Alla inlägg av mrmartinforster

Forskning om känslor och utbrott

Läsarfrågan jag svarar på 5 oktober 2018 i Dagens Nyheter handlar om en fyraårig tjej som får häftiga dagliga utbrott. Föräldrarna ser inga uppenbara orsaker till utbrotten och undrar hur de ska agera. Nedan finns referenser till forskning med koppling till svaret. I många fall måste man betala för att läsa studierna i sin helhet, men sammanfattningarna brukar vara gratis.

I en stor studie med nära 1500 barn ställde forskarna frågor till föräldrar om utbrott hos förskolebarn. Studien visade att nästan alla barn hade utbrott någon gång, men bara en minoritet hade dagliga utbrott…

En studie som visade att negativa (och positiva) känslor dämpas om man sätter ord på dem…

En studie om hur aktiviteten i olika delar av hjärnan ser ut när man sätter ord på känslor. Studien visar att känslocentrum blir mindre aktivt medan andra mer medvetna delar av hjärnan blir mer aktiva…

Fyraåringen får vredesutbrott varje dag – vad kan vi göra?

Publicerat i DN 4 oktober 2018

Fråga:

Jag har en fråga om min dotter på 4 år. Hon har under de senaste månaderna fått enorma vredesutbrott där hon bara skriker och gråter nästan okontrollerbart, detta sker minst en gång per dag och kan vara i upp till en timme. Ofta startar det med att hon av någon liten anledning (i våra ögon) blir lite sur och sen går hon från att grymta surt till att hetsa upp sig till ett helt hysteriskt stadium.

Vi har försökt att ”lösa” situationen där hon blivit sur, säger att man får bli arg, men att om man känner att man måste skrika så får man gå undan till exempel till sitt rum där man inte stör resten av familjen, kompisar etcetera. Vi har försökt att sitta med, att kramas, att lämna henne i fred, att ”prata om varför”, att ignorera, men inget hjälper.

Per automatik så frågar vi vad det är och varför hon är ledsen/arg men jag tror inte egentligen att hon vet. Hon brukar skrika till svar att ”det borde du veta mamma/pappa, jag har sagt det hela tiden/alla gånger!!!” Men hur vi än gör blir det fel. Ofta, precis innan utbrottet lägger sig, kan hon komma med en helt orelaterad anledning till att hon blev sur från början. ”Jag är ledsen för att jag fastnade med foten i en gren i dag på förskolan”, exempelvis, när anledningen till att hon blev sur var att hon inte fick leka med saxen hemma eller inte ville låna ut sin lila färg till en kompis när de målade.

Jag har också försökt att ta upp detta när hon är helt lugn och glad och fråga vad hon skulle vilja att vi gjorde för att hjälpa henne när hon ibland blir sådär arg. Men detta var nog för svår fråga för henne, vilket kanske inte är så konstigt då hon ju faktiskt är fyra år. Hon svarade ”köpa en pysseltidning.”

Jag tycker mig se ett mönster där hon ofta blir sur när något helt enkelt inte blir som hon tänkt sig. Hur kan vi hjälpa henne i dessa stunder när hon blir så arg och hur kan vi hjälpa henne att hantera motgångar i form av att hon inte alltid är bäst/inte klarar av något på en gång med mera?

Svar:

Tack för ditt brev. Jag förstår att ni söker svar på problemet du tar upp. Det måste vara utmattande med så långvariga dagliga utbrott! Inför en sådan utmaning är det lätt att känna sig maktlös som förälder, inte minst när det inte verkar finnas några uppenbara orsaker till utbrotten. Jag vill börja med att ta upp just möjliga orsaker, eftersom de förstås påverkar lösningen på problemet. Jag har ingen bra gissning, eftersom jag vet så lite om er dotter förutom att hon får utbrott. Mitt första råd blir därför att ni lägger kraft på att försöka förstå mer om vad som föranleder utbrotten.

Du skriver att ni tycker er se att de ofta orsakas av att något (litet) inte har gått som dottern vill. Det kan förstås vara en utlösande faktor, men när barn får utbrott finns det ofta en rad bakomliggande omständigheter som bidrar. Generellt är det bra att leta efter mönster. När går det bättre och när går det sämre? Vad präglar dagar med utbrott jämfört med bättre dagar? Hur påverkar tid på dagen, plats och personer som är med?

Exempel på bakomliggande orsaker är att barnet har det tufft på förskolan och bär med sig en frustration hem, att barnet sover för lite, att barnet har lågt blodsocker, att föräldrar och barn har för lite tid tillsammans, att barnet nyligen har fått ett syskon eller att det förekommer konflikter mellan andra i familjen som påverkar barnet. Listan kan givetvis göras längre, men poängen är att ni ska försöka tänka igenom allt som kan tänkas påverkar er dotters humör och ork.

Om ni får en misstanke om någon sådan bidragande orsak är nästa steg förstås att pröva något nytt. Exempelvis att låta dottern sova lite längre, att ge henne extra mellanmål eller att ta lite kortare dagar på förskolan. Jag föreslår att ni börjar med detta, eftersom man ibland lägger all kraft på att hantera själva utbrotten och glömmer vad som kan ligga bakom. Ibland kan man komma långt genom att förändra omständigheter och rutiner, men med vissa barn kan det vara svårare. För vid sidan av omständigheter och föräldrarnas sätt att agera spelar förstås barnets personlighet och temperament stor roll. Det kan vara en del av förklaringen till att er dotter reagerar starkare än andra barn på motgångar.

Men är det inte normalt med utbrott? Jo, majoriteten av alla fyraåringar har utbrott någon gång i månaden eller i veckan, men det är ganska få som har det dagligen. Det är också ovanligt att utbrotten varar så länge som upp till en timme. Det beror givetvis på vad man menar med utbrott – att barnet går runt och surar eller protesterar räknas inte. Snarare menas att barnet tappar kontrollen och exempelvis slåss, kastar saker eller skriker vilt. Med tanke på att er dotter har haft så många och långa utbrott i flera månader tycker jag att det finns anledning att ta kontakt med exempelvis BVC eller psykolog på vårdcentral. Då kan ni beskriva problemet närmare och få en bedömning om det finns skäl att söka vidare hjälp.

Även om jag har betonat vikten av att undersöka bakomliggande orsaker till utbrotten, så spelar det förstås också stor roll hur ni agerar när de väl blossar upp. Ni har försökt med allt men inget verkar hjälpa. Jag tycker att du resonerar klokt när det gäller er dotters förmåga att själv förstå eller förklara varför hon blir arg. En vanlig fälla är nämligen att vuxna frågar för mycket när barnet inte vet eller kan svara. Frågorna kan upplevas som provokationer eller krav när barnet inte har något svar att ge. Ibland kanske barnet har ett svar, men vill vara arg utan att behöva förklara.

Ett generellt råd till föräldrar när barn får utbrott är att använda så få ord som möjligt, att avstå från frågor och diskussion, att bara försöka lugna. Den stora utmaningen är förstås att hålla sitt eget humör i schack – att ha en låg röst, lugnt kroppsspråk och ett vänligt ansiktsuttryck. Det låter som om ni har försökt göra ungefär så, men det är ofta svårt att vara tillräckligt konsekvent. Det kanske kan vara värt att pröva igen och att hålla er till det en längre period. Det är förstås också individuellt vad ett barn upplever som lugnande. För vissa barn kan det vara att föräldrarna sätter ord på känslorna, till exempel ”Jag förstår att du är arg. Du får vara det.” För andra barn är det mer lugnande att föräldrarna bara låter dem vara.

Att din dotter svarar ”du borde veta” och verkar hitta på godtyckliga förklaringar får mig också att tänka på en annan sak. Barn som får utbrott kan ibland känna sig fångade av känslorna. De tycker att det är pinsamt att tappa kontrollen och bli arg, särskilt om det inte finns någon godtagbar anledning – ”mammas och pappas frågor bara påminner mig om att jag egentligen inte borde vara arg.” Jag menar inte att er dotter har den uttalade tanken, men att barn kan känna ungefär så. Barn kan därför behöva hjälp att finna en utväg, att kunna sluta vara arga utan att behöva stå till svars. Även om ni avstår från att fråga eller prata om utbrottet efteråt, kan er dotter ändå känna ett eget krav på att förklara och ursäkta sig. Hennes lite påhittade förklaringar kanske är exempel på just det.

Vad kan ni göra för att hon ska hitta andra eller snabbare utvägar? Du skriver att ni redan har försökt att låta er dotter vara, eller att ignorera henne i samband med utbrotten. Det är ofta svårt, eftersom barn hela tiden läser av sina föräldrar. Om en förälder plötsligt blir tyst kan barnet känna sig avvisat och bli ännu argare, även om förälderns avsikt är att låta barnet vara ifred. Det gäller alltså att ni som föräldrar försöker agera precis som om er dotter lugnt satt och lekte istället för att ha ett utbrott. Det är förstås ingen lätt uppgift när ett barn skriker och fräser, men försök att reagera så lite som möjligt om hon provocerar er. Förhoppningsvis kan er dotter hitta vägen ur ilskan lite fortare när hon ser att ni är precis som vanligt. Och att ni håller dörren öppen för att börja göra något annat.

Martin

Nedstämda barn – vad kan du göra som förälder?

Publicerat i DN 6 september 2018

Fråga:

Min yngste son är nio år och jag oroar mig för hans psykiska hälsa och hans låga självkänsla. Han är så tungsint ibland, grubblar ständigt över saker, är ofta ledsen och nedstämd utan att kunna förklara varför, kan säga saker som att han är sämst i världen och inte vill leva etcetera.

Jag har själv haft återkommande problem med depressioner och känner igen väldigt mycket av hur jag mådde som barn (jag mår bra nu, sedan jag börjat ta antidepressiva) och det finns ångest och depression i släkten på flera håll. Hans äldre syskon har däremot inga sådana tendenser alls.

Mina frågor är dels om det finns något utöver det ”vanliga” föräldraskapet vi som föräldrar kan bidra med för att han ska må bättre som det är just nu och få bättre självkänsla, dels – och framför allt – om det finns något vi kan göra för att motverka att han blir deprimerad eller får andra psykiska problem som tonåring och vuxen?

Orolig mamma

Svar:

Tack för ditt brev. Det är väldigt tungt när ett barn är nedstämt och uttrycker sig som din son gör, som exempelvis att han inte vill leva. Jag vet inte hur han säger det, men utgår från att det framför allt är ett uttryck för att han är nere och känner hopplöshet. Om ni uppfattar att det finns ett större allvar bakom orden ska ni förstås ta kontakt med BUP. Jag gissar att du har förståelse för det, med tanke på din egen och släktens historia. Det kan förstås oavsett vara befogat att söka hjälp om sonen ofta känner sig mycket nedstämd, eller om han tydligt hindras i vardagen av sin nedstämdhet. Jag uppfattar samtidigt att du framför allt vill veta vad ni föräldrar kan göra själva och kommer därför att försöka ge några råd om det.

Kan ni göra något mer än att bara vara hyggliga föräldrar? Innan jag svarar på det vill jag påstå att det ”vanliga” föräldraskapet kanske är er viktigaste uppgift. I forskning om vad som föregår psykisk ohälsa hos barn är det mycket som hänger samman med föräldraskap. Föräldrar som erbjuder mycket värme och stöd har mer sällan barn som utvecklar nedstämdhet. Likaså verkar det vara viktigt att ge barnet stöd och frihet att utvecklas självständigt. Tvärtom ser man att nedstämdhet och oro är vanligare när föräldrarna är auktoritära och sätter för mycket gränser.

Föräldrar måste också ta hand om sig själva, inte minst för att kunna erbjuda en varm och trygg relation. Depression hos föräldrar ökar risken för att barnen ska utveckla samma problem. Det är därför bra att du har fått hjälp av medicinen med din egen nedstämdhet.

Nu har jag betonat hur betydelsefullt föräldraskapet är, men ditt brev belyser samtidigt en annan sak som är viktig att komma ihåg. Att vara snäll mot sig själv. Det är lätt att förlora sig i skuldkänslor när ett barn mår dåligt – vad har vi gjort för fel? Det finns en rad orsaker till psykisk ohälsa och faktum är att föräldraskapet generellt utgör en mindre del av förklaringen. Och vore det enbart föräldrarnas fel borde ju alla barn i er familj må lika dåligt som er son. Samtidigt blir föräldraskapet intressant eftersom det faktiskt går att förändra. Föräldrar är alltså inte skyldiga till att barn mår dåligt, men de kan göra något åt problemet.

Hur viktiga är kompisar då? I studier har man faktiskt sett att de generellt har större betydelse för exempelvis depression än vad föräldrarna har. Det är viktigare att ha en bra vän än att vara allmänt populär och omtyckt. Vänskap och gemenskap hänger också tätt samman med barns självkänsla, som du ju önskar vore bättre hos din son. Tvärtom är utfrysning och mobbning starkt bidragande orsaker till både nedstämdhet och låg självkänsla. Jag vet inget om din sons kamratrelationer, men det kan alltså vara ett viktigt område.

Samtidigt kan det kännas svårt att påverka som förälder. Hur hjälper man ett barn att få vänner? Det bästa brukar vara att försöka ge barnet så många tillfällen som möjligt att möta nya (och gamla) vänner. Vilka potentiella vänner kan barnet bjuda hem? Om barnet inte har någon vän i skolan gäller det att försöka hitta andra sammanhang, till exempel fritidsaktiviteter. Om det inte funkar med nuvarande aktiviteter gäller det att byta.

Idén som man vill förmedla är att barnet duger som det är, det har bara inte någon kompis som passar ännu. Av samma skäl är det ofta bra att vara sparsam med råd om vad barnet ska göra eller inte göra för att få kompisar. Då finns risken att barnet tvärtom känner att det inte duger, utan måste ändra på sig för att passa in. Givetvis är det bra att anpassa sig ibland och vissa barn behöva lära sig grundläggande sociala färdigheter, men det får inte kännas som krav på att byta personlighet.

Så här långt har jag tagit upp betydelsen av goda relationer med föräldrar och vänner. Vid sidan av relationer är det också viktigt för barn med meningsfulla aktiviteter för att må bra. Det kan låta självklart, men ibland finns en tendens att prata för mycket med barn som mår dåligt. Det gäller särskilt om barn är benägna att fastna i grubblerier, som din son. Faktum är att en av de mest effektiva behandlingarna mot depression som utvecklats på senare år går helt enkelt ut på att öka mängden lustfyllda aktiviteter. Eller så enkelt är det förstås sällan, särskilt med ett barn som kanske inte har lust med någonting. Fundera på vilka aktiviteter er son trots allt känner störst lust till. Försök att avsätta tid och boka in något varje dag. Det kan vara allt från att lösa ett korsord tillsammans till aktiviteter som kräver mer planering och tid.

De saker jag har tagit upp hittills skulle kunna bidra till att er son mår bättre nu. Du undrar också hur ni kan förebygga att han utvecklar psykisk ohälsa senare i livet. När det gäller depression, som kanske är den största risken med tanke på det du beskrivit, visar studier ganska nedslående resultat. Förebyggande insatser, som exempelvis diskussionsgrupper i skolor, har generellt bara visat (små) effekter som försvinner efter några månader eller ett år.

Det är särskilt svårt att förebygga depression jämfört med än en del andra problem, eftersom depression i så hög grad hänger samman med yttre omständigheter. Bakslag, kriser och sorger utgör en naturlig del av livet och den som är lite dystert lagd kommer att hamna i svackor då och då. Depression är därför inte en sjukdom som går att vaccinera sig mot. Ni kan alltså inte göra något särskilt nu när sonen är nio, som kommer att skydda honom mot depression som tonåring.

Går det alltså inte att minska framtida risker? Jo, det gör det. Ni kan fortsätta att vara varma och trygga föräldrar, fortsätta att stödja sonens självständighet, fortsätta att hitta bra vänner och meningsfulla aktiviteter. Ni kan också se till att sonen äter bra, rör på sig och inte minst sover bra. I så fall kommer er son vara bättre rustad varje gång livet bjuder på motgångar. Att förebygga depression handlar alltså ungefär om det du skrev i ditt brev – vanligt föräldraskap, men med lite extra insatser då och då. Eller ett vaccin som kräver regelbunden påfyllning.

Martin

Forskning om att förebygga depression

Läsarfrågan jag svarar på 7 september 2018 i Dagens Nyheter handlar om mamma som är bekymrad över hennes nioårige sons nedstämdhet och låga självkänsla. Hon undrar vad de kan göra som föräldrar för att han ska må bättre och hur de kan förebygga att han ska utveckla allvarligare psykisk ohälsa senare i livet. Nedan finns referenser till forskning med koppling till svaret. I många fall måste man betala för att läsa studierna i sin helhet, men sammanfattningarna brukar vara gratis.

I artikeln nedan sammanställde forskare alla tillgängliga studier om kopplingen mellan föräldraskap och depression (och annan psykisk ohälsa). I de flesta fall handlade det om studier där man följt barn över tid. Det går därmed inte säkert att säga att föräldraskapet orsakade mer eller mindre depression hos barnen, men det är en indikation på att så kan vara fallet…

I följande studie prövade man att ge en insats till barn för att förebygga depression. Studien är en av få som visar ganska bra resultat, ända upp till sex år efter insatsen. Ett intressant fynd var dock att insatsen inte alls hjälpte de barn som hade en förälder hemma som själv var deprimerad. Det understryker vikten av att föräldrar måste ta hand om sig själva för att kunna vara ett stöd för sina barn…

Nedan finns några exempel på studier som visar hur viktigt det är med kamratrelationer för att minska (eller ibland tyvärr öka) risken för depression. I den första studien fann man att goda kamratrelationer skyddade både mot utveckling av depression och minskade risken för att bli utsatt för mobbning. I den andra studien fann man att goda kamratrelationer minskade risken för depression hos unga som haft en tuff uppväxt. Det var tydligare positiva resultat för kamratrelationer än för relationer till föräldrar, som också undersöktes i den studien. I den tredje (stora) studien tittade man på samband mellan depression och tre viktiga faktorer: anknytning till skolan, kamratrelationer och självkänsla. Kamratrelationer var det som hade överlägset starkast samband till depression…

I följande sammanställning av studier undersökte forskarna hur bra så kallad beteendeaktivering (att öka lustfyllda aktiviteter) fungerar för barn med depression. Den metoden har gott forskningsstöd för vuxna, men nedanstående sammanställning av de fåtal studier som gjorts visar lovande effekter även för barn…

I nedanstående rapport har forskare sammanställt alla tillgängliga studier som handlar om att förebygga depression. Slutsatserna är att man ser små effekter på kortare sikt, men resultaten är för spretiga och för få för att kunna dra säkra slutsatser om effekter på längre sikt…

Min dotter vill vara alla till lags – vad kan jag göra?

Publicerat i DN 16 juni 2018

Fråga:

Hej! Jag har en dotter på 7,5 år som är en underbar person på alla sätt, intelligent och väldigt empatisk och det är ett ju ett fint drag, men jag ser och känner att det går ut över henne själv och det oroar mig en hel del. Jag känner igen mig själv i det att vara hyperkänslig för sin omgivning, men nu som vuxen kan jag bättre hantera det. Tror dock det försvårade mitt vuxenblivande att vara så extremt inkännande av min omgivning, eftersom jag nästan själv utplånades i min önskan att vara till lags. Jag drabbades av ätstörningar i tonåren och jag har också haft en hel del ångest och skuldkänslor i mitt liv, som ett led i att inte kunna uttrycka ilska, vilket verkar vara precis som det är för min dotter.

Hon är livrädd för att jag ska bli arg på henne och verkar få tunga skuldkänslor/ångest om hon någon gång låtit lite otrevlig.
Jag märker hur hon sätter alla andras behov framför sina egna, hon är livrädd för att jag ska bli arg på henne och verkar få tunga skuldkänslor/ångest om hon någon gång låtit lite otrevlig, eller om hon uppfattar att jag inte låter helt vänlig på rösten, om jag till exempel låter stressad och lite hårdare en stressig morgon. Hon ber också om ursäkt gång på gång fast jag säger att hon inte behöver, jag säger att ilska är okej, jag vet inte hur jag bättre ska bemöta all den här skulden hon bär på.

Jag får också skuldkänslor för att det väl antagligen är jag som ”planterat” detta i henne, att jag fört över mina egna problem – även om jag också tror att den här känsligheten till stor del är en läggningssak. Ibland i de här stunderna säger hon även saker som att ”jag är ful”, ”jag är dum”, ”jag är konstig”… och det oroar mig såklart också mycket, då det verkar som att hon vänder sin ilska inåt. För hon är en temperamentsfull person, men av någon anledning verkar det vara så laddat för henne att uttrycka ilska, hon är rädd för det, och jag vet inte hur jag ska hjälpa henne med det.

Min fråga är alltså hur jag bäst kan bemöta henne i hennes ångest, eller vad man ska kalla det, när skuldkänslorna tar över och hon övermannas av dåligt samvete, utan att ha gjort någonting, utan bara kanske känt och uttryckt en sund ilska? Jag önskar så att jag kunde trygga henne i det här, på ett sätt så att hon kan vända den här trenden innan hon blir äldre och inte minst tonåring, då livet och relationer ändå blir så mycket mer komplicerade.

Orolig mamma

Svar:

Tack för ditt fina brev. Jag förstår verkligen att du tycker det här är svårt. Med de erfarenheter du själv har från uppväxten är det såklart tufft att se liknande tendenser hos din dotter. När barn känner skuld och klandrar sig själva är det också lätt att känna maktlöshet som förälder. Ofta uppstår ett mönster där barnet allt mer ihärdigt hävdar att det gjort fel i takt med att föräldern försöker övertyga om motsatsen. Inga svar eller försäkringar duger, barnet låter sig inte lugnas. Det är en välkänd dynamik i relationer som har observerats i många studier, så ni är inte ensamma om detta.

Varför är det så svårt att övertyga och argumentera för att lugna ett oroligt barn? Varför hjälper det till exempel inte när du säger att det är bra att visa ilska? En förklaring är att känslor inte är logiska och därför inte mottagliga för argument. För en person som är rädd för spindlar hjälper det till exempel inte så mycket med argumentet att det inte finns några farliga arter i Sverige. Det enda som hjälper är att utmana och möta det som skrämmer. I din dotters fall handlar det alltså om att lära sig att stå ut med att andra visar irritation eller ilska. Att göra fel eller såra andra och upptäcka att livet går vidare.

På kort sikt känns det bättre när man fått försäkran, men i längden bidrar det till fortsatt osäkerhet. Utmaningen är alltså att lära sig att leva med ovisshet.
Varför lär sig inte din dotter detta? Hon verkar ju ofta uppleva att hon gjort fel eller förargat andra, så då borde hon väl vänja sig? Problemet är att din dotter har funnit olika sätt att hantera skuldkänslorna och obehaget, som bara lindrar på kort sikt. När hon ber om ursäkt gissar jag att du och andra ofta svarar: ”ingen fara”. Hon berövas därmed erfarenheten av att stå ut med andras (eller egen) ilska. Dessutom går det aldrig att vara 100 procent säker på att andra verkligen menar att det inte är någon fara, vilket gör att hon måste upprepa eller förstärka ursäkterna.

Detta brukar kallas för försäkringsfällan – på kort sikt känns det bättre när man fått försäkran, men i längden bidrar det till fortsatt osäkerhet. Utmaningen är alltså att lära sig att leva med ovisshet – mamma kanske är arg och besviken på mig och det kanske tar rätt lång stund innan det går över…

Att din dotter ibland klandrar sig själv och vänder ilskan inåt kan fylla samma funktion som ursäkterna. Det är svårt att vara arg på ett barn som kallar sig självt dumt, fult eller konstigt. Varje förälders instinkt är att säga emot och lägga band på sin eventuella ilska. Återigen kan din dotter aldrig bli riktigt säker – säger mamma emot bara för att vara snäll? Jag menar inte att din dotter säger sådant för att medvetet manipulera dig. Känslan av att vara dum eller konstig kan vara helt uppriktig, men den kan samtidigt oavsiktligt förstärkas av det samspel jag tar upp.

