Forskning om prestationsångest

Läsarfrågan jag svarar på 14 december 2018 i Dagens Nyheter handlar om en kille med stark prestationsångest. Han vill inte pröva nya aktiviteter och vill inte göra skoluppgifter, trots att han kan. Dessutom har han börjat rycka hår från huvudet. Nedan finns referenser till forskning med koppling till svaret. I många fall måste man betala för att läsa studierna i sin helhet, men sammanfattningarna brukar vara gratis.

Två sammanställningar av befintlig forskning om barns mål och inställning till lärande. Det finns många studier inom det området, där det återkommande resultatet är att barn som fokuserar på att lära sig saker och tror att övning ger färdighet både presterar och mår bättre. Tvärtom är det för barn vars mål främst är att slippa misslyckas…

En studie som beskriver tre experiment där man undersökte hur inställningen till lärande påverkade självkänsla. Ju mer deltagarna trodde att man kan utveckla sina förmågor genom övning, desto mer konstruktivt förhöll de sig också till sig själva (och sin självkänsla)…

I studier om prestationer har forskare identifierat att vissa individer tenderar att sabotera för sig själva, som ett sätt att kunna lägga skulden för ett misslyckande på omständigheter. Det kan till exempel handla om att förbereda sig otillräckligt, att inte ta med nödvändigt material eller att ge upp snabbt utan att ens försöka. I följande sammanställning kunde forskarna konstatera att sådana beteenden (förväntat) innebar sämre prestationer. Samtidigt såg de att den effekten minskade för de som samtidigt har mål som handlar om att lära sig, medan den var större för de som strävade efter att nå ett visst resultat…

I följande studie undersökte forskarna olika slags psykologiska behandlingar för personer som lider av perfektionism. Det var inte så många studier och flera vara ganska små, men generellt visade sammanställningen att deltagarna blev klart hjälpta av behandlingarna. I de flesta behandlingarna ingick ”beteendeexperiment” som en viktig komponent, vilket till exempel kan innebära övningar där deltagarna får göra fel med flit, inte förbereda sig alls, eller tvärtom förbereda så noga de kan och därmed riskera ett ”verkligt” misslyckande. Kort sagt träna sig på att misslyckas…

Forskning om känslor och utbrott

Läsarfrågan jag svarar på 5 oktober 2018 i Dagens Nyheter handlar om en fyraårig tjej som får häftiga dagliga utbrott. Föräldrarna ser inga uppenbara orsaker till utbrotten och undrar hur de ska agera. Nedan finns referenser till forskning med koppling till svaret. I många fall måste man betala för att läsa studierna i sin helhet, men sammanfattningarna brukar vara gratis.

I en stor studie med nära 1500 barn ställde forskarna frågor till föräldrar om utbrott hos förskolebarn. Studien visade att nästan alla barn hade utbrott någon gång, men bara en minoritet hade dagliga utbrott…

En studie som visade att negativa (och positiva) känslor dämpas om man sätter ord på dem…

En studie om hur aktiviteten i olika delar av hjärnan ser ut när man sätter ord på känslor. Studien visar att känslocentrum blir mindre aktivt medan andra mer medvetna delar av hjärnan blir mer aktiva…

Forskning om att förebygga depression

Läsarfrågan jag svarar på 7 september 2018 i Dagens Nyheter handlar om mamma som är bekymrad över hennes nioårige sons nedstämdhet och låga självkänsla. Hon undrar vad de kan göra som föräldrar för att han ska må bättre och hur de kan förebygga att han ska utveckla allvarligare psykisk ohälsa senare i livet. Nedan finns referenser till forskning med koppling till svaret. I många fall måste man betala för att läsa studierna i sin helhet, men sammanfattningarna brukar vara gratis.

I artikeln nedan sammanställde forskare alla tillgängliga studier om kopplingen mellan föräldraskap och depression (och annan psykisk ohälsa). I de flesta fall handlade det om studier där man följt barn över tid. Det går därmed inte säkert att säga att föräldraskapet orsakade mer eller mindre depression hos barnen, men det är en indikation på att så kan vara fallet…

I följande studie prövade man att ge en insats till barn för att förebygga depression. Studien är en av få som visar ganska bra resultat, ända upp till sex år efter insatsen. Ett intressant fynd var dock att insatsen inte alls hjälpte de barn som hade en förälder hemma som själv var deprimerad. Det understryker vikten av att föräldrar måste ta hand om sig själva för att kunna vara ett stöd för sina barn…

