Jag vill vara en bra mamma – men känner mig helt uppgiven

Publicerad i DN 17 maj 2018

Fråga:

När mitt första barn föddes kände jag mig som en tigrinna, redo att göra allt för henne. Nu sitter jag här i soffan 12 år senare med en stark känsla av uppgivenhet. Väldigt snart upptäckte jag att det som jag brinner för att göra sällan är vad barnet vill ha. Om jag vill att barnen skall säga att jag är världens bästa mamma så skall jag vara som Muminmamman, det har jag snabbt listat ut. Hon har inga egna intressen utan finns alltid där, hon kritiserar aldrig, hon kräver inget.

Men jag är inte som Muminmamman. En del av mina vänner har den avundsvärda förmågan att de med glädje gör något kärleksfullt för sina barn och inte ens märker att barnen inte uppskattar det. Men jag är som en svamp när det gäller stämningar och känner direkt av reaktionen på allt som görs och sägs. Uppskattas inte mina insatser så var det ju bara ännu ett meningslöst försök att åstadkomma något positivt.

Problem nummer ett är att jag också vill ha värme, hög grad av egenkontroll och ha kul för att trivas. Problem nummer två är att alla råd och diskussioner handlar om relationen till barnen, man måste ha en bra relation. För att lyckas med det måste vi föräldrar sköta alla hushållssysslor som barnen inte tycker är roliga, låta det gå som det går i skolan, se mellan fingrarna med uppförande som vi inte gillar, samt orka var glada och käcka ovanpå det. Men vad kommer jag då att säga om mina barn om 20 år, när jag kanske känner att de inte tagit sin del av hushållsarbetet och inte blivit självständiga, utan tror att hemmet är en serviceinrättning?

Nu sitter jag mest i soffan utan mål eller mening och gör så lite som möjligt, medan barnen är med kompisarna och deras pappa sysslar med sina intressen.
Jag tror att det är en del av föräldraansvaret att vara den som tar smällen och gör sig impopulär genom att driva igenom att barnen lär sig ta ansvar. I vuxen ålder kan barnen visserligen sedan lasta stor skuldbörda på föräldern då det mår dåligt och dra upp sådana episoder, men det säger inte att det var fel, bara att föräldrar är tacksamma att lägga skulden på och det kan man aldrig försäkra sig mot.

Vill fortfarande göra allt för familjen, är det viktigaste i mitt liv, men vet inte vad jag skall göra som också känns meningsfullt och givande för mig själv. Nu sitter jag mest i soffan utan mål eller mening och gör så lite som möjligt, medan barnen är med kompisarna och deras pappa sysslar med sina intressen. När de väl är hemma är det mest bråk och konflikter. Hur kan jag konkret ta ett första steg mot en positiv vändning? Vill ha en familjegemenskap där alla trivs och tar ansvar för sig själva. Tror att mitt brev är ganska rörigt och otydligt och det stämmer väl med hur jag känner, har helt tappat kompassriktning i mitt föräldraskap.

Ingen Muminmamma

Svar:

Tack för ditt brev. Du skriver att du känner dig förvirrad, men jag tycker också att du verkar vara besviken. Framförallt på barnen, men kanske också på din man. Jag tycker det är väldigt bra att du så uppriktigt beskriver din upplevelse av familjelivet. Jag kan garantera att många känner som du, men få uttrycker det.

Några kanske skulle påstå att föräldrar inte har rätt att känna besvikelse: Om barn inte lever upp till förväntningarna har man inte gjort sitt jobb som förälder, eller har för höga förväntningar. Det är en förenklad bild av familjelivet, även om jag håller med om att föräldrar ytterst är ansvariga.

I takt med att barnen blir äldre är det inte längre så enkelt att föräldrar har 100 procent ansvar. Det blir allt mer en fråga om ömsesidigt samspel där föräldrar och barn (ungdomar) tillsammans får försöka finna fungerande relationer. För alla slags relationer gäller samtidigt en annan sanning: Om man vill förändra en relation är enda vägen att börja förändra sig själv. Frågan är alltså hur du måste börja bete dig om du vill att dina barn ska ta mer ansvar och att ni ska kunna få en starkare familjegemenskap. Jag hoppas kunna ge dig några nya perspektiv på det.

Det går att ställa krav på vad barn ska göra, men det är i regel kontraproduktivt att ha förväntningar på hur de ska känna
Det framgår att du driver på för att barnen ska sköta skolan och andra sysslor. Jag håller helt med om att barn behöver lära sig att ta ansvar för sådana saker. Du uttrycker samtidigt besvikelse över att barnen inte visar entusiasm eller uppskattning för vad du gör.

Här tror jag det är viktigt att klargöra en skillnad. Det går att ställa krav på vad barn ska göra, men det är i regel kontraproduktivt att ha förväntningar på hur de ska känna. Mitt första råd är därför att försöka göra en prioritering. Behåll målet att barnen ska sköta sysslor och uppföra sig, men släpp förväntningarna på att de ska gilla dina initiativ.

Det är förstås lättare sagt än gjort, för vilken förälder känner inte besvikelse när man ansträngt sig och inte får minsta tacksamhet tillbaka. Den stora utmaningen är att svälja besvikelsen och ta nya tag efter sådana händelser. Försök ändå att göra så, eftersom besvikelse kan bli som ett gift för relationer. Det gäller särskilt när man är besviken över känslor och om besvikelsen uttrycks indirekt, till exempel genom att föräldern drar sig undan.

Går det verkligen att dölja sina känslor? Om man blir besviken kommer väl barnen att märka det, hur mycket man än försöker visa upp en förlåtande fasad? Det är just därför det är så viktigt att försöka justera sina förväntningar. När barnen närmar sig tonåren kan man räkna med att bli avvisad och att man kommer att få lida brist på uppskattning. Inom vissa ramar är det en sund reaktion som handlar om att ungdomarna blir mer självständiga och frigör sig från föräldrarna. Det gäller att försöka se det som en fas, där man som förälder blir bortvald en period.

Min erfarenhet är att när föräldrar slutar förvänta sig tillgivenhet, men ändå orkar stå kvar och hålla dörren öppen, så kommer barnen förr eller senare att sträcka ut handen.
Hur ska du orka vara så storsint och bara sträva på i motvinden? Till att börja med är ni två föräldrar. Det är vanligt att problem mellan föräldrar och barn har sitt ursprung i bristande kommunikation och samspel mellan föräldrarna. Det kan hända att ni redan är ett bra stöd för varandra, men annars skulle jag börja i den änden. Ni måste bli ett bättre team innan du/ni orkar ta itu med resten av utmaningarna. Det enda du skriver om din man är att han ägnar sig åt sina fritidsaktiviteter, medan du sitter och stirrar i soffan.

Ett annat möjligt svar på hur du ska orka är därför att du också borde ägna dig åt egna intressen. Möjligtvis har du fastnat i fällan att investera all tid och kraft i familjen medan barnen var små, för att sedan märka att dina egna behov har fått stå tillbaka helt. Det kanske är det du menar med behov av egenkontroll och att ha kul. Om du skulle börja göra mer saker själv eller utanför familjen kan det också bli lättare att få distans och hantera besvikelser i familjelivet.

Vid sidan av att prioritera vad du ska kräva av barnen, så spelar det förstås också roll hur du ställer dessa krav eller hur du ber om förändring. Som sagt är det sällan bra att göra det indirekt, genom att bara dra sig undan eller visa känslor. När du väl bestämt dig för att be dina barn (eller din man) om något föreslår jag därför att du använder jag-budskap. Det innebär att du utgår från en konkret händelse, förklarar hur den fick dig att känna, och ger ett tydligt förslag på hur du vill ha det istället. Till exempel ”När jag kom hem i dag och såg att köket var upp och ner…blev jag trött och ledsen…jag skulle verkligen uppskatta om ni plockar undan efter er”.

