Kategoriarkiv: DN-svar

Jag vill vara en bra mamma – men känner mig helt uppgiven

Publicerad i DN 17 maj 2018

Fråga:

När mitt första barn föddes kände jag mig som en tigrinna, redo att göra allt för henne. Nu sitter jag här i soffan 12 år senare med en stark känsla av uppgivenhet. Väldigt snart upptäckte jag att det som jag brinner för att göra sällan är vad barnet vill ha. Om jag vill att barnen skall säga att jag är världens bästa mamma så skall jag vara som Muminmamman, det har jag snabbt listat ut. Hon har inga egna intressen utan finns alltid där, hon kritiserar aldrig, hon kräver inget.

Men jag är inte som Muminmamman. En del av mina vänner har den avundsvärda förmågan att de med glädje gör något kärleksfullt för sina barn och inte ens märker att barnen inte uppskattar det. Men jag är som en svamp när det gäller stämningar och känner direkt av reaktionen på allt som görs och sägs. Uppskattas inte mina insatser så var det ju bara ännu ett meningslöst försök att åstadkomma något positivt.

Problem nummer ett är att jag också vill ha värme, hög grad av egenkontroll och ha kul för att trivas. Problem nummer två är att alla råd och diskussioner handlar om relationen till barnen, man måste ha en bra relation. För att lyckas med det måste vi föräldrar sköta alla hushållssysslor som barnen inte tycker är roliga, låta det gå som det går i skolan, se mellan fingrarna med uppförande som vi inte gillar, samt orka var glada och käcka ovanpå det. Men vad kommer jag då att säga om mina barn om 20 år, när jag kanske känner att de inte tagit sin del av hushållsarbetet och inte blivit självständiga, utan tror att hemmet är en serviceinrättning?

Nu sitter jag mest i soffan utan mål eller mening och gör så lite som möjligt, medan barnen är med kompisarna och deras pappa sysslar med sina intressen.
Jag tror att det är en del av föräldraansvaret att vara den som tar smällen och gör sig impopulär genom att driva igenom att barnen lär sig ta ansvar. I vuxen ålder kan barnen visserligen sedan lasta stor skuldbörda på föräldern då det mår dåligt och dra upp sådana episoder, men det säger inte att det var fel, bara att föräldrar är tacksamma att lägga skulden på och det kan man aldrig försäkra sig mot.

Vill fortfarande göra allt för familjen, är det viktigaste i mitt liv, men vet inte vad jag skall göra som också känns meningsfullt och givande för mig själv. Nu sitter jag mest i soffan utan mål eller mening och gör så lite som möjligt, medan barnen är med kompisarna och deras pappa sysslar med sina intressen. När de väl är hemma är det mest bråk och konflikter. Hur kan jag konkret ta ett första steg mot en positiv vändning? Vill ha en familjegemenskap där alla trivs och tar ansvar för sig själva. Tror att mitt brev är ganska rörigt och otydligt och det stämmer väl med hur jag känner, har helt tappat kompassriktning i mitt föräldraskap.

Ingen Muminmamma

Svar:

Tack för ditt brev. Du skriver att du känner dig förvirrad, men jag tycker också att du verkar vara besviken. Framförallt på barnen, men kanske också på din man. Jag tycker det är väldigt bra att du så uppriktigt beskriver din upplevelse av familjelivet. Jag kan garantera att många känner som du, men få uttrycker det.

Några kanske skulle påstå att föräldrar inte har rätt att känna besvikelse: Om barn inte lever upp till förväntningarna har man inte gjort sitt jobb som förälder, eller har för höga förväntningar. Det är en förenklad bild av familjelivet, även om jag håller med om att föräldrar ytterst är ansvariga.

I takt med att barnen blir äldre är det inte längre så enkelt att föräldrar har 100 procent ansvar. Det blir allt mer en fråga om ömsesidigt samspel där föräldrar och barn (ungdomar) tillsammans får försöka finna fungerande relationer. För alla slags relationer gäller samtidigt en annan sanning: Om man vill förändra en relation är enda vägen att börja förändra sig själv. Frågan är alltså hur du måste börja bete dig om du vill att dina barn ska ta mer ansvar och att ni ska kunna få en starkare familjegemenskap. Jag hoppas kunna ge dig några nya perspektiv på det.

Det går att ställa krav på vad barn ska göra, men det är i regel kontraproduktivt att ha förväntningar på hur de ska känna
Det framgår att du driver på för att barnen ska sköta skolan och andra sysslor. Jag håller helt med om att barn behöver lära sig att ta ansvar för sådana saker. Du uttrycker samtidigt besvikelse över att barnen inte visar entusiasm eller uppskattning för vad du gör.

Här tror jag det är viktigt att klargöra en skillnad. Det går att ställa krav på vad barn ska göra, men det är i regel kontraproduktivt att ha förväntningar på hur de ska känna. Mitt första råd är därför att försöka göra en prioritering. Behåll målet att barnen ska sköta sysslor och uppföra sig, men släpp förväntningarna på att de ska gilla dina initiativ.

Det är förstås lättare sagt än gjort, för vilken förälder känner inte besvikelse när man ansträngt sig och inte får minsta tacksamhet tillbaka. Den stora utmaningen är att svälja besvikelsen och ta nya tag efter sådana händelser. Försök ändå att göra så, eftersom besvikelse kan bli som ett gift för relationer. Det gäller särskilt när man är besviken över känslor och om besvikelsen uttrycks indirekt, till exempel genom att föräldern drar sig undan.

Går det verkligen att dölja sina känslor? Om man blir besviken kommer väl barnen att märka det, hur mycket man än försöker visa upp en förlåtande fasad? Det är just därför det är så viktigt att försöka justera sina förväntningar. När barnen närmar sig tonåren kan man räkna med att bli avvisad och att man kommer att få lida brist på uppskattning. Inom vissa ramar är det en sund reaktion som handlar om att ungdomarna blir mer självständiga och frigör sig från föräldrarna. Det gäller att försöka se det som en fas, där man som förälder blir bortvald en period.

Min erfarenhet är att när föräldrar slutar förvänta sig tillgivenhet, men ändå orkar stå kvar och hålla dörren öppen, så kommer barnen förr eller senare att sträcka ut handen.
Hur ska du orka vara så storsint och bara sträva på i motvinden? Till att börja med är ni två föräldrar. Det är vanligt att problem mellan föräldrar och barn har sitt ursprung i bristande kommunikation och samspel mellan föräldrarna. Det kan hända att ni redan är ett bra stöd för varandra, men annars skulle jag börja i den änden. Ni måste bli ett bättre team innan du/ni orkar ta itu med resten av utmaningarna. Det enda du skriver om din man är att han ägnar sig åt sina fritidsaktiviteter, medan du sitter och stirrar i soffan.

Ett annat möjligt svar på hur du ska orka är därför att du också borde ägna dig åt egna intressen. Möjligtvis har du fastnat i fällan att investera all tid och kraft i familjen medan barnen var små, för att sedan märka att dina egna behov har fått stå tillbaka helt. Det kanske är det du menar med behov av egenkontroll och att ha kul. Om du skulle börja göra mer saker själv eller utanför familjen kan det också bli lättare att få distans och hantera besvikelser i familjelivet.

Vid sidan av att prioritera vad du ska kräva av barnen, så spelar det förstås också roll hur du ställer dessa krav eller hur du ber om förändring. Som sagt är det sällan bra att göra det indirekt, genom att bara dra sig undan eller visa känslor. När du väl bestämt dig för att be dina barn (eller din man) om något föreslår jag därför att du använder jag-budskap. Det innebär att du utgår från en konkret händelse, förklarar hur den fick dig att känna, och ger ett tydligt förslag på hur du vill ha det istället. Till exempel ”När jag kom hem i dag och såg att köket var upp och ner…blev jag trött och ledsen…jag skulle verkligen uppskatta om ni plockar undan efter er”.

Poängen med jag-budskap är att fokusera mer på dina känslor än på vad som är fel med barnen. Det är också viktigt att vara konkret när du beskriver vad barnen gjort och vad du vill att de ska göra istället. Till sist är det bra att undvika att ta upp frågan när man är som mest irriterad. Vänta tills känslorna hunnit lägga sig något.

En annan möjlighet är att ha familjeråd. Det kan låta formellt, men är ofta ett bra sätt för att bryta tråkiga mönster av tjat och missnöje. Bestäm en tid då hela familjen samlas för ett möte. Både ni föräldrar och barnen får komma med förslag på saker som ni vill förändra eller lösa. Prioritera någon eller några frågor och låt sedan alla komma med förslag på lösningar. Undvik att kritisera varandras förslag, skriv bara ner allt som kommer fram i diskussionen. Därefter kan ni kombinera olika förslag och försöka nå kompromisser.

Familjeråden behöver förstås inte enbart handla om praktiska frågor. Det kan också vara ett tillfälle att ta upp saker som rör relationer och gemenskap i familjen, exempelvis ”Hur kan vi göra mer saker tillsammans som alla uppskattar?” En poäng med dessa möten är att familjemedlemmarna får öva på att vara lyhörda för allas önskemål.

Du skriver att det är svårt att få en bra relation till barnen om du samtidigt måste driva på för att de ska uppföra sig och sköta sina uppgifter. Det känner många igen, men chansen att barnen faktiskt tar sitt ansvar ökar om man förankrar och förtydligar uppgifterna genom familjeråd. En viktig komponent är att välja uppgifter som barnen kan ta eget ansvar för, det vill säga att de får ta konsekvenserna av att missköta uppgiften i stället för att ni föräldrar blir besvikna. Det fungerar inte i alla sammanhang, men om ett barn exempelvis har eget ansvar att städa sitt rum får föräldrarna låta bli att tjata om det. Barnet får istället leva med ett stökigt rum.

Det kan framstå som om jag föreslagit att du ska ge upp dina önskningar om mer värme och gemenskap i familjen – att du bara ska ställa krav på det absolut nödvändiga och sedan satsa på dig själv. Så är det inte. Jag föreslår bara ett annat sätt att nå det du önskar. Min erfarenhet är nämligen att när föräldrar slutar förvänta sig tillgivenhet, men ändå orkar stå kvar och hålla dörren öppen, så kommer barnen förr eller senare att sträcka ut handen.

Martin

Hur förbereder vi vårt barn inför en obehaglig upplevelse?

Publicerad i DN 20 april 2018

Fråga:

Hej! Hur förbereder man ett litet barn inför något riktigt obehagligt – en (kanske smärtsam) operation? Är det bäst att inte säga någonting förrän samma dag som det är dags att sätta sig i bilen och åka till sjukhuset, eller finns det något bättre sätt? Hur mycket ska man säga i förväg?

Vår pojke är tre år och ska operera bort förstorade körtlar i halsen och näsan, ”ta bort mandlarna”. Det är ingen ovanlig eller komplicerad operation – den görs över dagen och sedan får vi föräldrar ta hem vårt barn.

Men efteråt kommer det att göra ont. Pojken kommer att ha svårt att äta och dricka, och i värsta fall börjar såret blöda och man måste åka tillbaka till sjukhuset.

Det känns förstås hemskt att ens barn ska behöva gå igenom något som gör ont och är läskigt, och jag funderar mycket på hur vi föräldrar ska kunna göra situationen så icke-traumatisk som möjligt. Jag kan lägga till att vår pojke är ganska robust och väldigt sällan rädd eller orolig, så jag känner att det finns en risk att jag snarare överför min oro till honom om jag börjar prata om vårt sjukhusbesök. Mycket tacksam för råd!

Oroliga mamman

Svar:

Tack för ditt brev. Att döma av mängden sidor på nätet som ger råd i detta ämne är du inte ensam om dina funderingar. Ibland blir man knappast mycket klokare av alla råd som florerar på internet. Jag roade mig därför med att jämföra innehållet på några etablerade sidor med aktuella forskningsöversikter (ja, så roligt har jag det). Min bedömning är att dessa sidor håller hög kvalité och att innehållet är väl underbyggt. Mitt första råd är därför att ni tittar på exempelvis de sidor jag tipsar om i länken nedanför svaret. Kontakta också sjukhuset som ska genomföra operationen, eftersom de kan ha eget informationsmaterial eller rutiner för att informera föräldrar och barn.

Generellt har studierna visat att det faktiskt blir bättre när barn förbereds och får information i förväg. Jag kommer i mitt svar att fokusera på hur man förbereder barn inför operationer eller ingrepp i vården, men resonemangen gäller i stort även för andra saker som kan vara obehagliga eller smärtsamma.

Frågan du ställer är något som sjukvården tar på allvar, vilket bland annat speglas i den relativt omfattande forskning som finns om just förberedelser inför operation av barn. Generellt har studierna visat att det faktiskt blir bättre när barn förbereds och får information i förväg.

Och då handlar det inte enbart om att barnen blir mindre oroliga före, under och efter operationen. Vissa studier har också visat att smärtan efter operationen minskar som följd av förberedelserna. Det kan låta märkligt, men förklaringen kan vara det välkända faktum att stress och smärta hänger samman. En annan viktig poäng med förberedelser är att minska risken för negativa erfarenheter, som kan leda till rädsla och undvikande av sjukvård framöver.

Det är exempelvis ingen bra idé att ljuga om smärtan som kan komma efter en operation. Förklara istället att barnet i så fall kan få medicin. Hur informerar man barnet på bästa sätt? Informationen ska vara kort och saklig. Generellt bör den både handla om vad som ska hända och om hur det kommer att kännas efteråt. Samtidigt måste informationen förstås anpassas efter ålder. För er treåring handlar det om väldigt kortfattad information, där jag nog enbart skulle ta upp vad som kommer att ske. Om han har ont efter operationen, får ni förklara och hjälpa honom då.

Viktigast av allt är kanske att låta barnet ställa frågor och att ge ärliga svar. Det är exempelvis ingen bra idé att ljuga om smärtan som kan komma efter en operation. Förklara istället att barnet i så fall kan få medicin som hjälper mot det. Om det kommer frågor ni inte kan svara på, är det bra att säga att ni får fråga sjuksköterskan eller doktorn om det. När ni pratar med sjukvårdspersonal tillsammans med er son är det också viktigt att visa tillit. Han måste märka att ni har förtroende för personalen, även om ni inte skulle känna så. Spara därför eventuella farhågor och kritiska frågor tills ni är ensamma med dem.

Ofta går det utmärkt att föräldrar och sjukvårdspersonal bara pratar med barnet inför operationen, men i studier har man sett att det blir ännu bättre om man gör informationen mer levande. Ett vanligt sätt är att leka med dockor och visa vad som ska hända. Det finns också filmer och sagor som är bra. I listan med tips jag länkar till längst ned finns bland annat en sida med sagor om barn som ska operera just halsmandlarna.

Ska barnet förberedas precis före operationen, eller längre i förväg? Jag tror att många känner igen sig i detta dilemma, där farhågan kan vara att förberedelserna väcker oron snarare än att stilla den. Det finns en del studier som har undersökt detta, och den generella slutsatsen är att små barn bör informeras dagen innan eller samma dag, precis som du föreslår. Barn som är äldre än fem-sex år bör däremot få information ungefär en vecka innan operationen. Anledningen till det är att barn i den åldern har större förmåga att komma ihåg informationen och att föreställa sig vad som ska ske. Då är det bra att ha några dagar på sig för att reda ut frågor och farhågor.

Dock spelar det mindre roll hur orolig en förälder är i allmänhet. Det som har betydelse är om föräldern visar sin oro för barnet i samband med operationen.
Jag tycker att du verkar vara väl medveten om hur föräldrars oro kan överföras till barn, vilket även gäller i detta sammanhang. Dock spelar det mindre roll hur orolig en förälder är i allmänhet. Det som har betydelse är om föräldern visar sin oro för barnet i samband med operationen. Det är förstås en utmaning, för även om det är en enkel liten operation lever oron ofta ett eget liv.

Tacksamt nog har studierna som handlar om att förbereda barn inför operationer visat att även föräldrars oro och stress minskar genom sådana insatser. Det finns alltså anledning för er föräldrar att informera er för egen del, även om sonen bara får en kort förberedelse. Om man som förälder känner egen oro är det också angeläget att vara just saklig. Risken är annars att man i all välvilja ihärdigt försöker övertyga barnet (och sig själv) om att allt kommer gå bra. Barn märker förstås att det är något alldeles extraordinärt på gång när en förälder gör så.

Varför säger mamma och pappa hela tiden att det inte är farligt? Borde jag vara orolig? Det kan hjälpa att föreställa sig sjukhusbesöket som om det vore något helt vardagligt. Hur skulle du prata med ditt barn inför första besöket hos en frisör?

Jag har hävdat att det finns stöd i forskningen för råden i mitt svar. Så är det, men det finns en grundläggande begränsning i all forskning. Slutsatserna gäller för de flesta barn, men enskilda barn kan reagera annorlunda. Då hjälper inte forskningen, men däremot personal med erfarenhet. En lyhörd sköterska som träffat många barn har lärt sig att anpassa informationen beroende på barnets reaktioner. Mitt råd är alltså återigen att be om hjälp och låta personalen svara på frågor när ni väl är på plats.

Råden i det här svaret kan verka bakvända om man utgår från annan forskning om oro. Där påtalas ofta att oroliga barn behöver lära sig att stå ut med osäkerhet. I så fall ska man väl inte informera och svara på frågor? Så är det förstås om ett barn ständigt blir oroligt och söker försäkran i vardagliga situationer, men det gäller inte inför en speciell händelse som faktiskt också kan innebära en del obehag och smärta. Inför en operation får man alltså svara på de frågor barnet har, kort och sakligt som sagt.

Ungefär hälften av alla barn känner betydande stress och oro i samband med operationer. Med tanke på att din son sällan är orolig eller rädd är chansen alltså god att han kommer ta detta med ro.

Även om många barn inte är så stressade, är det betydligt vanligare att föräldrarna känner oro. Alltså, precis som du skriver, kan det viktigaste vara att inte överföra er oro till sonen. Jag hoppas att mitt svar kan vara en liten hjälp till det.

Martin

Vår son är blyg och drar sig undan – kommer han att bli utanför?

Publicerat i DN 23 mars 2018

Fråga:

Jag och min man är i desperat behov av förståelse för vår son och hur vi ska agera för att hjälpa honom. Vår son är snart nio år, han är en mjuk, blyg kille som hellre betraktar och observerar än deltar. Det är okej och det förstår vi. Men det vi inte förstår är att han i vardagliga situationer, som att vara bjuden på kalas tillsammans med klasskompisar i igenkännliga miljöer, svarar: Nä, jag tänker inte gå, vill inte, behöver inte…

Det är sant att man inte behöver men det är känslan i detta som känns fel. Nästan som om han är rädd. Detsamma gäller sport och aktiviteter, det finns liksom inget intresse, han vill/ vågar inte (tror vi) prova på några. Han har provat på lagsport men vill inte vara med på uppvärmning eller några andra övningar utan är lite utanför och i bakgrunden hela tiden. Vi frågar varför. Han svarar ”tänker jag inte säga” eller ”jag behöver inte”. Vi är alltid med på dessa aktiviteter då han ber oss, och om det är tryggt för honom så kan vi ju ställa upp på det, men inte om han ändå inte vill delta alls. Rätt eller fel?

Han går i 2:an och så sent som för ett par månader sedan fick fritidspersonal hålla i honom för att han gråter och håller fast i mig när jag ska gå efter att jag lämnat honom i skolan. Ibland reagerar jag och min man med att vara väldigt hårda, som ”nu räcker det, det här känns pinsamt för oss och nu får du växa till dig lite”. Då har det stundvis blivit bättre. När vi pratar om det senare på dagen säger han att de andra barnen tittar på honom när han agerar så och det gillar han inte. Men varför slutar han inte då?

Vi har gått föräldrautbildning och använder oss dagligen av det vi lärt oss där, men känner att vi har kört fast. Min stora oro som mamma är att han ska bli utanför. Vi har försökt massvis av gånger att försöka förklara det sociala spelet och att alla är nybörjare och att det är okej att göra fel. Snälla, vi behöver verkligen hjälp! Ska vi gå vidare till en barnpsykolog, kurator eller ska vi bara låta det vara?

Hoppas på svar

Svar:

Tack för ditt brev. Er kille är inte ensam om att ligga lågt, dra sig undan och välja bort aktiviteter. Varför gör barn så? Orsakerna varierar förstås, men i ert fall har jag en god gissning. Du skriver att ni har förståelse för att er son är blyg, men att det känns fel när han till exempel väljer bort kalas – som om han vore rädd. Han borde väl inte vara blyg eller rädd om det är ett kalas i en bekant miljö där han känner alla barn? Och varför fortsätter han att klamra sig fast vid er när ni lämnar på skolan, trots att han tycker det är pinsamt? Jag tror att er son är lite mer än blyg. Det du beskriver är typiskt för barn med olika typer av ångestdiagnoser.

Det kan låta dramatiskt, men innebär helt enkelt att en vanlig rädsla har blivit så pass djup att den tydligt hindrar barnet i vardagen. Barn (och vuxna) med sådana diagnoser kan känna stark ångest i situationer som de flesta andra uppfattar som helt ofarliga. Många barn kan känna sig blyga och osäkra när de träffar främlingar. Ett barn med social fobi kan däremot känna samma osäkerhet varje dag som det går in i klassrummet. Många barn kan känna sig lite ängsliga när de ska skiljas från sina föräldrar, medan ett barn med separationsångest upplever att det handlar om liv och död. Det är också vanligt att barn med ångestdiagnoser mer eller mindre medvetet döljer sina känslor och svarar att ”de inte har lust”, när de i själva verket är rädda.

Det är viktigt att understryka att den starka rädslan inte beror på bristande förståelse eller kunskap. Känslorna lyssnar inte på förnuftet, utan lever ett eget liv. Exempelvis spelar det ingen roll hur många gånger man förklarar för en vuxen med fobi för spindlar, att dessa djur är ofarliga i Sverige. När man ser en spindel i ett hörn slår skräcken till blixtsnabbt och besegrar alla försök till att vara rationell.

Jag kan som vanligt inte ställa diagnos baserat på ett brev. Det kan förstås finnas andra eller fler orsaker till problemen, men med tanke på det som framkommer i brevet kommer jag att utgå från att ångest är den främsta förklaringen. Oavsett tycker jag att ni ska söka hjälp. På många vårdcentraler och läkarmottagningar finns numera psykologer för barn och unga. Där kan ni få hjälp både med att utreda vad problemen handlar om och med eventuell behandling. Ni har dessutom anledning att vara hoppfulla, eftersom det finns effektiva behandlingsmetoder mot just ångestproblem.

Ångest hos barn kan vara mycket påfrestande även för föräldrar, vilket jag tycker framgår av ditt brev. Ni verkar ägna stor kraft åt att finna lösningar och jag begriper verkligen oron och frustrationen över att inget verkar hjälpa. Det är dock inte förvånande att ni kört fast, trots att ni jobbat hårt med allt ni lärt er på föräldrautbildningen. Sådana utbildningar brukar handla om att stärka relationen till barnet och att förebygga konflikter. Det kan förstås vara bra för de flesta barn, men det hjälper inte mot ångest. För att få bukt med sådana problem behöver barnet ofta få egen hjälp av en psykolog eller terapeut.

Du tar också upp en sak som många känner, men sällan talar om: hur man kan skämmas som förälder. Det känns pinsamt när er son gråter hejdlöst och vägrar släppa taget på skolan. En orsak till det är det stigma som fortfarande förknippas med psykiska besvär. Ingen skulle till exempel komma på tanken att kräva av ett barn på kryckor att springa 100 meter. Färre inser att en lämning på skolan i stunden kan kännas lika omöjlig för ett barn med separationsångest.

Alla dessa känslor man drabbas av som förälder är som sagt begripliga, men brukar samtidigt ställa till det. Föräldrar till barn med ångest beskriver ofta hur de stöttar och curlar för fullt, men hur de emellanåt i frustration tappar humöret och ställer för hårda krav. Utmaningen är att finna balansen mellan dessa ytterligheter och tålmodigt framhärda med lagom stora krav.

En nyckel till att klara det brukar vara att lära sig mer om barnets problem. Om ni förstår varför er son säger att han inte har lust att gå på ett kalas eller drabbas av panik när ni lämnar, så blir det lättare för er att hantera sådana situationer. Ni undviker också en vanlig fallgrop för föräldrar till barn med ångest, nämligen att underskatta deras förmåga och sänka förväntningarna. Exempelvis har man sett att barn med social fobi rent objektivt kan vara lika socialt kompetenta som andra barn. Däremot upplever de själva (och föräldrarna) att de presterar sämre socialt och väljer därmed bort umgänge i rädsla att göra bort sig.

Ett konkret exempel på svårigheten att ställa lagom stora krav är sonens fritidsaktiviteter. Du undrar om det är rätt att ni kräver att han ska delta aktivt för att ni ska ställa upp och vara med. När barn ska övervinna ångest är det generellt bättre om de utmanar sig på något vis och deltar lite grann, jämfört med att helt avstå. Sedan beror det på hur sonen upplever dessa aktiviteter. Om ni släpar dit honom och han genomlider varje tillfälle på avstånd är det sannolikt inte en stärkande eller utvecklande erfarenhet. Om han däremot har visst intresse och själv väljer att vara med på vissa delar, kan det vara konstruktivt. Det handlar också om era förväntningar – vad är syftet med att vara med? Det kanske bara ska vara ett tillfälle för lite social övning, snarare än att han ska delta och utvecklas i själva aktiviteten.

Jag vill avsluta med din farhåga om att sonen ska bli utanför. Jag förstår att du känner den oron och vill samtidigt ge lite hopp. Som sagt finns det effektiv hjälp att få, givet att problemet handlar om ångest. Och även om det inte har hjälpt att förklara det sociala spelet för er son, så finns det andra saker ni kan göra som är viktigare. I en studie fann man att det som bidrog mest till goda kamratrelationer hos barn var att föräldrar skapade många tillfällen till kontakt med andra barn. Alla timmar ni tillbringat i badmintonhallar och på fotbollsplaner kanske trots allt betyder något i det långa loppet.

Martin

Är det okej att vi distraherar tvååringen med mobilen?

Publicerat i DN 180223

Fråga:

Hej!

Vår pojke på 2,5 år är en underbar liten människa och väldigt känslig på många sätt. Han gillar bland annat inte beröring av andra människor, förutom oss föräldrar. Han hatar att byta blöja och är väldigt känslig för hur olika tyger/material känns mot huden. Övergångar är också mycket jobbiga, så vi måste förberedda honom väl när vi går in och ut.

Han har haft en mycket tuff inskolning och vi har tagit det jättelugnt, med några få timmar per dag under många månader. Nu börjar han sakteliga acceptera en av fröknarna.

Eftersom det är mycket som är jobbigt för honom, så försöker vi minimera fajterna och göra det lättare för honom. Ett sätt har varit att han får se på något han gillar på smartphonen när vi borstar tänderna, byter blöja eller ska klä på oss och gå ut.

Jag läser dagligen om trotsiga barn som vägrar klä på sig, vägrar borsta tänder och där föräldrar blir arga och barnen ger efter för föräldrarnas önskan.

Tack vara smartphonen, går det så mycket lättare att borsta tänderna eller gå ut, han tycker till och med att det är skoj att få tänderna rena och övergången att gå ut genom dörren blir en rolig grej. Vilket känns väldigt bra. Och jag vill inte vara auktoritär och bråka om allt, men är rädd att vi gör honom en björntjänst genom att låta honom se på telefonen? Ger vi efter för lätt för hans vilja?

Borde vi lära honom att livet inte alltid är roligt och att man ibland måste gilla läget när föräldrar bestämmer saker?

En mamma

Svar:

Tack för brev. Du ställer en fråga som på ytan kan verka enkel och vardaglig – är det okej att använda telefonen för att undvika bråk? Men bakom den finns större frågor. Måste man visa ett barn vem som bestämmer? Måste man bli arg för att ett barn ska förstå? Hur hård ska man vara? Ska ni tänka annorlunda på grund av er sons känslighet? Jag ska försöka besvara dina frågor och dessutom formulera några följdfrågor, som jag vet att många föräldrar funderar på.

Jag börjar med frågan om telefonen. Jag tycker ni verkar ha hittat ett alldeles utmärkt sätt att möta utmaningar med blöjor, kläder och tandborstar. Ni gör precis som erfarna förskolepedagoger – lirkar och leker istället för att ta strid varje gång en tvååring vägrar. Även om du befarar att ni inte är tillräckligt bestämda, så låter ni ju inte sonen slippa blöjan eller tandborsten. Ni har bara hittat ett mer lekfullt sätt att genomföra det. Men finns inte risken att ni ändå avleder och lirkar för mycket? Att ni distraherar honom såpass att han plötsligt står utanför dörren med torr blöja och rena tänder, utan att fatta hur det gick till. Kommer han slå bakut när andra börjar ställa mer direkta krav på honom? Jag tror inte det, för om man ska lära sig något vettigt av konflikter får de inte dugga för tätt. Det gäller i alla åldrar, men särskilt för (känsliga) tvååringar. Tack vare knepet med telefonen kommer hela familjen att ha mer tålamod över till konflikterna som ändå återstår. Då ökar chansen att sonen kan acceptera ett krav. Sedan bör ni såklart inte använda telefonen så fort sonen börjar knorra minsta lilla, utan just när det blir särskilt mycket motstånd.

Du läser om andra föräldrar som blir arga och därmed får sin vilja igenom. Du vill inte göra så, vilket är klokt. Det finns flera problem med ilska i konflikter. Dels brukar man som förälder bli sämre på att resonera och vara konstruktiv. Dels smittar ilskan. Barnet svarar med samma mynt och konflikten trappas upp. Dessutom brukar sådana konflikter oftast sluta med att antingen föräldern eller barnet ger upp. Istället för att lära sig att diskutera och kompromissa, lär sig barnet att ”argast vinner”. Självklart får man bli arg som förälder, men frågan är vad man gör av den ilskan. Släpper jag bara ut den, eller försöker jag ta ansvar och lugna ner mig själv innan jag tar fighten?

Men är det så vettigt att använda just telefonen för att distrahera sonen? Är det inte för mycket skärmar i barns liv? Självklart kan man lirka och distrahera barn på andra sätt, men ibland kan en skärm vara det enda som fungerar. De som hävdar att skärmar är skadliga glömmer också ofta att återkommande konflikter och utbrott inte heller är särskilt nyttigt för barn. Dessutom är det långa passiva stunder framför skärmar som man bör oroa sig för. Om man använder en telefon vid väl valda tillfällen tycker inte jag det råder någon tvekan om att nyttan överväger den eventuella skadan. Ett tillfälle där jag dock skulle avråda från att använda skärm som distraktion är när barn ska äta. En skärm kan störa den nödvändiga närvaron som krävs för att utforska maten och därmed utveckla en egen lust till att äta. Att byta blöja eller ta på kläder är däremot inte något som kräver nyfiket utforskande. Det ska bara bli gjort.

Jag vill avsluta med att ta upp frågan om din sons känslighet. Du ställer ingen egen fråga om det, men när läsarbrev innehåller en sådan beskrivning brukar det komma många kommentarer om diagnoser. Ni kanske har tänkt så själva, eller inte – er son är bara 2,5 år! I diskussionen om diagnoser förekommer också en övertro på enstaka symtom. Även om känslighet för förändringar och just beröring är mycket vanligt hos barn med exempelvis autism eller Aspergers syndrom, så finns det många barn utan diagnoser som också upplever samma känslighet. För att en diagnos ska vara aktuell krävs för det första att flera olika symtom förekommer samtidigt. För det andra måste symtomen innebära ett betydande lidande eller hinder, till exempel med kamrater eller i skolarbetet. Det är först då jag tycker att man bör fundera på vidare utredning.

När ett barn har en diagnos brukar omgivningen visa större förståelse för att föräldrar kan behöva göra lite annorlunda. Då kan man exempelvis lättare begripa att en förälder tar till en telefon för att minska antalet konflikter och utbrott. Att däremot säga att ens barn är känsligt brukar inte väcka samma förståelse. Då lurar misstanken om att föräldrarna överbeskyddar och curlar. Givetvis förekommer det, men reaktionen speglar också en svartvit syn på svårigheter hos barn: antingen har ett barn en diagnos (föräldrarna ursäktas) eller så har barnet ingen diagnos (föräldrarna hålls ansvariga). Faktum är att alla barn föds med mer eller mindre utmanande personlighetsdrag, som kräver mer eller mindre anpassning av föräldrar. En del barn har inga svårigheter att acceptera krav eller förändringar. De som påstår att föräldrar bara behöver våga säga ifrån och bli mer konsekventa har ofta barn med just den personligheten. Forskning visar också att omfattande utbrott och konflikter under uppväxten i regel beror mer på barnets medfödda egenskaper än på föräldrarna. Däremot är det alltid förälderns ansvar att försöka anpassa sig efter barnets personlighet och behov. Ett exempel på det kan vara att lirka på en vante med vänster hand, samtidigt som man försöker sätta på Babblarna på telefonen med höger.

Martin

Jag vet vad som måste ändras – men jag vet inte hur

Publicerat i DN 180126

Fråga: 

Hej, det är mycket som är fel på mig och i mitt liv, jag vet vad som måste ändras men jag vet inte hur jag ska göra det. Jag är 29 år, fick diagnosen Aspergers syndrom när jag var 16 år efter otroliga problem med skolgången. Sedan 10 år tillbaka går jag och pratar på psyk, men där kan jag inte, eller vill jag inte, öppna mig – det är mer en plats för mig att gå för att prata om andra saker än mina problem. Äter också antidepressiv medicin, vilket jag gjort i många år nu.

Under hela den tiden, runt 8 år, har mitt alkoholdrickande eskalerat, och de senaste åren har jag utvecklat ett beroende – med mycket svår abstinens om jag slutar. Förra året fick jag åka till akuten på grund av det, och skulle ha behövt sjukvård minst 10 gånger innan dess, men jag har inte slutat. Den problematiken vet de om på psyk, inget jag någonsin förnekat, och även min mor vet om det.

Jag har inget jobb, ingen utbildning, inga vänner. Alla de punkterna skulle behöva ändras – men jag vet inte var jag ska börja. Det känns för svårt.

Bor i egen lägenhet och sköter min ekonomi och allt det, där har jag inga svårigheter. Jag känner mig också bortskämd och självisk. Lever på försäkringskassan, egentligen finns det andra som borde få hjälp som behöver det mer än jag.

Ingenting förändras av sig själv, det är jag medveten om. Alkohol kan jag sluta med periodvis, brukade kunna i alla fall, nu är jag inte så säker. Perioderna har blivit längre och längre och nu har jag hållit på i två månader, med bara nedtrappning emellanåt, tills det börjar igen. När jag väl har ”klara” perioder vill jag förändra allt på en gång – sen tröttnar jag igen efter en vecka eller två.

Jag har börjat säga ”jag vet inte” ofta, som jag gjorde när jag var tonåring, men till skillnad från då så vet jag verkligen inte vad jag ska göra nu. Jag har fått erbjudande om stöd, men jag är väl för envis. I grunden är jag inte cynisk, men det börjar kännas som om saker och ting är ”försent”, som jag tänkt så många gånger tidigare, när det verkligen inte var det – även här är den markanta skillnaden att jag börjar ge upp hoppet.

Hur gör man, vilka steg tar jag?

/ M

Svar:

Tack för ditt brev! Jag förstår att du kan känna hopplöshet, med tanke på att problemen funnits så länge och rör så stora delar av livet. Att vara villrådig, tappa hoppet och ha svårt att komma i gång är också typiska symtom på depression. Jag gissar att du även har fått den diagnosen, eftersom du äter antidepressiv medicin och räknar upp flera typiska symtom. Aspergers syndrom innebär enligt studier också en klart ökad risk för att bli deprimerad. Samtidigt hamnar aspergerdiagnosen ofta i förgrunden och skymmer sikten för andra problem. Det är bekymmersamt, eftersom personer med asperger eller andra neuropsykiatriska funktionsvariationer kan gå miste om nödvändig behandling.

Jag vet som sagt inte i vilken utsträckning psykiatrin har uppmärksammat detta, men mitt första råd är att du tar upp frågan: Är jag deprimerad och vilken hjälp kan jag i så fall få? Eller snarare, vilken hjälp kan erbjudas utöver nuvarande samtal och medicinering? Forskning pekar tydligt på att man i första hand ska erbjuda terapi, givet att inte depressionen är för djup då medicin kan behövas.

Sen är frågan om du vill ha den hjälpen, eller om du över huvud taget vill ha hjälp från din nuvarande kontakt. Du skriver att du inte kan öppna dig och att du blivit erbjuden stöd, men är för envis. Jag vet inte riktigt vad det betyder, men oavsett verkar det inte pågå någon egentlig terapi eller behandling. Med tanke på att nuvarande medicinering och samtalskontakt har pågått så länge utan förbättring tycker jag att du bör överväga att byta kontakt. Begär att få träffa en annan psykiatriker/psykolog, eller byt mottagning. Om det inte finns några alternativ där du bor finns numera också internet­baserad behandling av depression (se internetpsykiatri.se).

Jag valde att inleda svaret med råd om hur du kan få mer hjälp från vården. Jag gjorde det eftersom du verkar osäker på om du förtjänar hjälpen eller om andra behöver den bättre. Jag tycker det står klart att du både behöver och har rätt till vård. Att komma i gång med saker i livet kan verka futtigt och något man borde lösa själv. Men har man depression och dessutom Aspergers syndrom är det ibland omöjligt att bara ta sig i kragen.

De konkreta problem du tar upp i brevet handlar om att du saknar arbete, utbildning och vänner. Du dricker också för mycket. Något som psykiatrin säkert tagit upp är att alkohol kan minska effekten av antidepressiv medicin och ibland innebära direkta risker. En viktig fråga att reda ut är också hur mycket drickandet bidrar till dina andra problem. Ditt första steg kanske måste vara att få kontroll på drickandet, innan du kan ta itu med resten.

Samtidigt brukar det man gör för att minska sitt drickande delvis vara samma sak man gör för att bli mindre nedstämd. Vad då? Jo, någon form av meningsfull aktivitet. Länge har man i behandling av depression fokuserat på att förändra tankar eller bearbeta tidiga upplevelser och relationer. En ganska ny behandling som på senare år vunnit mark går i stället främst ut på aktivitet – att helt enkelt börja göra saker som man mår bra av. Det låter så enkelt att det nästan blir dumt, men utmaningen är ju just att komma i gång.

Du skriver att du vet vad som måste ändras, men inte hur. I beteendeaktivering arbetar man just med att komma över trösklar och ta första stegen mot förändring. Metoden bygger också på forskning om hur depression utvecklas, nämligen att tillståndet ofta är en följd av tilltagande passivitet. Att börja göra meningsfulla saker är alltså inte ytlig symtomlindring, utan ett sätt att angripa en viktig orsak till depressionen.

I studier av beteendeaktivering har man sett att det ger minst lika goda effekter som annan terapi eller medicinering. Och efter avslutad behandling håller effekterna i sig bättre jämfört med medicin.

Du skriver att du i ”klara perioder” får handlingskraft och vill förändra allt på en gång, men att du snabbt tröttnar igen. Det är en vanlig fälla när man försöker åstadkomma förändring. Utmaningen är att ha rimliga mål och att ta lagom stora steg. Det gäller också att vara strategisk och börja med något som relativt snabbt kan bidra till livskvalitén. Är det bäst att börja söka jobb, praktik eller utbildning? Eller är det bättre att försöka bryta den sociala isoleringen? Börja med en hobby? Eller börja träna?

Jag gissar att du blir trött bara av att läsa den här uppräkningen av präktiga aktiviteter. Men frågan är om du har försökt att prioritera mellan alla saker du får lust att göra i dina klara perioder. Om du kan föra den diskussionen med din vårdkontakt kanske du kan lyckas fokusera mer på något taktiskt valt område i livet. Tar du sedan lagom stora steg kanske du klarar att hålla i gång lusten mer än en vecka eller två.

Är asperger, depression eller alkoholberoende det som bäst kan förklara dina problem? Jag har diskuterat detta eftersom diagnos såklart har betydelse för att du ska få rätt hjälp. Samtidigt vill jag påstå att råden jag gett sällan blir fel oavsett diagnos eller orsaker till dina problem. Ett kort svar på din sista fråga lyder alltså: Ta vilket steg som helst, så länge du gör något.