Barnet biter och slår sitt äldre syskon

Publicerat i DN 4 november 2013

FRÅGA:

En närståendes yngsta barn, i treårsåldern, började förra året att bita och slita av håret på sitt äldre syskon. Storasyskonet har nästan varje gång jag träffar det stora bett på rygg, armar eller ben där både över- och underkäke syns tydligt och ibland kan jag till och med se varje individuell tand. Barnet saknar ofta stora hårtussar.

Det äldre barnet försvarar sig aldrig utan gråter, blir rädd och försöker springa därifrån. De två barnen är nästan lika stora och det yngsta är mycket starkare både fysiskt och psykiskt. Allt detta händer självfallet när man inte kan se dem.

Jag som utomstående ser att det äldre barnet har börjat bli hämmat och tillbakadraget. Att det inte vågar ta plats när det yngre syskonet är där.

Barnets föräldrar och andra släktingar tycker att jag överdriver barnets rädsla men jag har själv varit utsatt av ”lekkamrater” i unga år. Vet vilka spår det har satt. Dock bara psykiskt.

Vad kan jag göra? Har ni några tips på hur man kan få rätsida på problemet? Eller hur jag kan få föräldrarna att inse hur dåligt storasyskonet faktiskt mår? Kan jag göra något för att stärka det äldre barnet? Jag försöker i dag prata med barnet så att det förstår att det alltid går att prata med mig eller andra vuxna.

Vet att det aldrig är rätt att slå, men har sagt att barnet får slå eller knuffa tillbaka om någon slår eller knuffar barnet. Att det får försvara sig, vilket det aldrig gör.

Jag är så rädd att storasyskonet ska bli mobbat, som jag var genom hela min uppväxt och även som vuxen. Tacksam för hjälp och råd!

Rådvill

SVAR:

Tack för ditt brev. Frågor om syskonbråk har varit aktuella flera gånger på den här sidan, men i detta fall skulle jag snarare kalla det för syskonmobbning. I alla fall tyder det du skriver på att detta handlar om mer än vanliga konflikter mellan syskon. Det yngre barnet är konsekvent och ensidigt våldsamt mot det äldre, som också reagerar genom att visa rädsla och dra sig undan, beskriver du.

Det är just en sådan ojämn maktbalans som kännetecknar mobbning.

Är det verkligen motiverat att kalla detta för mobbning? Faktum är att forskning på senare år visat att konsekvenserna av syskonmobbning är jämförbara med mobbning i skolan, vilket är ett problem som få skulle bagatellisera. När det gäller syskon stödjer däremot flera studier att närstående och samhället i stort reagerar precis som släktingarna i ditt brev. Man ser inte, eller vill inte se problemet.

En invändning mot denna beskrivning är att det yngre barnet bara är tre år. Många barn i den åldern är våldsamma, men de flesta upphör med sådana beteenden när språk och känslomässiga förmågor utvecklas mer. Om man verkligen ska tala om syskonmobbning krävs mer ihållande problem.

Oavsett verkar den aktuella situationen inte acceptabel, så det finns ändå skäl att göra något nu. Frågan är vad du kan göra? Man ska givetvis försöka påtala om ett barn verkar må dåligt, precis som du har gjort, men om föräldrarna inte håller med riskerar man att hamna i en maktkamp. De kan känna sig kritiserade och bli allt mer motvilliga ju mer du försöker övertyga dem.

Det kanske är lättare att prata om vad som händer i samband med bråken. Vad kan föräldrarna konkret göra för att förebygga fortsatta våldsamheter? Det är viktigt i sig, oavsett hur det äldre barnet mår.

Det framgår inte hur föräldrarna hanterar de våldsamma händelserna i dag eller hur familjens samspel ser ut i allmänhet. Jag kommer därför att ta upp några generella råd om vad föräldrar i allmänhet kan göra när ett barn ensidigt är våldsamt mot ett syskon.

För det första bör man lägga mycket kraft på att förebygga bråk snarare än att bara ingripa när det väl händer. Hur man förebygger beror förstås på vad orsakerna till bråken brukar vara.

Det kan till exempel handla om att syskon behandlas olika och känner avundsjuka, att barnen tillbringar mycket tid utan tillsyn, att de har för lite egen tid med föräldrarna, eller helt enkelt konkurrens om saker eller förmåner. Om man funderar på vad som brukar trigga våldsamheterna eller elakheterna får man ofta ledtrådar till orsakerna.

För det andra är det viktigt att tänka på hur man ingriper när våldsamheter eller elakheter inträffar. Givetvis måste man avbryta så fort som möjligt och allra helst avleda konflikten. Ett vanligt problem är att man som förälder blir arg och stormar in i situationen, vilket ofta förvärrar läget eftersom förälderns beteende och känsloläge smittar av sig. I värsta fall ägnas allt för stor uppmärksamhet åt barnet som har slagits eller varit elakt, vilket medan det utsatta barnet hamnar i skymundan. Det gäller alltså att försöka avbryta tydligt men lugnt.

Ta först hand barnet som har blivit utsatt. Undvik däremot att ta parti och ställa barnen mot varandra.

Om ett av syskonen ofta slår eller är elakt finns en stor risk att det fastnar i en negativ roll. Det är särskilt tydligt när föräldrar sätter etiketter som ”att du alltid ska slåss” eller ”varför är du så elak?”, men sådant förmedlas också mellan raderna genom mimik och kroppsspråk. Ett barn som ofta får ”onda ögat” kommer med tiden att känna sig ond.

Problemet är att ett barn som börjar känna sig utanför eller mindre omtyckt än sitt syskon blir alltmer benäget att ta till våld och elakheter.

Även om det tar emot är det därför viktigt att försöka visa förståelse även för barnet som slagit eller varit elakt. ”Jag såg att du blev arg när din syster hann före dig. Jag vet att det är jobbigt att förlora”.

Om barnet fortsätter att säga elaka saker eller försöka slåss gäller det att inte gå i fällan och börja klandra eller skälla. Fortsätt bara att lugna och uttrycka förståelse. Strunta i frågan om vems fel det var eller vem som började, den leder sällan framåt.

När situationen tillåter är det däremot viktigt att försöka prata om vad man hade kunnat göra istället för att slå eller vara elak. Ha en dialog och uppmuntra barnets förslag. Man bör framför allt prata om vad barnet kan göra framöver, istället för att fastna i frågan om varför det hände.

Ofta kan barn inte förklara och om föräldrar ihärdigt försöker få ett svar finns risken att samtalet känns som ett förhör snarare än en försonande upplevelse. Däremot kan det vara mer framkomligt att prata med barnet vid ett annat tillfälle om varför det ofta är argt på sitt syskon, men fortfarande utan att pressa fram svar.

Låter det här för mesigt? Måste man inte markera tydligare? Man ska markera tydligt och förklara att man inte får slå eller vara elak, men tydlighet blandas ofta ihop med höjd röst eller konsekvenser av olika slag.

Poängen är att man måste se varje konflikt som ett tillfälle för inlärning. Barnet tar med sig erfarenheterna till nästa händelse.

Om man klarar av att vara lugn och empatisk kommer det arga barnet som slåss att ha en mycket större chans att ta in det som sägs. Men framför allt finns det en chans att barnet i sin tur kommer att visa en gnutta mer empati och lugn nästa gång det hettar till.

Martin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *