Hans sätt att vara inkräktar på hennes liv

Publicerat i DN 16 mars 2012

FRÅGA:

Jag har två barn i mitten av tonåren som inte alls går ihop. Det är bara ett och ett halvt år emellan dem, men de är väldigt olika. Min dotter, som är äldre, är relativt tillbakadragen och blyg, duktig i skolan och hemma mycket på kvällarna. Sonen är mer utåtriktad och ganska ”busig”, har svårare med skolarbetet och umgås mycket med kompisar på kvällarna. De har alltid bråkat ganska mycket, men när de var mindre kunde de också ha mysiga stunder tillsammans. Nu har det kraschat helt mellan dem. Det känns som om storasyster ändå tidigare hade ett slags ”ledarroll” som äldre, men att lillebror nu har ”revolterat” och på något sätt ”gått om” sin syster genom sitt mer utåtriktade liv. Det skulle kanske inte behöva göra så mycket, men jag märker att min dotter inte mår bra av situationen. Hennes bror kan vara ganska skoningslös i deras bråk och han ”vinner” alltid medan hon mest blir ledsen. Jag vet också att det är jobbigt för henne när hans kompisar är här hemma, vilket de är ofta, de är högljudda och lite tuffa, hon känner sig obekväm och håller sig undan. Över huvud taget känns det som om hon fått en mer ”undanskymd” roll. På något vis inkräktar hans sätt att vara på hennes liv.

Jag vet inte hur jag ska göra med detta. Jag älskar förstås båda mina barn och jag vill uppmuntra och stötta båda. Det känns inte som om någon av dem har problem på så sätt att de skulle behöva professionell hjälp, de är nog ganska ”vanliga” – men så olika. Jag vill inte ”trycka ner” min son och till exempel säga att han inte ska ta hem kompisar, jag är ju glad att han vill göra det.

SVAR:

Tack för ditt brev. Jag tror också att dina barn är ganska ”vanliga” i den meningen att det är normalt med mycket konflikter mellan syskon. Syskon i de lägre åldrarna har ungefär 8 konflikter per timme och en övervägande majoritet av dem slutar med att något syskon (oftast det yngre) drar sig undan. Även om många föräldrar upplever detta som mycket jobbigt, så har mängden konflikter inte så stor betydelse, så länge de varvas med stunder av positivt samspel. Forskare har visat att det är just den balansen som har betydelse för syskonens fortsatta relation. Exempelvis har man sett att andelen tid som ägnas åt positivt samspel i fyraårsåldern, i hög grad förutsäger hur relationen kommer att se ut när syskonen är i tidiga tonåren. En slutsats är att föräldrar generellt bör vara mer fokuserade på att skapa förutsättningar för gemenskap och lek, än att försöka minimera konflikter. Det är därför hoppfullt att du skriver att dina barn kunde ha mysiga stunder tillsammans när de var små.

Med tanke på ovanstående – och på annan forskning som visar att just bröder och systrar brukar ha en relationssvacka i tidiga tonåren – så skulle man kunna se problemen som ett tillfälligt bakslag. Båda är dessutom i puberteten med allt vad det innebär och det finns en chans att deras relation repar sig när de blir lite äldre. Jag förstår samtidigt om du vill ha mer handfasta råd än att bara se tiden an. Jag ska därför gå igenom några möjliga vägar till lösning som du kan pröva.

Det framgår inte direkt i ditt brev vad konflikterna handlar om, men det verkar som om din son är den mest drivande och du skriver att du samtidigt inte vill trycka ner honom. Frågan är om du kan få honom att förändra sig utan att trycka ner honom? En förändring behöver ju inte nödvändigtvis innebära att hans frihet begränsas. Går det till exempel att hitta en lösning där han fortsätter att ta hem kompisar, men agerar på ett sätt som inte provocerar din dotter? Jag gissar att ni redan har pratat om det, men ni kanske inte har gjort det i lugn och ro på tu man hand? Att välja rätt tid och plats för sådana samtal kan ha stor betydelse. Betona att du inte agerar på dotterns uppdrag (”Hon vet inte om det här”). Förklara istället att du är orolig, eftersom du ser att hon mår dåligt av hans sätt att bete sig. Det brukar vara bra att försöka vädja till empati och förståelse för den andre och samtidigt undvika skuldbeläggande. Det kan till exempel ske genom att du beskriver konflikterna som en följd av att de är så olika som personer – det är alltså inte hans ”fel” att dottern mår dåligt. Däremot har han större möjlighet (och därmed ansvar) att göra något åt konflikterna.

En brist med ovanstående förslag är att det är en ensidig lösning. Det är ju sällan den enes fel när två träter och så vidare. Ett annan möjlig risk är att dotterns roll som den svagare understryks, då du träder in i hennes ställe och ber om sonens hjälp. Jag kan inte säga hur aktuella dessa invändningar är för er, eftersom jag vet för lite om situationen. Ett alternativ är förstås att prata med båda barnen, ungefär som ett familjeråd. Det har ni säkert också redan gjort, men återigen så finns det kanske anledning att göra det igen på ett nytt sätt. När trätande parter diskuterar problem, så hamnar man lätt i låsta positioner runt sakfrågor, till exempel ”Jag vill kunna ta hem kompisar” mot ”Jag vill inte att du gör det, eftersom ni är så jobbiga”. En framkomlig väg kan vara att gräva lite djupare och försöka få fram motiven bakom ståndpunkterna. Varför vill sonen ta hem kompisar? Låt oss säga att det framförallt handlar om att de vill kunna spela dataspel tillsammans. Varför motsätter sig dottern det? Vad är det hon tycker är jobbigt? Låt oss säga att det är att sonen och hans kompisar är för högljudda. När dessa motiv kommer fram kan det vara lättare att hitta en lösning som båda kan acceptera – till exempel att det är ok att ta hem kompisar, men att de kan flytta tv-n till källaren. Exemplet är banalt, men principen har visat sig vara viktig i konfliktlösning.

Det är också viktigt för föräldrar att tänka på hur de agerar just när konflikter uppstår mellan syskon. Exempelvis lät man i en studie föräldrar träna i drygt en timme på att medla i konflikter, ungefär enligt principerna ovan. När konflikter uppstod skulle de hålla sig opartiska och framförallt hjälpa barnen att själva uttrycka sina känslor och viljor. Därefter skulle de uppmuntra barnens egna förslag till lösningar. Forskarna kunde sedan observera att barnen började ta efter föräldrarnas sätt att lösa konflikter på ett konstruktivt sätt. Jag vet inte hur du brukar agera när dina barn hamnar i konflikt, men kanske kan du inspireras av studien jag beskrev.

De lösningar jag har diskuterat hittills har handlat om att hantera konflikter. Det kan förstås vara viktigt, men jag vill påminna om att relationer mellan syskon i längden är beroende av att det samtidigt finns stunder av positivt samspel. Ibland kan det till och med vara en förutsättning för att kunna lösa konflikter över huvud taget. Därför skulle jag vilja upprepa det jag skrev inledningsvis, att fokus ofta bör ligga på att skapa förutsättningar för någon slags gemenskap mellan syskonen. Finns det några aktiviteter eller intressen som de eller hela familjen skulle kunna förenas i? Jag förstår om det känns som ett långt steg att ta just nu. Du skriver att de för tillfället inte alls har några positiva stunder tillsammans och att de är väldigt olika som personer. Det sistnämnda kan vara viktigt att fundera på. Man har just sett att relationer mellan syskon som är olika ändå kan fungera, så länge de respekterar varandras olikheter. Det är förstås inte lätt att uppnå det, men det kan vara ett viktigt fokus i dina samtal med barnen. Exempelvis har man sett att parterapi fungerar bättre om man inledningsvis lägger tid på att få parterna att acceptera att de inte kan förändra varandras grundläggande personligheter.

Ett mer aktivt sätt att försöka skapa positivt sampel är att göra konkreta överenskommelser med barnen. En variant på det är att prata med vart och ett av barnen och be dem gissa vad syskonet uppskattar – ”Vad kan du göra som din syster/bror blir glad för?”. De får göra varsin hemlig lista med ”goda handlingar” som de sedan får välja att utföra om de har lust. Det finns en särskild poäng med att de får gissa vad syskonet gillar, istället för att fråga. Dels minskar det risken för att goda handlingar uppfattas som ögontjäneri eller en beställning. Dels vädjar det just till empati och försök att förstå vad den andre har för behov och önskningar. Den här lösningen kräver förstås att båda barnen i någon grad är med på att försöka förbättra relationen.

Även om mina råd inte skulle passa eller fungera för er, så hoppas jag att syskonen med tiden kan få en bättre relation. Om inte annat så brukar livshändelser, som att flytta hemifrån, träffa en partner eller att få barn, innebära förutsättningar för syskon att mötas på nytt.

Martin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *