Ge stöd bästa sättet lotsa unga

Publicerat i DN 21 juni 2011

FRÅGA:

Vi har två barn, 14 år och 16 år. Vi bor på en mindre ort där många tonåringar inte bryr sig så mycket om studier och att studera på högskolenivå. Jag är högskoleutbildad och min man har inte någon högre utbildning än gymnasiet men har gjort en karriärresa genom att arbeta hårt. Vi och främst jag har talat med barnen om vikten av att få bra betyg. Detta för att de ska ha möjlighet att välja om de vill studera vidare eller ej. Valet ska inte bero på att betygen från gymnasiet var så dåliga att man inte kommer in på den utbildning man vill. Vilket är fallet med många av mina bekantas barn.

Så långt så väl. Vår son är duktig i skolan. Har lätt för sig och lär sig mycket bara genom att lyssna. Han presterar bra på proven och har bra betyg. Han pluggar inte så mycket. Så här på vårkanten tappar han ofta orken att plugga. Han talar om att han tappar motivationen. Han är trött på sitt umgänge. De killar han umgås med tar skolan med en klackspark. De senaste veckorna har haft weekoff med sociala kontakter som han själv uttrycker det.

Nu är det så att vår son har tittat på en annan skola. Han funderar på att byta gymnasium. Han vill göra det därför att han är omotiverad. Han tycker det är tungt att vara själv med sin ambition att få bra betyg. På hans linje är de en handfull kvinnliga elever och han umgås inte med dem på fritiden. Han är ensam kille i klassen. Vi har besökt skolan han funderar på. Jag tror att han skulle komma till en miljö där det pluggas mycket. Men å andra sidan så känns inte skolan han har funderat på att välja så mycket bättre rent undervisningsmässigt. Skolan ligger långt hemifrån med en annan miljö vilket vållar en del problem eftersom vår son är en vinterkille som älskar snö.

Nu dras vår son med huvudvärk. Jag tror det är stresshuvudvärk. När han var liten hade han alltid ont i huvudet när han hade problem. Då visste vi att ett samtal krävdes. Nu försöker vi också prata med vår son men han har det svårt. Han vill och han vill inte. Jag försöker prata med honom om motivation och att den drivkraften, tror jag, måste komma inifrån. Jag tror att han kan komma från den här skolan med bra betyg om han själv vill. Det beror inte på skolan utan sin egen vilja och kraft.

Jag kanske har helt fel. Både jag och min man känner oss just nu lite maktlösa när vi inte kan hjälpa vår son. Hur hjälper vi vår son med hans motivation? Finns det något vi kan göra för honom? Vi inser ju att det är han som måste vilja och hitta sin kraft men finns det inget som vi kan göra för att underlätta.

Vårt problem nummer två är vår dotters val till gymnasium. Nu är det inte aktuellt förrän om ett år. Vår dotter vill gå antingen omsorgslinjen eller hotell och restaurang. Vi hoppade från våra stolar när hon talade om det. Anledningen är att hon aldrig har visat intresse för vare sig omsorg eller service. Hon är en kraftfull ung dam, företagsam och väldigt duktig med händerna. Hon skulle kunna bli snickare, målare, fotograf eller vad som helst. Men omsorg. Hon gillar inte blod, barn är en pina. Hon väljer vissa helger att inte umgås med någon för att hon är trött på folk som hon uttrycker det. Då sitter hon på sitt rum och påtar med saker.

Vi försöker inte säga något men vi hör hur hon planerar med sina kompisar om gymnasiet. Jag tror det blir helt fel om hon fortsätter med sina planer. Hur lotsar vi dessa unga individer in i världen utanför vårt hem? Detta är den stora utmaningen med att vara förälder. Finns det några råd på vägen.

Villrådig

SVAR:

Jag förstår er frustration i detta. Det är svårt för föräldrar att se barnen göra val som känns fel. Samtidigt är det svårt att veta vad som är rätt och fel. Det finns ju många exempel på lyckliga liv och karriärer som har inletts med en ungdom som går emot sina föräldrars önskningar. I princip anser jag att ungdomars livsval ska styras av deras egna önskemål. Det är först då de kan finna sann motivation och växa som individer. Att göra egna livsval och ta konsekvenserna av dem tror jag är en avgörande erfarenhet inför vuxenlivet. Jag har sett många exempel där föräldrars önskan att påverka inte leder till något annat än att ungdomarna tar avstånd. Många håller nog med mig om det här. Det är lätt att tänka så i teorin, men i praktiken är det inte lika enkelt. Hur kan man lotsa utan att styra för mycket? Jag ska försöka ge några allmänna råd som kanske kan vara till nytta.

Först och främst måste jag säga att er son verkar resonera klokt om motivation. Även om motivationen i grunden måste komma inifrån, som du skriver, så är det ett faktum att vi påverkas av vår omgivning. Det finns flera studier som har visat att just kamraters inflytande är stort under ungdomsåren. Exempelvis har man sett att pojkars bristande motivation och framgång i studier kan bero på ideal som kommer till uttryck i umgänget med kamrater. Det gäller särskilt på mindre orter där relativt få ungdomar kommer från hem med studievana. Där kan en ungdomskultur odlas som, framförallt hos pojkar, blir ett hinder för att studera vidare. Jag tycker det låter som om er sons kamrater har ett sådant negativt inflytande. Det finns också studier som visar att skillnader mellan skolor till stor del beror på inflytande från kamrater. Att byta till en skola där fler elever är motiverade tror jag därför rent allmänt kan vara ett klokt val – särskilt om ungdomen själv har uttryckt en önskan om att vilja plugga mer.

Du skriver att sonen har det svårt med valet och att han har stresshuvudvärk. Varför har han det svårt? Är han själv osäker på vad som är rätt val, eller vill han vara er till lags? Ett allmänt råd till föräldrar som ska försöka lotsa sina barn är att lyssna istället för att ge råd. När man lyssnar är det viktigt att ställa öppna frågor. Fråga till exempel: ”Vad skulle du förlora på att byta skola? Vad skulle du vinna? Vad tycker du om det?”. Det är också viktigt att ta emot svaren utan att ifrågasätta. Målet med att lyssna ska främst vara att förstå hur barnen känner. Alla åsikter måste vara tillåtna. Det är förstås svårt att bara lyssna om ni inte håller med om er sons slutsatser. I så fall kan det vara bra att vänta med att uttrycka era åsikter. Låt er son först resonera själv och prata klart innan ni säger vad ni tycker.

En grundläggande förutsättning för bra samtal är att uttrycka stöd – oavsett vad barnen kommer att välja. Frågan är om ni kan acceptera era barns val? Ni måste rannsaka er själva och fundera på om ni faktiskt är villiga att låta era barn välja fritt. Ni måste också uttrycka det tydligt, t ex ”Vi har ju tidigare sagt att vi inte håller med dig, men nu har vi tänkt efter och kommit fram till att det är du som måste göra dina val. Vi stöttar dig oavsett.” Om era barn inte känner det stödet, så kan det vara svårt för dem att berätta öppenhjärtigt om sina tankar. Det finns också en risk att de väljer tvärtemot er önskan bara för att hävda sin självständighet. Därför är det så viktigt att de känner stöd och vågar prata om olika alternativ utan att känna sig pressade åt något håll.

En fråga som lurar i mitt bakhuvud är varför ni inte håller med er son? Utifrån sett låter det ju klokt av en ungdom att vilja studera och söka sig till en miljö där det befrämjas. Du skriver att motivationen måste komma inifrån. Har han tidigare givit upp och hoppat av aktiviteter, istället för att anstränga sig? Är det ett mönster i hans sätt att hantera utmaningar? I så fall förstår jag era försök att resonera med honom. Samtidigt tror jag återigen att det är lönlöst att försöka övertala eller pressa honom till ett val. Rådet blir ändå att försöka lyssna och förstå. Ta försiktigt upp era farhågor och respektera hans svar.

Angående er dotter är min första tanke att det kanske inte är så farligt om hon börjar på en linje som handlar om kontakt med människor. För det första kan man i unga år inte veta vad vilket yrke man passar för. Det kan ju visa sig att hon vill vidga sin värld och utmana sig själv inom områden som hon hittills inte ägnat sig åt. För det andra så kan man faktiskt byta linje om man inte trivs. Som sagt, lyssna och ge stöd. Det är enligt mig bästa sättet att lotsa barn och unga.

Martin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *