Nedstämda barn – vad kan du göra som förälder?

Publicerat i DN 6 september 2018

Fråga:

Min yngste son är nio år och jag oroar mig för hans psykiska hälsa och hans låga självkänsla. Han är så tungsint ibland, grubblar ständigt över saker, är ofta ledsen och nedstämd utan att kunna förklara varför, kan säga saker som att han är sämst i världen och inte vill leva etcetera.

Jag har själv haft återkommande problem med depressioner och känner igen väldigt mycket av hur jag mådde som barn (jag mår bra nu, sedan jag börjat ta antidepressiva) och det finns ångest och depression i släkten på flera håll. Hans äldre syskon har däremot inga sådana tendenser alls.

Mina frågor är dels om det finns något utöver det ”vanliga” föräldraskapet vi som föräldrar kan bidra med för att han ska må bättre som det är just nu och få bättre självkänsla, dels – och framför allt – om det finns något vi kan göra för att motverka att han blir deprimerad eller får andra psykiska problem som tonåring och vuxen?

Orolig mamma

Svar:

Tack för ditt brev. Det är väldigt tungt när ett barn är nedstämt och uttrycker sig som din son gör, som exempelvis att han inte vill leva. Jag vet inte hur han säger det, men utgår från att det framför allt är ett uttryck för att han är nere och känner hopplöshet. Om ni uppfattar att det finns ett större allvar bakom orden ska ni förstås ta kontakt med BUP. Jag gissar att du har förståelse för det, med tanke på din egen och släktens historia. Det kan förstås oavsett vara befogat att söka hjälp om sonen ofta känner sig mycket nedstämd, eller om han tydligt hindras i vardagen av sin nedstämdhet. Jag uppfattar samtidigt att du framför allt vill veta vad ni föräldrar kan göra själva och kommer därför att försöka ge några råd om det.

Kan ni göra något mer än att bara vara hyggliga föräldrar? Innan jag svarar på det vill jag påstå att det ”vanliga” föräldraskapet kanske är er viktigaste uppgift. I forskning om vad som föregår psykisk ohälsa hos barn är det mycket som hänger samman med föräldraskap. Föräldrar som erbjuder mycket värme och stöd har mer sällan barn som utvecklar nedstämdhet. Likaså verkar det vara viktigt att ge barnet stöd och frihet att utvecklas självständigt. Tvärtom ser man att nedstämdhet och oro är vanligare när föräldrarna är auktoritära och sätter för mycket gränser.

Föräldrar måste också ta hand om sig själva, inte minst för att kunna erbjuda en varm och trygg relation. Depression hos föräldrar ökar risken för att barnen ska utveckla samma problem. Det är därför bra att du har fått hjälp av medicinen med din egen nedstämdhet.

Nu har jag betonat hur betydelsefullt föräldraskapet är, men ditt brev belyser samtidigt en annan sak som är viktig att komma ihåg. Att vara snäll mot sig själv. Det är lätt att förlora sig i skuldkänslor när ett barn mår dåligt – vad har vi gjort för fel? Det finns en rad orsaker till psykisk ohälsa och faktum är att föräldraskapet generellt utgör en mindre del av förklaringen. Och vore det enbart föräldrarnas fel borde ju alla barn i er familj må lika dåligt som er son. Samtidigt blir föräldraskapet intressant eftersom det faktiskt går att förändra. Föräldrar är alltså inte skyldiga till att barn mår dåligt, men de kan göra något åt problemet.

Hur viktiga är kompisar då? I studier har man faktiskt sett att de generellt har större betydelse för exempelvis depression än vad föräldrarna har. Det är viktigare att ha en bra vän än att vara allmänt populär och omtyckt. Vänskap och gemenskap hänger också tätt samman med barns självkänsla, som du ju önskar vore bättre hos din son. Tvärtom är utfrysning och mobbning starkt bidragande orsaker till både nedstämdhet och låg självkänsla. Jag vet inget om din sons kamratrelationer, men det kan alltså vara ett viktigt område.

Samtidigt kan det kännas svårt att påverka som förälder. Hur hjälper man ett barn att få vänner? Det bästa brukar vara att försöka ge barnet så många tillfällen som möjligt att möta nya (och gamla) vänner. Vilka potentiella vänner kan barnet bjuda hem? Om barnet inte har någon vän i skolan gäller det att försöka hitta andra sammanhang, till exempel fritidsaktiviteter. Om det inte funkar med nuvarande aktiviteter gäller det att byta.

Idén som man vill förmedla är att barnet duger som det är, det har bara inte någon kompis som passar ännu. Av samma skäl är det ofta bra att vara sparsam med råd om vad barnet ska göra eller inte göra för att få kompisar. Då finns risken att barnet tvärtom känner att det inte duger, utan måste ändra på sig för att passa in. Givetvis är det bra att anpassa sig ibland och vissa barn behöva lära sig grundläggande sociala färdigheter, men det får inte kännas som krav på att byta personlighet.

Så här långt har jag tagit upp betydelsen av goda relationer med föräldrar och vänner. Vid sidan av relationer är det också viktigt för barn med meningsfulla aktiviteter för att må bra. Det kan låta självklart, men ibland finns en tendens att prata för mycket med barn som mår dåligt. Det gäller särskilt om barn är benägna att fastna i grubblerier, som din son. Faktum är att en av de mest effektiva behandlingarna mot depression som utvecklats på senare år går helt enkelt ut på att öka mängden lustfyllda aktiviteter. Eller så enkelt är det förstås sällan, särskilt med ett barn som kanske inte har lust med någonting. Fundera på vilka aktiviteter er son trots allt känner störst lust till. Försök att avsätta tid och boka in något varje dag. Det kan vara allt från att lösa ett korsord tillsammans till aktiviteter som kräver mer planering och tid.

De saker jag har tagit upp hittills skulle kunna bidra till att er son mår bättre nu. Du undrar också hur ni kan förebygga att han utvecklar psykisk ohälsa senare i livet. När det gäller depression, som kanske är den största risken med tanke på det du beskrivit, visar studier ganska nedslående resultat. Förebyggande insatser, som exempelvis diskussionsgrupper i skolor, har generellt bara visat (små) effekter som försvinner efter några månader eller ett år.

Det är särskilt svårt att förebygga depression jämfört med än en del andra problem, eftersom depression i så hög grad hänger samman med yttre omständigheter. Bakslag, kriser och sorger utgör en naturlig del av livet och den som är lite dystert lagd kommer att hamna i svackor då och då. Depression är därför inte en sjukdom som går att vaccinera sig mot. Ni kan alltså inte göra något särskilt nu när sonen är nio, som kommer att skydda honom mot depression som tonåring.

Går det alltså inte att minska framtida risker? Jo, det gör det. Ni kan fortsätta att vara varma och trygga föräldrar, fortsätta att stödja sonens självständighet, fortsätta att hitta bra vänner och meningsfulla aktiviteter. Ni kan också se till att sonen äter bra, rör på sig och inte minst sover bra. I så fall kommer er son vara bättre rustad varje gång livet bjuder på motgångar. Att förebygga depression handlar alltså ungefär om det du skrev i ditt brev – vanligt föräldraskap, men med lite extra insatser då och då. Eller ett vaccin som kräver regelbunden påfyllning.

Martin

Forskning om att förebygga depression

Läsarfrågan jag svarar på 7 september 2018 i Dagens Nyheter handlar om mamma som är bekymrad över hennes nioårige sons nedstämdhet och låga självkänsla. Hon undrar vad de kan göra som föräldrar för att han ska må bättre och hur de kan förebygga att han ska utveckla allvarligare psykisk ohälsa senare i livet. Nedan finns referenser till forskning med koppling till svaret. I många fall måste man betala för att läsa studierna i sin helhet, men sammanfattningarna brukar vara gratis.

