Hur blir jag av med mina skuldkänslor

Publicerat i DN 8 augusti 2011

FRÅGA:

Jag är 19 år och känner mig hjälplös. Det handlar om svek, skuld och skam – typiskt tonårstrauma. Kort sammanfattat; Jag svek en vän genom att inte närvara under hennes ”Adjö-Fest” inför en tremånaders-resa i Sydamerika. Jag prioriterade annat och det ångrar jag idag. Jag hann aldrig riktigt be om ursäkt eller klargöra för henne hur hjärtlöst det var av mig – innan hon redan var iväg.

Jag började direkt må pyton varje gång hon kom på tal. Till sist stod jag inte ut mer och skickade iväg ett långt mail till henne, försökte beskriva hur jag kände. Hon skriver tillbaka, saker som: ”Ditt brev värmde…”, ”men jag är inte långsint” och ”Du känner skuld i onödan”. Trots denna positiva respons fortsatte jag att må skit.

Jag levde ganska delat, försökte dölja min nedstämdhet och skuld över det hela. Jag försökte leka terapeut med mig själv: Hur hade jag känt mig om hon hade gjort samma sak mot mig? Hur gick mina tankar under den kvällen? Varför mår jag så dåligt nu, man har ju svikit folk förr? Jag vet att hon varken blev ledsen eller sur, bara lite besviken och satte mig i ett lite kallare vän-fack, hon suckade och fick den där ”jaha, nu vet jag var jag har dig”-känslan.

Jag ville helt plötsligt skicka ett mail till henne igen, hade lite mer att säga. Och nu hatade jag helt plötsligt mitt förra mail, för att ha sagt helt fel saker. Men jag kunde inte skriva igen, då tror ju hon att man är konstig eller psykiskt störd. Nä, jag fick helt enkelt vänta tills hon kom hem igen.

Nu kommer det jobbiga – min återvändsgränd i förnuftet. Jag hade allt planerat då vi skulle träffas; hur jag skulle låta samtalsämnet komma fram smidigt efter ett tag, och då skulle jag säga allt det där jag hade tänkt på, det som skulle få lätta på samvetet och göra mig ”normal” igen. Sedan skulle vi kramas och allt blir som vanligt. Detta skedde också.

Problemet är att skulden/nedstämdheten/huvudvärken inte går bort. Jag har inget mer att säga henne och vi har umgåtts ett antal gånger efter hennes hemkomst. Varför går inte skiten bort? Vad är det för process som har satt igång i psyket och vägrar försvinna?

Hjälp…

SVAR:

Det låter som att du har fastnat rejält och jag förstår om det är jobbigt. Samtidigt har du distans till problemet, eftersom du verkar förstå att du inte svikit din vän på något allvarligt sätt. Dessutom har hon förlåtit dig, så varför fortsätter du att må dåligt? Jag kommer att ge två möjliga svar som jag hoppas att du kan ha nytta av.

En möjlig förklaring till att du känner skuld är att relationen mellan dig och din vän har förändrats över en längre tid. Jag blir därför nyfiken på situationen som utlöste problemet. Vad var det du prioriterade istället för att gå på vännens avskedsfest? I stunden valde du att göra något annat och den prioriteringen kanske var rätt i den situationen, även om du fick skuldkänslor efteråt. Det är ju vanligt att vänner utvecklas åt olika håll i sena tonåren och det är smärtsamt att förlora en gemenskap man en gång har haft. I kärleksrelationer brukar det leda till att man gör slut, men i vänskapsrelationer blir det ofta mer komplicerat. Det kan bli utdragna processer med känslor av svek och skuld.

Dina efterhängsna skuldkänslor kanske beror på att du vill bespara dig och din vän insikten om att er relation har förändrats. Du låtsas som om allt är som förr – ”Det är klart jag skulle ha varit med på hennes avskedsfest för vi är ju så nära vänner!”. Jag vet ju inte om det är på det här viset med din vän, men jag vill ta upp den möjligheten. Jag vill uppmuntra dig att fundera på varför du prioriterade annat framför hennes fest. Var det första gången som du gjorde så med henne, eller finns det ett mönster? Om du kommer fram till att du inte längre känner samma gemenskap som tidigare, så tror jag du kan vinna på att försöka acceptera det istället för att kompensera på olika vis. Det kan till exempel innebära att ni kommer att ses mer sällan utan att ni för den skull ”gör slut”.

Nu kommer jag till mitt andra möjliga svar på din fråga om varför skuldkänslorna inte ger vika. Tvärtemot mitt förra svar, så utgår jag nu ifrån att du och din vän i grunden har en ömsesidig och god relation, som inte har förändrats nämnvärt över tid. Enda problemet är att du inte kommer över händelsen med avskedsfesten.

De strategier du har haft för att bli av med skuldkänslorna (mail och försoningssamtal) har inte haft avsedd effekt. Du skriver att du inte har något mer att säga henne, och trots detta finns skuldkänslorna kvar. Dina strategier kan vara exempel på det man inom psykologin kallar för försäkringar eller säkerhetsbeteenden. Det är saker vi gör för att känna oss säkra och minska jobbiga känslor, men de fungerar bara kortsiktigt, ungefär som tillfällig smärtlindring. Det lömska med försäkringar är att de helt på egen hand kan vidmakthålla och förstora problem, som egentligen inte var så allvarliga från början. Det skulle kunna vara så i ditt fall.

När du hade skickat ditt mail, så kanske det kändes bra en kort stund – särskilt när du fick positiv respons. Samtidigt innebar mailet att du förstorade upp händelsen vid avskedsfesten för dig själv (och kanske för din vän). Om det faktiskt inte var så farligt att du missade avskedsfesten – varför skulle du då behöva förklara dig för din vän? En annan lömsk sak med försäkringar är att man aldrig kan bli 100 procent säker. Trots att din vän två gånger har intygat att allt är okej, så kan du inte känna dig helt säker. ”Menade hon det verkligen? Hon kanske bara sa så? Har hon inte blivit lite kyligare i kontakten sen hon kom hem? Jag måste nog kolla en gång…” Så kan tankarna gå och varje försäkring innebär att vi håller kvar tankarna på problemet och snart känner behov av ytterligare försäkringar. Om du från början hade avstått från att skicka mailet hade det först varit jobbigt, men du hade kanske undvikit att förstora problemet och snabbare lyckats släppa det.

Om det här är första gången som du fastnar i den här typen av grubblerier tycker jag att du kan vänta någon månad för att se om det går över av sig självt. Om du däremot känner igen dina tankemönster från tidigare händelser kanske det är aktuellt att försöka göra något åt det. I så fall är ett första steg att försöka bli medveten om när och hur du använder dig av försäkringar. Du har bara skickat ett mail och haft ett samtal om problemet med vännen, men har du fortsatt att söka försäkran på något annat sätt när ni träffas? Använder du försäkringar i andra sammanhang? Jämför med hur det var innan din vän reste bort. Beter du dig på något annat sätt när ni ses nu?

Ibland kan försäkringar vara mycket subtila och svåra att bli medveten om. Till exempel kanske du försöker vara snällare än vanligt, kollar en gång extra om hon verkligen vill ses, eller skickar ett sms efter ett telefonsamtal som kändes lite konstigt. Om du lyckas bli medveten om när och hur du använder försäkringar, så är utmaningen att stå emot dem. Målet är att försöka bete dig precis som vanligt – du har ju inget mer att be om ursäkt för. Försäkringar kan också utgöras av tankar. Man fastnar i en rundgång mellan tankar om skuld och ”försäkringstankar”, som man försöker trösta sig med. När jobbiga tankar och skuldkänslor kommer över dig kan du försöka att bara låta dem komma, utan att kämpa emot eller försöka trösta dig eller försäkra dig. Det är ofta svårt att förändra sina tankemönster på det sättet. Om du vill ha mer hjälp med just tankar kan jag rekommendera boken ”Sluta älta och grubbla” av Olle Wadström.

Jag hoppas att något av mina två svar kan hjälpa dig att släppa skuldkänslorna och att relationen till din vän blir som du önskar.

Martin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *