Forskning om separationsångest och högkänslighet

Läsarfrågan jag svarar på 5 maj 2017 i Dagens Nyheter handlar om en tjej som verkar lida av separationsångest och där hennes bonusmamma söker råd. Hon undrar också om flickans bekymmer kan hänga samman med högkänslighet. Nedan finns en referenser till forskning som jag tar upp i svaret. I många fall måste man betala för att läsa studierna i sin helhet, men sammanfattningarna brukar vara gratis.

Det finns många studier som har visar att KBT hjälper en majoritet av barn med ångestproblem. I de flesta studier har emellertid deltagarna haft olika slags problem och diagnoser. I nedanstående studie undersökte man hur bra behandlingen fungerade för barn med just separationsångest. Hela 76 procent i behandlingsgruppen var diagnosfria efter behandlingen, jämfört med endast 14 procent i kontrollgruppen…

Continue reading

Forskning om bonusföräldrar och behandling av depression

Läsarfrågan jag svarar på 31 mars 2017 i Dagens Nyheter handlar om en bonusförälder som inte finner sin roll i den nya familjen. Den biologiska föräldern, som skrivit frågan, undrar hur hen kan hjälpa bonusföräldern att må bättre i familjen. Nedan finns referenser till forskning som diskuteras i svaret. I många fall måste man betala för att läsa studierna i sin helhet, men sammanfattningarna brukar vara gratis.

En studie som visar att bonusföräldrar förvisso mår lite sämre än biologiska föräldrar i genomsnitt, men att skillnaden mellan dessa grupper försvinner helt om man tar hänsyn till andra omständigheter, som t ex konflikter mellan familjemedlemmar…

En studie som visar att stödet från den andra föräldern har stor betydelse för hur styvföräldrar mår…

Länken nedan leder till Socialstyrelsens rekommendationer för behandling av depression och ångestsymtom, där det framgår att psykoteraputisk behandling (främst KBT) ska användas vid mild till medelsvår depression…

Beteendeaktivering är en terapiform som i studier har jämförts med mer traditionella och omfattande terapier (kognitiv terapi och KBT). Den första studien nedan visade att patienter som följdes över två år blev lika mycket bättre av beteendeaktivering som av de mer omfattande terapierna. I den andra studien jämfördes beteendeaktivering med medicinering och kognitiv terapi för patienter med svårare depressioner. Resultaten visade att beteendeaktivering var lika effektivt som medicinering och något bättre än kognitiv terapi…

Förskolepersonalen ”trycker ner” barnen för att de ska sitta still

Publicerat i DN 3 mars 2017

Fråga:

”Mitt barn är så duktig på förskolan, hon äter ordentligt, sitter på stolen och det är helt otroligt att hon frivilligt går och lägger sig för att vila.”

Så har jag hört så många säga, men inte reflekterat över varför det är så. I alla fall inte fram till nyligen.

Jag har en väldigt känslig och försiktig dotter som är ett år och fyra månader. Vi har satt henne på en förskola i närheten där vi bor som vi tycker verkar mysig. Men eftersom vi märkt på henne att det varit en tuff omställning för henne så har vi låtit inskolningen ta längre tid. Långt efter att de andra föräldrarna skolat in sina barn har vi fortsatt. När föräldrarna var där var det helt okej att barnen sprang från bordet eller inte kunde ligga stilla på sovstunden. ”Det kommer – låt det ta tid”, hojtade personalen.

Men hur gör personalen då för att få så ”duktiga barn” på förskolan? Jo, barnen tvingas sitta kvar på stolen, genom lätt nedtryckning tills de lär sig att sitta still. Hur somnar de på sovstunden? Jo, de trycks ner lätt på madrassen tills de ger upp och somnar. Det kanske inte är fysiskt våld men är det okej att tvinga ett barn till något på detta sätt?

Är det så här förskolorna jobbar i dag? Känns som en gammal kvarleva från 50-talet? Jag mår så dåligt över detta att de blir små lydiga ”soldater” genom att släcka ut deras beteenden.

Vad ska jag göra? Jag kan ju inte ändra en hel kårs pedagogik?

En ledsen och upprörd mamma

Svar:

Tack för ditt brev. Att lämna sitt lilla barn till förskolan väcker ofta känslor och föräldrar kan reagera på olika saker som pedagogerna gör. Jag förstår till fullo att du mår dåligt när du ser pedagogerna trycka ner barnen. Jag vill samtidigt betona att även om jag förstår din upplevelse, kan jag inte svara på om pedagogerna gör fel. Va!? Det är väl uppenbart fel att med fysiska medel tvinga ner ett barn på en stol eller en madrass? Jag vill påstå att det beror på hur det sker. Jag har sett när pedagoger (och föräldrar) håller i barn på både bra och dåliga sätt.

Till att börja med föreslår jag dig därför att prata med vänner som har erfarenhet av andra förskolor. Jag tror att de flesta kommer berätta att pedagogerna ibland håller fast barnen. Svaret på din avslutande fråga om förskolor jobbar så här i dag, beror alltså helt på vad man menar med ”så här”.

Min erfarenhet är att de flesta pedagoger håller fast barn ibland, men att det sker på ett respektfullt och lyhört sätt och endast när det är nödvändigt. Om samtal med dina vänner visar att dotterns pedagoger faktiskt verkar utgöra ett undantag och tvinga barnen på ett olämpligt sätt blir mitt svar kort: byt förskola.

Om din slutsats däremot blir att pedagogerna på dotterns förskola är representativa för kåren återstår frågan om detta är acceptabelt. Är det någonsin lämpligt att tvinga barn? I diskussioner om barnuppfostran svarar vissa kategoriskt nej, medan andra menar att vuxna i dag inte vågar ställa krav över huvud taget. Sådana polariserade diskussioner blir sällan fruktbara.

Alla barn vägrar emellanåt att göra saker som är nödvändiga och även om den vuxne försöker lirka, resonera och komma överens, så uppstår tillfällen då man måste sätta press. Jag skriver ”måste”, eftersom jag hittills aldrig har träffat någon vuxen som är så infernaliskt skicklig på att lirka och har ett sådant tålamod att de aldrig behöver sätta press. Så frågan är förstås inte om man får tvinga barn, utan hur man gör det när man måste.

Den första frågan man som vuxen måste ställa sig är om det är befogat med tvång – är det verkligen nödvändigt att barnet gör som jag vill just nu? Måste barnen sitta vid bordet? Måste de ligga still på vilan? Å ena sidan har barnet rätt att bli hört och uttrycka sin vilja. Å andra sidan förstår inte små barn alltid att de blir hungriga och trötta utan mat och sömn. De förstår heller inte att deras behov (av att springa runt) kan inkräkta på andra barns behov (av lugn).

Ett viktigt pedagogiskt mål på förskolan är just detta – att kunna följa gruppens normer, regler och rutiner. Inte för att bli en lydig soldat, men för att kunna ta hänsyn till andras behov vid sidan av sina egna. Även om pedagoger inledningsvis (på ett bra sätt) kan behöva tvinga in barn i rutinerna, så är den främsta förklaringen till att barn blir så ”duktiga” faktiskt att människan är en social varelse som mår bra av att följa normerna i en grupp. Barnen börjar automatiskt ta efter de andra barnen.

Men är det verkligen okej att lätt trycka ner ett barn? Det låter illa, men det är den känslomässiga inramningen som avgör – om det sker med värme, respekt och lyhördhet. Om den vuxne lätt håller i ett barn som försöker smita från matbordet och samtidigt lugnar eller tröstar barnet, förmedlas ett helt annat budskap än om den vuxne visar ilska (eller inte visar några känslor alls).

Med lyhördhet menar jag att man inte håller barnet i ett järngrepp, utan växlar mellan att klappa, krama, hålla i, släppa taget och lyfta tillbaka. Jag menar också att man tar in barnets reaktioner och anpassar sitt sätt beroende på vad barnet gör. Denna balansgång är svår, men jag har sett många pedagoger som klarar det. Samtidigt har jag sett motsatsen och kan då drabbas av samma obehag som väcktes hos dig.