Nedan finns några exempel på studier som visar hur viktigt det är med kamratrelationer för att minska (eller ibland tyvärr öka) risken för depression. I den första studien fann man att goda kamratrelationer skyddade både mot utveckling av depression och minskade risken för att bli utsatt för mobbning. I den andra studien fann man att goda kamratrelationer minskade risken för depression hos unga som haft en tuff uppväxt. Det var tydligare positiva resultat för kamratrelationer än för relationer till föräldrar, som också undersöktes i den studien. I den tredje (stora) studien tittade man på samband mellan depression och tre viktiga faktorer: anknytning till skolan, kamratrelationer och självkänsla. Kamratrelationer var det som hade överlägset starkast samband till depression…

I följande sammanställning av studier undersökte forskarna hur bra så kallad beteendeaktivering (att öka lustfyllda aktiviteter) fungerar för barn med depression. Den metoden har gott forskningsstöd för vuxna, men nedanstående sammanställning av de fåtal studier som gjorts visar lovande effekter även för barn…

I nedanstående rapport har forskare sammanställt alla tillgängliga studier som handlar om att förebygga depression. Slutsatserna är att man ser små effekter på kortare sikt, men resultaten är för spretiga och för få för att kunna dra säkra slutsatser om effekter på längre sikt…

Min dotter vill vara alla till lags – vad kan jag göra?

Publicerat i DN 16 juni 2018

Fråga:

Hej! Jag har en dotter på 7,5 år som är en underbar person på alla sätt, intelligent och väldigt empatisk och det är ett ju ett fint drag, men jag ser och känner att det går ut över henne själv och det oroar mig en hel del. Jag känner igen mig själv i det att vara hyperkänslig för sin omgivning, men nu som vuxen kan jag bättre hantera det. Tror dock det försvårade mitt vuxenblivande att vara så extremt inkännande av min omgivning, eftersom jag nästan själv utplånades i min önskan att vara till lags. Jag drabbades av ätstörningar i tonåren och jag har också haft en hel del ångest och skuldkänslor i mitt liv, som ett led i att inte kunna uttrycka ilska, vilket verkar vara precis som det är för min dotter.

Hon är livrädd för att jag ska bli arg på henne och verkar få tunga skuldkänslor/ångest om hon någon gång låtit lite otrevlig.
Jag märker hur hon sätter alla andras behov framför sina egna, hon är livrädd för att jag ska bli arg på henne och verkar få tunga skuldkänslor/ångest om hon någon gång låtit lite otrevlig, eller om hon uppfattar att jag inte låter helt vänlig på rösten, om jag till exempel låter stressad och lite hårdare en stressig morgon. Hon ber också om ursäkt gång på gång fast jag säger att hon inte behöver, jag säger att ilska är okej, jag vet inte hur jag bättre ska bemöta all den här skulden hon bär på.

Jag får också skuldkänslor för att det väl antagligen är jag som ”planterat” detta i henne, att jag fört över mina egna problem – även om jag också tror att den här känsligheten till stor del är en läggningssak. Ibland i de här stunderna säger hon även saker som att ”jag är ful”, ”jag är dum”, ”jag är konstig”… och det oroar mig såklart också mycket, då det verkar som att hon vänder sin ilska inåt. För hon är en temperamentsfull person, men av någon anledning verkar det vara så laddat för henne att uttrycka ilska, hon är rädd för det, och jag vet inte hur jag ska hjälpa henne med det.

Min fråga är alltså hur jag bäst kan bemöta henne i hennes ångest, eller vad man ska kalla det, när skuldkänslorna tar över och hon övermannas av dåligt samvete, utan att ha gjort någonting, utan bara kanske känt och uttryckt en sund ilska? Jag önskar så att jag kunde trygga henne i det här, på ett sätt så att hon kan vända den här trenden innan hon blir äldre och inte minst tonåring, då livet och relationer ändå blir så mycket mer komplicerade.

Orolig mamma

Svar:

Tack för ditt fina brev. Jag förstår verkligen att du tycker det här är svårt. Med de erfarenheter du själv har från uppväxten är det såklart tufft att se liknande tendenser hos din dotter. När barn känner skuld och klandrar sig själva är det också lätt att känna maktlöshet som förälder. Ofta uppstår ett mönster där barnet allt mer ihärdigt hävdar att det gjort fel i takt med att föräldern försöker övertyga om motsatsen. Inga svar eller försäkringar duger, barnet låter sig inte lugnas. Det är en välkänd dynamik i relationer som har observerats i många studier, så ni är inte ensamma om detta.

Varför är det så svårt att övertyga och argumentera för att lugna ett oroligt barn? Varför hjälper det till exempel inte när du säger att det är bra att visa ilska? En förklaring är att känslor inte är logiska och därför inte mottagliga för argument. För en person som är rädd för spindlar hjälper det till exempel inte så mycket med argumentet att det inte finns några farliga arter i Sverige. Det enda som hjälper är att utmana och möta det som skrämmer. I din dotters fall handlar det alltså om att lära sig att stå ut med att andra visar irritation eller ilska. Att göra fel eller såra andra och upptäcka att livet går vidare.

På kort sikt känns det bättre när man fått försäkran, men i längden bidrar det till fortsatt osäkerhet. Utmaningen är alltså att lära sig att leva med ovisshet.
Varför lär sig inte din dotter detta? Hon verkar ju ofta uppleva att hon gjort fel eller förargat andra, så då borde hon väl vänja sig? Problemet är att din dotter har funnit olika sätt att hantera skuldkänslorna och obehaget, som bara lindrar på kort sikt. När hon ber om ursäkt gissar jag att du och andra ofta svarar: ”ingen fara”. Hon berövas därmed erfarenheten av att stå ut med andras (eller egen) ilska. Dessutom går det aldrig att vara 100 procent säker på att andra verkligen menar att det inte är någon fara, vilket gör att hon måste upprepa eller förstärka ursäkterna.

Detta brukar kallas för försäkringsfällan – på kort sikt känns det bättre när man fått försäkran, men i längden bidrar det till fortsatt osäkerhet. Utmaningen är alltså att lära sig att leva med ovisshet – mamma kanske är arg och besviken på mig och det kanske tar rätt lång stund innan det går över…

Att din dotter ibland klandrar sig själv och vänder ilskan inåt kan fylla samma funktion som ursäkterna. Det är svårt att vara arg på ett barn som kallar sig självt dumt, fult eller konstigt. Varje förälders instinkt är att säga emot och lägga band på sin eventuella ilska. Återigen kan din dotter aldrig bli riktigt säker – säger mamma emot bara för att vara snäll? Jag menar inte att din dotter säger sådant för att medvetet manipulera dig. Känslan av att vara dum eller konstig kan vara helt uppriktig, men den kan samtidigt oavsiktligt förstärkas av det samspel jag tar upp.

Du beskriver så fint hur en bidragande orsak till skuldkänslorna troligtvis är din dotters känslighet för omgivningen och empatiska förmåga. Det är som sagt i grunden goda egenskaper, men kan bli tveeggat. Särskilt om närheten till skuld och dåligt samvete leder till att dottern ständigt låter andras behov gå före. Vid sidan av att stå ut med andras negativa reaktioner gissar jag därför att din dotter också kan behöva öva på att uttrycka sin vilja.

Så hur kan du hjälpa din dotter med detta? Börja med att ha en pratstund och förklara ungefär det jag tagit upp så här långt i svaret. Att det är läskigt när hon eller andra blir arga. Att man måste utmana rädslor för att övervinna dem – kanske du kan ta upp exempel på tidigare rädslor som hon nu har kommit över på det sättet? Målet med samtalet är att försöka få med henne på idén att hon behöver utmana sig på detta sätt.

Planera något litet uppdrag hon kan testa, som exempelvis att ställa krav på en kompis eller att låta bli att be om ursäkt. Lite skämtsamt kan ni formulera målet: ”att göra andra arga”, ”att vara otrevlig” eller ”att vara jobbig”. Poängen är att bryta dynamiken där hon till varje pris gör allt för att undvika dessa saker.

Det kan kännas hjärtlöst att inte erbjuda tröst när ett barn lider av ångest och skuldkänslor. Förutsättningarna är därför dels att din dotter är med på noterna och förstår varför ni ska göra detta, dels att ni tar det i lagom stora steg.
Samtidigt som får arbeta med sina övningar, blir det er uppgift som föräldrar att minska på försäkringar och föregå med gott exempel. Förklara för dottern att du också kommer att öva på att bli irriterad eller arg. Du kommer inte att dölja det lika mycket som förut. När hon ber om ursäkt eller frågar, kommer du bara att säga: ”Ja, jag blev arg”. Du kommer inte lägga till ”men det är ingen fara” eller ”det går över snart”. Om dottern säger negativa saker om sig själv kan du lyssna och vara empatisk, men undvik att säga emot eller peppa. Ibland kanske du kanske avleda henne och försöka prata om något annat.

