Forskning om roller i familjen och om föräldrastöd

Läsarfrågan jag svarar på 1 december 2017 i Dagens Nyheter handlar om en pojke som länge haft varit utsatt för utfrysning och negativ behandling i skolan. Nedan finns en referenser till forskning med koppling till svaret. I många fall måste man betala för att läsa studierna i sin helhet, men sammanfattningarna brukar vara gratis.

I svaret tar jag upp en möjlig orsak till problem som handlar om att föräldrar kan få negativa förväntningar på sitt barn, vilket lätt blir en ond cirkel där barnet efterhand börjar leva upp till förväntningarna. Nedan finns tre studier som visar hur föräldrar medvetet eller omedvetet förändrar sitt sätt att samspela med sina barn på grund av negativa förväntningar. Det är i synnerhet tydligt om föräldrarna uppfattar att barnens beteenden beror på egenskaper hos barnet (t ex blyg, bortskämd, missnöjd), snarare än på samspelet med föräldrarna…

I mitt svar förespråkar jag att föräldrarna ska försöka ta dotterns perspektiv, lyssna och försöka förstå dotterns känslor (så kallad validering). I denna studie prövade man att antingen ge feedback som bekräftade känslor (validering) eller inte (icke-validering) till deltagare som genomförde flera stressande test på rad. Både negativa känslor och stressnivå ökade klart över tid hos de som inte blev validerade jämfört med de vars känslor blev bekräftade…

Jag avslutar svaret med att redkommendera föräldrastödsgrupper som erbjuds i de flesta kommuner. Socialstyrelsen har publicerat en rapport om en stor svensk studie som visar att alla fyra föräldrastödsprogram som ingick i studien klart hjälpte familjerna som deltog…

Vår son blir utfryst – borde vi byta skola?

Publicerad i DN 171202

Fråga:

Vi har en son på 10 år som har det fruktansvärt tufft i skolan. Under lågstadiet hade han en fröken som var övertygad om att han hade adhd. Utredning gjordes, men BUP bedömde inte att det handlade om den diagnosen. Däremot konstaterades att han hade svårt med det sociala samspelet och hade svårt att läsa av situationer.

Relationen med klasskamraterna blev allt sämre med tiden. Hemma kunde han leka med sina klasskamrater utan strul, men inte i skolan. Fröken pekade flertalet gånger ut honom i negativa situationer och i slutet av årskurs tre hade han så dålig självkänsla att när han hamnade i bråk tog han på sig hela skulden. Då hade vi nästan daglig kontakt med fröken som rapporterade om olika händelser och bad oss hålla honom hemma från skolan. Under förra året blev han bjuden på ett enda klasskompiskalas.

Nu i fjärde klass har han bytt lärare och halva klassen har bytts ut mot halva parallellklassen. De första veckorna var han väldigt orolig för att göra bort sig och göra fel. Klagade på ont i huvudet, ont i magen och så vidare. Läraren säger att det går bra på lektionerna men att det ibland låser sig för honom då han vill prestera men inte lyckas. För att försöka få läraren att ta notis om honom börjar han då väsnas, låta, störa sin granne.

Läraren tycker att rasterna går bra, men enligt vår son blir han utfryst där. Kompisarna gaddar ihop sig mot honom så han åker ut först och så vidare. De andra barnen verkar ha överseende med varandra men så fort det handlar om vår son snäser de till och blir arga. Andra barn får göra saker men när vår son gör likadant klagar de och hävdar att de blir kränkta. Det har även funnits gånger då barnen ljugit för att hjälpa varandra mot vår son. Vi tror inte fröknarna vet hur utsatt han är eftersom han håller det inombords. Han varken gråter eller springer till fröken.

Vad ska man göra? Om det hade varit årskurs 6 nu och de skulle välja klasskamrater till högstadiet skulle nog ingen välja honom. Vad kan man kräva av skolan? Ska man byta skola?

Snälla hjälp!

Svar:

Tack för ditt brev som verkligen berör. Det handlar om en liten kille som har haft det tufft länge nu. När jag läser brevet framträder samtidigt en delad bild av läget. Å ena sidan er upplevelse att sonen har haft det jobbigt från årskurs ett och i princip är mobbad eller utfryst av klasskamraterna. Å andra sidan verkar skolan tycka att det fungerar hyfsat både med kamrater och på lektionerna. Frågan är om det är ni som oroar er i onödan, eller om det är skolan som inte ser vad som sker med er son. Jag kommer att utgå från att er bild stämmer bäst, eftersom det i så fall är väldigt angeläget att er son får hjälp. Sonens uppenbara oro över skolan pekar också på allvaret i situationen.

En viktig fråga att söka svar på är hur omfattande sonens svårigheter med det sociala samspelet är i dagsläget. Hos barn med diagnoser som autism eller Aspergers syndrom är de typiska svårigheterna just de som BUP tog upp. Jag gissar att de bedömde att svårigheterna inte var så omfattande, eftersom du inte nämner någon diagnos. Samtidigt är det ganska vanligt att barn får dessa diagnoser först när de blir lite äldre. När kraven ökar, inte minst i samspelet med kamrater, kan svårigheter framträda tydligare. Om jag skulle möta er som psykolog, så är detta något jag skulle undersöka vidare. Jag ska återkomma till det, men vill först ta upp ett annat perspektiv.

Låt oss anta att sonen faktiskt inte har några större svårigheter med det sociala samspelet, utan att problemet snarare handlar om skolmiljön. Du ger exempel på hur lärare har reagerat tidigare och hur kamrater i dag verkar döma honom hårdare än andra. Detta har som sagt pågått länge och hans självförtroende har blivit knäckt.

Om ett barn har blivit stigmatiserat på det sättet spelar det ibland ingen roll hur goda sociala färdigheter det har – omgivningen har sin bild klar och reagerar därefter. Det är sådana onda cirklar som kan uppstå vid mobbning och som kanske har drabbat er son. Det du tar upp i brevet låter som utfrysning, vilket brukar betraktas som en form av mobbning med samma typ av konsekvenser.

Det första ni bör göra är därför att begära ett möte med skolan för att ta reda på mer om detta. De tycker att rasterna fungerar bra, men som du skriver kanske de inte har full insyn i vad som faktiskt händer eller hur han mår.

Inför mötet bör ni sammanställa konkreta exempel på vad som har inträffat. När er son berättar om något han upplevt, följ genast upp det med personal på skolan. Försök att fråga personal som faktiskt var närvarande i sammanhanget (till exempel på rasten). Du frågar om vad ni kan kräva av skolan och när det gäller mobbning är svaret tydligt. En lärare som får reda på att en elev känner sig mobbad eller kränkt ska informera rektor, som i sin tur ska anmäla det till kommunen. De är skyldiga att omedelbart utreda det som inträffat och att vidta åtgärder. Ni som vårdnadshavare ska hållas informerade i processen.

Jag vill understryka något som är självklart, men som ändå glöms bort ibland. Barn kan vara utsatta för mobbning OCH ha egna svårigheter med det sociala samspelet. Risken finns att omgivningen fokuserar alltför ensidigt på en förklaring, vilket gör att barnet inte får rätt hjälp.

Om ni uppfattar att sonen fortfarande har de svårigheter som BUP beskrev tycker jag att ni ska fråga igen om skolan har uppfattat något sådant. Fråga också mer om situationen under lektionerna. Vad menar läraren med att det går bra? Hur ofta låser det sig?

En fråga jag skulle ställa till er som föräldrar är hur det fungerar med kamrater hemma. Du skriver att det gick bra tidigare, men hur är det i dag? Leker er son med kompisar på fritiden och hur fungerar det då? Om ni kommer fram till att sonen faktiskt verkar ha svårt med det sociala samspelet, som inte enbart beror på att omgivningen är negativt inställd, bör ni överväga att söka hjälp för detta. Återigen är det skolans ansvar att ta initiativet. Om man uppfattar att en elev har svårigheter som hindrar skolarbetet eller samspelet med kamrater ska elevhälsan bedöma och vid behov vidta åtgärder. De kan också skicka remiss till BUP om en mer djupgående utredning krävs.

När du läst så här långt kan ju intrycket vara att er son har väldigt stora problem där jag föreslår både anmälningar och utredningar. Jag vet förstås inte hur allvarligt läget är. Det kan ju hända att skolan har rätt – att allt fungerar rätt bra och att sonens oro mest handlar om att han är märkt av tidigare upplevelser. Om några månader har han kanske funnit kamrater i den nya klassen.

Men vad gör ni om det inte blir så? Ska ni byta skola? Instinktivt känns det alternativet ofta fel. Varför ska den elev som är utsatt behöva flytta? Varför tar inte skolan sitt ansvar och löser problemen? Innebär ett byte inte att man flyr från problemen som sedan riskerar att uppstå igen på nästa skola? Kommer barnet att uppleva det som ett nederlag? Ibland kan dessa argument stämma, men min erfarenhet är att skolbyte ibland är en nödvändig lösning som kan dröja för länge.

Mitt förslag är därför att ni gör ett försök till med sonens nuvarande skola enligt mina råd ovan. Skulle inte det hjälpa bör ni överväga byte, framför allt om er son fortsätter att vara utfryst av klasskamraterna. En ny skola innebär förstås också utmaningar och er son kanske fortfarande behöver hjälp med egna svårigheter. Men chansen att han kan bemästra svårigheterna lär samtidigt öka om han slipper bagaget från de senaste tre åren.

Med hopp om att er son snart kan må bättre.

Martin

Forskning om kamrater och utfrysning i skolan

Läsarfrågan jag svarar på 1 december 2017 i Dagens Nyheter handlar om en pojke som länge haft varit utsatt för utfrysning och negativ behandling i skolan. Nedan finns en referenser till forskning med koppling till svaret. I många fall måste man betala för att läsa studierna i sin helhet, men sammanfattningarna brukar vara gratis.

I en studie med ett stort antal elever spelade man först in hur lärare agerade i klassrummet. Därefter följde man eleverna under 6 månader och undersökte kompisrelationerna vid flera tillfällen. Studien visade att elever som från början hade fått mycket negativa reaktioner från lärare löpte större risk för att bli bortvalda av kamrater senare. Man kunde också visa att effekten berodde på att klasskamraternas bild av de bortvalda eleverna hade färgats negativt av lärarens beteende…

 

Continue reading

Kan man lära barn att ”ta för sig” utan att det går ut över andra?

Publicerat i DN 3 november 2017

Fråga:

Hej! Vi har en son som är två och ett halvt år. Vi har varit hemma hittills, men nu ska han börja på förskolan. Han är jättebusig och glad hemma, helt orädd, kan klättra på allt och är nyfiken som få. Men han är också försiktig med andra barn. Då gillar han allra mest att sitta ensam och leka med bilar, rita eller läsa böcker med vuxna.

Nu till vår fundering. Vår son har aldrig tagit någon leksak ur handen från ett annat barn. Andra barn tar de leksaker som han leker med hela tiden. Han blir väldigt frustrerad, ledsen och vill till slut bara sitta i vårt knä. Vi vet inte riktigt hur vi ska hantera detta. De andra barnens föräldrar skrattar och säger, ”du tar då för dig”. Eller säger ”det där gör barnen upp själva” och låter sina barn hållas.

Hur ska vi hjälpa vår son i detta? Hur säger man till andras barn utan att barnen eller föräldrarna känner sig förorättade?

Jag har aldrig förstått när andra vuxna säger att ”mina barn tar då för sig”. Vad innebär det? På bekostnad av andra barn?

Jag och min man har varit tydliga med att man ska dela med sig och vara snäll. Tacka och så vidare. Men borde vi lära honom att säga stopp? Hur ska vi lära honom att ta för sig utan att sno andras saker och knuffas, till exempel?

Eva

Svar:

Tack för ditt brev och för att du tar upp ett ämne som många föräldrar brottas med. Det uppstår ofta mönster av det slag du beskriver, där vissa barn tar för sig medan andra står tillbaka. Även om sådana händelser kan verka oskyldiga och ofta skojas bort, är det jobbigt för den förälder som ständigt ser sitt barn bli ”överkört” av andra.

Någon kanske påstår att ni oroar er i onödan, eftersom sonen fortfarande är så liten. Kanske er son snabbt kommer att börja ta för sig när han väl kommer till förskolan och ständigt får samsas med andra barn. Samtidigt förstår jag att ni vill vara förberedda om det inte blir så.

Jag vill börja med att ta upp hur ni kan göra när andra barn tar saker från er son. Först vill jag påstå att det är helt rimligt att man som förälder reagerar i sådana situationer. Med så små barn måste vuxna hjälpa till och lotsa barnen genom konflikter. Påståenden som att ”barn reder ut det bäst själva” bygger ofta på föreställningen att det bara blir värre om vuxna lägger sig i. Tanken är att barnen kommer att lära sig att kompromissa och samarbeta om de inte ständigt får hjälp av curlande vuxna.

Forskning visar tvärtom att barn sällan löser konflikter på ett konstruktivt sätt på egen hand. I regel slutar konflikten med att den starkaste/argaste får som den vill. Givetvis kan föräldrar också bli alltför klåfingriga och snabba med att lägga sig i, men i regel behöver alltså små barn hjälp med konflikthantering.

Sedan spelar det förstås roll hur man som förälder griper in. Utgångspunkten bör vara att lotsa och vägleda barnen, snarare än att gå in som domare och genast fastslå vem som gör fel.

Om ett annat barn tar något från din son kan du lugnt gå fram och vänligt säga ”Pelle hade dockan, du kan få den när han är klar – eller ska vi se om det finns fler dockor här?”. Prata som om det har skett ett missförstånd, snarare än som om någon har varit dum. Försök att bara lugnt stå på dig om barnet vägrar ge tillbaka saken. Om du ingriper på detta sätt finns det ingen anledning att säga något direkt till det andra barnets föräldrar. Du visar genom ditt sätt att handla vad du tycker är rätt, utan att söka konflikt eller ifrågasätta.

Här kanske någon invänder att din son behöver lära sig att stå upp för sig själv, snarare än att ni ska lösa problemen åt honom. Jag instämmer i det. Barn måste både lära sig att hävda sina behov och att vara generösa mot andra. Att bestämt och lugnt kunna hävda sin rätt är generellt viktigt för barns utveckling och välmående. Hur lär man en tvååring det? Barn i den åldern lär sig bäst genom imitation – de ser hur föräldrarna agerar och tar efter. Om du lotsar, medlar och ibland själv tar tillbaka en leksak, visar du rent konkret för din son hur man kan lösa konflikter. Om andra barn eller föräldrar reagerar negativt får du dessutom tillfälle att visa sonen hur man kan stå på sig på ett schyst sätt.

Även om ni alltså löser problemen åt honom får han en god förebild, givet att ni håller ert humör i schack. Med tiden kan ni låta er son börja lösa konflikter alltmer självständigt, vilket förstås är målet.

Jag anar av dina frågor att du är lite besviken på delar av er omgivning – att föräldrar inte tar sitt ansvar och att andra barn roffar åt sig. Jag vill därför avsluta med ett förtydligande. Jag har hittills betonat att det är viktigt för din son att lära sig att hävda sin rätt. Samtidigt finns det förstås sammanhang som passar mer eller mindre bra för ett barn. Det kan hända att er son hittills har råkat möta många barn med vassa armbågar. Ska han lära sig att stå på sig och uttrycka sina behov måste någon också vara beredd att lyssna. Jag håller tummarna för att det är så på nya förskolan!

Martin

Hur kan jag hjälpa mitt barnbarn att bli mindre blyg och osäker?

Publicerat i DN 6 oktober

Hej! Mitt barnbarn, som är i tonåren, sitter alltid hemma efter skolans slut och på helger. Hon vill inte delta i några aktiviteter eller träffa kompisar. Hon har någon gång sagt till mig att hon skulle vilja träffa kompisar men att hon känner sig osäker.

Hon har alltid varit litet blyg. Från när hon var yngre lekte hon med en kompis och de var alltid tillsammans, men för ett par år sedan hittade kompisen andra intressen och vänner. Sedan dess har mitt barnbarn inte haft någon riktig kompis.

Det går bra för henne i skolan och hon har bra betyg. Jag har inte frågat henne direkt vilka hon umgås med på rasterna. Det är känsligt. Men det låter på henne som hon umgås med några kompisar och inte är ensam på rasterna.

Hon har testat några fritidsaktiviteter för några år sedan men slutat efter ett par gånger då hon känt sig utanför. Hon läser böcker och spelar dataspel på fritiden men rör sig aldrig. Hon har periodvis haft magbesvär och huvudvärk. För några år sedan hade hon bokad tid hos skolkurator på grund av magont men hon kom aldrig iväg till kuratorn av någon anledning.

Jag tycker att hennes föräldrar borde försöka få henne att umgås med kompisar och delta i några fritidsaktiviteter. De konstaterar bara att hon är rädd för att umgås med människor och folkskygg. Jag tycker att det är helt fel att säga sådana saker om/till henne. Jag funderar ofta över hur man kan hjälpa henne.

Det är väldigt känsligt för mig att diskutera detta med hennes föräldrar. Hon vill inte heller prata om detta med mig så jag ställer inte så mycket frågor om hur hon mår.