Att den känslomässiga inramningen är viktig när man ställer krav (eller tvingar) barn att göra saker understryks också av det som inom forskningen brukar kallas psykologisk kontroll. Det innebär att man försöker kontrollera någon indirekt genom känslomässig utpressning, i motsats till att uttrycka tydliga krav eller önskemål. Denna form av tvång är särskilt illa för barn. Frågan är alltså: med vilken känsla agerade pedagogerna på din dotters förskola?

En annan sak som är viktig att bedöma är hur ofta vuxna tvingar barn till något och hur lättvindigt det sker. Försöker man diskutera och lirka först? Om det går slentrian i att sätta press och tvinga blir det problem, även om det sker med värme.

Vi utgår ifrån att din dotters pedagoger generellt är varma och att de bara tvingar (på ett lyhört sätt) när det är nödvändigt. Du kanske ändå känner olust över att din lilla dotter ska behöva underkasta sig förskolans rutiner och regler. Är det verkligen nödvändigt eller sunt att barn som inte ens är två ska behöva lära sig det? Skulle det inte vara bättre med en friare miljö tills hon blir lite äldre?

Svaret på dessa frågor styrs förstås mycket av vilka värderingar man har. Samtidigt förekommer påståenden om direkta risker med att barn börjar på förskolan tidigt, vilket dock inte har stöd i forskning. Man har i flera studier inte funnit några skillnader i utvecklingen och känsloliv mellan barn som börjat på förskolan i olika åldrar (från ett år och uppåt). Rent generellt ser man också att förskolan bidrar till att barn både mår och klarar sig bättre under uppväxten. Ett återkommande resultat är dock att kvalitén på förskolan har betydelse.

Jag vet inte om mitt svar gjort dig mindre ledsen och upprörd, men jag hoppas i vart fall att du har fått lite mer underlag för att kunna bedöma din dotters förskola. När du gör det är mitt råd att du särskilt håller ögonen öppna för om pedagogerna är närvarande, lyhörda och varma. Med den grunden brukar barnen också må bra, trots nya krav och rutiner.

Martin

Forskning om förskola

Läsarfrågan jag svarar på 3 mars 2017 i Dagens Nyheter handlar om en förälder som är ledsen och upprörd över förskolans sätt att få barnen att få barnen att sova/äta. Nedan finns referenser till forskning som diskuteras i svaret. I många fall måste man betala för att läsa studierna i sin helhet, men sammanfattningarna brukar vara gratis.

Generellt visar forskning att förskolan bidrar till att barn utvecklas och mår bättre (jämfört med att inte gå i förskola). Här följer ett antal studier som visat det. I samtliga studier har man tagit hänsyn till andra möjliga förklaringar (t ex familjernas sociala och ekonomiska situation) när man undersökt effekterna av förskolor. Först två danska studier som är mer relevanta än amerikanska/engelska studier eftersom den danska förskolan är mer lik den svenska. De danska studierna med tiotusentals barn visar bland annat att barn som gått i förskola med god kvalité har bättre betyg i årskurs 9…

I följande norska studie med över 70.000 barn undersökte man om barn som börjar i tidig ålder på förskolan påverkades negativt, till exempel genom att bli mer utagerande, nedstämda eller oroliga. Studien visade dels att närvaro på förskola jämfört med att vara hemma inte påverkade detta, dels att åldern när man började på förskolan inte spelade någon roll i detta avseende…

En studie som visar att kvalitén på förskolan har betydelse för hur barn klarar skolan och hur de mår när de är 11 år. Studien visar att erfarenhet av att gå i förskola bidrar positivt till detta, men endast om förskolan håller god kvalité…

En studie som visar att pedagoger som är lyhörda kan kompensera risker för barn som har en otrygg anknytning till sina föräldrar. När pedagogerna var lyhörda var chansen större till en god relation mellan pedagoger och barn och dessa barn visade då inte mer beteendeproblem än andra barn…

En studie som visar att psykologisk kontroll (att använda känslomässig utpressning) är klart negativt för även små barn – i tidigare studier har man framförallt studerat tonåringar. Föräldrar som ställde raka och tydliga krav och satte rimliga gränser bidrog (så kallad öppen/rak kontroll) hade barn som bråkade mindre, medan föräldrar som använde psykologisk kontroll hade barn som både bråkade mer och mådde sämre (mer oro och nedstämdhet)…

Hur ska jag kunna locka mina barn bort från skärmarna?

