrar ber om råd angående utbrott och aggressivitet hos barn. Jag gissar dock att ni inte kommer ha så stor nytta av det. Ni verkar redan ha gjort en gedigen analys av det här slaget, utan att lyckas finna något tydligt mönster. Våldsamheten kommer utan förvarning och verkar inte triggas av någon särskild provokation eller påfrestning. En möjlig förklaring skulle kunna vara den roll er son har fått på förskolan. Att andra barn blir rädda och drar sig undan kan förstås upplevas som en provokation. Jag är dock tveksam till om det är huvudförklaringen, eftersom ni betonar oförutsägbarheten och beskriver att det förekommit bekymmer redan innan sonen började på förskolan. Ett ganska tydligt mönster som däremot framkommer är att problemen främst uppstår tillsammans med andra barn – inte med vuxna. Det fungerar också lite bättre i mindre grupper eller när han får leka själv.

En annan grundläggande sak är att fokusera på de positiva saker barn gör, för att inte relationen ska drunkna i tillsägelser och tillrättavisningar. Även detta har ni gjort, men det blir ändå svårt att hantera situationerna när han slåss. Mer kärlek och uppmärksamhet kan ofta vara nödvändigt för att lösa problem, men det är inte alltid tillräckligt. Ibland kan omgivningens sätt att reagera på våldsamheter göra att de får ett eget liv. Om pedagoger på en förskola exempelvis reagerar häftigt på en händelse riskerar man att hamna i en ond cirkel där barnet blir allt mer inträngt i ett hörn. Likaså kan goda ambitioner att reda ut händelser i efterhand leda till att barnets roll som bråkmakare befästs. Det beror givetvis på hur dessa samtal går till, men om barnet inte är mottagligt och delaktigt tjänar de inget till. Så kanske gör er son rätt i att inte vilja prata om vad han gjort.

Rent generellt brukar det bästa sättet att hantera våldsamheter vara att man avbryter situationen så snabbt det går, med så lite väsen som möjligt. I stället för att gå till botten med vad som hänt och reda ut varför barnet slogs, bör man lugna och bekräfta barnets känslor. Därefter kan man lotsa barnet vidare. Självklart måste man ibland reda ut saker som har hänt, men det blir ofta bättre om man tar det vid ett senare tillfälle.

Sammantaget uppfattar jag att ni redan har jobbat hårt med de råd jag brukar ge när barn beter sig våldsamt. Mitt intryck är att ni gjort mer än de flesta jag möter. Men jag skulle ändå rekommendera att ni går vidare med en utredning. Ni har velat avvakta språkutvecklingen, vilket kan vara en förklaring till problemen. Samtidigt tror jag att en utredning kan hjälpa er med att undersöka just det – handlar det enbart om sen språkutveckling eller finns det andra orsaker?

Det finns många slags utredningar, men jag syftar på neuropsykiatrisk utredning. I en sådan utredning undersöker man om barnet har någon form av funktionsnedsättning som till exempel rör inlärning, koncentration, minne och förståelse – kort sagt om hjärnan fungerar annorlunda på något område. Det handlar om tillstånd som till stor del är medfödda, men som förstås kan utvecklas och uttryckas olika beroende på uppväxt och omgivning. Exempel på neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är ADHD, ASD/Aspergers syndrom och språkstörning. Innan man genomför en neuropsykiatrisk utredning genomförs en bedömning av läkare och/eller psykolog för att avgöra om det över huvud taget är motiverat att göra utredningen. Om ni inte redan har någon kontakt angående detta rekommenderar jag att ni pratar med BVC, som sedan kan lotsa vidare.

De problem ni tar upp i brevet behöver inte alls ha med någon neuropsykiatrisk funktionsnedsättning att göra. Er son är bara tre år – barn utvecklas olika snabbt och kan plötsligt göra skutt i utvecklingen. För barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är en tidig utredning avgörande. Även om vissa menar att sjukvården i dag utreder och diagnostiserar för många barn, vill jag hävda att det stora problemet är att många fortfarande får vänta för länge på utredning.

Ni verkar som sagt ha ägnat mycket kraft åt att försöka förstå hur ni ska agera för att hjälpa sonen. Jag vill uppmuntra er till att fortsätta på det spåret. Forskning har visat att det är lättare att lösa problem hos barn när föräldrar fokuserar på sin egen och omgivningens roll i det hela. Om man tvärtom fokuserar på barnets svårigheter, finns risken att man ger upp sina egna ansträngningar.

Martin