Svar:

Tack för ditt brev. Jag förstår att du är orolig för ditt barnbarn med tanke på hur hon verkar isolera och sluta sig. Hon är samtidigt inte ensam, eftersom det är ganska många tonåringar som mår dåligt i dag – i synnerhet tjejer. Det är frustrerande med tanke på att många skulle kunna må bättre, ibland med relativt små insatser. Att det inte sker beror delvis på brister i resurser och organisation av vården, men också på att många inte söker hjälp fast de lider.

Så kanske det är i ditt barnbarns fall och frågan är hur mycket det beror på föräldrarnas inställning. Jag vill på en gång fastslå det rätt självklara, att det är olämpligt att föräldrarna kallar dottern folkskygg (inför henne). I synnerhet om det används som argument mot att söka hjälp.

Jag gissar samtidigt att föräldrarna har en annan syn på saken än du. Jag får ganska ofta höra från oroliga mor- och farföräldrar som upplever att barnbarnens föräldrar inte tar problem på allvar. Likaså har jag ofta kontakt med föräldrar som tycker att den äldre generationen överdriver och kommer med ogrundade åsikter.

Jag vet inte om det är så i ert fall, men du skriver att det är känsligt att ta upp ämnet. Jag utgår i mitt svar från att din bedömning är riktig, men det spelar egentligen ingen roll så länge du inte når fram till föräldrarna eller barnbarnet. Frågan är alltså hur du ska lyckas med det?

Till att börja med tror jag att du ska fokusera på föräldrarna. Lyckas du nå fram till dem är det sedan deras uppgift att hjälpa dottern vidare. Givetvis ska du vara tillgänglig för att prata med ditt barnbarn om hennes bekymmer, men låt det ske på hennes initiativ.

När du tar upp ämnet med föräldrarna är det bra att utgå ifrån din oro för barnbarnet, snarare än att prata om vad föräldrarna borde göra. Det får de komma fram till själva. Att döma av ditt brev tror jag att du är ödmjuk och försiktig, men jag vill ändå understryka hur viktigt det är.

Även om mycket talar för att du har rätt i fråga om barnbarnet, måste du göra ett genuint försök att ta föräldrarnas perspektiv i samtalet. När du påstår saker får du vara noga med att betona att de förstås vet bättre och att du ”kanske inte har tillräckligt på fötterna” och så vidare.

Beskriv ganska kortfattat något som oroar dig och låt sedan föräldrarna ge sin syn på saken utan att argumentera. Det bästa sättet att få någon att ändra uppfattning är att lyssna. Även om föräldrarna börjar inse att det faktiskt finns problem, återstår frågan om hur de kan hjälpa dottern. Mycket av det du tar upp tyder på att hon lider av social fobi. Det är ett problem som många besväras av, ofta utan att söka hjälp.

Social fobi handlar om att man är överdrivet rädd för att göra bort sig eller bli bedömd i sociala situationer, vilket ofta (men inte alltid) leder till att man börjar dra sig undan.

Jag kan förstås inte ställa någon diagnos med ditt brev som underlag – det finns många andra möjliga förklaringar till ditt barnbarns beteende. Men om jag har rätt är det verkligen synd och skam att hon inte har fått hjälp, eftersom social fobi faktiskt går att behandla med goda resultat. Likaså ska en tonåring inte gå runt med huvudvärk och magbesvär, med smärtstillande som enda behandling.

Jag tycker därför att du i samtalen med föräldrarna ska prioritera att de tar kontakt med vården. Betona att det är bra med en professionell bedömning, som får utvisa hur allvarligt läget egentligen är.

På vissa vårdcentraler och läkarmottagningar finns numera psykologer som erbjuder behandling av barn och unga, till exempel behandling av social fobi. Det krävs ingen remiss, utan föräldrar eller ungdomar kan själva ta kontakt och få hjälp. Det kan förstås hända att ditt barnbarn inte alls vill träffa någon psykolog eller läkare, men i så fall får föräldrarna till att börja med gå dit själva.

Jag vill avslutningsvis understryka vilken viktig insats du gör som försöker hjälpa ditt barnbarn. Även om du kanske har helt fel är alternativet, att ditt barnbarn faktiskt lider i onödan, så mycket värre. Och vidhåller föräldrarna att dottern ”bara är folkskygg” kan du svara att det faktiskt går att behandla. För det låter faktiskt som om de också har ställt diagnosen social fobi.

Martin