Kategoriarkiv: DN-svar

Vår son är blyg och drar sig undan – kommer han att bli utanför?

Publicerat i DN 23 mars 2018

Fråga:

Jag och min man är i desperat behov av förståelse för vår son och hur vi ska agera för att hjälpa honom. Vår son är snart nio år, han är en mjuk, blyg kille som hellre betraktar och observerar än deltar. Det är okej och det förstår vi. Men det vi inte förstår är att han i vardagliga situationer, som att vara bjuden på kalas tillsammans med klasskompisar i igenkännliga miljöer, svarar: Nä, jag tänker inte gå, vill inte, behöver inte…

Det är sant att man inte behöver men det är känslan i detta som känns fel. Nästan som om han är rädd. Detsamma gäller sport och aktiviteter, det finns liksom inget intresse, han vill/ vågar inte (tror vi) prova på några. Han har provat på lagsport men vill inte vara med på uppvärmning eller några andra övningar utan är lite utanför och i bakgrunden hela tiden. Vi frågar varför. Han svarar ”tänker jag inte säga” eller ”jag behöver inte”. Vi är alltid med på dessa aktiviteter då han ber oss, och om det är tryggt för honom så kan vi ju ställa upp på det, men inte om han ändå inte vill delta alls. Rätt eller fel?

Han går i 2:an och så sent som för ett par månader sedan fick fritidspersonal hålla i honom för att han gråter och håller fast i mig när jag ska gå efter att jag lämnat honom i skolan. Ibland reagerar jag och min man med att vara väldigt hårda, som ”nu räcker det, det här känns pinsamt för oss och nu får du växa till dig lite”. Då har det stundvis blivit bättre. När vi pratar om det senare på dagen säger han att de andra barnen tittar på honom när han agerar så och det gillar han inte. Men varför slutar han inte då?

Vi har gått föräldrautbildning och använder oss dagligen av det vi lärt oss där, men känner att vi har kört fast. Min stora oro som mamma är att han ska bli utanför. Vi har försökt massvis av gånger att försöka förklara det sociala spelet och att alla är nybörjare och att det är okej att göra fel. Snälla, vi behöver verkligen hjälp! Ska vi gå vidare till en barnpsykolog, kurator eller ska vi bara låta det vara?

Hoppas på svar

Svar:

Tack för ditt brev. Er kille är inte ensam om att ligga lågt, dra sig undan och välja bort aktiviteter. Varför gör barn så? Orsakerna varierar förstås, men i ert fall har jag en god gissning. Du skriver att ni har förståelse för att er son är blyg, men att det känns fel när han till exempel väljer bort kalas – som om han vore rädd. Han borde väl inte vara blyg eller rädd om det är ett kalas i en bekant miljö där han känner alla barn? Och varför fortsätter han att klamra sig fast vid er när ni lämnar på skolan, trots att han tycker det är pinsamt? Jag tror att er son är lite mer än blyg. Det du beskriver är typiskt för barn med olika typer av ångestdiagnoser.

Det kan låta dramatiskt, men innebär helt enkelt att en vanlig rädsla har blivit så pass djup att den tydligt hindrar barnet i vardagen. Barn (och vuxna) med sådana diagnoser kan känna stark ångest i situationer som de flesta andra uppfattar som helt ofarliga. Många barn kan känna sig blyga och osäkra när de träffar främlingar. Ett barn med social fobi kan däremot känna samma osäkerhet varje dag som det går in i klassrummet. Många barn kan känna sig lite ängsliga när de ska skiljas från sina föräldrar, medan ett barn med separationsångest upplever att det handlar om liv och död. Det är också vanligt att barn med ångestdiagnoser mer eller mindre medvetet döljer sina känslor och svarar att ”de inte har lust”, när de i själva verket är rädda.

Det är viktigt att understryka att den starka rädslan inte beror på bristande förståelse eller kunskap. Känslorna lyssnar inte på förnuftet, utan lever ett eget liv. Exempelvis spelar det ingen roll hur många gånger man förklarar för en vuxen med fobi för spindlar, att dessa djur är ofarliga i Sverige. När man ser en spindel i ett hörn slår skräcken till blixtsnabbt och besegrar alla försök till att vara rationell.

Jag kan som vanligt inte ställa diagnos baserat på ett brev. Det kan förstås finnas andra eller fler orsaker till problemen, men med tanke på det som framkommer i brevet kommer jag att utgå från att ångest är den främsta förklaringen. Oavsett tycker jag att ni ska söka hjälp. På många vårdcentraler och läkarmottagningar finns numera psykologer för barn och unga. Där kan ni få hjälp både med att utreda vad problemen handlar om och med eventuell behandling. Ni har dessutom anledning att vara hoppfulla, eftersom det finns effektiva behandlingsmetoder mot just ångestproblem.

Ångest hos barn kan vara mycket påfrestande även för föräldrar, vilket jag tycker framgår av ditt brev. Ni verkar ägna stor kraft åt att finna lösningar och jag begriper verkligen oron och frustrationen över att inget verkar hjälpa. Det är dock inte förvånande att ni kört fast, trots att ni jobbat hårt med allt ni lärt er på föräldrautbildningen. Sådana utbildningar brukar handla om att stärka relationen till barnet och att förebygga konflikter. Det kan förstås vara bra för de flesta barn, men det hjälper inte mot ångest. För att få bukt med sådana problem behöver barnet ofta få egen hjälp av en psykolog eller terapeut.

Du tar också upp en sak som många känner, men sällan talar om: hur man kan skämmas som förälder. Det känns pinsamt när er son gråter hejdlöst och vägrar släppa taget på skolan. En orsak till det är det stigma som fortfarande förknippas med psykiska besvär. Ingen skulle till exempel komma på tanken att kräva av ett barn på kryckor att springa 100 meter. Färre inser att en lämning på skolan i stunden kan kännas lika omöjlig för ett barn med separationsångest.

Alla dessa känslor man drabbas av som förälder är som sagt begripliga, men brukar samtidigt ställa till det. Föräldrar till barn med ångest beskriver ofta hur de stöttar och curlar för fullt, men hur de emellanåt i frustration tappar humöret och ställer för hårda krav. Utmaningen är att finna balansen mellan dessa ytterligheter och tålmodigt framhärda med lagom stora krav.

En nyckel till att klara det brukar vara att lära sig mer om barnets problem. Om ni förstår varför er son säger att han inte har lust att gå på ett kalas eller drabbas av panik när ni lämnar, så blir det lättare för er att hantera sådana situationer. Ni undviker också en vanlig fallgrop för föräldrar till barn med ångest, nämligen att underskatta deras förmåga och sänka förväntningarna. Exempelvis har man sett att barn med social fobi rent objektivt kan vara lika socialt kompetenta som andra barn. Däremot upplever de själva (och föräldrarna) att de presterar sämre socialt och väljer därmed bort umgänge i rädsla att göra bort sig.

Ett konkret exempel på svårigheten att ställa lagom stora krav är sonens fritidsaktiviteter. Du undrar om det är rätt att ni kräver att han ska delta aktivt för att ni ska ställa upp och vara med. När barn ska övervinna ångest är det generellt bättre om de utmanar sig på något vis och deltar lite grann, jämfört med att helt avstå. Sedan beror det på hur sonen upplever dessa aktiviteter. Om ni släpar dit honom och han genomlider varje tillfälle på avstånd är det sannolikt inte en stärkande eller utvecklande erfarenhet. Om han däremot har visst intresse och själv väljer att vara med på vissa delar, kan det vara konstruktivt. Det handlar också om era förväntningar – vad är syftet med att vara med? Det kanske bara ska vara ett tillfälle för lite social övning, snarare än att han ska delta och utvecklas i själva aktiviteten.

Jag vill avsluta med din farhåga om att sonen ska bli utanför. Jag förstår att du känner den oron och vill samtidigt ge lite hopp. Som sagt finns det effektiv hjälp att få, givet att problemet handlar om ångest. Och även om det inte har hjälpt att förklara det sociala spelet för er son, så finns det andra saker ni kan göra som är viktigare. I en studie fann man att det som bidrog mest till goda kamratrelationer hos barn var att föräldrar skapade många tillfällen till kontakt med andra barn. Alla timmar ni tillbringat i badmintonhallar och på fotbollsplaner kanske trots allt betyder något i det långa loppet.

Martin

Är det okej att vi distraherar tvååringen med mobilen?

Publicerat i DN 180223

Fråga:

Hej!

Vår pojke på 2,5 år är en underbar liten människa och väldigt känslig på många sätt. Han gillar bland annat inte beröring av andra människor, förutom oss föräldrar. Han hatar att byta blöja och är väldigt känslig för hur olika tyger/material känns mot huden. Övergångar är också mycket jobbiga, så vi måste förberedda honom väl när vi går in och ut.

Han har haft en mycket tuff inskolning och vi har tagit det jättelugnt, med några få timmar per dag under många månader. Nu börjar han sakteliga acceptera en av fröknarna.

Eftersom det är mycket som är jobbigt för honom, så försöker vi minimera fajterna och göra det lättare för honom. Ett sätt har varit att han får se på något han gillar på smartphonen när vi borstar tänderna, byter blöja eller ska klä på oss och gå ut.

Jag läser dagligen om trotsiga barn som vägrar klä på sig, vägrar borsta tänder och där föräldrar blir arga och barnen ger efter för föräldrarnas önskan.

Tack vara smartphonen, går det så mycket lättare att borsta tänderna eller gå ut, han tycker till och med att det är skoj att få tänderna rena och övergången att gå ut genom dörren blir en rolig grej. Vilket känns väldigt bra. Och jag vill inte vara auktoritär och bråka om allt, men är rädd att vi gör honom en björntjänst genom att låta honom se på telefonen? Ger vi efter för lätt för hans vilja?

Borde vi lära honom att livet inte alltid är roligt och att man ibland måste gilla läget när föräldrar bestämmer saker?

En mamma

Svar:

Tack för brev. Du ställer en fråga som på ytan kan verka enkel och vardaglig – är det okej att använda telefonen för att undvika bråk? Men bakom den finns större frågor. Måste man visa ett barn vem som bestämmer? Måste man bli arg för att ett barn ska förstå? Hur hård ska man vara? Ska ni tänka annorlunda på grund av er sons känslighet? Jag ska försöka besvara dina frågor och dessutom formulera några följdfrågor, som jag vet att många föräldrar funderar på.

Jag börjar med frågan om telefonen. Jag tycker ni verkar ha hittat ett alldeles utmärkt sätt att möta utmaningar med blöjor, kläder och tandborstar. Ni gör precis som erfarna förskolepedagoger – lirkar och leker istället för att ta strid varje gång en tvååring vägrar. Även om du befarar att ni inte är tillräckligt bestämda, så låter ni ju inte sonen slippa blöjan eller tandborsten. Ni har bara hittat ett mer lekfullt sätt att genomföra det. Men finns inte risken att ni ändå avleder och lirkar för mycket? Att ni distraherar honom såpass att han plötsligt står utanför dörren med torr blöja och rena tänder, utan att fatta hur det gick till. Kommer han slå bakut när andra börjar ställa mer direkta krav på honom? Jag tror inte det, för om man ska lära sig något vettigt av konflikter får de inte dugga för tätt. Det gäller i alla åldrar, men särskilt för (känsliga) tvååringar. Tack vare knepet med telefonen kommer hela familjen att ha mer tålamod över till konflikterna som ändå återstår. Då ökar chansen att sonen kan acceptera ett krav. Sedan bör ni såklart inte använda telefonen så fort sonen börjar knorra minsta lilla, utan just när det blir särskilt mycket motstånd.

Du läser om andra föräldrar som blir arga och därmed får sin vilja igenom. Du vill inte göra så, vilket är klokt. Det finns flera problem med ilska i konflikter. Dels brukar man som förälder bli sämre på att resonera och vara konstruktiv. Dels smittar ilskan. Barnet svarar med samma mynt och konflikten trappas upp. Dessutom brukar sådana konflikter oftast sluta med att antingen föräldern eller barnet ger upp. Istället för att lära sig att diskutera och kompromissa, lär sig barnet att ”argast vinner”. Självklart får man bli arg som förälder, men frågan är vad man gör av den ilskan. Släpper jag bara ut den, eller försöker jag ta ansvar och lugna ner mig själv innan jag tar fighten?

Men är det så vettigt att använda just telefonen för att distrahera sonen? Är det inte för mycket skärmar i barns liv? Självklart kan man lirka och distrahera barn på andra sätt, men ibland kan en skärm vara det enda som fungerar. De som hävdar att skärmar är skadliga glömmer också ofta att återkommande konflikter och utbrott inte heller är särskilt nyttigt för barn. Dessutom är det långa passiva stunder framför skärmar som man bör oroa sig för. Om man använder en telefon vid väl valda tillfällen tycker inte jag det råder någon tvekan om att nyttan överväger den eventuella skadan. Ett tillfälle där jag dock skulle avråda från att använda skärm som distraktion är när barn ska äta. En skärm kan störa den nödvändiga närvaron som krävs för att utforska maten och därmed utveckla en egen lust till att äta. Att byta blöja eller ta på kläder är däremot inte något som kräver nyfiket utforskande. Det ska bara bli gjort.

Jag vill avsluta med att ta upp frågan om din sons känslighet. Du ställer ingen egen fråga om det, men när läsarbrev innehåller en sådan beskrivning brukar det komma många kommentarer om diagnoser. Ni kanske har tänkt så själva, eller inte – er son är bara 2,5 år! I diskussionen om diagnoser förekommer också en övertro på enstaka symtom. Även om känslighet för förändringar och just beröring är mycket vanligt hos barn med exempelvis autism eller Aspergers syndrom, så finns det många barn utan diagnoser som också upplever samma känslighet. För att en diagnos ska vara aktuell krävs för det första att flera olika symtom förekommer samtidigt. För det andra måste symtomen innebära ett betydande lidande eller hinder, till exempel med kamrater eller i skolarbetet. Det är först då jag tycker att man bör fundera på vidare utredning.

När ett barn har en diagnos brukar omgivningen visa större förståelse för att föräldrar kan behöva göra lite annorlunda. Då kan man exempelvis lättare begripa att en förälder tar till en telefon för att minska antalet konflikter och utbrott. Att däremot säga att ens barn är känsligt brukar inte väcka samma förståelse. Då lurar misstanken om att föräldrarna överbeskyddar och curlar. Givetvis förekommer det, men reaktionen speglar också en svartvit syn på svårigheter hos barn: antingen har ett barn en diagnos (föräldrarna ursäktas) eller så har barnet ingen diagnos (föräldrarna hålls ansvariga). Faktum är att alla barn föds med mer eller mindre utmanande personlighetsdrag, som kräver mer eller mindre anpassning av föräldrar. En del barn har inga svårigheter att acceptera krav eller förändringar. De som påstår att föräldrar bara behöver våga säga ifrån och bli mer konsekventa har ofta barn med just den personligheten. Forskning visar också att omfattande utbrott och konflikter under uppväxten i regel beror mer på barnets medfödda egenskaper än på föräldrarna. Däremot är det alltid förälderns ansvar att försöka anpassa sig efter barnets personlighet och behov. Ett exempel på det kan vara att lirka på en vante med vänster hand, samtidigt som man försöker sätta på Babblarna på telefonen med höger.

Martin

Jag vet vad som måste ändras – men jag vet inte hur

Publicerat i DN 180126

Fråga: 

Hej, det är mycket som är fel på mig och i mitt liv, jag vet vad som måste ändras men jag vet inte hur jag ska göra det. Jag är 29 år, fick diagnosen Aspergers syndrom när jag var 16 år efter otroliga problem med skolgången. Sedan 10 år tillbaka går jag och pratar på psyk, men där kan jag inte, eller vill jag inte, öppna mig – det är mer en plats för mig att gå för att prata om andra saker än mina problem. Äter också antidepressiv medicin, vilket jag gjort i många år nu.

Under hela den tiden, runt 8 år, har mitt alkoholdrickande eskalerat, och de senaste åren har jag utvecklat ett beroende – med mycket svår abstinens om jag slutar. Förra året fick jag åka till akuten på grund av det, och skulle ha behövt sjukvård minst 10 gånger innan dess, men jag har inte slutat. Den problematiken vet de om på psyk, inget jag någonsin förnekat, och även min mor vet om det.

Jag har inget jobb, ingen utbildning, inga vänner. Alla de punkterna skulle behöva ändras – men jag vet inte var jag ska börja. Det känns för svårt.

Bor i egen lägenhet och sköter min ekonomi och allt det, där har jag inga svårigheter. Jag känner mig också bortskämd och självisk. Lever på försäkringskassan, egentligen finns det andra som borde få hjälp som behöver det mer än jag.

Ingenting förändras av sig själv, det är jag medveten om. Alkohol kan jag sluta med periodvis, brukade kunna i alla fall, nu är jag inte så säker. Perioderna har blivit längre och längre och nu har jag hållit på i två månader, med bara nedtrappning emellanåt, tills det börjar igen. När jag väl har ”klara” perioder vill jag förändra allt på en gång – sen tröttnar jag igen efter en vecka eller två.

Jag har börjat säga ”jag vet inte” ofta, som jag gjorde när jag var tonåring, men till skillnad från då så vet jag verkligen inte vad jag ska göra nu. Jag har fått erbjudande om stöd, men jag är väl för envis. I grunden är jag inte cynisk, men det börjar kännas som om saker och ting är ”försent”, som jag tänkt så många gånger tidigare, när det verkligen inte var det – även här är den markanta skillnaden att jag börjar ge upp hoppet.

Hur gör man, vilka steg tar jag?

/ M

Svar:

Tack för ditt brev! Jag förstår att du kan känna hopplöshet, med tanke på att problemen funnits så länge och rör så stora delar av livet. Att vara villrådig, tappa hoppet och ha svårt att komma i gång är också typiska symtom på depression. Jag gissar att du även har fått den diagnosen, eftersom du äter antidepressiv medicin och räknar upp flera typiska symtom. Aspergers syndrom innebär enligt studier också en klart ökad risk för att bli deprimerad. Samtidigt hamnar aspergerdiagnosen ofta i förgrunden och skymmer sikten för andra problem. Det är bekymmersamt, eftersom personer med asperger eller andra neuropsykiatriska funktionsvariationer kan gå miste om nödvändig behandling.

Jag vet som sagt inte i vilken utsträckning psykiatrin har uppmärksammat detta, men mitt första råd är att du tar upp frågan: Är jag deprimerad och vilken hjälp kan jag i så fall få? Eller snarare, vilken hjälp kan erbjudas utöver nuvarande samtal och medicinering? Forskning pekar tydligt på att man i första hand ska erbjuda terapi, givet att inte depressionen är för djup då medicin kan behövas.

Sen är frågan om du vill ha den hjälpen, eller om du över huvud taget vill ha hjälp från din nuvarande kontakt. Du skriver att du inte kan öppna dig och att du blivit erbjuden stöd, men är för envis. Jag vet inte riktigt vad det betyder, men oavsett verkar det inte pågå någon egentlig terapi eller behandling. Med tanke på att nuvarande medicinering och samtalskontakt har pågått så länge utan förbättring tycker jag att du bör överväga att byta kontakt. Begär att få träffa en annan psykiatriker/psykolog, eller byt mottagning. Om det inte finns några alternativ där du bor finns numera också internet­baserad behandling av depression (se internetpsykiatri.se).

Jag valde att inleda svaret med råd om hur du kan få mer hjälp från vården. Jag gjorde det eftersom du verkar osäker på om du förtjänar hjälpen eller om andra behöver den bättre. Jag tycker det står klart att du både behöver och har rätt till vård. Att komma i gång med saker i livet kan verka futtigt och något man borde lösa själv. Men har man depression och dessutom Aspergers syndrom är det ibland omöjligt att bara ta sig i kragen.

De konkreta problem du tar upp i brevet handlar om att du saknar arbete, utbildning och vänner. Du dricker också för mycket. Något som psykiatrin säkert tagit upp är att alkohol kan minska effekten av antidepressiv medicin och ibland innebära direkta risker. En viktig fråga att reda ut är också hur mycket drickandet bidrar till dina andra problem. Ditt första steg kanske måste vara att få kontroll på drickandet, innan du kan ta itu med resten.

Samtidigt brukar det man gör för att minska sitt drickande delvis vara samma sak man gör för att bli mindre nedstämd. Vad då? Jo, någon form av meningsfull aktivitet. Länge har man i behandling av depression fokuserat på att förändra tankar eller bearbeta tidiga upplevelser och relationer. En ganska ny behandling som på senare år vunnit mark går i stället främst ut på aktivitet – att helt enkelt börja göra saker som man mår bra av. Det låter så enkelt att det nästan blir dumt, men utmaningen är ju just att komma i gång.

Du skriver att du vet vad som måste ändras, men inte hur. I beteendeaktivering arbetar man just med att komma över trösklar och ta första stegen mot förändring. Metoden bygger också på forskning om hur depression utvecklas, nämligen att tillståndet ofta är en följd av tilltagande passivitet. Att börja göra meningsfulla saker är alltså inte ytlig symtomlindring, utan ett sätt att angripa en viktig orsak till depressionen.

I studier av beteendeaktivering har man sett att det ger minst lika goda effekter som annan terapi eller medicinering. Och efter avslutad behandling håller effekterna i sig bättre jämfört med medicin.

Du skriver att du i ”klara perioder” får handlingskraft och vill förändra allt på en gång, men att du snabbt tröttnar igen. Det är en vanlig fälla när man försöker åstadkomma förändring. Utmaningen är att ha rimliga mål och att ta lagom stora steg. Det gäller också att vara strategisk och börja med något som relativt snabbt kan bidra till livskvalitén. Är det bäst att börja söka jobb, praktik eller utbildning? Eller är det bättre att försöka bryta den sociala isoleringen? Börja med en hobby? Eller börja träna?

Jag gissar att du blir trött bara av att läsa den här uppräkningen av präktiga aktiviteter. Men frågan är om du har försökt att prioritera mellan alla saker du får lust att göra i dina klara perioder. Om du kan föra den diskussionen med din vårdkontakt kanske du kan lyckas fokusera mer på något taktiskt valt område i livet. Tar du sedan lagom stora steg kanske du klarar att hålla i gång lusten mer än en vecka eller två.

Är asperger, depression eller alkoholberoende det som bäst kan förklara dina problem? Jag har diskuterat detta eftersom diagnos såklart har betydelse för att du ska få rätt hjälp. Samtidigt vill jag påstå att råden jag gett sällan blir fel oavsett diagnos eller orsaker till dina problem. Ett kort svar på din sista fråga lyder alltså: Ta vilket steg som helst, så länge du gör något.

Vår son blir utfryst – borde vi byta skola?

Publicerad i DN 171202

Fråga:

Vi har en son på 10 år som har det fruktansvärt tufft i skolan. Under lågstadiet hade han en fröken som var övertygad om att han hade adhd. Utredning gjordes, men BUP bedömde inte att det handlade om den diagnosen. Däremot konstaterades att han hade svårt med det sociala samspelet och hade svårt att läsa av situationer.

Relationen med klasskamraterna blev allt sämre med tiden. Hemma kunde han leka med sina klasskamrater utan strul, men inte i skolan. Fröken pekade flertalet gånger ut honom i negativa situationer och i slutet av årskurs tre hade han så dålig självkänsla att när han hamnade i bråk tog han på sig hela skulden. Då hade vi nästan daglig kontakt med fröken som rapporterade om olika händelser och bad oss hålla honom hemma från skolan. Under förra året blev han bjuden på ett enda klasskompiskalas.

Nu i fjärde klass har han bytt lärare och halva klassen har bytts ut mot halva parallellklassen. De första veckorna var han väldigt orolig för att göra bort sig och göra fel. Klagade på ont i huvudet, ont i magen och så vidare. Läraren säger att det går bra på lektionerna men att det ibland låser sig för honom då han vill prestera men inte lyckas. För att försöka få läraren att ta notis om honom börjar han då väsnas, låta, störa sin granne.

Läraren tycker att rasterna går bra, men enligt vår son blir han utfryst där. Kompisarna gaddar ihop sig mot honom så han åker ut först och så vidare. De andra barnen verkar ha överseende med varandra men så fort det handlar om vår son snäser de till och blir arga. Andra barn får göra saker men när vår son gör likadant klagar de och hävdar att de blir kränkta. Det har även funnits gånger då barnen ljugit för att hjälpa varandra mot vår son. Vi tror inte fröknarna vet hur utsatt han är eftersom han håller det inombords. Han varken gråter eller springer till fröken.

Vad ska man göra? Om det hade varit årskurs 6 nu och de skulle välja klasskamrater till högstadiet skulle nog ingen välja honom. Vad kan man kräva av skolan? Ska man byta skola?

Snälla hjälp!

Svar:

Tack för ditt brev som verkligen berör. Det handlar om en liten kille som har haft det tufft länge nu. När jag läser brevet framträder samtidigt en delad bild av läget. Å ena sidan er upplevelse att sonen har haft det jobbigt från årskurs ett och i princip är mobbad eller utfryst av klasskamraterna. Å andra sidan verkar skolan tycka att det fungerar hyfsat både med kamrater och på lektionerna. Frågan är om det är ni som oroar er i onödan, eller om det är skolan som inte ser vad som sker med er son. Jag kommer att utgå från att er bild stämmer bäst, eftersom det i så fall är väldigt angeläget att er son får hjälp. Sonens uppenbara oro över skolan pekar också på allvaret i situationen.

En viktig fråga att söka svar på är hur omfattande sonens svårigheter med det sociala samspelet är i dagsläget. Hos barn med diagnoser som autism eller Aspergers syndrom är de typiska svårigheterna just de som BUP tog upp. Jag gissar att de bedömde att svårigheterna inte var så omfattande, eftersom du inte nämner någon diagnos. Samtidigt är det ganska vanligt att barn får dessa diagnoser först när de blir lite äldre. När kraven ökar, inte minst i samspelet med kamrater, kan svårigheter framträda tydligare. Om jag skulle möta er som psykolog, så är detta något jag skulle undersöka vidare. Jag ska återkomma till det, men vill först ta upp ett annat perspektiv.

Låt oss anta att sonen faktiskt inte har några större svårigheter med det sociala samspelet, utan att problemet snarare handlar om skolmiljön. Du ger exempel på hur lärare har reagerat tidigare och hur kamrater i dag verkar döma honom hårdare än andra. Detta har som sagt pågått länge och hans självförtroende har blivit knäckt.

Om ett barn har blivit stigmatiserat på det sättet spelar det ibland ingen roll hur goda sociala färdigheter det har – omgivningen har sin bild klar och reagerar därefter. Det är sådana onda cirklar som kan uppstå vid mobbning och som kanske har drabbat er son. Det du tar upp i brevet låter som utfrysning, vilket brukar betraktas som en form av mobbning med samma typ av konsekvenser.

Det första ni bör göra är därför att begära ett möte med skolan för att ta reda på mer om detta. De tycker att rasterna fungerar bra, men som du skriver kanske de inte har full insyn i vad som faktiskt händer eller hur han mår.

Inför mötet bör ni sammanställa konkreta exempel på vad som har inträffat. När er son berättar om något han upplevt, följ genast upp det med personal på skolan. Försök att fråga personal som faktiskt var närvarande i sammanhanget (till exempel på rasten). Du frågar om vad ni kan kräva av skolan och när det gäller mobbning är svaret tydligt. En lärare som får reda på att en elev känner sig mobbad eller kränkt ska informera rektor, som i sin tur ska anmäla det till kommunen. De är skyldiga att omedelbart utreda det som inträffat och att vidta åtgärder. Ni som vårdnadshavare ska hållas informerade i processen.

Jag vill understryka något som är självklart, men som ändå glöms bort ibland. Barn kan vara utsatta för mobbning OCH ha egna svårigheter med det sociala samspelet. Risken finns att omgivningen fokuserar alltför ensidigt på en förklaring, vilket gör att barnet inte får rätt hjälp.

Om ni uppfattar att sonen fortfarande har de svårigheter som BUP beskrev tycker jag att ni ska fråga igen om skolan har uppfattat något sådant. Fråga också mer om situationen under lektionerna. Vad menar läraren med att det går bra? Hur ofta låser det sig?

En fråga jag skulle ställa till er som föräldrar är hur det fungerar med kamrater hemma. Du skriver att det gick bra tidigare, men hur är det i dag? Leker er son med kompisar på fritiden och hur fungerar det då? Om ni kommer fram till att sonen faktiskt verkar ha svårt med det sociala samspelet, som inte enbart beror på att omgivningen är negativt inställd, bör ni överväga att söka hjälp för detta. Återigen är det skolans ansvar att ta initiativet. Om man uppfattar att en elev har svårigheter som hindrar skolarbetet eller samspelet med kamrater ska elevhälsan bedöma och vid behov vidta åtgärder. De kan också skicka remiss till BUP om en mer djupgående utredning krävs.

När du läst så här långt kan ju intrycket vara att er son har väldigt stora problem där jag föreslår både anmälningar och utredningar. Jag vet förstås inte hur allvarligt läget är. Det kan ju hända att skolan har rätt – att allt fungerar rätt bra och att sonens oro mest handlar om att han är märkt av tidigare upplevelser. Om några månader har han kanske funnit kamrater i den nya klassen.

Men vad gör ni om det inte blir så? Ska ni byta skola? Instinktivt känns det alternativet ofta fel. Varför ska den elev som är utsatt behöva flytta? Varför tar inte skolan sitt ansvar och löser problemen? Innebär ett byte inte att man flyr från problemen som sedan riskerar att uppstå igen på nästa skola? Kommer barnet att uppleva det som ett nederlag? Ibland kan dessa argument stämma, men min erfarenhet är att skolbyte ibland är en nödvändig lösning som kan dröja för länge.

Mitt förslag är därför att ni gör ett försök till med sonens nuvarande skola enligt mina råd ovan. Skulle inte det hjälpa bör ni överväga byte, framför allt om er son fortsätter att vara utfryst av klasskamraterna. En ny skola innebär förstås också utmaningar och er son kanske fortfarande behöver hjälp med egna svårigheter. Men chansen att han kan bemästra svårigheterna lär samtidigt öka om han slipper bagaget från de senaste tre åren.

Med hopp om att er son snart kan må bättre.

Martin

Vårt barnbarns utbrott håller på att köra slut på hennes föräldrar

Fråga:

Hej! Jag är en bekymrad mormor, som skriver för att jag upplever att mitt barnbarn håller på att köra slut på sina föräldrar med ständiga skrikutbrott.

Problemet har nu pågått i flera månader. Flickan är i lågstadieåldern och hon har en bror som är ett par år äldre. Föräldrarna är bra föräldrar som verkligen månar om sina barn. Min dotter och svärson har försökt alla strategier de kan komma på; hot, straff, överenskommelser, samtal, belöningar vid ”gott” uppförande, särskilda dagar för vardera pojken och flickan då de gör roliga saker. Min dotter har en ängels tålamod. Hon förklarar, hon håller sig lugn, hon ger inte efter, hon försöker vara konsekvent.

Flickan anser sig ständigt förfördelad och orättvist behandlad; hon kräver att det ska vara som hon vill, vill ha ständig uppmärksamhet och skriker att föräldrarna är ”dumma”, slår ibland och får långa skrik- och tjututbrott som är svåra att få slut på. Hon ”hakar” upp sig, beskriver min dotter. Det kan handla om ett klädesplagg som flickan vill ha på sig men som hamnat i tvätten eller om att mamman ska natta henne trots att det är pappans tur, och mycket annat.

Hon skriker för att hon måste göra läxan, hon skriker vid matbordet, hon skriker då hon ska gå till skolan, hon skriker då hon ska lägga sig. Hennes storebror är en lugn pojke men flickan provocerar honom tills bråk är igång.

Här hemma hos oss, mormor och morfar, är det inga problem. Hon är glad, pigg och påhittig, initiativrik och mysig. Inte heller i skolan är det några problem och hon har gott om kompisar.

Min dotter har ett rörigt och krävande arbete och får aldrig chans att vila upp sig eller återhämta sig. Hon är ständigt trött. Och även om min svärson gör vad han kan, så är det min dotter som för det mesta får ta konflikterna med flickan. Hur länge ska min dotter orka, undrar jag och ska ett barn få dominera i familjen på det här viset? Vad är orsaken och vad kan man göra?

Svar:

Ja, vad kan orsaken till detta vara? Ibland är det lätt att förstå varför ett barn bråkar och vägrar, men jag tycker inte det är så enkelt i ert fall. Det verkar inte finnas problem i skolan eller med kamrater. Hon har föräldrar som anstränger sig och verkar göra det mesta rätt. Hon har en lugn storebror och morföräldrar som uppenbarligen bryr sig om henne. Några saker du nämner väcker ändå tankar om möjliga orsaker som jag ska gå igenom. Jag blir förstås tvungen att spekulera en del, men hoppas att denna genomgång kan vara till hjälp i ert eget fortsatta sökande efter förklaringar och lösningar.

Eftersom konflikterna enbart uppstår hemma kommer jag att fokusera på orsaker inom familjen, men det utesluter såklart inte att andra slags orsaker också kan bidra. Det kan ju till exempel hända att ditt barnbarn behöver hjälp med några slags egna svårigheter som nu har börjat visa sig mer.

En första möjlig orsak handlar om roller och dynamik i familjen. Även när föräldrar försöker göra allt rätt, kan det uppstå mönster i samspelet som är svåra att bryta. Ett exempel är de negativa förväntningar som uppstår när ett barn börjar bete sig illa.

Konkret handlar det till exempel om att barnet får en tillsägelse lite snabbare och med lite annat tonfall än vad ett syskon hade fått i motsvarande situation. Det här skulle kunna vara en bidragande orsak i ert barnbarns fall. Trots att föräldrarna anstränger sig så mycket blir hon inte nöjd. Då ligger en tanke som ”bortskämda skitunge” nära till hands. Och barn brukar vara experter på att märka sådana bakomliggande tankar och känslor även när föräldrar försöker vara tålmodiga och tillmötesgående.

Vad kan man göra åt detta? En sak är förstås att försöka bli mer medveten om hur man tänker, känner och beter sig. En annan sak är att utgå från att barnets upplevelse är sann, även om hon egentligen inte har någon grund för att känna så. Ur ditt barnbarns perspektiv finns det kanske klara skäl att vara missnöjd. Därför bör föräldrar inledningsvis försöka ta barnets perspektiv och lyssna, innan de börjar lirka eller komma med förslag på lösningar.

Nu kanske det låter som om jag föreslår att föräldrarna ska låta dotterns missnöje få ta ännu större plats. Det menar jag inte, för som du antyder i ditt brev är det inte rimligt att ett barn (eller någon annan familjemedlem) får dominera resten av familjen totalt med känsloutbrott.

Min poäng är att man lättare avväpnar en konflikt om man inledningsvis utgår från att känslan är sann och gör ett uppriktigt försök att förstå.

Det kan förstås också vara så att ditt barnbarn helt enkelt får som hon vill genom sina utbrott. Du skriver att föräldrarna är lugna och konsekventa, men ändå dominerar barnbarnet familjen. Även om föräldrarna ofta står på sig, kanske en del utdragna konflikter ändå slutar med att hon får sin vilja igenom. Eller kanske får hon mycket uppmärksamhet och kontakt som följd av utbrotten. Det jag far efter är att försöka förstå om barnbarnets utbrott faktiskt fyller någon slags funktion för henne. Ibland måste föräldrar bli mer uthålliga (stå ut med skrik), men ofta handlar lösningen om att försöka förstå vad barnet vinner på utbrotten och att tillgodose det behovet på andra sätt. Om din dotter är stressad och trött kanske det till exempel begränsar tiden för lek och umgänge.

Förvisso har föräldrarna försökt ge barnen egen tid med roliga aktiviteter, men det är den kontakten i vardagen som brukar vara avgörande. Därför innehåller de flesta insatser för familjekonflikter schemalagda korta dagliga stunder av umgänge som en första åtgärd.

Att din dotter är stressad, trött och dessutom verkar ha huvudansvaret hemma är också en möjlig förklaring i sig. Ganska ofta när jag har mött föräldrar är det detta problem vi måste börja med. Det spelar ingen roll hur goda intentioner eller strategier man har om man är slutkörd, för då orkar man varken vara riktigt närvarande i umgänget eller särskilt lyhörd i konflikter.

Då krävs det att föräldrarna tillsammans diskuterar hur familjelivet ska se ut. Vilka saker är viktiga? Vilka kan prioriteras bort? Vem gör vad?

Avslutningsvis vill jag ta upp de strategier föräldrarna har prövat som du räknar upp. En del saker är kanske mindre lyckade, som hot och straff, men vilken förälder har inte hamnat där någon gång? Det jag tänker på är snarare att föräldrarna kanske har prövat väl många saker på kort tid. Ett vanligt misstag är att hoppa mellan strategier innan man egentligen hunnit se hur de fungerar. Eller att man prövar något för lite, som att ha enstaka roliga aktiviteter i stället för återkommande möten i vardagen.

Jag vet inte om någon av mina gissningar har träffat rätt, eller om din dotter och hennes man redan har tänkt på allt detta. Ofta kan man behöva hjälp med detaljer i samspelet med barnen, snarare än övergripande råd. Jag vill därför tipsa om föräldragrupper som finns i de flesta kommuner och som är öppna för alla. Där finns det utrymme just att diskutera detaljer med både professionella och andra föräldrar. Forskningen visar också entydigt att sådana grupper hjälper familjer med den här typen av utmaningar. Chansen att få träffsäkra råd där är betydligt större än via en expert som gissar på distans.