Hur kan jag hjälpa mitt barnbarn att bli mindre blyg och osäker?

Publicerat i DN 6 oktober

Hej! Mitt barnbarn, som är i tonåren, sitter alltid hemma efter skolans slut och på helger. Hon vill inte delta i några aktiviteter eller träffa kompisar. Hon har någon gång sagt till mig att hon skulle vilja träffa kompisar men att hon känner sig osäker.

Hon har alltid varit litet blyg. Från när hon var yngre lekte hon med en kompis och de var alltid tillsammans, men för ett par år sedan hittade kompisen andra intressen och vänner. Sedan dess har mitt barnbarn inte haft någon riktig kompis.

Det går bra för henne i skolan och hon har bra betyg. Jag har inte frågat henne direkt vilka hon umgås med på rasterna. Det är känsligt. Men det låter på henne som hon umgås med några kompisar och inte är ensam på rasterna.

Hon har testat några fritidsaktiviteter för några år sedan men slutat efter ett par gånger då hon känt sig utanför. Hon läser böcker och spelar dataspel på fritiden men rör sig aldrig. Hon har periodvis haft magbesvär och huvudvärk. För några år sedan hade hon bokad tid hos skolkurator på grund av magont men hon kom aldrig iväg till kuratorn av någon anledning.

Jag tycker att hennes föräldrar borde försöka få henne att umgås med kompisar och delta i några fritidsaktiviteter. De konstaterar bara att hon är rädd för att umgås med människor och folkskygg. Jag tycker att det är helt fel att säga sådana saker om/till henne. Jag funderar ofta över hur man kan hjälpa henne.

Det är väldigt känsligt för mig att diskutera detta med hennes föräldrar. Hon vill inte heller prata om detta med mig så jag ställer inte så mycket frågor om hur hon mår.

Svar:

Tack för ditt brev. Jag förstår att du är orolig för ditt barnbarn med tanke på hur hon verkar isolera och sluta sig. Hon är samtidigt inte ensam, eftersom det är ganska många tonåringar som mår dåligt i dag – i synnerhet tjejer. Det är frustrerande med tanke på att många skulle kunna må bättre, ibland med relativt små insatser. Att det inte sker beror delvis på brister i resurser och organisation av vården, men också på att många inte söker hjälp fast de lider.

Så kanske det är i ditt barnbarns fall och frågan är hur mycket det beror på föräldrarnas inställning. Jag vill på en gång fastslå det rätt självklara, att det är olämpligt att föräldrarna kallar dottern folkskygg (inför henne). I synnerhet om det används som argument mot att söka hjälp.

Jag gissar samtidigt att föräldrarna har en annan syn på saken än du. Jag får ganska ofta höra från oroliga mor- och farföräldrar som upplever att barnbarnens föräldrar inte tar problem på allvar. Likaså har jag ofta kontakt med föräldrar som tycker att den äldre generationen överdriver och kommer med ogrundade åsikter.

Jag vet inte om det är så i ert fall, men du skriver att det är känsligt att ta upp ämnet. Jag utgår i mitt svar från att din bedömning är riktig, men det spelar egentligen ingen roll så länge du inte når fram till föräldrarna eller barnbarnet. Frågan är alltså hur du ska lyckas med det?

Till att börja med tror jag att du ska fokusera på föräldrarna. Lyckas du nå fram till dem är det sedan deras uppgift att hjälpa dottern vidare. Givetvis ska du vara tillgänglig för att prata med ditt barnbarn om hennes bekymmer, men låt det ske på hennes initiativ.

När du tar upp ämnet med föräldrarna är det bra att utgå ifrån din oro för barnbarnet, snarare än att prata om vad föräldrarna borde göra. Det får de komma fram till själva. Att döma av ditt brev tror jag att du är ödmjuk och försiktig, men jag vill ändå understryka hur viktigt det är.

Även om mycket talar för att du har rätt i fråga om barnbarnet, måste du göra ett genuint försök att ta föräldrarnas perspektiv i samtalet. När du påstår saker får du vara noga med att betona att de förstås vet bättre och att du ”kanske inte har tillräckligt på fötterna” och så vidare.

Beskriv ganska kortfattat något som oroar dig och låt sedan föräldrarna ge sin syn på saken utan att argumentera. Det bästa sättet att få någon att ändra uppfattning är att lyssna. Även om föräldrarna börjar inse att det faktiskt finns problem, återstår frågan om hur de kan hjälpa dottern. Mycket av det du tar upp tyder på att hon lider av social fobi. Det är ett problem som många besväras av, ofta utan att söka hjälp.

Social fobi handlar om att man är överdrivet rädd för att göra bort sig eller bli bedömd i sociala situationer, vilket ofta (men inte alltid) leder till att man börjar dra sig undan.

Jag kan förstås inte ställa någon diagnos med ditt brev som underlag – det finns många andra möjliga förklaringar till ditt barnbarns beteende. Men om jag har rätt är det verkligen synd och skam att hon inte har fått hjälp, eftersom social fobi faktiskt går att behandla med goda resultat. Likaså ska en tonåring inte gå runt med huvudvärk och magbesvär, med smärtstillande som enda behandling.

Jag tycker därför att du i samtalen med föräldrarna ska prioritera att de tar kontakt med vården. Betona att det är bra med en professionell bedömning, som får utvisa hur allvarligt läget egentligen är.

På vissa vårdcentraler och läkarmottagningar finns numera psykologer som erbjuder behandling av barn och unga, till exempel behandling av social fobi. Det krävs ingen remiss, utan föräldrar eller ungdomar kan själva ta kontakt och få hjälp. Det kan förstås hända att ditt barnbarn inte alls vill träffa någon psykolog eller läkare, men i så fall får föräldrarna till att börja med gå dit själva.

Jag vill avslutningsvis understryka vilken viktig insats du gör som försöker hjälpa ditt barnbarn. Även om du kanske har helt fel är alternativet, att ditt barnbarn faktiskt lider i onödan, så mycket värre. Och vidhåller föräldrarna att dottern ”bara är folkskygg” kan du svara att det faktiskt går att behandla. För det låter faktiskt som om de också har ställt diagnosen social fobi.

Martin