Övningarna jag föreslår kan vara svåra och det tar ofta tid innan mönster i familjer kan ändras. Det kan också kännas hjärtlöst att inte erbjuda tröst och svar när ett barn lider av ångest och skuldkänslor. Förutsättningarna är därför dels att din dotter är med på noterna och förstår varför ni ska göra detta, dels att ni tar det i lagom stora steg. I så fall behöver det inte vara en plågsam och utdragen utmaning, utan kan också vara en stärkande upplevelse. Stäm av hur det går med jämna mellanrum och som sagt gärna med lite humor. En bra dag är en dag när båda blivit arga massor av gånger.

Avslutningsvis vill jag bekräfta vad du skriver, nämligen att din dotters tendens att känna skuld till stor del handlar om läggning. Dessutom spelar relationer och sammanhang utanför din relation till dottern också stor roll. Oavsett vad du gör som förälder kan din dotter därför behöva kämpa med den del utmaningar under uppväxten, precis som du fick göra. När utmaningarna väl kommer har du samtidigt förstås möjlighet att lindra besvären och knuffa din dotter i rätt riktning.

Du befarar att det kan ha varit tvärtom, att du har överfört dina känslor på dottern. Den risken finns förstås, men jag vill samtidigt påstå att dina egna erfarenheter kan vara en tillgång i sammanhanget. Du kan känna igen hur din dotter reagerar och därmed erbjuda stöd och förståelse, vilket kan vara svårare för en helt ångestbefriad förälder som inte begriper sig på sitt ängsliga barn.

Martin

Forskning om att söka försäkran och försaka behov

Läsarfrågan jag svarar på 15 juni 2018 i Dagens Nyheter handlar om mamma som är bekymrad över hennes dotters tendens att känna skuldkänslor när hon själv eller andra blir arga. Hon ser hur det leder till att dottern hela tiden låter andras behov gå före hennes egna. Nedan finns referenser till forskning med koppling till svaret. I många fall måste man betala för att läsa studierna i sin helhet, men sammanfattningarna brukar vara gratis.

Nedanstående artikel redovisar en av många studier där man funnit att barn som ofta söker försäkringar från andra faktiskt drabbas av mer oro och nedstämdhet i längden…

I denna studie undersökte man fenomenet att vissa barn och ungdomar själva söker negativ feedback, till exempel genom att säga kritiska saker om sig själva. Författarna till artikeln ger en förklaring till detta som går ut på att barn som från början är med oroliga eller nedstämda kan föredra att bekräfta sin redan negativa bild, eftersom det är bekant och förutsägbart. Det kan till till exempel kännas lättare att säga ”Visst är den här tröjan ful” än ”Är inte den här tröjan snygg?”. Det senare innebär en större risk. I studien fann de att ungdomar som sökte negativ feedback mådde sämre i längden, även om de som sagt kanske i stunden föredrar tryggheten i att bekräfta en negativ syn på sig själva…

Att hävda sig själv, att kunna säga ifrån och be om saker är viktiga färdigheter för att må bra. I forskningslitteraturen kallas det för ”assertiveness” på engelska och en entydig svensk översättning saknas (kallas dock ibland för ”sund självhävdelse”). I de två studierna nedan har man undersökt betydelsen av assertiveness för barns utveckling och välmående. I den första studien följde man barn under fyra år och fann att god förmåga att hävda sig själv fungerade som en skyddande faktor för att må dåligt senare. I den andra studien följde man barn mellan 9 och 11 års ålder. Man fann inte oväntat att de som blivit utsatta för mobbning och kränkningar som nioåringar i högre grad var nedstämda som 11-åringar. Det gällde dock inte om barnen samtidigt hade god förmåga att hävda sig själva…

En vanlig beskrivning av assertiveness är att man hävdar sina behov på ett sätt som varken är för aggressivt eller för eftergivet. Lagom argt med andra ord. I nedanstående studie undersökte man bland annat kopplingen mellan ilska och nedstämdhet och fann att de som upplevde mycket ilska, men inte visade den särskilt mycket alls, också var betydligt mer nedstämda än de som visade ungefär så mycket ilska som de faktiskt kände…