Hur bryter man utfrysning på förskolan?

Publicerat i DN 30 november 2015

Fråga:

Min dotter är fyra år och går i  förskola sedan två år tillbaka. Kompisarna i barngruppen har i princip varit desamma sedan småbarnsgruppen, och flera av dem bor på vår gata och vi ses ofta i lekparker på eftermiddagar och helger. På senare tid har min dotter börjat leka mycket med två andra flickor som är lika gamla, båda två bor i närheten och vi känner till föräldrarna och tycker de är trevliga. Mitt bekymmer är att jag tycker mig se tendenser till mobbningsbeteende mellan dessa fyraåringar, särskilt då de leker alla tre vilket är fallet på förskolan. Framför allt är det ett av barnen som ”spelar ut” någon av de övriga två, ofta rör det sig då om att inte få vara med i leken (”vi vill vara ifred i dag”) och om att utesluta (”du får inte komma hem till mig, det får bara X”), trista markeringar som pekar på att man inte duger.

Min dotter påverkas av detta och berättar närmast varje dag om att särskilt det ena barnet har sagt att hon är ”en dumskalle”, att hon inte fick vara med och så vidare. Ibland berättar hon med glädje i rösten att ”i dag sa Y att jag fick vara med!”. Jag blir mycket illa berörd, dels för att de är så små och kanske kommer att påverkas framöver, och dels för att detta verkar så svårt att bryta.

Givetvis har vi flera gånger pratat med personalen på för­skolan som säger att de känner till jargongen och jobbar kontinuerligt med kompisrelationer. Vi har även själva pratat med barnen liksom att jag ofta markerar när jag hör dem tjafsa. Trots detta fortsätter det hela dagligen.

Jag föreställer mig att situationen skapar en otrygghet i relations­byggande för barnen och vet inte vad jag ska göra för att hjälpa dem bort från detta trista maktspel.

Svar:

Tack för ditt brev. Jag tror att få saker gör så ont i hjärtat som när ens barn blir uteslutet. Det är lätt att känna sig maktlös när man inte är på plats och ständigt får höra om det i efterhand. Jag förstår också din oro över vad samspelet mellan flickorna kan leda till i längden. Vissa kanske skulle säga att sådana beteenden är normala bland fyraåringar och att det brukar vara övergående i den åldern. Att det bara är att ha lite is i magen. När jag läser din beskrivning tycker jag tvärtom att du gör rätt som reagerar. Även om det är vanligt att förskolebarn börjar experimentera med att utesluta varandra, så låter det lite mer avancerat i ert fall. Problemet är just när tillfälliga uteslutningar övergår till att bli ett mönster – i synnerhet om det främst drabbar ett enskilt barn.

Varför börjar barn utesluta andra redan på förskolan? Det kan ofta vara ett uttryck för att barn ännu inte har lärt sig att lösa konflikter på något bättre sätt. Det är lättare att hota med att någon inte får komma på kalaset än att förhandla och kompromissa. I  din dotters fall skulle konflikten till exempel kunna vara ett klassiskt triangeldrama. Flickan som utesluter vill kanske ha den andra kompisen för sig själv. En generell orsak till att barn börjar utesluta andra är att de tar efter föräldrar, lärare, syskon och kamrater. Man vet också att det ett barn ser på tv och film kan bidra.

Jag vill först diskutera vad förskolepersonalen kan göra. För i regel har förstås de som är på plats i  stunden större möjligheter att lösa problemet. Ett första steg är att ta reda på mer om hur de arbetar med kompisrelationerna. I det samtalet kanske det finns tillfälle att diskutera något av råden jag tar upp.

Förskolor försöker ofta arbeta förebyggande genom att ha samtal med barnen om hur man ska vara som kompis. Ju mer levande sådana samtal blir, desto bättre. Det kan till exempel handla om att se teater, ha rollspel eller att läsa och diskutera böcker. Men jag vill påstå att det mest avgörande är hur personalen agerar i stunden. De bör ingripa direkt när de märker att ett barn blir uteslutet. Ibland kan man höra att det är bra att avvakta och låta barn lösa konflikter på egen hand, men små barn löser sällan konflikter på ett konstruktivt sätt utan vägledning från vuxna.

När man ingriper ska man lotsa barnen fram till en lösning som alla accepterar. Ibland går det att ta en genväg och snabbt ge förslag på en roll i leken åt det uteslutna barnet – ”vad säger ni om att X sköter vattenkranen?”. Ibland måste pedagogen hitta lösningen tillsammans med barnen: ”Jag såg att X gärna ville vara med, men ni ville leka själva. Ni vet ju att vi leker tillsammans här på gården. Hur ska vi göra så att ni kan leka alla tre?”I diskussionen med barnen är det viktigt att låta båda uttrycka vad som hänt och vad de vill. Ibland kanske det finns ett giltigt skäl att säga nej till någon som vill vara med och leka. Ibland kanske det handlar om missförstånd. Det är också viktigt att utforska och bekräfta de känslor som kommer fram. Om vuxna visar empati lär sig barnen detsamma, vilket är avgörande för att få bukt med den här typen av problem.

Jag tror att mitt förslag kan låta väl tamt för många. Som förälder önskar man väl främst att personalen skäller ut barnet i fråga. Och ibland ska personalen förstås bara markera, som när någon kallas dumskalle. När ett barn inte får vara med brukar däremot för­maningar och markeringar oftast bli kontraproduktiva och leda till att uteslutandet fortsätter i det dolda. Samma sak kan gälla en regel om att alla alltid ska få vara med, i vart fall om den används på ett fyrkantigt sätt. Barnen lär sig då att utesluta på nya sätt som inte syns eller märks lika mycket.

Vad kan du göra själv åt detta? När du råkar se att det händer kan du förstås göra på samma sätt som jag föreslår att pedagogerna ska göra. Du kan också i förebyggande syfte förbereda din dotter på hur hon ska agera. Hon kanske behöver ­träna på att säga ifrån på ett tyd­ligare sätt? Eller kanske strunta i  Y när hon säger elaka saker? Eller vända sig till en pedagog för att få hjälp? Om du pratar med din dotter om sådana saker är det nödvändigt att utgå från en aktuell händelse. Råden får inte bli för omfattande eller abstrakta.

Är det så att problemet främst handlar om flickan du kallar Y, är frågan också om du ska prata med hennes föräldrar. Det är förstås delikat och inte säkert att de kan göra så mycket. Men det kan ändå vara värt ett försök och till exempel ta upp gruppdynamiken som ett gemensamt problem.

Om problemet inte upphör vill jag avslutningsvis ta upp en alternativ lösning. Den handlar om att skapa praktiska förutsättningar för att barnet ska kunna utveckla kompisrelationer. I ert fall tänker jag på att hitta alternativ till de två kompisar där dynamiken nu råkar vara så dålig. Till exempel att försöka hitta andra kompisar i grann­skapet, uppmuntra dottern att leka med andra barn på förskolan, be pedagogerna att para ihop dottern med andra barn, eller att börja med någon fritidsaktivitet för att få andra relationer och intryck. Ett mer drastiskt exempel är förstås att byta förskola.

Detta råd kan tyckas vara banalt, ”lek med någon annan då!”. Det är säkert ingen nyhet för dig, men jag vill ändå uppmuntra dig att tänka vidare. För faktum är att forskning pekar på att denna väg att påverka barns kompisrelationer – att skapa förutsättningar för dessa relationer – har klart större betydelse än att stötta och ge råd till barnet, eller att inrikta sig på samspelet mellan föräldern och barnet. Istället för att kämpa med X och Y, så är kanske Z helt enkelt bättre.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *