Forskning och information om neuropsykiatriska utredningar

Läsarfrågan jag svarar på 9 juni 2017 i Dagens Nyheter handlar om föräldrar som är oroliga över sin sons våldsamma beteende. De har än så länge avvaktat med utredning, men jag råder dem i svaret att gå vidare med det. Nedan finns en referenser till forskning som jag tar upp i svaret samt annan information om utredningar. I många fall måste man betala för att läsa studierna i sin helhet, men sammanfattningarna brukar vara gratis.

Nedan finns en länk till en sida från Trygg Hansa med bra information om hur neuropsykiatriska utredningar går till…

I följande rapport som jag medverkade till att ta fram undersöktes hur länge barn fått vänta på neuropsykiatrisk utredning, samt vilket stöd de erbjöds efter utredningen…

Nedan finns exempel på forskning som visar på betydelsen av föräldrars attityd till barns problem. Båda artiklarna visar att om föräldrar ensidigt tror att problemen beror på barnets egenskaper,  ökar risken för värre problem och chansen att lyckas med behandling minskar. Den första artikeln är en sammanfattning av forskning, medan den andra är en studie där man undersökt föräldrars attityder i samband med behandling av utagerande barn…

Forskning om separationsångest och högkänslighet

Läsarfrågan jag svarar på 5 maj 2017 i Dagens Nyheter handlar om en tjej som verkar lida av separationsångest och där hennes bonusmamma söker råd. Hon undrar också om flickans bekymmer kan hänga samman med högkänslighet. Nedan finns en referenser till forskning som jag tar upp i svaret. I många fall måste man betala för att läsa studierna i sin helhet, men sammanfattningarna brukar vara gratis.

Det finns många studier som har visar att KBT hjälper en majoritet av barn med ångestproblem. I de flesta studier har emellertid deltagarna haft olika slags problem och diagnoser. I nedanstående studie undersökte man hur bra behandlingen fungerade för barn med just separationsångest. Hela 76 procent i behandlingsgruppen var diagnosfria efter behandlingen, jämfört med endast 14 procent i kontrollgruppen…

Continue reading

Vår dotter är så rädd och ängslig – kan hon vara högkänslig?

Fråga:

Jag och min sambo blir mycket oroliga för äldsta dottern, mitt bonusbarn, som är extremt rädd för att vara ensam. Hon är åtta år nu, men har haft bekymmer sedan hon var cirka tre år. Det började två år innan hennes pappa och biologiska mamma separerade, så vi tror inte att det har något med det att göra.

Hon måste alltid veta vilka rum vi kommer att vara i när hon lagt sig på kvällen. Vi får absolut inte gå utanför dörren utan henne. Hon vågar inte vara hemma hos kompisar, de måste vara hos oss. Vi måste följa med henne på kalas och liknande, annars går hon inte. Hon frågar om allt och vill ha fullständig kontroll.

Hon är otroligt duktig på det mesta. Är det något hon inte klarar lika bra som andra blir hon hysterisk. Förr fick hon ofta riktiga utbrott, men det har avtagit nu.

I skolan har det fungerat väldigt bra, men häromdagen när fröken skulle gå och hämta något så sprang hon efter och ville följa med, trots att hela klassen var där. Och det har inte hänt förr. Hon säger att hon inte tror att något ska hända utan det är bara en ångestkänsla hon har i kroppen. Kan det vara högkänslighet?! Finns det något man kan göra för att hjälpa och göra det lättare för henne?! Min sambo är förtvivlad och jag ser att detta tynger honom mycket.

Bonusmamman

Svar:

Tack för ditt brev. Jag får många frågor om barn som är rädda för att vara ensamma, vilket inte är så konstigt eftersom det är en av de vanligaste rädslorna hos barn.

Jag förstår också att din sambo känner sig tyngd av detta. Dels är det oroande att dottern begränsas så mycket av sin rädsla, dels är det lätt att känna sig hjärtlös som förälder i situationer då man måste skiljas från sitt barn.

I slutet av brevet tar du upp högkänslighet som en möjlig orsak till dotterns problem. Jag ska återkomma till det, men vill först ge råd om hur ni kan hjälpa er dotter med själva rädslan.

Trots att rädslan kan verka extrem finns det anledning att vara hoppfull, då de flesta barn blir hjälpta av behandling (kognitiv beteendeterapi). Majoriteten växer förvisso från separationsångest även utan behandling, men dotterns problem har funnits i flera år och hon verkar lida mycket av dem. Jag tycker därför att ni bör kontakta en vårdcentral eller läkarmottagning som numera ofta erbjuder psykologhjälp för den här typen av problem.

