Kategoriarkiv: DN-svar

Forskning om konflikter och växelvis boende

Läsarfrågan jag svarar på 20 juni 2019 i Dagens Nyheter handlar om en anhörig som oroar sig för konflikter och bristfälligt samarbete mellan de separerade föräldrarna till barnbarnet. Nedan finns referenser till forskning med koppling till svaret. I många fall måste man betala för att läsa studierna i sin helhet, men sammanfattningarna brukar vara gratis.

Ett stort antal studier om familjer har visat det relativt självklara att konflikter mellan föräldrar påverkar barn negativt. Det finns också studier som har undersökt hur mycket barn påverkas av skilsmässor och ett återkommande resultat är att det inte är skilsmässan i sig, utan just konflikter innan, under och efter skilsmässan som har betydelse. Här är två exempel…

En aktuell forskningsöversikt som bland annat tar upp betydelsen av konflikter mellan skilda föräldrar och går igenom studier som talar för och emot risker med att låta små barn bo växelvis. Slutsatsen är att fördelarna med växelvis boende för små barn överväger…

En svensk studie om växelvis boende hos äldre barn som visar att de på alla sätt mår bättre än barn som enbart eller främst bor hos ena föräldern…

En sammanställning av totalt 60 studier som handlar om växelvis boende jämfört med att barnet bor främst eller enbart hos en förälder. I sammanställningen analyserade man om de välkända fördelar med växelvis boende berodde på om föräldrarna i sådana familjer generellt hade bättre ekonomi och samarbete. Analysen visade att varken ekonomi eller graden av samarbete påverkade skillnaden mellan boendeformerna. Växelvis boende var oavsett bättre för barnen…

Hur kan vi stärka vårt barns självförtroende?

Publicerat i DN 13 december 2018

Fråga:

Jag har bekymmer med min son, som är 9 år och går i klass 2. Vi har hört från lärare att de har lite svårt med honom. Att han har dåligt självförtroende, säger att han inte kan eller vet hur man gör. Han brukar sitta där och gråta och vara ledsen. Detta gäller nästan allt han gör i skolan. Men när de väl får honom att göra saker är han väldigt smart och snabbast i klassen. Lärarna har också haft kontakt med skolsköterskan om detta.

Vi upplever även samma problem hemma. Vi kämpar genom tårar med att få honom att göra läxor. När han till slut kommer igång, kan han allt själv utan hjälp. Det känns som om han är rädd för att det inte ska bli helt rätt från början. Och som om han är perfektionist och rädd att misslyckas. Detta gäller även andra aktiviteter. Han älskar fotboll och innebandy, som han spelar med kompisar på skolgården. Han är också social och har många kompisar. Men när vi anmäler honom till aktiviteter funkar det inte alls. Han vägrar delta och säger att han inte vet hur man gör. Vi har hittills aldrig lyckats få honom att vara med på någon aktivitet. Vi anmälde honom till tennis, men efter första lektionen ville han sluta. Vi kom överens om att han skulle gå klart resten av terminen i alla fall, men då satt han oftast på bänken.

En annan sak är att han har börjat snurra håret så att det lossnar. På vissa delar av huvudet har han kala fläckar, men det växer kontinuerligt ut igen. Han snurrar när han koncentrerar sig. Det har liksom blivit en dålig vana. Han säger själv att han inte kan låta bli. Lärarna har även köpt en boll till honom att klämma på istället för att snurra håret, fast jag vet inte riktig om det hjälpt.

Men framför allt är vi bekymrade över hans låga självförtroende. Hur ska vi göra? Varför blir han ledsen, gråter och tvivlar på sig själv? Hur kan vi stärka honom?

Svar:

Tack för ditt brev. Det låter som att er son har det väldigt kämpigt just nu. Det är inte rimligt att han behöver känna sådan press att han sitter och gråter i skolan. Du skriver att han upplever pressen i nästan alla aktiviteter, trots att han faktiskt presterar bra när han väl kommer till skott. Det kan tyckas märkligt, men faktum är att prestationsångest ofta går hand i hand med goda prestationer. Vissa barn upplever varje avklarad prestation som ett krav – ett krav på att nästa gång prestera lika bra eller ännu bättre. För att slippa den känslan börjar barnet ge upp direkt istället för att ens försöka. För precis som du skriver brukar barn med prestationsångest mer än allt annat vara rädda för att misslyckas. Och det blir förstås särskilt jobbigt med misslyckanden när man verkligen har ansträngt sig. Då finns inget att skylla på.

Jag vet inte om din son känner så här, men det är som sagt vanligt hos barn som blir stressade inför prestationer. Jag ska ge några generella råd som jag hoppas kan vara till hjälp, men tror också att det vore bra om ni följer upp kontakten med skolsköterskan och ber om mer hjälp. Om inte skolan har möjlighet att erbjuda hjälp bör de kunna hänvisa er vidare. Jag tycker dels att det är befogat med tanke på stressen er son känner, dels med tanke på hans sätt att snurra hår. Det låter som trichotillomani, vilket just handlar om en ovana att rycka bort hår. Det kan ske nästintill omedvetet och ökar ofta i samband med stress. Försök få kontakt med en psykolog som kan bedöma detta och vid behov hjälpa vidare med behandling (beteendeterapi).

Självkänsla hos barn baseras på flera områden i livet, som till exempel prestationer och relationer. Ibland kan rädslan för att misslyckas hänga samman med att ett barn i allt för hög utsträckning baserar sin självkänsla på just prestationer, medan andra områden fått stå tillbaka. Om alla äggen ligger i samma korg blir det såklart sårbart. Finns det andra områden i sonens liv som ni skulle kunna stärka? Har han kompisar där umgänget inte handlar om prestationer? Kan han umgås mer med dem? Kan ni som föräldrar eller familj avsätta mer tid för att bara umgås och göra roliga saker tillsammans? Även om ni redan har en god relation till er son, så skadar det inte att lägga några extra ägg i relationskorgen just nu. Om er son kan fokusera mer på relationer, så kan prestationerna kännas lite mindre viktiga. Samtidigt skriver du att han är social och har många kompisar, så kanske råden som följer är mer relevanta.

N har försökt med fotboll och tennis, men sonen har vägrat eller slutat. Kanske er son skulle må bra av någon aktivitet som inte är så prestationsorienterad. Återigen är poängen att inte lägga alla ägg i samma korg. Han skulle exempelvis kunna börja på scouterna, eller någon aktivitet som är mindre tävlingsinriktad (till exempel musik). Kanske ni har försökt även med detta, men många i er sons ålder har ännu inte hittat sina intressen. Fortsätt att ge honom möjlighet att pröva alternativa aktiviteter, som kan innebära en paus från presterandet.

De råd jag hittills tagit upp kan hjälpa vissa barn. Det är alltid bra med balans mellan olika slags aktiviteter och relationer i livet. Samtidigt räcker det inte alltid. Vissa barn kan både ha goda relationer och varierade aktiviteter, men ändå känna stark stress så fort det blir tal om att prestera. Hur kan ni hjälpa er son att tackla de krav han måste möta, som exempelvis i skolarbetet?

För det första vet man att barn kan vara hjälpta av att skifta fokus när de tar sig an en uppgift. I forskning har man sett att vissa barn ofta har målet att nå ett visst resultat när de gör en uppgift – ”jag vill ha alla rätt” eller ”jag vill vinna matchen”. Andra barn utgår oftare från mål som handlar om vad de behöver lära sig – ”jag vill lära mig hur man delar två tal” eller ”jag vill lära mig hur man skruvar bollen”. Ju mer barn tänker på vad de behöver lära sig, desto bättre mår de. Dessutom lär de sig också bättre. När er son tvivlar på sin förmåga kan ni alltså ställa frågor som ”Vad ska du träna på nu?” eller ”Vad är första steget för att…”. Det hjälper honom att fokusera mer på uppgiften än på sig själv. Ni bör samtidigt avstå från pepp som handlar om hans förmåga eller tidigare prestationer, som ”Du hade ju alla rätt förra gången”. Då är risken att han bara blir än mer upptagen av resultatet och hur jobbigt det skulle vara att svika förväntningarna.

För det andra bör ni resonera likadant efter sonens prestationer. Uppmärksamma framför allt vad er son har gjort – inte resultatet eller hur duktig han är. Fråga honom hur det kändes, hur han tänkte och vad han tror bidrog till att han lyckades den här gången. Återigen är poängen att han ska fokusera på uppgiften snarare än på sig själv och sin förmåga. Om er son har misslyckats med något blir er respons kanske ännu viktigare. Försök i sådana situationer att diskutera vad som gick fel och vad er son skulle behöva göra annorlunda eller lära sig. Ofta får den diskussionen vänta tills barnet är redo och kommit över värsta besvikelsen.

Det kan också låta hårt att diskutera misstaget så direkt. Instinkten hos en förälder är ofta tvärtom att skyla över och muntra upp. Att övertyga barnet om att resultatet inte alls var så dåligt, eller att barnet är duktigt på andra saker. Problemet är att föräldern då fokuserar just på prestation, förmåga och resultat. I stunden kan barnet förstås må bättre av att bli uppmuntrad så, men i längden hjälper det inte. För ytterst behöver ofta barn med prestationsångest möta just det som skrämmer dem mest: att misslyckas. När psykologer arbetar med behandling av sådana problem utgör också övningar där barnet får utsätta sig för risken att misslyckas en central del. Barnet får till exempel testa att göra fel med flit för att med tiden lära sig att världen inte går under. Föräldrarna får göra likadant, för att vara goda förebilder.

Det här är inte så enkelt att klara av på egen hand för föräldrar, så jag tror som sagt att ni kan behöva hjälp utifrån. Då hoppas jag att er son kan övervinna sin rädsla och börja anta fler utmaningar i livet. Inte för att lyckas med saker, men för att börja känna den inneboende glädjen i att ge sig hän åt en aktivitet och glömma sig själv för en stund.

Martin

Vår son är introvert – vad kan vi som föräldrar göra?

Publicerat i DN 4 oktober 2018

Fråga:

Vår yngste, nu 13 år, kan sägas vara blyg. Eller introvert. Just nu, till skillnad mot vad vi befarat, utvecklas han ändå åt rätt håll och mår för det mesta bra. En nyckel är att han känner att han har några att ty sig till i sin nya klass (åk 7) och att han numera har tagit sig in i ett fritidsintresse (sport) som han gillar och känner sig hemma i. Men, hans introverthet ligger ständigt på lut. Han KAN INTE kontakta kompisar, samtidigt som han blir så mycket gladare om han umgås med någon han gillar.

Är han inte med någon måste vi aktivera honom för det händer inte av sig själv och aktiverar vi inte honom i tid blir han så låg att det nästan inte går att komma ur. Och det är lite här det är ett problem.

Han har flera vänner som vill vara med honom men han ställer så stora krav på dem och hur umgänget ska vara och han väljer oftast att säga NEJ. Hans vänner blir besvikna att han inte vill vara med dem och vi försöker resonera om att inte ta umgänget så seriöst och försöker ge honom olika strategier för att möjliggöra för honom. Han lider ju också av klassisk blyghet där han undviker situationer där han kan riskera att känna sig obekväm för att han inte vet vad han ska säga eller inte förmår att säga (eller ens inför sig själv identifiera) vad han vill.

Jag tror att man kunde kategorisera honom som högkänslig också. Han gillar inte höga ljud, är petnoga med hur kläder sitter (och kan helt låsa sig om han inte får till det perfekt) och så vidare,

Jag är rädd för att han ska skapa problem för sig själv under högstadietiden – helt i onödan om han bara kunde få fler redskap att bära med sig på vägen. Han har en storebror som har haft lite samma tendenser men betydligt mildare (lite liknande mig själv), men trots det ledde det för honom till en undandragen både högstadie- och gymnasietid. Men för vår yngste är det ju betydligt mer accentuerat!

Ett närliggande problem och ett exempel på hjärnspöke är också kraven i skolan på att fabulera texter. Som dessutom kanske måste läsas upp inför klassen. Hans huvud låser sig för han ”har ingen fantasi” och det enda han klarar av är att bygga allt högre omöjlighetströsklar. Både jag, min man och hans lärare lägger massor av möda på att få honom runt och över dessa trösklar men våra verktyg brister. Oftast blir det något bra till slut efter stor möda men själva känslan inför dessa arbeten blir inte bättre utan det blir snarare mer och mer ångestladdat.

Som PS: När han slutade första dagisavdelningen (vid 3-3,5 år) skrockade fröknarna om att han var det första barnet de aldrig lyckats få med att sitta i samlingsringen. Och jag har ibland undrat om han kan ha något lättare form av autism men det tror jag inte ändå.

Tacksam för råd och lästips!

Svar:

Tack för ditt brev. Du beskriver på ett utmärkt sätt utmaningar som ganska många föräldrar kämpar med, men där ni kanske har haft lite mer uppförsbacke än de flesta. Era ansträngningar verkar dock ha fungerat väl – sonen mår bra nu! Men jag förstår att det tär på krafterna och att det finns oro inför de kommande åren

Varför tar er son inte fler initiativ till social kontakt, när han så uppenbart mår bra av att umgås med kamrater? Det kan ju verka märkligt vid första anblicken, men är nog allmänmänskligt. De flesta av oss vet att vi mår bra av att göra vissa saker på lite längre sikt, men avstår ändå på grund av initialt motstånd. Frågan är vad tröskeln handlar om i er sons fall. Du beskriver honom som klassiskt blyg, högkänslig, introvert och att du tidigare har haft tankar om lättare autism.

Det är som vanligt omöjligt för mig att säga något om eventuella diagnoser med endast ett brev som underlag. Men jag vill ändå diskutera hur dina olika beskrivningar kan påverka det ni bör göra som föräldrar. Bör ni exempelvis göra olika saker beroende på om er son framför allt är högkänslig eller mest klassiskt blyg? Delvis. Typiskt luddigt psykologsvar, jag vet, men jag ska utveckla.

Oavsett personlighetsdrag och diagnoser bör ni prioritera det ni redan gör: peppa sonen till socialt umgänge, eftersom han mår bra av det och samtidigt blir nedstämd av passivitet. Däremot kan personlighet eller diagnoser ha betydelse för när, var och hur ni ska peppa honom.

Allmänt finns en skillnad mellan blyghet och de andra dragen du tar upp. Blyghet är ofta förknippat med rädslor, som rädsla för att göra bort sig, för att inte göra något tillräckligt bra, för att inte veta vad han ska säga och så vidare. Rädsla är en känsla som går att påverka och förändra. Ju mer er son antar sociala utmaningar, desto bättre kommer det att gå.

Ni kanske invänder att det inte alls verkar bli bättre, som exempelvis med skrivuppgifterna i skolan. En förklaring kan vara att han inte utmanar sig själv tillräckligt eller fullt ut. Till exempel: Om han ständigt vrider och vänder på texterna innan han lämnar in dem, lär han sig inte att det kanske hade gått okej även om han lämnat in något halvfärdigt.

Däremot bör ni tänka lite annorlunda om rädsla inte verkar vara det primära hindret. Till skillnad från rädsla går det inte att utmana bort en introvert läggning, högkänslighet, eller autistiska drag för den delen. I dessa fall handlar det mer om genomgripande egenskaper och sätt att fungera som individen snarare behöver förhålla sig till. Ni bör som sagt ändå prioritera social aktivitet, men mer selektivt. Uppmuntra och skapa förutsättningar för de kontakter och den fritidsaktivitet han trots allt accepterar för tillfället, men minska förväntningarna på att han ska utvidga detta.

Med ett barn som har den typen av läggning du beskriver brukar det vara särskilt viktigt att vara lyhörd för barnets preferenser och behov. Ibland när han säger ”NEJ” till kamrater, kanske det faktiskt handlar om att han inte vill snarare än att han inte vågar.

För att sammanfatta är mitt råd alltså att fortsätta att peppa sonen, framför allt när han verkar hindras av rädsla eller blyghet. Hur motiverar man ett barn som känner rädsla eller motstånd mot något som är bra i längden?

För det första är det bra att undvika dragkampen som ofta uppstår, där varje argument som föräldern för fram möts av ett starkare motargument från barnet. Det brukar vara mer framkomligt att ofta bara lägga sig platt, gå med på barnets argument och bekräfta känslorna. Sedan vänta och se om barnet självt vänder. Ett litteraturtips är en bok av min kollega här på DN, Liria Ortiz, som tillsammans med Charlotte Skoglund har skrivit ”Lyssnar din tonåring?”. Den handlar just om hur föräldrar kan kommunicera för att väcka snarare än släcka motivation.

Mitt andra råd är att börja arbeta med dagböcker. Föreslå att ni varje kväll ska notera vad sonen gjort under dagen och hur han mått under varje aktivitet. Förklara att det är ett sätt att få lite överblick och bättre koll på vad som faktiskt bidrar till att han mår bra. Eller mindre bra. En viktig fråga i sammanhanget är vad sonen gör när han undviker sociala kontakter – och hur mår han då?

Båda råden har det gemensamt att ni som föräldrar drar er undan och istället försöker stödja sonens egen vilja och motivation. Det är inga magiska tricks som genast får barn att fatta konstruktiva beslut, men det är ändå ofta bättre än alternativet dragkamp. Och det kanske är särskilt lämpligt för just er, med tanke på att sonen redan som treåring visste exakt vad han ville och inte ville.

Martin

Fyraåringen får vredesutbrott varje dag – vad kan vi göra?

Publicerat i DN 4 oktober 2018

Fråga:

Jag har en fråga om min dotter på 4 år. Hon har under de senaste månaderna fått enorma vredesutbrott där hon bara skriker och gråter nästan okontrollerbart, detta sker minst en gång per dag och kan vara i upp till en timme. Ofta startar det med att hon av någon liten anledning (i våra ögon) blir lite sur och sen går hon från att grymta surt till att hetsa upp sig till ett helt hysteriskt stadium.

Vi har försökt att ”lösa” situationen där hon blivit sur, säger att man får bli arg, men att om man känner att man måste skrika så får man gå undan till exempel till sitt rum där man inte stör resten av familjen, kompisar etcetera. Vi har försökt att sitta med, att kramas, att lämna henne i fred, att ”prata om varför”, att ignorera, men inget hjälper.

Per automatik så frågar vi vad det är och varför hon är ledsen/arg men jag tror inte egentligen att hon vet. Hon brukar skrika till svar att ”det borde du veta mamma/pappa, jag har sagt det hela tiden/alla gånger!!!” Men hur vi än gör blir det fel. Ofta, precis innan utbrottet lägger sig, kan hon komma med en helt orelaterad anledning till att hon blev sur från början. ”Jag är ledsen för att jag fastnade med foten i en gren i dag på förskolan”, exempelvis, när anledningen till att hon blev sur var att hon inte fick leka med saxen hemma eller inte ville låna ut sin lila färg till en kompis när de målade.

Jag har också försökt att ta upp detta när hon är helt lugn och glad och fråga vad hon skulle vilja att vi gjorde för att hjälpa henne när hon ibland blir sådär arg. Men detta var nog för svår fråga för henne, vilket kanske inte är så konstigt då hon ju faktiskt är fyra år. Hon svarade ”köpa en pysseltidning.”

Jag tycker mig se ett mönster där hon ofta blir sur när något helt enkelt inte blir som hon tänkt sig. Hur kan vi hjälpa henne i dessa stunder när hon blir så arg och hur kan vi hjälpa henne att hantera motgångar i form av att hon inte alltid är bäst/inte klarar av något på en gång med mera?

Svar:

Tack för ditt brev. Jag förstår att ni söker svar på problemet du tar upp. Det måste vara utmattande med så långvariga dagliga utbrott! Inför en sådan utmaning är det lätt att känna sig maktlös som förälder, inte minst när det inte verkar finnas några uppenbara orsaker till utbrotten. Jag vill börja med att ta upp just möjliga orsaker, eftersom de förstås påverkar lösningen på problemet. Jag har ingen bra gissning, eftersom jag vet så lite om er dotter förutom att hon får utbrott. Mitt första råd blir därför att ni lägger kraft på att försöka förstå mer om vad som föranleder utbrotten.

Du skriver att ni tycker er se att de ofta orsakas av att något (litet) inte har gått som dottern vill. Det kan förstås vara en utlösande faktor, men när barn får utbrott finns det ofta en rad bakomliggande omständigheter som bidrar. Generellt är det bra att leta efter mönster. När går det bättre och när går det sämre? Vad präglar dagar med utbrott jämfört med bättre dagar? Hur påverkar tid på dagen, plats och personer som är med?

Exempel på bakomliggande orsaker är att barnet har det tufft på förskolan och bär med sig en frustration hem, att barnet sover för lite, att barnet har lågt blodsocker, att föräldrar och barn har för lite tid tillsammans, att barnet nyligen har fått ett syskon eller att det förekommer konflikter mellan andra i familjen som påverkar barnet. Listan kan givetvis göras längre, men poängen är att ni ska försöka tänka igenom allt som kan tänkas påverkar er dotters humör och ork.

Om ni får en misstanke om någon sådan bidragande orsak är nästa steg förstås att pröva något nytt. Exempelvis att låta dottern sova lite längre, att ge henne extra mellanmål eller att ta lite kortare dagar på förskolan. Jag föreslår att ni börjar med detta, eftersom man ibland lägger all kraft på att hantera själva utbrotten och glömmer vad som kan ligga bakom. Ibland kan man komma långt genom att förändra omständigheter och rutiner, men med vissa barn kan det vara svårare. För vid sidan av omständigheter och föräldrarnas sätt att agera spelar förstås barnets personlighet och temperament stor roll. Det kan vara en del av förklaringen till att er dotter reagerar starkare än andra barn på motgångar.

Men är det inte normalt med utbrott? Jo, majoriteten av alla fyraåringar har utbrott någon gång i månaden eller i veckan, men det är ganska få som har det dagligen. Det är också ovanligt att utbrotten varar så länge som upp till en timme. Det beror givetvis på vad man menar med utbrott – att barnet går runt och surar eller protesterar räknas inte. Snarare menas att barnet tappar kontrollen och exempelvis slåss, kastar saker eller skriker vilt. Med tanke på att er dotter har haft så många och långa utbrott i flera månader tycker jag att det finns anledning att ta kontakt med exempelvis BVC eller psykolog på vårdcentral. Då kan ni beskriva problemet närmare och få en bedömning om det finns skäl att söka vidare hjälp.

Även om jag har betonat vikten av att undersöka bakomliggande orsaker till utbrotten, så spelar det förstås också stor roll hur ni agerar när de väl blossar upp. Ni har försökt med allt men inget verkar hjälpa. Jag tycker att du resonerar klokt när det gäller er dotters förmåga att själv förstå eller förklara varför hon blir arg. En vanlig fälla är nämligen att vuxna frågar för mycket när barnet inte vet eller kan svara. Frågorna kan upplevas som provokationer eller krav när barnet inte har något svar att ge. Ibland kanske barnet har ett svar, men vill vara arg utan att behöva förklara.

Ett generellt råd till föräldrar när barn får utbrott är att använda så få ord som möjligt, att avstå från frågor och diskussion, att bara försöka lugna. Den stora utmaningen är förstås att hålla sitt eget humör i schack – att ha en låg röst, lugnt kroppsspråk och ett vänligt ansiktsuttryck. Det låter som om ni har försökt göra ungefär så, men det är ofta svårt att vara tillräckligt konsekvent. Det kanske kan vara värt att pröva igen och att hålla er till det en längre period. Det är förstås också individuellt vad ett barn upplever som lugnande. För vissa barn kan det vara att föräldrarna sätter ord på känslorna, till exempel ”Jag förstår att du är arg. Du får vara det.” För andra barn är det mer lugnande att föräldrarna bara låter dem vara.

Att din dotter svarar ”du borde veta” och verkar hitta på godtyckliga förklaringar får mig också att tänka på en annan sak. Barn som får utbrott kan ibland känna sig fångade av känslorna. De tycker att det är pinsamt att tappa kontrollen och bli arg, särskilt om det inte finns någon godtagbar anledning – ”mammas och pappas frågor bara påminner mig om att jag egentligen inte borde vara arg.” Jag menar inte att er dotter har den uttalade tanken, men att barn kan känna ungefär så. Barn kan därför behöva hjälp att finna en utväg, att kunna sluta vara arga utan att behöva stå till svars. Även om ni avstår från att fråga eller prata om utbrottet efteråt, kan er dotter ändå känna ett eget krav på att förklara och ursäkta sig. Hennes lite påhittade förklaringar kanske är exempel på just det.

Vad kan ni göra för att hon ska hitta andra eller snabbare utvägar? Du skriver att ni redan har försökt att låta er dotter vara, eller att ignorera henne i samband med utbrotten. Det är ofta svårt, eftersom barn hela tiden läser av sina föräldrar. Om en förälder plötsligt blir tyst kan barnet känna sig avvisat och bli ännu argare, även om förälderns avsikt är att låta barnet vara ifred. Det gäller alltså att ni som föräldrar försöker agera precis som om er dotter lugnt satt och lekte istället för att ha ett utbrott. Det är förstås ingen lätt uppgift när ett barn skriker och fräser, men försök att reagera så lite som möjligt om hon provocerar er. Förhoppningsvis kan er dotter hitta vägen ur ilskan lite fortare när hon ser att ni är precis som vanligt. Och att ni håller dörren öppen för att börja göra något annat.

Martin

Nedstämda barn – vad kan du göra som förälder?

Publicerat i DN 6 september 2018

Fråga:

Min yngste son är nio år och jag oroar mig för hans psykiska hälsa och hans låga självkänsla. Han är så tungsint ibland, grubblar ständigt över saker, är ofta ledsen och nedstämd utan att kunna förklara varför, kan säga saker som att han är sämst i världen och inte vill leva etcetera.

Jag har själv haft återkommande problem med depressioner och känner igen väldigt mycket av hur jag mådde som barn (jag mår bra nu, sedan jag börjat ta antidepressiva) och det finns ångest och depression i släkten på flera håll. Hans äldre syskon har däremot inga sådana tendenser alls.

Mina frågor är dels om det finns något utöver det ”vanliga” föräldraskapet vi som föräldrar kan bidra med för att han ska må bättre som det är just nu och få bättre självkänsla, dels – och framför allt – om det finns något vi kan göra för att motverka att han blir deprimerad eller får andra psykiska problem som tonåring och vuxen?

Orolig mamma

Svar:

Tack för ditt brev. Det är väldigt tungt när ett barn är nedstämt och uttrycker sig som din son gör, som exempelvis att han inte vill leva. Jag vet inte hur han säger det, men utgår från att det framför allt är ett uttryck för att han är nere och känner hopplöshet. Om ni uppfattar att det finns ett större allvar bakom orden ska ni förstås ta kontakt med BUP. Jag gissar att du har förståelse för det, med tanke på din egen och släktens historia. Det kan förstås oavsett vara befogat att söka hjälp om sonen ofta känner sig mycket nedstämd, eller om han tydligt hindras i vardagen av sin nedstämdhet. Jag uppfattar samtidigt att du framför allt vill veta vad ni föräldrar kan göra själva och kommer därför att försöka ge några råd om det.

Kan ni göra något mer än att bara vara hyggliga föräldrar? Innan jag svarar på det vill jag påstå att det ”vanliga” föräldraskapet kanske är er viktigaste uppgift. I forskning om vad som föregår psykisk ohälsa hos barn är det mycket som hänger samman med föräldraskap. Föräldrar som erbjuder mycket värme och stöd har mer sällan barn som utvecklar nedstämdhet. Likaså verkar det vara viktigt att ge barnet stöd och frihet att utvecklas självständigt. Tvärtom ser man att nedstämdhet och oro är vanligare när föräldrarna är auktoritära och sätter för mycket gränser.

Föräldrar måste också ta hand om sig själva, inte minst för att kunna erbjuda en varm och trygg relation. Depression hos föräldrar ökar risken för att barnen ska utveckla samma problem. Det är därför bra att du har fått hjälp av medicinen med din egen nedstämdhet.

Nu har jag betonat hur betydelsefullt föräldraskapet är, men ditt brev belyser samtidigt en annan sak som är viktig att komma ihåg. Att vara snäll mot sig själv. Det är lätt att förlora sig i skuldkänslor när ett barn mår dåligt – vad har vi gjort för fel? Det finns en rad orsaker till psykisk ohälsa och faktum är att föräldraskapet generellt utgör en mindre del av förklaringen. Och vore det enbart föräldrarnas fel borde ju alla barn i er familj må lika dåligt som er son. Samtidigt blir föräldraskapet intressant eftersom det faktiskt går att förändra. Föräldrar är alltså inte skyldiga till att barn mår dåligt, men de kan göra något åt problemet.

Hur viktiga är kompisar då? I studier har man faktiskt sett att de generellt har större betydelse för exempelvis depression än vad föräldrarna har. Det är viktigare att ha en bra vän än att vara allmänt populär och omtyckt. Vänskap och gemenskap hänger också tätt samman med barns självkänsla, som du ju önskar vore bättre hos din son. Tvärtom är utfrysning och mobbning starkt bidragande orsaker till både nedstämdhet och låg självkänsla. Jag vet inget om din sons kamratrelationer, men det kan alltså vara ett viktigt område.

Samtidigt kan det kännas svårt att påverka som förälder. Hur hjälper man ett barn att få vänner? Det bästa brukar vara att försöka ge barnet så många tillfällen som möjligt att möta nya (och gamla) vänner. Vilka potentiella vänner kan barnet bjuda hem? Om barnet inte har någon vän i skolan gäller det att försöka hitta andra sammanhang, till exempel fritidsaktiviteter. Om det inte funkar med nuvarande aktiviteter gäller det att byta.

Idén som man vill förmedla är att barnet duger som det är, det har bara inte någon kompis som passar ännu. Av samma skäl är det ofta bra att vara sparsam med råd om vad barnet ska göra eller inte göra för att få kompisar. Då finns risken att barnet tvärtom känner att det inte duger, utan måste ändra på sig för att passa in. Givetvis är det bra att anpassa sig ibland och vissa barn behöva lära sig grundläggande sociala färdigheter, men det får inte kännas som krav på att byta personlighet.

Så här långt har jag tagit upp betydelsen av goda relationer med föräldrar och vänner. Vid sidan av relationer är det också viktigt för barn med meningsfulla aktiviteter för att må bra. Det kan låta självklart, men ibland finns en tendens att prata för mycket med barn som mår dåligt. Det gäller särskilt om barn är benägna att fastna i grubblerier, som din son. Faktum är att en av de mest effektiva behandlingarna mot depression som utvecklats på senare år går helt enkelt ut på att öka mängden lustfyllda aktiviteter. Eller så enkelt är det förstås sällan, särskilt med ett barn som kanske inte har lust med någonting. Fundera på vilka aktiviteter er son trots allt känner störst lust till. Försök att avsätta tid och boka in något varje dag. Det kan vara allt från att lösa ett korsord tillsammans till aktiviteter som kräver mer planering och tid.

De saker jag har tagit upp hittills skulle kunna bidra till att er son mår bättre nu. Du undrar också hur ni kan förebygga att han utvecklar psykisk ohälsa senare i livet. När det gäller depression, som kanske är den största risken med tanke på det du beskrivit, visar studier ganska nedslående resultat. Förebyggande insatser, som exempelvis diskussionsgrupper i skolor, har generellt bara visat (små) effekter som försvinner efter några månader eller ett år.

Det är särskilt svårt att förebygga depression jämfört med än en del andra problem, eftersom depression i så hög grad hänger samman med yttre omständigheter. Bakslag, kriser och sorger utgör en naturlig del av livet och den som är lite dystert lagd kommer att hamna i svackor då och då. Depression är därför inte en sjukdom som går att vaccinera sig mot. Ni kan alltså inte göra något särskilt nu när sonen är nio, som kommer att skydda honom mot depression som tonåring.

Går det alltså inte att minska framtida risker? Jo, det gör det. Ni kan fortsätta att vara varma och trygga föräldrar, fortsätta att stödja sonens självständighet, fortsätta att hitta bra vänner och meningsfulla aktiviteter. Ni kan också se till att sonen äter bra, rör på sig och inte minst sover bra. I så fall kommer er son vara bättre rustad varje gång livet bjuder på motgångar. Att förebygga depression handlar alltså ungefär om det du skrev i ditt brev – vanligt föräldraskap, men med lite extra insatser då och då. Eller ett vaccin som kräver regelbunden påfyllning.

Martin