Fråga: Jag har ett par funderingar som jag vet att jag delar med många. Det gäller den tid mina barn, tio och fem år gamla, tillbringar framför en skärm – för att spela spel eller titta på när andra gör saker. Jag tror inte att spelen eller klippen på Youtube i sig är så farliga, problemet är att skärmen slår ut alla andra aktiviteter. Detta har lett till att jag blivit en lokal skärmdiktator som tjatar, reglerar och förbjuder. Jag har satt mig in i vad de gör på skärmen, och även om det mesta består av näringsbefriad dynga finns det givetvis spel som stimulerar logik och kräver strategiskt tänkande.

Men faktum kvarstår: de slukar barnens (och familjens) tid och är beroendeframkallande på ett sätt som gör att alla andra aktiviteter framstår som trista.

Jag är övertygad om att förmågan att koncentrera sig, utöva tålamod och anstränga sig mentalt är grundläggande för att kunna uppleva en mer varaktig lycka i livet, medan spelen handlar om att ge omedelbar respons och snabba belöningar. Konsekvensen av att ha skärmen som enda fritidsaktivitet blir, märker jag, att barnen aldrig lär sig att fokusera på uppgifter som inte ger omedelbar respons. Saker som att konstruera en koja från grunden eller läsa en tjock bok blir både tråkiga och svåra eftersom dessa aktiviteter inte ger den där snabba responsen.

De appar som jag hittat åt dem (pedagogiska eller kreativa) vill de inte spela om de inte måste. Det blir allt knepigare att få med mina barn på saker som de borde tycka om, som skridskoåkning eller museibesök. När dessa aktiviteter är avklarade (efter lite tjat och tvång) rusar de hem till sina skärmar igen. Skärmarna har blivit den plats där de känner sig trygga, där de aldrig blir uttråkade, där de blir maximalt stimulerade och får omedelbar belöning i varje moment.

Mitt liv som skärmdiktator är vidrigt, eftersom jag framstår som en teknikfientlig bakåtsträvare – och vem vill vara det i dag? Hur ska jag locka bort barnen från skärmen till det riktiga livet? Eller är det bara att acceptera att skärmen är det riktiga livet numera?

Svar: Tack för ditt brev. Det gör mitt jobb både lätt och svårt. Å ena sidan bjuder du på många insikter och egna svar, å andra sidan ställer du stora och svåra frågor. Jag har funderat mycket över vad skärmrevolutionen kommer att innebära för våra barn. Forskningen på området ger en fingervisning, men få svar på de större filosofiska frågorna. Är skärmen numera det riktiga livet? Frågan väcker olust hos mig, för jag är precis som du en skärmdiktator. Jag tycker också att bokläsning, kojbyggen på sommarkvällar och brädspel i gillestugan borde prägla barns uppväxt mer än skärmar. Och vi är inte ensamma om denna inställning. Nästan hälften av svenska föräldrar tycker att barnen ägnar för mycket tid åt skärmar, internet och spel. En majoritet upplever att det är beroendeframkallande och att det stjäl tid från annat. Ungefär en tredjedel har oroat sig för att barnet ägnar så mycket tid åt internet eller spel att det ska bli socialt isolerat. Men hur ska man förhålla sig som förälder?

Först vill jag ta upp vad forskningen har visat. En återkommande och nedslående slutsats är att användning av skärmar hänger samman med både fysisk och psykisk ohälsa. Knappt en tredjedel av svenska 13-åringar ägnar mer än fyra timmar av sin fritid på vardagar åt datorer, telefoner eller surfplattor. Pojkar spelar mest och flickor ägnar mer tid åt sociala medier. Siffrorna är tre år gamla och har innan dess ökat stadigt, så frågan är hur det ser ut i dag. Spelande har pekats ut som särskilt problematisk aktivitet, vilket hänger samman med de snabba kickar du tar upp i brevet. När man ständigt matas med lättillgänglig belöning ökar risken för ett slags beroende, som kännetecknas bland annat av att allt utom spelet förlorar sin mening.