Om det blir aktuellt med behandling är mitt förslag att ni lägger upp en plan tillsammans med psykologen eller läkaren, innan ni försöker hjälpa dottern på egen hand. Om det inte blir någon behandling vill jag ge några allmänna råd om hur ni kan gå vidare.

En förutsättning för att kunna övervinna en rädsla är att man vågar utmana den och närma sig det som skrämmer. Det första steget är därför att få med sig barnet på den idén. Förstår dottern att rädsla kan övervinnas på det sättet? Har hon tidigare varit rädd för något som har gått över? Är hon beredd att ta något litet steg för att utmana sin nuvarande rädsla?

När ni diskuterar detta finns det ett par saker som är viktiga att tänka på:

För det första måste diskussionen bli konkret, för att dottern ska förstå vad det kan handla om. Utgå från något som nyligen har inträffat, som till exempel att ni inte kunde lämna huset utan henne. Hur skulle hon kunna utmana sig nästa gång det händer?

För det andra är det viktigt att från början vara tydlig med att utmaningarna sker i små steg. Första steget är kanske att ni hämtar posten medan hon ser er genom fönstret.

För det tredje måste hon känna att hon har kontroll. Ni kommer inte att pressa eller överraska henne. Ni kommer bara med förslag, men det är hon som bestämmer vilka steg hon vill ta och när hon vill ta dem.

Om dottern är med på att försöka utmana rädslan kan ni tillsammans bestämma vilken situation ni ska börja jobba med. I brevet tar du upp flera möjligheter, som att vara hemma ensam, att lägga sig utan att veta vilka rum ni kommer att vara i, och att leka hos en kompis. Givetvis börjar ni med det som känns lättast och som dottern känner sig mest motiverad till.

Hela poängen med detta är att försöka komma fram till en gemensam plan där barnet känner sig delaktigt. Utan en plan är risken stor för att man som förälder oförberett och halvhjärtat försöker få sitt barn att utmana rädslan, vilket i regel leder till mer oro och låsningar.

När ni gör planen tillsammans med dottern kan det vara bra att fundera på saker som brukar mildra eller förvärra rädslan. Är det till exempel lättare att sova med öppen dörr, med lampor tända eller i rummet bredvid ert? Svaren på sådana frågor ger ledtrådar till hur man kan variera svårigheten i utmaningarna.

Många barn med separationsångest oroar sig för att något hemskt ska hända, som till exempel att föräldrarna ska försvinna eller dö. Vissa har dock inga särskilda farhågor utan känner, precis som din bonusdotter, bara en stark ångest när de lämnas för sig själva.

Du undrar om högkänslighet kan vara en förklaring till att hon drabbas av sådan (oförklarlig) rädsla. Högkänslighet är ett begrepp som det har talats om mycket på senare år. Det är inte en fluga, som man alltid kan misstänka när ett nytt psykologiskt begrepp lanseras, utan bygger på gedigen forskning.

Högkänslighet är inte en diagnos eller ens ett problem, utan handlar i korthet om att nervsystemet är extra känsligt för intryck. Personer som är högkänsliga uppfattar alltså oftare (små) saker som sker i omgivningen och reagerar starkare på dem.

Även om högkänslighet i sig inte är ett problem, vet man att det ökar risken för att drabbas av exempelvis ångest och depression. Samtidigt är det förstås inte hela förklaringen. Orsaken till att barn drabbas av ångest står att finna i genetik, uppväxtförhållanden, livshändelser, temperamentsdrag och personlighetsdrag. Högkänslighet är bara en av dessa möjliga pusselbitar.

Din bonusdotter kanske är högkänslig, vilket kan ha bidragit till hennes ångest. Eller så är hon det inte. I ditt brev tar du inte upp något som särskilt talar för eller emot detta, men du beskriver däremot tydliga tecken på separationsångest.

Skulle hon vara högkänslig kan det förstås vara viktigt att ta hänsyn till i allmänhet, men det hindrar inte den behandling av rädslan som jag föreslår. Tvärtom faktiskt.

Högkänsligheten gäller nämligen både för negativa och positiva intryck. Studier har också visat att högkänsliga barn drar mer nytta av behandlingsinsatser jämfört med barn som inte har ett lika känsligt nervsystem. Man får ta det onda med det goda, med andra ord.