Du beskriver så fint hur en bidragande orsak till skuldkänslorna troligtvis är din dotters känslighet för omgivningen och empatiska förmåga. Det är som sagt i grunden goda egenskaper, men kan bli tveeggat. Särskilt om närheten till skuld och dåligt samvete leder till att dottern ständigt låter andras behov gå före. Vid sidan av att stå ut med andras negativa reaktioner gissar jag därför att din dotter också kan behöva öva på att uttrycka sin vilja.

Så hur kan du hjälpa din dotter med detta? Börja med att ha en pratstund och förklara ungefär det jag tagit upp så här långt i svaret. Att det är läskigt när hon eller andra blir arga. Att man måste utmana rädslor för att övervinna dem – kanske du kan ta upp exempel på tidigare rädslor som hon nu har kommit över på det sättet? Målet med samtalet är att försöka få med henne på idén att hon behöver utmana sig på detta sätt.

Planera något litet uppdrag hon kan testa, som exempelvis att ställa krav på en kompis eller att låta bli att be om ursäkt. Lite skämtsamt kan ni formulera målet: ”att göra andra arga”, ”att vara otrevlig” eller ”att vara jobbig”. Poängen är att bryta dynamiken där hon till varje pris gör allt för att undvika dessa saker.

Det kan kännas hjärtlöst att inte erbjuda tröst när ett barn lider av ångest och skuldkänslor. Förutsättningarna är därför dels att din dotter är med på noterna och förstår varför ni ska göra detta, dels att ni tar det i lagom stora steg.
Samtidigt som får arbeta med sina övningar, blir det er uppgift som föräldrar att minska på försäkringar och föregå med gott exempel. Förklara för dottern att du också kommer att öva på att bli irriterad eller arg. Du kommer inte att dölja det lika mycket som förut. När hon ber om ursäkt eller frågar, kommer du bara att säga: ”Ja, jag blev arg”. Du kommer inte lägga till ”men det är ingen fara” eller ”det går över snart”. Om dottern säger negativa saker om sig själv kan du lyssna och vara empatisk, men undvik att säga emot eller peppa. Ibland kanske du kanske avleda henne och försöka prata om något annat.

Övningarna jag föreslår kan vara svåra och det tar ofta tid innan mönster i familjer kan ändras. Det kan också kännas hjärtlöst att inte erbjuda tröst och svar när ett barn lider av ångest och skuldkänslor. Förutsättningarna är därför dels att din dotter är med på noterna och förstår varför ni ska göra detta, dels att ni tar det i lagom stora steg. I så fall behöver det inte vara en plågsam och utdragen utmaning, utan kan också vara en stärkande upplevelse. Stäm av hur det går med jämna mellanrum och som sagt gärna med lite humor. En bra dag är en dag när båda blivit arga massor av gånger.

Avslutningsvis vill jag bekräfta vad du skriver, nämligen att din dotters tendens att känna skuld till stor del handlar om läggning. Dessutom spelar relationer och sammanhang utanför din relation till dottern också stor roll. Oavsett vad du gör som förälder kan din dotter därför behöva kämpa med den del utmaningar under uppväxten, precis som du fick göra. När utmaningarna väl kommer har du samtidigt förstås möjlighet att lindra besvären och knuffa din dotter i rätt riktning.

Du befarar att det kan ha varit tvärtom, att du har överfört dina känslor på dottern. Den risken finns förstås, men jag vill samtidigt påstå att dina egna erfarenheter kan vara en tillgång i sammanhanget. Du kan känna igen hur din dotter reagerar och därmed erbjuda stöd och förståelse, vilket kan vara svårare för en helt ångestbefriad förälder som inte begriper sig på sitt ängsliga barn.

Martin