Poängen med jag-budskap är att fokusera mer på dina känslor än på vad som är fel med barnen. Det är också viktigt att vara konkret när du beskriver vad barnen gjort och vad du vill att de ska göra istället. Till sist är det bra att undvika att ta upp frågan när man är som mest irriterad. Vänta tills känslorna hunnit lägga sig något.

En annan möjlighet är att ha familjeråd. Det kan låta formellt, men är ofta ett bra sätt för att bryta tråkiga mönster av tjat och missnöje. Bestäm en tid då hela familjen samlas för ett möte. Både ni föräldrar och barnen får komma med förslag på saker som ni vill förändra eller lösa. Prioritera någon eller några frågor och låt sedan alla komma med förslag på lösningar. Undvik att kritisera varandras förslag, skriv bara ner allt som kommer fram i diskussionen. Därefter kan ni kombinera olika förslag och försöka nå kompromisser.

Familjeråden behöver förstås inte enbart handla om praktiska frågor. Det kan också vara ett tillfälle att ta upp saker som rör relationer och gemenskap i familjen, exempelvis ”Hur kan vi göra mer saker tillsammans som alla uppskattar?” En poäng med dessa möten är att familjemedlemmarna får öva på att vara lyhörda för allas önskemål.

Du skriver att det är svårt att få en bra relation till barnen om du samtidigt måste driva på för att de ska uppföra sig och sköta sina uppgifter. Det känner många igen, men chansen att barnen faktiskt tar sitt ansvar ökar om man förankrar och förtydligar uppgifterna genom familjeråd. En viktig komponent är att välja uppgifter som barnen kan ta eget ansvar för, det vill säga att de får ta konsekvenserna av att missköta uppgiften i stället för att ni föräldrar blir besvikna. Det fungerar inte i alla sammanhang, men om ett barn exempelvis har eget ansvar att städa sitt rum får föräldrarna låta bli att tjata om det. Barnet får istället leva med ett stökigt rum.

Det kan framstå som om jag föreslagit att du ska ge upp dina önskningar om mer värme och gemenskap i familjen – att du bara ska ställa krav på det absolut nödvändiga och sedan satsa på dig själv. Så är det inte. Jag föreslår bara ett annat sätt att nå det du önskar. Min erfarenhet är nämligen att när föräldrar slutar förvänta sig tillgivenhet, men ändå orkar stå kvar och hålla dörren öppen, så kommer barnen förr eller senare att sträcka ut handen.

Martin

Hur förbereder vi vårt barn inför en obehaglig upplevelse?

Publicerad i DN 20 april 2018

Fråga:

Hej! Hur förbereder man ett litet barn inför något riktigt obehagligt – en (kanske smärtsam) operation? Är det bäst att inte säga någonting förrän samma dag som det är dags att sätta sig i bilen och åka till sjukhuset, eller finns det något bättre sätt? Hur mycket ska man säga i förväg?

Vår pojke är tre år och ska operera bort förstorade körtlar i halsen och näsan, ”ta bort mandlarna”. Det är ingen ovanlig eller komplicerad operation – den görs över dagen och sedan får vi föräldrar ta hem vårt barn.

Men efteråt kommer det att göra ont. Pojken kommer att ha svårt att äta och dricka, och i värsta fall börjar såret blöda och man måste åka tillbaka till sjukhuset.

Det känns förstås hemskt att ens barn ska behöva gå igenom något som gör ont och är läskigt, och jag funderar mycket på hur vi föräldrar ska kunna göra situationen så icke-traumatisk som möjligt. Jag kan lägga till att vår pojke är ganska robust och väldigt sällan rädd eller orolig, så jag känner att det finns en risk att jag snarare överför min oro till honom om jag börjar prata om vårt sjukhusbesök. Mycket tacksam för råd!

Oroliga mamman

Svar:

Tack för ditt brev. Att döma av mängden sidor på nätet som ger råd i detta ämne är du inte ensam om dina funderingar. Ibland blir man knappast mycket klokare av alla råd som florerar på internet. Jag roade mig därför med att jämföra innehållet på några etablerade sidor med aktuella forskningsöversikter (ja, så roligt har jag det). Min bedömning är att dessa sidor håller hög kvalité och att innehållet är väl underbyggt. Mitt första råd är därför att ni tittar på exempelvis de sidor jag tipsar om i länken nedanför svaret. Kontakta också sjukhuset som ska genomföra operationen, eftersom de kan ha eget informationsmaterial eller rutiner för att informera föräldrar och barn.

Generellt har studierna visat att det faktiskt blir bättre när barn förbereds och får information i förväg. Jag kommer i mitt svar att fokusera på hur man förbereder barn inför operationer eller ingrepp i vården, men resonemangen gäller i stort även för andra saker som kan vara obehagliga eller smärtsamma.

Frågan du ställer är något som sjukvården tar på allvar, vilket bland annat speglas i den relativt omfattande forskning som finns om just förberedelser inför operation av barn. Generellt har studierna visat att det faktiskt blir bättre när barn förbereds och får information i förväg.

Och då handlar det inte enbart om att barnen blir mindre oroliga före, under och efter operationen. Vissa studier har också visat att smärtan efter operationen minskar som följd av förberedelserna. Det kan låta märkligt, men förklaringen kan vara det välkända faktum att stress och smärta hänger samman. En annan viktig poäng med förberedelser är att minska risken för negativa erfarenheter, som kan leda till rädsla och undvikande av sjukvård framöver.

Det är exempelvis ingen bra idé att ljuga om smärtan som kan komma efter en operation. Förklara istället att barnet i så fall kan få medicin. Hur informerar man barnet på bästa sätt? Informationen ska vara kort och saklig. Generellt bör den både handla om vad som ska hända och om hur det kommer att kännas efteråt. Samtidigt måste informationen förstås anpassas efter ålder. För er treåring handlar det om väldigt kortfattad information, där jag nog enbart skulle ta upp vad som kommer att ske. Om han har ont efter operationen, får ni förklara och hjälpa honom då.

Viktigast av allt är kanske att låta barnet ställa frågor och att ge ärliga svar. Det är exempelvis ingen bra idé att ljuga om smärtan som kan komma efter en operation. Förklara istället att barnet i så fall kan få medicin som hjälper mot det. Om det kommer frågor ni inte kan svara på, är det bra att säga att ni får fråga sjuksköterskan eller doktorn om det. När ni pratar med sjukvårdspersonal tillsammans med er son är det också viktigt att visa tillit. Han måste märka att ni har förtroende för personalen, även om ni inte skulle känna så. Spara därför eventuella farhågor och kritiska frågor tills ni är ensamma med dem.

Ofta går det utmärkt att föräldrar och sjukvårdspersonal bara pratar med barnet inför operationen, men i studier har man sett att det blir ännu bättre om man gör informationen mer levande. Ett vanligt sätt är att leka med dockor och visa vad som ska hända. Det finns också filmer och sagor som är bra. I listan med tips jag länkar till längst ned finns bland annat en sida med sagor om barn som ska operera just halsmandlarna.

Ska barnet förberedas precis före operationen, eller längre i förväg? Jag tror att många känner igen sig i detta dilemma, där farhågan kan vara att förberedelserna väcker oron snarare än att stilla den. Det finns en del studier som har undersökt detta, och den generella slutsatsen är att små barn bör informeras dagen innan eller samma dag, precis som du föreslår. Barn som är äldre än fem-sex år bör däremot få information ungefär en vecka innan operationen. Anledningen till det är att barn i den åldern har större förmåga att komma ihåg informationen och att föreställa sig vad som ska ske. Då är det bra att ha några dagar på sig för att reda ut frågor och farhågor.

Dock spelar det mindre roll hur orolig en förälder är i allmänhet. Det som har betydelse är om föräldern visar sin oro för barnet i samband med operationen.
Jag tycker att du verkar vara väl medveten om hur föräldrars oro kan överföras till barn, vilket även gäller i detta sammanhang. Dock spelar det mindre roll hur orolig en förälder är i allmänhet. Det som har betydelse är om föräldern visar sin oro för barnet i samband med operationen. Det är förstås en utmaning, för även om det är en enkel liten operation lever oron ofta ett eget liv.

Tacksamt nog har studierna som handlar om att förbereda barn inför operationer visat att även föräldrars oro och stress minskar genom sådana insatser. Det finns alltså anledning för er föräldrar att informera er för egen del, även om sonen bara får en kort förberedelse. Om man som förälder känner egen oro är det också angeläget att vara just saklig. Risken är annars att man i all välvilja ihärdigt försöker övertyga barnet (och sig själv) om att allt kommer gå bra. Barn märker förstås att det är något alldeles extraordinärt på gång när en förälder gör så.

Varför säger mamma och pappa hela tiden att det inte är farligt? Borde jag vara orolig? Det kan hjälpa att föreställa sig sjukhusbesöket som om det vore något helt vardagligt. Hur skulle du prata med ditt barn inför första besöket hos en frisör?

Jag har hävdat att det finns stöd i forskningen för råden i mitt svar. Så är det, men det finns en grundläggande begränsning i all forskning. Slutsatserna gäller för de flesta barn, men enskilda barn kan reagera annorlunda. Då hjälper inte forskningen, men däremot personal med erfarenhet. En lyhörd sköterska som träffat många barn har lärt sig att anpassa informationen beroende på barnets reaktioner. Mitt råd är alltså återigen att be om hjälp och låta personalen svara på frågor när ni väl är på plats.

Råden i det här svaret kan verka bakvända om man utgår från annan forskning om oro. Där påtalas ofta att oroliga barn behöver lära sig att stå ut med osäkerhet. I så fall ska man väl inte informera och svara på frågor? Så är det förstås om ett barn ständigt blir oroligt och söker försäkran i vardagliga situationer, men det gäller inte inför en speciell händelse som faktiskt också kan innebära en del obehag och smärta. Inför en operation får man alltså svara på de frågor barnet har, kort och sakligt som sagt.

Ungefär hälften av alla barn känner betydande stress och oro i samband med operationer. Med tanke på att din son sällan är orolig eller rädd är chansen alltså god att han kommer ta detta med ro.

Även om många barn inte är så stressade, är det betydligt vanligare att föräldrarna känner oro. Alltså, precis som du skriver, kan det viktigaste vara att inte överföra er oro till sonen. Jag hoppas att mitt svar kan vara en liten hjälp till det.

Martin

Forskning om att förbereda barn inför operationer

Läsarfrågan jag svarar på 20 april 2018 i Dagens Nyheter handlar om en pojke som ska opereras. Mamman undrar om och i så fall hur hon ska förbereda honom inför det. Nedan finns en referenser till forskning med koppling till svaret. I många fall måste man betala för att läsa studierna i sin helhet, men sammanfattningarna brukar vara gratis.

Länkar till informationssidor om hur barn kan förberedas inför operation…

Nedan finns länkar till två forskningsartiklar om betydelsen av att förbereda barn inför operationer. Den första artikeln är en översikt av ett fyrtiotal studier, där man fann att det generellt finns stöd för att använda förberedande information, men att effekterna beror på omständigheter och barnets egenskaper. Den andra artikeln är en studie där man lät föräldrar sköta förberedelser av barnet på egen hand. Deltagarna i studien slumpades till att antingen få hem en film och en bok att jobba med inför operationen, eller till att enbart få sjuhusets sedvanliga information på plats. Studien visade att både barn och föräldrar i gruppen som fått förbereda sig visade mindre oro i samband med operationen…

I följande sammanställning av forskningsstudier undersöktes hur och när man bör informera barn inför operationer. Forskarna kom fram till att det fanns stöd för att information som drar nytta av rollmodeller/förebilder (filmer med barn, sagor med barn, lek) är bättre än enbart text eller prat. För barn från 5-6 år var det bäst om informationen ungefär en väcka innan operation, medan yngre barn bör få information dagen innan eller samma dag. Informationen till barnen bör både handla om vad som kommer att ske, och hur det kommer att kännas (ev. smärta, illamående etc).

Det finns flera studier som visat hur föräldrars oro hänger samman med barns oro. Här är ett exempel på en sådan studie, där man också ser att det framförallt är föräldrars oro i stunden som har betydelse…

Ytterligare en studie som undersökt samspelet mellan föräldrars och barns känslor, där man mätte hur emotionellt tillgängliga var just innan sövning inför halsmandeloperation. Emotionellt tillgänglig innebar här att man var lyhörd, närvarande och stöttande, vilket förstås är lättare om man kan hålla sin egen oro i schack. Studien visade på tydliga samband, där barn drabbades av mindre stress och oro ju mer emotionellt tillgängliga föräldrarna hade varit…

En studie som undersökte hur vanligt det är att barn känner betydande oro och stress inför operationer. I tidigare studier har man funnit att det gäller för mellan 50-75%. I denna studie var det drygt 40%…

Vår son är blyg och drar sig undan – kommer han att bli utanför?

Publicerat i DN 23 mars 2018

Fråga:

Jag och min man är i desperat behov av förståelse för vår son och hur vi ska agera för att hjälpa honom. Vår son är snart nio år, han är en mjuk, blyg kille som hellre betraktar och observerar än deltar. Det är okej och det förstår vi. Men det vi inte förstår är att han i vardagliga situationer, som att vara bjuden på kalas tillsammans med klasskompisar i igenkännliga miljöer, svarar: Nä, jag tänker inte gå, vill inte, behöver inte…

Det är sant att man inte behöver men det är känslan i detta som känns fel. Nästan som om han är rädd. Detsamma gäller sport och aktiviteter, det finns liksom inget intresse, han vill/ vågar inte (tror vi) prova på några. Han har provat på lagsport men vill inte vara med på uppvärmning eller några andra övningar utan är lite utanför och i bakgrunden hela tiden. Vi frågar varför. Han svarar ”tänker jag inte säga” eller ”jag behöver inte”. Vi är alltid med på dessa aktiviteter då han ber oss, och om det är tryggt för honom så kan vi ju ställa upp på det, men inte om han ändå inte vill delta alls. Rätt eller fel?

Han går i 2:an och så sent som för ett par månader sedan fick fritidspersonal hålla i honom för att han gråter och håller fast i mig när jag ska gå efter att jag lämnat honom i skolan. Ibland reagerar jag och min man med att vara väldigt hårda, som ”nu räcker det, det här känns pinsamt för oss och nu får du växa till dig lite”. Då har det stundvis blivit bättre. När vi pratar om det senare på dagen säger han att de andra barnen tittar på honom när han agerar så och det gillar han inte. Men varför slutar han inte då?

Vi har gått föräldrautbildning och använder oss dagligen av det vi lärt oss där, men känner att vi har kört fast. Min stora oro som mamma är att han ska bli utanför. Vi har försökt massvis av gånger att försöka förklara det sociala spelet och att alla är nybörjare och att det är okej att göra fel. Snälla, vi behöver verkligen hjälp! Ska vi gå vidare till en barnpsykolog, kurator eller ska vi bara låta det vara?

Hoppas på svar

Svar:

Tack för ditt brev. Er kille är inte ensam om att ligga lågt, dra sig undan och välja bort aktiviteter. Varför gör barn så? Orsakerna varierar förstås, men i ert fall har jag en god gissning. Du skriver att ni har förståelse för att er son är blyg, men att det känns fel när han till exempel väljer bort kalas – som om han vore rädd. Han borde väl inte vara blyg eller rädd om det är ett kalas i en bekant miljö där han känner alla barn? Och varför fortsätter han att klamra sig fast vid er när ni lämnar på skolan, trots att han tycker det är pinsamt? Jag tror att er son är lite mer än blyg. Det du beskriver är typiskt för barn med olika typer av ångestdiagnoser.

Det kan låta dramatiskt, men innebär helt enkelt att en vanlig rädsla har blivit så pass djup att den tydligt hindrar barnet i vardagen. Barn (och vuxna) med sådana diagnoser kan känna stark ångest i situationer som de flesta andra uppfattar som helt ofarliga. Många barn kan känna sig blyga och osäkra när de träffar främlingar. Ett barn med social fobi kan däremot känna samma osäkerhet varje dag som det går in i klassrummet. Många barn kan känna sig lite ängsliga när de ska skiljas från sina föräldrar, medan ett barn med separationsångest upplever att det handlar om liv och död. Det är också vanligt att barn med ångestdiagnoser mer eller mindre medvetet döljer sina känslor och svarar att ”de inte har lust”, när de i själva verket är rädda.

Det är viktigt att understryka att den starka rädslan inte beror på bristande förståelse eller kunskap. Känslorna lyssnar inte på förnuftet, utan lever ett eget liv. Exempelvis spelar det ingen roll hur många gånger man förklarar för en vuxen med fobi för spindlar, att dessa djur är ofarliga i Sverige. När man ser en spindel i ett hörn slår skräcken till blixtsnabbt och besegrar alla försök till att vara rationell.

Jag kan som vanligt inte ställa diagnos baserat på ett brev. Det kan förstås finnas andra eller fler orsaker till problemen, men med tanke på det som framkommer i brevet kommer jag att utgå från att ångest är den främsta förklaringen. Oavsett tycker jag att ni ska söka hjälp. På många vårdcentraler och läkarmottagningar finns numera psykologer för barn och unga. Där kan ni få hjälp både med att utreda vad problemen handlar om och med eventuell behandling. Ni har dessutom anledning att vara hoppfulla, eftersom det finns effektiva behandlingsmetoder mot just ångestproblem.

Ångest hos barn kan vara mycket påfrestande även för föräldrar, vilket jag tycker framgår av ditt brev. Ni verkar ägna stor kraft åt att finna lösningar och jag begriper verkligen oron och frustrationen över att inget verkar hjälpa. Det är dock inte förvånande att ni kört fast, trots att ni jobbat hårt med allt ni lärt er på föräldrautbildningen. Sådana utbildningar brukar handla om att stärka relationen till barnet och att förebygga konflikter. Det kan förstås vara bra för de flesta barn, men det hjälper inte mot ångest. För att få bukt med sådana problem behöver barnet ofta få egen hjälp av en psykolog eller terapeut.

Du tar också upp en sak som många känner, men sällan talar om: hur man kan skämmas som förälder. Det känns pinsamt när er son gråter hejdlöst och vägrar släppa taget på skolan. En orsak till det är det stigma som fortfarande förknippas med psykiska besvär. Ingen skulle till exempel komma på tanken att kräva av ett barn på kryckor att springa 100 meter. Färre inser att en lämning på skolan i stunden kan kännas lika omöjlig för ett barn med separationsångest.

Alla dessa känslor man drabbas av som förälder är som sagt begripliga, men brukar samtidigt ställa till det. Föräldrar till barn med ångest beskriver ofta hur de stöttar och curlar för fullt, men hur de emellanåt i frustration tappar humöret och ställer för hårda krav. Utmaningen är att finna balansen mellan dessa ytterligheter och tålmodigt framhärda med lagom stora krav.

En nyckel till att klara det brukar vara att lära sig mer om barnets problem. Om ni förstår varför er son säger att han inte har lust att gå på ett kalas eller drabbas av panik när ni lämnar, så blir det lättare för er att hantera sådana situationer. Ni undviker också en vanlig fallgrop för föräldrar till barn med ångest, nämligen att underskatta deras förmåga och sänka förväntningarna. Exempelvis har man sett att barn med social fobi rent objektivt kan vara lika socialt kompetenta som andra barn. Däremot upplever de själva (och föräldrarna) att de presterar sämre socialt och väljer därmed bort umgänge i rädsla att göra bort sig.

Ett konkret exempel på svårigheten att ställa lagom stora krav är sonens fritidsaktiviteter. Du undrar om det är rätt att ni kräver att han ska delta aktivt för att ni ska ställa upp och vara med. När barn ska övervinna ångest är det generellt bättre om de utmanar sig på något vis och deltar lite grann, jämfört med att helt avstå. Sedan beror det på hur sonen upplever dessa aktiviteter. Om ni släpar dit honom och han genomlider varje tillfälle på avstånd är det sannolikt inte en stärkande eller utvecklande erfarenhet. Om han däremot har visst intresse och själv väljer att vara med på vissa delar, kan det vara konstruktivt. Det handlar också om era förväntningar – vad är syftet med att vara med? Det kanske bara ska vara ett tillfälle för lite social övning, snarare än att han ska delta och utvecklas i själva aktiviteten.

Jag vill avsluta med din farhåga om att sonen ska bli utanför. Jag förstår att du känner den oron och vill samtidigt ge lite hopp. Som sagt finns det effektiv hjälp att få, givet att problemet handlar om ångest. Och även om det inte har hjälpt att förklara det sociala spelet för er son, så finns det andra saker ni kan göra som är viktigare. I en studie fann man att det som bidrog mest till goda kamratrelationer hos barn var att föräldrar skapade många tillfällen till kontakt med andra barn. Alla timmar ni tillbringat i badmintonhallar och på fotbollsplaner kanske trots allt betyder något i det långa loppet.

Martin

Dricker din partner för mycket?

Är du förälder och orolig för att din partner dricker för mycket? Nu finns en möjlighet att delta i en studie där du via internet får stöd i hur du kan hantera denna utmaning. Studien vänder sig till föräldrar utan alkoholproblem med barn i åldern 3-11 och som har barn tillsammans med någon vars alkoholkonsumtion de är oroliga över. Föräldrar i hela Sverige är välkomna att anmäla intresse. Deltagarna i studien lottas antingen till ett webbaserat självhjälpsprogram eller till en kontrollgrupp som får en mindre intervention bestående av informationstexter. Självhjälpsprogrammet består av delar från ett stödprogram för anhöriga till personer med beroendeproblematik (CRAFT) och föräldrastödsprogrammet ABC. Både den aktiva gruppen och kontrollgruppen har tillgång till ett diskussionsforum för anhöriga. Ingen som deltar i studien blir således utan information och uppmuntras att söka vidare hjälp om det behövs. Deltagande i studien är anonymt.

Studien syftar dels till att hjälpa föräldern utan alkoholproblem men har huvudsyftet att skapa en så trygg miljö som möjligt för inblandade barn. På så vis hoppas vi kunna nå en stor grupp barn som, genom att växa upp med en förälder med alkoholproblem, är utsatta för många riskfaktorer och som annars inte får del av stödinsatser.

Anmälan till studien sker på http://anhörigstödet.se/

Studien genomförs i samarbete mellan Beroendecentrum Stockholm och Karolinska institutet med finansiering från Folkhälsomyndigheten.
För ytterligare info kontakta
Ola Siljeholm
Leg. psykolog/doktorand
Beroendecentrum Stockholm/Karolinska Institutet
073-772 20 37