Martin

Forskning om bonusföräldrar och behandling av depression

Läsarfrågan jag svarar på 31 mars 2017 i Dagens Nyheter handlar om en bonusförälder som inte finner sin roll i den nya familjen. Den biologiska föräldern, som skrivit frågan, undrar hur hen kan hjälpa bonusföräldern att må bättre i familjen. Nedan finns referenser till forskning som diskuteras i svaret. I många fall måste man betala för att läsa studierna i sin helhet, men sammanfattningarna brukar vara gratis.

En studie som visar att bonusföräldrar förvisso mår lite sämre än biologiska föräldrar i genomsnitt, men att skillnaden mellan dessa grupper försvinner helt om man tar hänsyn till andra omständigheter, som t ex konflikter mellan familjemedlemmar…

En studie som visar att stödet från den andra föräldern har stor betydelse för hur styvföräldrar mår…

Länken nedan leder till Socialstyrelsens rekommendationer för behandling av depression och ångestsymtom, där det framgår att psykoteraputisk behandling (främst KBT) ska användas vid mild till medelsvår depression…

Beteendeaktivering är en terapiform som i studier har jämförts med mer traditionella och omfattande terapier (kognitiv terapi och KBT). Den första studien nedan visade att patienter som följdes över två år blev lika mycket bättre av beteendeaktivering som av de mer omfattande terapierna. I den andra studien jämfördes beteendeaktivering med medicinering och kognitiv terapi för patienter med svårare depressioner. Resultaten visade att beteendeaktivering var lika effektivt som medicinering och något bättre än kognitiv terapi…

Min sambo tvivlar så mycket på sin betydelse för mina barn

Fråga:

I 40-årsåldern hade jag den stora glädjen att finna mitt livs kärlek. Vi är fortfarande efter flera år alldeles förälskade och på många sätt lyckliga. Jag har barn sedan tidigare och dessa bor med mig. Min sambo har tyvärr ingen kontakt med sitt barn eftersom den andre föräldern vägrar detta sedan flera år tillbaka. Men min sambo är jättefin med mina barn och de har under de tre år vi varit tillsammans byggt upp sin egen relation till hen. De har samtidigt en trygg och stark relation till mig.

Tyvärr har min sambo i perioder svårt att se att mina barn uppskattar och tycker om hen. Min sambo upplever det som om det inte spelar någon roll om hen finns där eller inte eftersom jag är en sådan fantastisk förälder. Hen kan också uppleva det som att mina barn och jag utgör en familj där det inte finns någon plats för hen.

För att min sambo ska känna sig delaktig och för att barnen ska få bygga vidare på sina relationer till hen försöker jag låta hen följa med barnen till tandläkaren, gå på bio själva och andra småsaker. Jag försöker också göra det synligt för min sambo när hen får uppskattning av barnen. Jag berättar också att barnen saknar min sambo och frågar efter hen när hen är bortrest.

Men nu har min sambo varit nedstämd en längre tid och jag upplever att hen har hamnat i en ond spiral där hen allt oftare tolkar händelser negativt. Det kan exempelvis handla om att barnen föredrar att jag kommer och stoppar om dem.

Jag vet inte hur jag ska kunna ge min sambo tillräckligt med stöd. Jag har föreslagit att hen ska söka professionell hjälp för att vända den onda spiral som hen är i nu. Jag vet att det tar mycket energi från min sambo att hantera situationen med det egna barnet som hen inte får träffa och knappt har någon kontakt med. Men hittills har min sambo inte velat söka hjälp. Jag undrar också om det finns något jag kan göra för att underlätta för min sambo i hens bonusföräldraskap.

Tacksam för råd

Svar:

Tack för ditt brev. Det låter som om du redan gör en hel del för att underlätta för din sambo, mer än många andra tror jag. Det kommer ofta frågor till denna spalt om den motsatta situationen – att bonusföräldern inte släpps in i sin nya familj. Även om bonusföräldrar generellt kan ha det lite tuffare i en familj, vet man att ett gott stöd från den biologiska föräldern klart minskar risken för det. Men trots dina ansträngningar mår din sambo dåligt, bland annat över sin roll i er familj.

Du skriver att sambon tvivlar på sin betydelse för dina barn och kan tolka händelser överdrivet negativt. En fråga är hur mycket det beror på vad som sker i er familj, och hur mycket det handlar om den förlorade relation till det egna barnet. Att förlora kontakten med ett barn är förstås svårt i sig, men jag undrar om det i synnerhet bidrar till sambons negativa upplevelse av relationerna till dina barn. Dina barn har kanske fått fylla tomrummet på ett sätt som inte blir så lyckat.

Krasst uttryckt uppfattar jag att det är sambons egna problem som spiller över på er familj, snarare än att det finns problem i familjen som drar ner sambon. I så fall kan det till och med bli kontraproduktivt att försöka lösa problemen inom familjen.

Om min tolkning av situationen är riktig bör du alltså i första hand fortsätta att förmå sambon att söka hjälp. Jag vet inte hur ni har fört dessa samtal, men jag undrar om det kan behövas lite tuff kärlek. Jag skriver så eftersom visar en fin förståelse för sambons svårigheter, men det står inget om hur resten av familjen mår.

Du ska givetvis fortsätta stödja din sambo, men du kan också klargöra dina barns behov och upplevelser. Förutom att dina barn kanske behöver det, kan det också bryta upp fastlåsta roller i familjen. Jag vet inte hur barnen mår eller exakt hur rollerna ser ut, men när någon familjemedlem är nedstämd finns alltid risken att resten av familjen börjar tassa på tå. Den nedstämde får en offerroll som kan bli svår att komma ur så länge omgivningen anpassar sig.

Sedan är frågan vilken slags hjälp som skulle behövas. Rent juridiskt har i princip alla föräldrar rätt till någon form av umgänge med barn, oavsett hur boendet är arrangerat. Sedan kan det förstås finnas en rad hinder för det, som att barnets andra förälder aktivt försvårar eller att barnet inte vill. Den typen av hinder är något som behandlingsenheter inom socialtjänsten kan hjälpa till med. Jag gissar att sambon redan har haft kontakt med socialtjänsten, men jag vill ändå ta upp detta eftersom min erfarenhet är att många ger upp för tidigt och missar att det finns hjälp att få.

Om sambon av olika skäl inte kan få mer kontakt med sitt barn, blir förstås annan slags hjälp aktuell. Numera finns det psykologer på många av landets vårdcentraler, vilket gör det enklare att få snabb hjälp. Ett vanligt alternativ är förstås antidepressiva läkemedel, men senare års forskning har lett fram till att Socialstyrelsen numera i första hand rekommenderar psykoterapi (i första hand kbt) som behandling. Det är först vid svårare depressioner som läkemedel ska användas i kombination med andra insatser.

Att relationen till dina barn är så känslig och påverkar sambon så mycket kan som sagt bero på saknaden efter det egna barnet. Men det kan också vara ett tecken på andra brister i sambons liv.

När människor blir nedstämda och deprimerade är den utlösande faktorn oftast en förlust av något slag. Man blir förstås mer sårbar för förluster om man i hög grad hänger upp sitt liv på några enskilda krokar – lägger alla ägg i samma korg. Därför brukar behandling av depression ofta innebära att den nedstämde i små steg får bygga upp nya (eller återfinna gamla) sammanhang och aktiviteter.

Det finns faktiskt en behandlingsform som enbart bygger på detta och som i studier har visat sig leda till minst lika goda resultat som mer omfattande behandlingar.

Om din sambo inte söker vård kan du kanske inspireras av detta i dina ansträngningar att hjälpa. Även om fler meningsfulla aktiviteter och sammanhang inte löser problemet med sambons barn, kan det minska sårbarheten för små bakslag i vardagen.

Till sist vill jag återkomma till risken med att alltför mycket försöka stärka relationen mellan sambon och dina barn. Jag vet inte hur öppet ni har talat om era roller i familjen, men i de exempel du tar upp får jag intrycket av att ni kanske (outtalat) önskar att det inte ska vara någon skillnad mellan er. Men som förälder har du en annan slags relation till barnen, som kanske innebär att de alltid kommer att föredra att stoppas om av dig.

Min poäng är att undvika att din sambo (omedvetet) hyser förhoppningar om att barnen ska känna precis på samma sätt för er båda. Om du alltför ihärdigt påtalar hur mycket barnen tycker om din sambo finns en risk att du ofrivilligt förstärker dessa förhoppningar. Ibland kanske svaret på sambons uppgivenhet är: ”Det är klart att de hellre söker tröst hos mig – du bidrar med andra saker”. Din sambo behöver finna en egen slags relation till barnen, som kan vara nog så värdefull även om den är annorlunda. Om ni kan prata om detta ökar chansen att din sambo kan slå sig till ro med relationerna och livet som det faktiskt ser ut.

Martin