Det är lätt att bli alarmistisk när man tar del av dessa studier, men forskarna har fortfarande inte svaret på en avgörande fråga: Mår man dåligt av att använda skärmar, eller använder man skärmar mer om man mår dåligt redan från början? Sammantaget pekar forskningen ändå på risker med för mycket skärmtid, vilket är ett argument för att du ska fortsätta att sätta gränser.

Frågan är hur du kan göra det utan att bli diktator? Att begränsa just skärmtid brukar vara särskilt utmanande, eftersom de frestande skärmarna alltid finns till hands. Det är ungefär som att prata med barn om att äta upp morötterna samtidigt som det står en skål med godis på bordet. De lösningar som enligt min erfarenhet fungerar bygger därför på att man bildligt talat flyttar bort godisskålen. Surfplattan kanske försvinner någonstans efter klockan sex, telefonen kanske alltid måste laddas utanför barnets rum (för att förhindra spel på natten), eller matplatsen kanske är en skärmfri zon. Poängen är att överenskommelserna ska öka avståndet till skärmarna. En annan princip är att schemalägga skärmtiden på klockslag, vilket minskar utrymmet för återkommande tjat om när tiden börjar och slutar. Det kan också fungera bättre att ha helt skärmfria dagar (eller veckor!) jämfört med att varje dag behöva administrera en viss tid. Det ger utrymme för barnen att börja finna glädjen i andra aktiviteter. Av samma skäl är det sällan lyckat att barnen först måste gå ut och leka innan de får spela. Den avsett lustfyllda leken blir en plikt. En förutsättning för att regler om skärmtid ska fungera är att det gäller alla i familjen.

Nu kanske det verkar som om jag försöker råda dig till att bli en ännu värre diktator, med hårda och tydliga regler. Min poäng är dock att någon form av regel är nödvändig och att den bör formuleras så att risken för frestelser, tjat och konflikter blir så liten som möjligt.

Samtidigt fattas en pusselbit i mitt resonemang som kanske är viktigare än regler för skärmtid, nämligen ”regler” eller rutiner för andra aktiviteter. Hur ska du få barnen att kunna vara närvarande och glädjas åt sådana? Som sagt är det bra att skapa utrymme, som till exempel att ha en skärmfri dag, men det är ännu bättre att aktivt planera in andra aktiviteter. Ett exempel är att onsdagar alltid är ”familjedag”, då man gör någon aktivitet tillsammans på kvällen. Som föräldrar ska man förstås inte förvänta sig att barnen genast börjar älska onsdagarna. Men ju mer etablerad en sådan rutin är, desto större chans att barnen mer helhjärtat ger sig hän. I vissa familjer kan det fungera att helt släppa regler för skärmtid om man istället lyckas sätta rutiner som fyller veckorna med en lagom dos av andra aktiviteter och umgänge.

Hela mitt svar bygger på att du som förälder lyckas nå överenskommelser med dina barn, som ni också håller. Rätt vad det är kanske barnen inte längre accepterar att onsdagar är brädspelsdag. ”ALLA kompisar får använda skärmarna obegränsat.” Ibland behöver föräldrar prata ihop sig – inte ha exakt samma regler, men stämma av och inspirera varandra. Ett exempel är socker. Även om många barn fortfarande äter för mycket socker har trenden brutits i vissa grupper. Där är det tabu med läsk på kalaset eller godis i veckorna. Det har helt enkelt blivit normalt att äta mindre socker, vilket gör det mycket enklare för enskilda föräldrar att sätta gränser. Du gillar det ju inte, men jag vill alltså påstå att ni behöver bli fler (snälla) skärmdiktatorer.

www.forster.se/referenser/170127 kan du läsa mer om forskningen som diskuteras i svaret.