I artikeln nedan sammanställde forskare alla tillgängliga studier om kopplingen mellan föräldraskap och depression (och annan psykisk ohälsa). I de flesta fall handlade det om studier där man följt barn över tid. Det går därmed inte säkert att säga att föräldraskapet orsakade mer eller mindre depression hos barnen, men det är en indikation på att så kan vara fallet…

I följande studie prövade man att ge en insats till barn för att förebygga depression. Studien är en av få som visar ganska bra resultat, ända upp till sex år efter insatsen. Ett intressant fynd var dock att insatsen inte alls hjälpte de barn som hade en förälder hemma som själv var deprimerad. Det understryker vikten av att föräldrar måste ta hand om sig själva för att kunna vara ett stöd för sina barn…

Nedan finns några exempel på studier som visar hur viktigt det är med kamratrelationer för att minska (eller ibland tyvärr öka) risken för depression. I den första studien fann man att goda kamratrelationer skyddade både mot utveckling av depression och minskade risken för att bli utsatt för mobbning. I den andra studien fann man att goda kamratrelationer minskade risken för depression hos unga som haft en tuff uppväxt. Det var tydligare positiva resultat för kamratrelationer än för relationer till föräldrar, som också undersöktes i den studien. I den tredje (stora) studien tittade man på samband mellan depression och tre viktiga faktorer: anknytning till skolan, kamratrelationer och självkänsla. Kamratrelationer var det som hade överlägset starkast samband till depression…

I följande sammanställning av studier undersökte forskarna hur bra så kallad beteendeaktivering (att öka lustfyllda aktiviteter) fungerar för barn med depression. Den metoden har gott forskningsstöd för vuxna, men nedanstående sammanställning av de fåtal studier som gjorts visar lovande effekter även för barn…

I nedanstående rapport har forskare sammanställt alla tillgängliga studier som handlar om att förebygga depression. Slutsatserna är att man ser små effekter på kortare sikt, men resultaten är för spretiga och för få för att kunna dra säkra slutsatser om effekter på längre sikt…

Min dotter vill vara alla till lags – vad kan jag göra?

Publicerat i DN 16 juni 2018

Fråga:

Hej! Jag har en dotter på 7,5 år som är en underbar person på alla sätt, intelligent och väldigt empatisk och det är ett ju ett fint drag, men jag ser och känner att det går ut över henne själv och det oroar mig en hel del. Jag känner igen mig själv i det att vara hyperkänslig för sin omgivning, men nu som vuxen kan jag bättre hantera det. Tror dock det försvårade mitt vuxenblivande att vara så extremt inkännande av min omgivning, eftersom jag nästan själv utplånades i min önskan att vara till lags. Jag drabbades av ätstörningar i tonåren och jag har också haft en hel del ångest och skuldkänslor i mitt liv, som ett led i att inte kunna uttrycka ilska, vilket verkar vara precis som det är för min dotter.

Hon är livrädd för att jag ska bli arg på henne och verkar få tunga skuldkänslor/ångest om hon någon gång låtit lite otrevlig.
Jag märker hur hon sätter alla andras behov framför sina egna, hon är livrädd för att jag ska bli arg på henne och verkar få tunga skuldkänslor/ångest om hon någon gång låtit lite otrevlig, eller om hon uppfattar att jag inte låter helt vänlig på rösten, om jag till exempel låter stressad och lite hårdare en stressig morgon. Hon ber också om ursäkt gång på gång fast jag säger att hon inte behöver, jag säger att ilska är okej, jag vet inte hur jag bättre ska bemöta all den här skulden hon bär på.

Jag får också skuldkänslor för att det väl antagligen är jag som ”planterat” detta i henne, att jag fört över mina egna problem – även om jag också tror att den här känsligheten till stor del är en läggningssak. Ibland i de här stunderna säger hon även saker som att ”jag är ful”, ”jag är dum”, ”jag är konstig”… och det oroar mig såklart också mycket, då det verkar som att hon vänder sin ilska inåt. För hon är en temperamentsfull person, men av någon anledning verkar det vara så laddat för henne att uttrycka ilska, hon är rädd för det, och jag vet inte hur jag ska hjälpa henne med det.

Min fråga är alltså hur jag bäst kan bemöta henne i hennes ångest, eller vad man ska kalla det, när skuldkänslorna tar över och hon övermannas av dåligt samvete, utan att ha gjort någonting, utan bara kanske känt och uttryckt en sund ilska? Jag önskar så att jag kunde trygga henne i det här, på ett sätt så att hon kan vända den här trenden innan hon blir äldre och inte minst tonåring, då livet och relationer ändå blir så mycket mer komplicerade.

Orolig mamma

Svar:

Tack för ditt fina brev. Jag förstår verkligen att du tycker det här är svårt. Med de erfarenheter du själv har från uppväxten är det såklart tufft att se liknande tendenser hos din dotter. När barn känner skuld och klandrar sig själva är det också lätt att känna maktlöshet som förälder. Ofta uppstår ett mönster där barnet allt mer ihärdigt hävdar att det gjort fel i takt med att föräldern försöker övertyga om motsatsen. Inga svar eller försäkringar duger, barnet låter sig inte lugnas. Det är en välkänd dynamik i relationer som har observerats i många studier, så ni är inte ensamma om detta.

Varför är det så svårt att övertyga och argumentera för att lugna ett oroligt barn? Varför hjälper det till exempel inte när du säger att det är bra att visa ilska? En förklaring är att känslor inte är logiska och därför inte mottagliga för argument. För en person som är rädd för spindlar hjälper det till exempel inte så mycket med argumentet att det inte finns några farliga arter i Sverige. Det enda som hjälper är att utmana och möta det som skrämmer. I din dotters fall handlar det alltså om att lära sig att stå ut med att andra visar irritation eller ilska. Att göra fel eller såra andra och upptäcka att livet går vidare.

På kort sikt känns det bättre när man fått försäkran, men i längden bidrar det till fortsatt osäkerhet. Utmaningen är alltså att lära sig att leva med ovisshet.
Varför lär sig inte din dotter detta? Hon verkar ju ofta uppleva att hon gjort fel eller förargat andra, så då borde hon väl vänja sig? Problemet är att din dotter har funnit olika sätt att hantera skuldkänslorna och obehaget, som bara lindrar på kort sikt. När hon ber om ursäkt gissar jag att du och andra ofta svarar: ”ingen fara”. Hon berövas därmed erfarenheten av att stå ut med andras (eller egen) ilska. Dessutom går det aldrig att vara 100 procent säker på att andra verkligen menar att det inte är någon fara, vilket gör att hon måste upprepa eller förstärka ursäkterna.

Detta brukar kallas för försäkringsfällan – på kort sikt känns det bättre när man fått försäkran, men i längden bidrar det till fortsatt osäkerhet. Utmaningen är alltså att lära sig att leva med ovisshet – mamma kanske är arg och besviken på mig och det kanske tar rätt lång stund innan det går över…

Att din dotter ibland klandrar sig själv och vänder ilskan inåt kan fylla samma funktion som ursäkterna. Det är svårt att vara arg på ett barn som kallar sig självt dumt, fult eller konstigt. Varje förälders instinkt är att säga emot och lägga band på sin eventuella ilska. Återigen kan din dotter aldrig bli riktigt säker – säger mamma emot bara för att vara snäll? Jag menar inte att din dotter säger sådant för att medvetet manipulera dig. Känslan av att vara dum eller konstig kan vara helt uppriktig, men den kan samtidigt oavsiktligt förstärkas av det samspel jag tar upp.

Du beskriver så fint hur en bidragande orsak till skuldkänslorna troligtvis är din dotters känslighet för omgivningen och empatiska förmåga. Det är som sagt i grunden goda egenskaper, men kan bli tveeggat. Särskilt om närheten till skuld och dåligt samvete leder till att dottern ständigt låter andras behov gå före. Vid sidan av att stå ut med andras negativa reaktioner gissar jag därför att din dotter också kan behöva öva på att uttrycka sin vilja.

Så hur kan du hjälpa din dotter med detta? Börja med att ha en pratstund och förklara ungefär det jag tagit upp så här långt i svaret. Att det är läskigt när hon eller andra blir arga. Att man måste utmana rädslor för att övervinna dem – kanske du kan ta upp exempel på tidigare rädslor som hon nu har kommit över på det sättet? Målet med samtalet är att försöka få med henne på idén att hon behöver utmana sig på detta sätt.

Planera något litet uppdrag hon kan testa, som exempelvis att ställa krav på en kompis eller att låta bli att be om ursäkt. Lite skämtsamt kan ni formulera målet: ”att göra andra arga”, ”att vara otrevlig” eller ”att vara jobbig”. Poängen är att bryta dynamiken där hon till varje pris gör allt för att undvika dessa saker.

Det kan kännas hjärtlöst att inte erbjuda tröst när ett barn lider av ångest och skuldkänslor. Förutsättningarna är därför dels att din dotter är med på noterna och förstår varför ni ska göra detta, dels att ni tar det i lagom stora steg.
Samtidigt som får arbeta med sina övningar, blir det er uppgift som föräldrar att minska på försäkringar och föregå med gott exempel. Förklara för dottern att du också kommer att öva på att bli irriterad eller arg. Du kommer inte att dölja det lika mycket som förut. När hon ber om ursäkt eller frågar, kommer du bara att säga: ”Ja, jag blev arg”. Du kommer inte lägga till ”men det är ingen fara” eller ”det går över snart”. Om dottern säger negativa saker om sig själv kan du lyssna och vara empatisk, men undvik att säga emot eller peppa. Ibland kanske du kanske avleda henne och försöka prata om något annat.

Övningarna jag föreslår kan vara svåra och det tar ofta tid innan mönster i familjer kan ändras. Det kan också kännas hjärtlöst att inte erbjuda tröst och svar när ett barn lider av ångest och skuldkänslor. Förutsättningarna är därför dels att din dotter är med på noterna och förstår varför ni ska göra detta, dels att ni tar det i lagom stora steg. I så fall behöver det inte vara en plågsam och utdragen utmaning, utan kan också vara en stärkande upplevelse. Stäm av hur det går med jämna mellanrum och som sagt gärna med lite humor. En bra dag är en dag när båda blivit arga massor av gånger.

Avslutningsvis vill jag bekräfta vad du skriver, nämligen att din dotters tendens att känna skuld till stor del handlar om läggning. Dessutom spelar relationer och sammanhang utanför din relation till dottern också stor roll. Oavsett vad du gör som förälder kan din dotter därför behöva kämpa med den del utmaningar under uppväxten, precis som du fick göra. När utmaningarna väl kommer har du samtidigt förstås möjlighet att lindra besvären och knuffa din dotter i rätt riktning.

Du befarar att det kan ha varit tvärtom, att du har överfört dina känslor på dottern. Den risken finns förstås, men jag vill samtidigt påstå att dina egna erfarenheter kan vara en tillgång i sammanhanget. Du kan känna igen hur din dotter reagerar och därmed erbjuda stöd och förståelse, vilket kan vara svårare för en helt ångestbefriad förälder som inte begriper sig på sitt ängsliga barn.

Martin

Forskning om att söka försäkran och försaka behov

Läsarfrågan jag svarar på 15 juni 2018 i Dagens Nyheter handlar om mamma som är bekymrad över hennes dotters tendens att känna skuldkänslor när hon själv eller andra blir arga. Hon ser hur det leder till att dottern hela tiden låter andras behov gå före hennes egna. Nedan finns referenser till forskning med koppling till svaret. I många fall måste man betala för att läsa studierna i sin helhet, men sammanfattningarna brukar vara gratis.

Nedanstående artikel redovisar en av många studier där man funnit att barn som ofta söker försäkringar från andra faktiskt drabbas av mer oro och nedstämdhet i längden…

I denna studie undersökte man fenomenet att vissa barn och ungdomar själva söker negativ feedback, till exempel genom att säga kritiska saker om sig själva. Författarna till artikeln ger en förklaring till detta som går ut på att barn som från början är med oroliga eller nedstämda kan föredra att bekräfta sin redan negativa bild, eftersom det är bekant och förutsägbart. Det kan till till exempel kännas lättare att säga ”Visst är den här tröjan ful” än ”Är inte den här tröjan snygg?”. Det senare innebär en större risk. I studien fann de att ungdomar som sökte negativ feedback mådde sämre i längden, även om de som sagt kanske i stunden föredrar tryggheten i att bekräfta en negativ syn på sig själva…

Att hävda sig själv, att kunna säga ifrån och be om saker är viktiga färdigheter för att må bra. I forskningslitteraturen kallas det för ”assertiveness” på engelska och en entydig svensk översättning saknas (kallas dock ibland för ”sund självhävdelse”). I de två studierna nedan har man undersökt betydelsen av assertiveness för barns utveckling och välmående. I den första studien följde man barn under fyra år och fann att god förmåga att hävda sig själv fungerade som en skyddande faktor för att må dåligt senare. I den andra studien följde man barn mellan 9 och 11 års ålder. Man fann inte oväntat att de som blivit utsatta för mobbning och kränkningar som nioåringar i högre grad var nedstämda som 11-åringar. Det gällde dock inte om barnen samtidigt hade god förmåga att hävda sig själva…

En vanlig beskrivning av assertiveness är att man hävdar sina behov på ett sätt som varken är för aggressivt eller för eftergivet. Lagom argt med andra ord. I nedanstående studie undersökte man bland annat kopplingen mellan ilska och nedstämdhet och fann att de som upplevde mycket ilska, men inte visade den särskilt mycket alls, också var betydligt mer nedstämda än de som visade ungefär så mycket ilska som de faktiskt kände…

 

Jag vill vara en bra mamma – men känner mig helt uppgiven

Publicerad i DN 17 maj 2018

Fråga:

När mitt första barn föddes kände jag mig som en tigrinna, redo att göra allt för henne. Nu sitter jag här i soffan 12 år senare med en stark känsla av uppgivenhet. Väldigt snart upptäckte jag att det som jag brinner för att göra sällan är vad barnet vill ha. Om jag vill att barnen skall säga att jag är världens bästa mamma så skall jag vara som Muminmamman, det har jag snabbt listat ut. Hon har inga egna intressen utan finns alltid där, hon kritiserar aldrig, hon kräver inget.

Men jag är inte som Muminmamman. En del av mina vänner har den avundsvärda förmågan att de med glädje gör något kärleksfullt för sina barn och inte ens märker att barnen inte uppskattar det. Men jag är som en svamp när det gäller stämningar och känner direkt av reaktionen på allt som görs och sägs. Uppskattas inte mina insatser så var det ju bara ännu ett meningslöst försök att åstadkomma något positivt.

Problem nummer ett är att jag också vill ha värme, hög grad av egenkontroll och ha kul för att trivas. Problem nummer två är att alla råd och diskussioner handlar om relationen till barnen, man måste ha en bra relation. För att lyckas med det måste vi föräldrar sköta alla hushållssysslor som barnen inte tycker är roliga, låta det gå som det går i skolan, se mellan fingrarna med uppförande som vi inte gillar, samt orka var glada och käcka ovanpå det. Men vad kommer jag då att säga om mina barn om 20 år, när jag kanske känner att de inte tagit sin del av hushållsarbetet och inte blivit självständiga, utan tror att hemmet är en serviceinrättning?

Nu sitter jag mest i soffan utan mål eller mening och gör så lite som möjligt, medan barnen är med kompisarna och deras pappa sysslar med sina intressen.
Jag tror att det är en del av föräldraansvaret att vara den som tar smällen och gör sig impopulär genom att driva igenom att barnen lär sig ta ansvar. I vuxen ålder kan barnen visserligen sedan lasta stor skuldbörda på föräldern då det mår dåligt och dra upp sådana episoder, men det säger inte att det var fel, bara att föräldrar är tacksamma att lägga skulden på och det kan man aldrig försäkra sig mot.

