Den vuxne sonen isolerar sig med datorspel

Publicerat i DN 25 maj 2012

FRÅGA:

Min son är 20 år och flyttade hemifrån förra sommaren. Vi har daglig kontakt per telefon och ses korta stunder flera gånger i veckan. Mest gäller det praktiska saker som vi båda behöver hjälp med, inte några längre samtal. Han yppar sällan något om sina innersta tankar och tycker pratsamma människor är jobbiga.

Han arbetar deltid, men snålar med pengarna, betalar bara det nödvändigaste såsom hyra och bredband. Han blev erbjuden att gå upp i arbetstid, men tackade nej. Han köper inga kläder, har inga utgifter för nöjesliv och lägger minimalt med pengar på matinköp. Det sistnämnda oroar mig, eftersom han kan svälta sig flera dagar i sträck. Han äter ingen frukost, ingen lunch och ibland bara smörgås på kvällen. Jag försöker bjuda honom på middag när våra arbetstider stämmer, men oftast avböjer han. Han har bråttom hem till sin lägenhet för där finns hans dator. Han tillbringar all sin fritid framför datorn. Mestadels spelar han krigsspel, ensam eller uppkopplad med andra spelare. När han är ledig kan han spela 16 timmar om dygnet. Andra dagar blir det 8-10 timmar. Det var fyra år sedan jag fick med honom på en semesterresa. Han har inget intresse av att träffa släktingar som vi gjorde när han var yngre. De senaste somrarna har han tillbringat framför datorn och det kommer han även att göra under den kommande semestern.

Jag har sett det här databeroendet eskalera mer och mer under årens lopp. När han bodde hemma hade jag en viss kontroll över när han stängde av datorn på kvällarna, men nu kan han sitta uppe halva nätterna för att i bästa fall sova några timmar innan han går till jobbet. Han umgås inte med några kamrater, och har inga planer inför framtiden. När jag tidigare frågade varför han inte umgicks med sina klasskamrater på fritiden svarade han att det räckte med att träffa dem i skolan. Han har lätt att smälta in i nya grupper men har aldrig haft någon bästis. Han träffar alla sina kompisar på nätet, säger han. Han slutade gymnasiet med ofullständiga betyg eftersom han skolkade från de flesta lektionerna under de sista två åren. Jag fick ingen rapport från skolan med hänvisning till att han var myndig.

Jag har under hans tonårstid sökt hjälp på barnpsyk, socialtjänsten och hos skolkurator. Men jag fick inget gehör för min oro angående hans dataspelande. ”Alla tonåringar sitter framför datorn” blev svaret jag fick. Det verkade inte som de trodde mig när jag berättade att det var det enda han gjorde. Under hela hans uppväxt har jag uppmuntrat honom till olika aktiviteter och fritidsintressen. Han har provat på ett stort antal aktiviteter, men tröttnat ganska snabbt. Nu var det flera år sedan han lade ner sin senaste aktivitet. Instrumentet han tidigare spelade står orört i hans lägenhet och det sällsynta bokläsandet har helt upphört.

Min son har aldrig varit intresserad av att samtala med någon utomstående om sin situation. Han ser det inte som något problem att vara databeroende. Nu när han är vuxen kan jag inte påtvinga honom någon hjälp utifrån, så länge han inte själv inser att han har ett beroende som kan leda till allvarliga konsekvenser. Nyare forskning visar att hjärnan inte utvecklas maximalt vid långvarigt dataspelande och att stillasittande är negativt för hälsan är ju känt sedan länge.

Jag är givetvis orolig och undrar varför det har blivit så här. Vad har jag gjort för fel som inte har lärt honom uppskatta sociala kontakter? Jag har skuldkänslor och tycker att jag har misslyckats som förälder. Hans håglöshet och passiva livshållning är inte något jag känner igen hos mig själv. Hur kan jag hjälpa honom att komma ut ur sitt sovrum där persiennerna ständigt är nerdragna och datavärlden lockar mer än vårsolen utanför i den verkliga världen?

”Ensamstående mamma”

SVAR:

Jag brukar ofta inleda mina svar med något om att många säkert känner igen problemet. Även om jag vill variera mig, så kan jag inte göra det denna gång. Risker med datorspelande är verkligen något som många föräldrar funderar på. Forskningen på området pekar åt lite olika håll, vilket bidrar till att riskerna ibland överdrivs och ibland negligeras. Jag förstår emellertid verkligen din oro, eftersom din sons tillvaro verkar domineras totalt av datorspel.

Datorspelsberoende är inte en diagnos eller sjukdom på samma sätt som annat beroende. Det förekommer diskussioner om det bör vara det, men än så länge saknas tillräckligt underlag. Därmed inte sagt att problemet ”inte finns”, det betyder bara att personer som spelar mycket är en blandad grupp som kan ha olika slags problem. Det är också viktigt att notera att omfattande datorspel inte behöver innebära problem alls för vissa personer. I en aktuell forskningsöversikt drogs just slutsatsen att omfattningen av spelande inte är avgörande. Det är först när spelandet börjar inverka på det övriga livet som problemet ska tas på allvar, vilket verkar vara fallet för din son.

Du beskriver hur sonens liv har blivit begränsat på olika sätt. Vad är hönan och ägget? Tror du att din sons datorspelande orsakar isoleringen? Eller tvärtom har han dragit sig undan av andra skäl och använder datorn som ett tidsfördriv? Vissa forskare menar att överdrivet datorspelande i princip alltid kan betraktas som ett symtom på andra problem, som till exempel svårigheter med socialt samspel, ångest eller depression. I så fall bör dessa problem vara utgångspunkten för stöd och behandling. På senare år har det dock kommit studier som tyder på att ett överdrivet spelande kan leva ett eget liv och bidra till andra problem hos unga. I sådana fall kan spelandet liknas vid andra typer av beroenden och hjälpen påminner om missbruksbehandling. Om du tror att spelandet är ett symtom på andra problem, så kan du få vidare råd hos t ex ungdomsmottagningar, husläkare eller inom psykiatrin. Det finns ju bra behandlingar för till exempel både ångest och nedstämdhet. Om du däremot tror att själva spelandet är boven i dramat kan du till exempel söka mer information på www.spelberoende.se. Även om forskningen på behandling av just datorspelsberoende är i sin linda, så pågår mycket utveckling. På hemsidan jag nämnde finns också länkar till lokala stödföreningar för anhöriga i din situation.

Oavsett vilket av dessa spår som skulle vara mest aktuellt för din son, så är väl din största utmaning just nu att han inte vill ha någon hjälp alls. Det finns förstås en möjlighet att det framförallt är du som upplever detta problem. Din son kanske trivs genuint med sitt liv och då ska ingen annan sätta sig till doms över det. Jag förutsätter dock i mitt svar att han innerst inne inte mår så bra, även om han inte säger det till dig. Ska man vara pessimist, så kanske din son måste börja må ännu sämre för att få motivation till förändring. Det är kanske först då han är beredd att ta emot hjälp eller råd från någon. Samtidigt behöver det inte vara en alltför pessimistisk syn. Din son verkar ju inte lida svårt just nu och din största (eller kanske enda) chans att motivera honom tror jag är om han tar första steget. Så länge han inte visar antydan till att söka förändring, så finns risken att du snarast förstärker hans motstånd om du försöker påverka honom. Om du känner att din son spjärnar emot när du försöker hjälpa, så är det nog bra om du helt släpper frågan en period. Försök att visa att du accepterar hans livsval, även om han förstås vet att du inte tycker att det är det bästa. Var ett stöd utan att uttrycka för mycket oro eller ambition att påverka. Eller som Kirkegaard skriver ”Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där”. På Folkhälsoinstitutets hemsida finns det också bra information om motiverande samtal som jag tror att du kan ha nytta av.

Du skriver att du inte känner igen dig själv i sonen och undrar vad du har gjort för fel. Jag vet förstås inte vad du har gjort eller inte gjort under hans uppväxt, men generellt har gener stor betydelse för många slags problem, till exempel beroenden av olika slag. Du skriver inte något om pappan, som kanske är mer lik sonen? Sedan vittnar ditt brev om att du har gjort många bra saker som mamma. Du verkar engagerad och har uppenbarligen gett din son många valmöjligheter under uppväxten, med tanke på alla aktiviteter han har prövat på. Att servera många möjligheter är kanske det bästa man kan göra som förälder – i slutändan är det barnet självt som väljer. Du skriver också att din son har lätt att smälta in i nya grupper, att han har blivit erbjuden att gå upp i arbetstid och att han har vänner på nätet. Det tyder på att han har förmåga till ett mer aktivt och socialt liv om han skulle vilja. Jag hoppas att din son kommer att välja en väg han mår bra av och att du kan hitta sätt att stödja honom i det.

Martin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *