Kategoriarkiv: DN-svar

Ny studie om Tryggare barn

Detta inlägg riktar sig till verksamma inom socialtjänsten och relaterade organisationer där man möter familjer för behandling och insatser. För er finns nu en möjlighet att delta i en studie om insatsen Tryggare barn. Det är en föräldrastödsinsats som redan erbjuds i Sverige till familjer som kommit till socialtjänsten efter orosanmälan med misstanke om våld eller kränkande behandling mot barn. Det finns goda erfarenheter av insatsen, men nu ska vi undersöka i vilken utsträckning riskerna för barnen faktiskt minskar som följd av den.

Om du är behandlare som möter familjer i ovanstående situation är du välkommen att delta i studien. Läs mer här…

”Min bror bråkar med alla hemma – och har bara respekt för pappa”

Fråga:

I min familj bråkar vi mycket. För mycket. Det är främst min lillebror och mamma som inte är sams. Det började för några år sedan och har bara eskalerat sedan dess. Jag tror att roten till problemet är min lillebrors brist på respekt och hänsyn, han vägrar till exempel att hjälpa till med hushållet, trots att han går på högstadiet.

Han ska alltid tjafsa emot och han är extra odräglig om han har sina vänner här hemma. Värst är han mot mamma, han kan kalla henne öknamn eller svära åt henne. Mot mig också, men jag kan åtminstone ge svar på tal. Mamma försöker vara den bättre personen, men jag ser ju att hon tar åt sig, jag blir ju också stött när någon säger sådana saker mot min mamma. När min mamma dessutom ber snällt, eller så snällt hon kan, kommer min lillebror att brusa upp och höja rösten. Continue reading

Barnen på förskolan är rädda för vår son som slåss och kastar mat

Publicerat i Dagens Nyheter 170609

Fråga:

Hej! Vi har en glad och frisk son på drygt tre år. Han har en del utmaningar på förskolan som oroar oss. Vi får snart vårt andra barn och är lite extra oroliga för hur det ska fungera.

Vår son har alltid upplevts som lite annorlunda, redan som bebis avskydde han stökiga miljöer och har legat efter i talet. Vi började tidigt med talpedagoger. Treårskontrollen klarade han och talet gör framsteg. Dock dreglar han fortfarande och har blöja. Ingen utredning är gjord ännu.

Hemma fungerar det mesta bra, vi upplever ”normala” utmaningar för en treåring. Vi har mycket positiv tid hemma och han fungerar bra med vuxna som farmor och farfar. Dock har han inte så många kompisar han leker med på fritiden. När han väl leker enskilt har det fungerat relativt bra.

På förskolan har han svårigheter att delta i gemensamma aktiviteter, men fungerar något bättre när de kan göra grupperna mindre. Han är för det mesta ointresserad av att leka med andra barn. För cirka fyra månader sedan fick han en extra resurs på förskolan. Vi upplever att den och övrig personal är ett bra stöd och tar hans utmaningar på allvar.

Han spottar och kastar mat, men den senaste tiden har framför allt angrepp på andra barn med sparkar och slag lett till problem. De uppstår främst i förskolan, men även i lekparken. Barnen på samma avdelning är nu rädda för honom. Många gånger är det svårt att se någon förvarning över huvud taget.

Vi fokuserar på de bra beteendena men det är svårt att hantera i situationen när han slåss. På förskolan tar de bort honom från situationen. Han vill inte prata om det efteråt och vi tycker oss se att han skäms eller blir ledsen.

Har du några tips till oss?

Svar:

Tack för brevet. Som förälder känner man sig ofta maktlös när det uppstår problem på förskolan. Det viktigaste i sådana lägen är förstås att etablera ett gott samarbete med förskolans personal. När problem av det här slaget uppstår är det ganska vanligt med misstro och konflikter mellan hem och skola, hur kompetenta pedagogerna och föräldrarna än är. Mitt första råd är därför att ni anstränger er för att behålla en god kontakt med förskolan, jag förstår samtidigt att ni efterfrågar mer konkreta tips.

När barn beter sig våldsamt brukar det första steget vara att undersöka om det finns något mönster i händelserna. Förekommer det mer eller mindre i vissa miljöer, med vissa personer eller på vissa tidpunkter? Är det några särskilda situationer som brukar trigga barnet? Svaret på sådana frågor kan ge ledtrådar till varför beteendet förekommer. Verkar det fylla någon särskild funktion för barnet? En mycket vanlig funktion är att barnet beter sig aggressivt för att slippa krav. En kan vara att barnet får uppmärksamhet.

Det är ungefär så här jag brukar börja svara när föräldrar ber om råd angående utbrott och aggressivitet hos barn. Jag gissar dock att ni inte kommer ha så stor nytta av det. Ni verkar redan ha gjort en gedigen analys av det här slaget, utan att lyckas finna något tydligt mönster. Våldsamheten kommer utan förvarning och verkar inte triggas av någon särskild provokation eller påfrestning. En möjlig förklaring skulle kunna vara den roll er son har fått på förskolan. Att andra barn blir rädda och drar sig undan kan förstås upplevas som en provokation. Jag är dock tveksam till om det är huvudförklaringen, eftersom ni betonar oförutsägbarheten och beskriver att det förekommit bekymmer redan innan sonen började på förskolan. Ett ganska tydligt mönster som däremot framkommer är att problemen främst uppstår tillsammans med andra barn – inte med vuxna. Det fungerar också lite bättre i mindre grupper eller när han får leka själv.

En annan grundläggande sak är att fokusera på de positiva saker barn gör, för att inte relationen ska drunkna i tillsägelser och tillrättavisningar. Även detta har ni gjort, men det blir ändå svårt att hantera situationerna när han slåss. Mer kärlek och uppmärksamhet kan ofta vara nödvändigt för att lösa problem, men det är inte alltid tillräckligt. Ibland kan omgivningens sätt att reagera på våldsamheter göra att de får ett eget liv. Om pedagoger på en förskola exempelvis reagerar häftigt på en händelse riskerar man att hamna i en ond cirkel där barnet blir allt mer inträngt i ett hörn. Likaså kan goda ambitioner att reda ut händelser i efterhand leda till att barnets roll som bråkmakare befästs. Det beror givetvis på hur dessa samtal går till, men om barnet inte är mottagligt och delaktigt tjänar de inget till. Så kanske gör er son rätt i att inte vilja prata om vad han gjort.

Rent generellt brukar det bästa sättet att hantera våldsamheter vara att man avbryter situationen så snabbt det går, med så lite väsen som möjligt. I stället för att gå till botten med vad som hänt och reda ut varför barnet slogs, bör man lugna och bekräfta barnets känslor. Därefter kan man lotsa barnet vidare. Självklart måste man ibland reda ut saker som har hänt, men det blir ofta bättre om man tar det vid ett senare tillfälle.

Sammantaget uppfattar jag att ni redan har jobbat hårt med de råd jag brukar ge när barn beter sig våldsamt. Mitt intryck är att ni gjort mer än de flesta jag möter. Men jag skulle ändå rekommendera att ni går vidare med en utredning. Ni har velat avvakta språkutvecklingen, vilket kan vara en förklaring till problemen. Samtidigt tror jag att en utredning kan hjälpa er med att undersöka just det – handlar det enbart om sen språkutveckling eller finns det andra orsaker?

Det finns många slags utredningar, men jag syftar på neuropsykiatrisk utredning. I en sådan utredning undersöker man om barnet har någon form av funktionsnedsättning som till exempel rör inlärning, koncentration, minne och förståelse – kort sagt om hjärnan fungerar annorlunda på något område. Det handlar om tillstånd som till stor del är medfödda, men som förstås kan utvecklas och uttryckas olika beroende på uppväxt och omgivning. Exempel på neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är ADHD, ASD/Aspergers syndrom och språkstörning. Innan man genomför en neuropsykiatrisk utredning genomförs en bedömning av läkare och/eller psykolog för att avgöra om det över huvud taget är motiverat att göra utredningen. Om ni inte redan har någon kontakt angående detta rekommenderar jag att ni pratar med BVC, som sedan kan lotsa vidare.

De problem ni tar upp i brevet behöver inte alls ha med någon neuropsykiatrisk funktionsnedsättning att göra. Er son är bara tre år – barn utvecklas olika snabbt och kan plötsligt göra skutt i utvecklingen. För barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är en tidig utredning avgörande. Även om vissa menar att sjukvården i dag utreder och diagnostiserar för många barn, vill jag hävda att det stora problemet är att många fortfarande får vänta för länge på utredning.

Ni verkar som sagt ha ägnat mycket kraft åt att försöka förstå hur ni ska agera för att hjälpa sonen. Jag vill uppmuntra er till att fortsätta på det spåret. Forskning har visat att det är lättare att lösa problem hos barn när föräldrar fokuserar på sin egen och omgivningens roll i det hela. Om man tvärtom fokuserar på barnets svårigheter, finns risken att man ger upp sina egna ansträngningar.

Martin

Vår dotter är så rädd och ängslig – kan hon vara högkänslig?

Fråga:

Jag och min sambo blir mycket oroliga för äldsta dottern, mitt bonusbarn, som är extremt rädd för att vara ensam. Hon är åtta år nu, men har haft bekymmer sedan hon var cirka tre år. Det började två år innan hennes pappa och biologiska mamma separerade, så vi tror inte att det har något med det att göra.

Hon måste alltid veta vilka rum vi kommer att vara i när hon lagt sig på kvällen. Vi får absolut inte gå utanför dörren utan henne. Hon vågar inte vara hemma hos kompisar, de måste vara hos oss. Vi måste följa med henne på kalas och liknande, annars går hon inte. Hon frågar om allt och vill ha fullständig kontroll.

Hon är otroligt duktig på det mesta. Är det något hon inte klarar lika bra som andra blir hon hysterisk. Förr fick hon ofta riktiga utbrott, men det har avtagit nu.

I skolan har det fungerat väldigt bra, men häromdagen när fröken skulle gå och hämta något så sprang hon efter och ville följa med, trots att hela klassen var där. Och det har inte hänt förr. Hon säger att hon inte tror att något ska hända utan det är bara en ångestkänsla hon har i kroppen. Kan det vara högkänslighet?! Finns det något man kan göra för att hjälpa och göra det lättare för henne?! Min sambo är förtvivlad och jag ser att detta tynger honom mycket.

Bonusmamman

Svar:

Tack för ditt brev. Jag får många frågor om barn som är rädda för att vara ensamma, vilket inte är så konstigt eftersom det är en av de vanligaste rädslorna hos barn.

Jag förstår också att din sambo känner sig tyngd av detta. Dels är det oroande att dottern begränsas så mycket av sin rädsla, dels är det lätt att känna sig hjärtlös som förälder i situationer då man måste skiljas från sitt barn.

I slutet av brevet tar du upp högkänslighet som en möjlig orsak till dotterns problem. Jag ska återkomma till det, men vill först ge råd om hur ni kan hjälpa er dotter med själva rädslan.

Trots att rädslan kan verka extrem finns det anledning att vara hoppfull, då de flesta barn blir hjälpta av behandling (kognitiv beteendeterapi). Majoriteten växer förvisso från separationsångest även utan behandling, men dotterns problem har funnits i flera år och hon verkar lida mycket av dem. Jag tycker därför att ni bör kontakta en vårdcentral eller läkarmottagning som numera ofta erbjuder psykologhjälp för den här typen av problem.

Om det blir aktuellt med behandling är mitt förslag att ni lägger upp en plan tillsammans med psykologen eller läkaren, innan ni försöker hjälpa dottern på egen hand. Om det inte blir någon behandling vill jag ge några allmänna råd om hur ni kan gå vidare.

En förutsättning för att kunna övervinna en rädsla är att man vågar utmana den och närma sig det som skrämmer. Det första steget är därför att få med sig barnet på den idén. Förstår dottern att rädsla kan övervinnas på det sättet? Har hon tidigare varit rädd för något som har gått över? Är hon beredd att ta något litet steg för att utmana sin nuvarande rädsla?

När ni diskuterar detta finns det ett par saker som är viktiga att tänka på:

För det första måste diskussionen bli konkret, för att dottern ska förstå vad det kan handla om. Utgå från något som nyligen har inträffat, som till exempel att ni inte kunde lämna huset utan henne. Hur skulle hon kunna utmana sig nästa gång det händer?

För det andra är det viktigt att från början vara tydlig med att utmaningarna sker i små steg. Första steget är kanske att ni hämtar posten medan hon ser er genom fönstret.

För det tredje måste hon känna att hon har kontroll. Ni kommer inte att pressa eller överraska henne. Ni kommer bara med förslag, men det är hon som bestämmer vilka steg hon vill ta och när hon vill ta dem.

Om dottern är med på att försöka utmana rädslan kan ni tillsammans bestämma vilken situation ni ska börja jobba med. I brevet tar du upp flera möjligheter, som att vara hemma ensam, att lägga sig utan att veta vilka rum ni kommer att vara i, och att leka hos en kompis. Givetvis börjar ni med det som känns lättast och som dottern känner sig mest motiverad till.

Hela poängen med detta är att försöka komma fram till en gemensam plan där barnet känner sig delaktigt. Utan en plan är risken stor för att man som förälder oförberett och halvhjärtat försöker få sitt barn att utmana rädslan, vilket i regel leder till mer oro och låsningar.

När ni gör planen tillsammans med dottern kan det vara bra att fundera på saker som brukar mildra eller förvärra rädslan. Är det till exempel lättare att sova med öppen dörr, med lampor tända eller i rummet bredvid ert? Svaren på sådana frågor ger ledtrådar till hur man kan variera svårigheten i utmaningarna.

Många barn med separationsångest oroar sig för att något hemskt ska hända, som till exempel att föräldrarna ska försvinna eller dö. Vissa har dock inga särskilda farhågor utan känner, precis som din bonusdotter, bara en stark ångest när de lämnas för sig själva.

Du undrar om högkänslighet kan vara en förklaring till att hon drabbas av sådan (oförklarlig) rädsla. Högkänslighet är ett begrepp som det har talats om mycket på senare år. Det är inte en fluga, som man alltid kan misstänka när ett nytt psykologiskt begrepp lanseras, utan bygger på gedigen forskning.

Högkänslighet är inte en diagnos eller ens ett problem, utan handlar i korthet om att nervsystemet är extra känsligt för intryck. Personer som är högkänsliga uppfattar alltså oftare (små) saker som sker i omgivningen och reagerar starkare på dem.

Även om högkänslighet i sig inte är ett problem, vet man att det ökar risken för att drabbas av exempelvis ångest och depression. Samtidigt är det förstås inte hela förklaringen. Orsaken till att barn drabbas av ångest står att finna i genetik, uppväxtförhållanden, livshändelser, temperamentsdrag och personlighetsdrag. Högkänslighet är bara en av dessa möjliga pusselbitar.

Din bonusdotter kanske är högkänslig, vilket kan ha bidragit till hennes ångest. Eller så är hon det inte. I ditt brev tar du inte upp något som särskilt talar för eller emot detta, men du beskriver däremot tydliga tecken på separationsångest.

Skulle hon vara högkänslig kan det förstås vara viktigt att ta hänsyn till i allmänhet, men det hindrar inte den behandling av rädslan som jag föreslår. Tvärtom faktiskt.

Högkänsligheten gäller nämligen både för negativa och positiva intryck. Studier har också visat att högkänsliga barn drar mer nytta av behandlingsinsatser jämfört med barn som inte har ett lika känsligt nervsystem. Man får ta det onda med det goda, med andra ord.

Martin

Min sambo tvivlar så mycket på sin betydelse för mina barn

Fråga:

I 40-årsåldern hade jag den stora glädjen att finna mitt livs kärlek. Vi är fortfarande efter flera år alldeles förälskade och på många sätt lyckliga. Jag har barn sedan tidigare och dessa bor med mig. Min sambo har tyvärr ingen kontakt med sitt barn eftersom den andre föräldern vägrar detta sedan flera år tillbaka. Men min sambo är jättefin med mina barn och de har under de tre år vi varit tillsammans byggt upp sin egen relation till hen. De har samtidigt en trygg och stark relation till mig.

Tyvärr har min sambo i perioder svårt att se att mina barn uppskattar och tycker om hen. Min sambo upplever det som om det inte spelar någon roll om hen finns där eller inte eftersom jag är en sådan fantastisk förälder. Hen kan också uppleva det som att mina barn och jag utgör en familj där det inte finns någon plats för hen.

För att min sambo ska känna sig delaktig och för att barnen ska få bygga vidare på sina relationer till hen försöker jag låta hen följa med barnen till tandläkaren, gå på bio själva och andra småsaker. Jag försöker också göra det synligt för min sambo när hen får uppskattning av barnen. Jag berättar också att barnen saknar min sambo och frågar efter hen när hen är bortrest.

Men nu har min sambo varit nedstämd en längre tid och jag upplever att hen har hamnat i en ond spiral där hen allt oftare tolkar händelser negativt. Det kan exempelvis handla om att barnen föredrar att jag kommer och stoppar om dem.

Jag vet inte hur jag ska kunna ge min sambo tillräckligt med stöd. Jag har föreslagit att hen ska söka professionell hjälp för att vända den onda spiral som hen är i nu. Jag vet att det tar mycket energi från min sambo att hantera situationen med det egna barnet som hen inte får träffa och knappt har någon kontakt med. Men hittills har min sambo inte velat söka hjälp. Jag undrar också om det finns något jag kan göra för att underlätta för min sambo i hens bonusföräldraskap.

Tacksam för råd

Svar:

Tack för ditt brev. Det låter som om du redan gör en hel del för att underlätta för din sambo, mer än många andra tror jag. Det kommer ofta frågor till denna spalt om den motsatta situationen – att bonusföräldern inte släpps in i sin nya familj. Även om bonusföräldrar generellt kan ha det lite tuffare i en familj, vet man att ett gott stöd från den biologiska föräldern klart minskar risken för det. Men trots dina ansträngningar mår din sambo dåligt, bland annat över sin roll i er familj.

Du skriver att sambon tvivlar på sin betydelse för dina barn och kan tolka händelser överdrivet negativt. En fråga är hur mycket det beror på vad som sker i er familj, och hur mycket det handlar om den förlorade relation till det egna barnet. Att förlora kontakten med ett barn är förstås svårt i sig, men jag undrar om det i synnerhet bidrar till sambons negativa upplevelse av relationerna till dina barn. Dina barn har kanske fått fylla tomrummet på ett sätt som inte blir så lyckat.

Krasst uttryckt uppfattar jag att det är sambons egna problem som spiller över på er familj, snarare än att det finns problem i familjen som drar ner sambon. I så fall kan det till och med bli kontraproduktivt att försöka lösa problemen inom familjen.

Om min tolkning av situationen är riktig bör du alltså i första hand fortsätta att förmå sambon att söka hjälp. Jag vet inte hur ni har fört dessa samtal, men jag undrar om det kan behövas lite tuff kärlek. Jag skriver så eftersom visar en fin förståelse för sambons svårigheter, men det står inget om hur resten av familjen mår.

Du ska givetvis fortsätta stödja din sambo, men du kan också klargöra dina barns behov och upplevelser. Förutom att dina barn kanske behöver det, kan det också bryta upp fastlåsta roller i familjen. Jag vet inte hur barnen mår eller exakt hur rollerna ser ut, men när någon familjemedlem är nedstämd finns alltid risken att resten av familjen börjar tassa på tå. Den nedstämde får en offerroll som kan bli svår att komma ur så länge omgivningen anpassar sig.

Sedan är frågan vilken slags hjälp som skulle behövas. Rent juridiskt har i princip alla föräldrar rätt till någon form av umgänge med barn, oavsett hur boendet är arrangerat. Sedan kan det förstås finnas en rad hinder för det, som att barnets andra förälder aktivt försvårar eller att barnet inte vill. Den typen av hinder är något som behandlingsenheter inom socialtjänsten kan hjälpa till med. Jag gissar att sambon redan har haft kontakt med socialtjänsten, men jag vill ändå ta upp detta eftersom min erfarenhet är att många ger upp för tidigt och missar att det finns hjälp att få.

Om sambon av olika skäl inte kan få mer kontakt med sitt barn, blir förstås annan slags hjälp aktuell. Numera finns det psykologer på många av landets vårdcentraler, vilket gör det enklare att få snabb hjälp. Ett vanligt alternativ är förstås antidepressiva läkemedel, men senare års forskning har lett fram till att Socialstyrelsen numera i första hand rekommenderar psykoterapi (i första hand kbt) som behandling. Det är först vid svårare depressioner som läkemedel ska användas i kombination med andra insatser.

Att relationen till dina barn är så känslig och påverkar sambon så mycket kan som sagt bero på saknaden efter det egna barnet. Men det kan också vara ett tecken på andra brister i sambons liv.

När människor blir nedstämda och deprimerade är den utlösande faktorn oftast en förlust av något slag. Man blir förstås mer sårbar för förluster om man i hög grad hänger upp sitt liv på några enskilda krokar – lägger alla ägg i samma korg. Därför brukar behandling av depression ofta innebära att den nedstämde i små steg får bygga upp nya (eller återfinna gamla) sammanhang och aktiviteter.

Det finns faktiskt en behandlingsform som enbart bygger på detta och som i studier har visat sig leda till minst lika goda resultat som mer omfattande behandlingar.

Om din sambo inte söker vård kan du kanske inspireras av detta i dina ansträngningar att hjälpa. Även om fler meningsfulla aktiviteter och sammanhang inte löser problemet med sambons barn, kan det minska sårbarheten för små bakslag i vardagen.

Till sist vill jag återkomma till risken med att alltför mycket försöka stärka relationen mellan sambon och dina barn. Jag vet inte hur öppet ni har talat om era roller i familjen, men i de exempel du tar upp får jag intrycket av att ni kanske (outtalat) önskar att det inte ska vara någon skillnad mellan er. Men som förälder har du en annan slags relation till barnen, som kanske innebär att de alltid kommer att föredra att stoppas om av dig.

Min poäng är att undvika att din sambo (omedvetet) hyser förhoppningar om att barnen ska känna precis på samma sätt för er båda. Om du alltför ihärdigt påtalar hur mycket barnen tycker om din sambo finns en risk att du ofrivilligt förstärker dessa förhoppningar. Ibland kanske svaret på sambons uppgivenhet är: ”Det är klart att de hellre söker tröst hos mig – du bidrar med andra saker”. Din sambo behöver finna en egen slags relation till barnen, som kan vara nog så värdefull även om den är annorlunda. Om ni kan prata om detta ökar chansen att din sambo kan slå sig till ro med relationerna och livet som det faktiskt ser ut.

Martin