Vill fortfarande göra allt för familjen, är det viktigaste i mitt liv, men vet inte vad jag skall göra som också känns meningsfullt och givande för mig själv. Nu sitter jag mest i soffan utan mål eller mening och gör så lite som möjligt, medan barnen är med kompisarna och deras pappa sysslar med sina intressen. När de väl är hemma är det mest bråk och konflikter. Hur kan jag konkret ta ett första steg mot en positiv vändning? Vill ha en familjegemenskap där alla trivs och tar ansvar för sig själva. Tror att mitt brev är ganska rörigt och otydligt och det stämmer väl med hur jag känner, har helt tappat kompassriktning i mitt föräldraskap.

Ingen Muminmamma

Svar:

Tack för ditt brev. Du skriver att du känner dig förvirrad, men jag tycker också att du verkar vara besviken. Framförallt på barnen, men kanske också på din man. Jag tycker det är väldigt bra att du så uppriktigt beskriver din upplevelse av familjelivet. Jag kan garantera att många känner som du, men få uttrycker det.

Några kanske skulle påstå att föräldrar inte har rätt att känna besvikelse: Om barn inte lever upp till förväntningarna har man inte gjort sitt jobb som förälder, eller har för höga förväntningar. Det är en förenklad bild av familjelivet, även om jag håller med om att föräldrar ytterst är ansvariga.

I takt med att barnen blir äldre är det inte längre så enkelt att föräldrar har 100 procent ansvar. Det blir allt mer en fråga om ömsesidigt samspel där föräldrar och barn (ungdomar) tillsammans får försöka finna fungerande relationer. För alla slags relationer gäller samtidigt en annan sanning: Om man vill förändra en relation är enda vägen att börja förändra sig själv. Frågan är alltså hur du måste börja bete dig om du vill att dina barn ska ta mer ansvar och att ni ska kunna få en starkare familjegemenskap. Jag hoppas kunna ge dig några nya perspektiv på det.

Det går att ställa krav på vad barn ska göra, men det är i regel kontraproduktivt att ha förväntningar på hur de ska känna
Det framgår att du driver på för att barnen ska sköta skolan och andra sysslor. Jag håller helt med om att barn behöver lära sig att ta ansvar för sådana saker. Du uttrycker samtidigt besvikelse över att barnen inte visar entusiasm eller uppskattning för vad du gör.

Här tror jag det är viktigt att klargöra en skillnad. Det går att ställa krav på vad barn ska göra, men det är i regel kontraproduktivt att ha förväntningar på hur de ska känna. Mitt första råd är därför att försöka göra en prioritering. Behåll målet att barnen ska sköta sysslor och uppföra sig, men släpp förväntningarna på att de ska gilla dina initiativ.

Det är förstås lättare sagt än gjort, för vilken förälder känner inte besvikelse när man ansträngt sig och inte får minsta tacksamhet tillbaka. Den stora utmaningen är att svälja besvikelsen och ta nya tag efter sådana händelser. Försök ändå att göra så, eftersom besvikelse kan bli som ett gift för relationer. Det gäller särskilt när man är besviken över känslor och om besvikelsen uttrycks indirekt, till exempel genom att föräldern drar sig undan.

Går det verkligen att dölja sina känslor? Om man blir besviken kommer väl barnen att märka det, hur mycket man än försöker visa upp en förlåtande fasad? Det är just därför det är så viktigt att försöka justera sina förväntningar. När barnen närmar sig tonåren kan man räkna med att bli avvisad och att man kommer att få lida brist på uppskattning. Inom vissa ramar är det en sund reaktion som handlar om att ungdomarna blir mer självständiga och frigör sig från föräldrarna. Det gäller att försöka se det som en fas, där man som förälder blir bortvald en period.

Min erfarenhet är att när föräldrar slutar förvänta sig tillgivenhet, men ändå orkar stå kvar och hålla dörren öppen, så kommer barnen förr eller senare att sträcka ut handen.
Hur ska du orka vara så storsint och bara sträva på i motvinden? Till att börja med är ni två föräldrar. Det är vanligt att problem mellan föräldrar och barn har sitt ursprung i bristande kommunikation och samspel mellan föräldrarna. Det kan hända att ni redan är ett bra stöd för varandra, men annars skulle jag börja i den änden. Ni måste bli ett bättre team innan du/ni orkar ta itu med resten av utmaningarna. Det enda du skriver om din man är att han ägnar sig åt sina fritidsaktiviteter, medan du sitter och stirrar i soffan.

Ett annat möjligt svar på hur du ska orka är därför att du också borde ägna dig åt egna intressen. Möjligtvis har du fastnat i fällan att investera all tid och kraft i familjen medan barnen var små, för att sedan märka att dina egna behov har fått stå tillbaka helt. Det kanske är det du menar med behov av egenkontroll och att ha kul. Om du skulle börja göra mer saker själv eller utanför familjen kan det också bli lättare att få distans och hantera besvikelser i familjelivet.

Vid sidan av att prioritera vad du ska kräva av barnen, så spelar det förstås också roll hur du ställer dessa krav eller hur du ber om förändring. Som sagt är det sällan bra att göra det indirekt, genom att bara dra sig undan eller visa känslor. När du väl bestämt dig för att be dina barn (eller din man) om något föreslår jag därför att du använder jag-budskap. Det innebär att du utgår från en konkret händelse, förklarar hur den fick dig att känna, och ger ett tydligt förslag på hur du vill ha det istället. Till exempel ”När jag kom hem i dag och såg att köket var upp och ner…blev jag trött och ledsen…jag skulle verkligen uppskatta om ni plockar undan efter er”.

Poängen med jag-budskap är att fokusera mer på dina känslor än på vad som är fel med barnen. Det är också viktigt att vara konkret när du beskriver vad barnen gjort och vad du vill att de ska göra istället. Till sist är det bra att undvika att ta upp frågan när man är som mest irriterad. Vänta tills känslorna hunnit lägga sig något.

En annan möjlighet är att ha familjeråd. Det kan låta formellt, men är ofta ett bra sätt för att bryta tråkiga mönster av tjat och missnöje. Bestäm en tid då hela familjen samlas för ett möte. Både ni föräldrar och barnen får komma med förslag på saker som ni vill förändra eller lösa. Prioritera någon eller några frågor och låt sedan alla komma med förslag på lösningar. Undvik att kritisera varandras förslag, skriv bara ner allt som kommer fram i diskussionen. Därefter kan ni kombinera olika förslag och försöka nå kompromisser.

Familjeråden behöver förstås inte enbart handla om praktiska frågor. Det kan också vara ett tillfälle att ta upp saker som rör relationer och gemenskap i familjen, exempelvis ”Hur kan vi göra mer saker tillsammans som alla uppskattar?” En poäng med dessa möten är att familjemedlemmarna får öva på att vara lyhörda för allas önskemål.

Du skriver att det är svårt att få en bra relation till barnen om du samtidigt måste driva på för att de ska uppföra sig och sköta sina uppgifter. Det känner många igen, men chansen att barnen faktiskt tar sitt ansvar ökar om man förankrar och förtydligar uppgifterna genom familjeråd. En viktig komponent är att välja uppgifter som barnen kan ta eget ansvar för, det vill säga att de får ta konsekvenserna av att missköta uppgiften i stället för att ni föräldrar blir besvikna. Det fungerar inte i alla sammanhang, men om ett barn exempelvis har eget ansvar att städa sitt rum får föräldrarna låta bli att tjata om det. Barnet får istället leva med ett stökigt rum.

Det kan framstå som om jag föreslagit att du ska ge upp dina önskningar om mer värme och gemenskap i familjen – att du bara ska ställa krav på det absolut nödvändiga och sedan satsa på dig själv. Så är det inte. Jag föreslår bara ett annat sätt att nå det du önskar. Min erfarenhet är nämligen att när föräldrar slutar förvänta sig tillgivenhet, men ändå orkar stå kvar och hålla dörren öppen, så kommer barnen förr eller senare att sträcka ut handen.

Martin