Hur kan vi få sexåringen att bråka mindre med syskonen?

Publicerat i DN 12 maj 2014

Fråga: Vår familj består av oss föräldrar och tre barn i åldrarna 2, 4 och 6 år. Vi lever i min mening ett bra och harmoniskt liv, jobbar båda deltid och har mycket tid för familjen. Men vår sexårige son har ibland svårt att hantera situationer där han inte får som han vill eller att det inte går som han planerat. Det kan till exempel uppstå problem när han måste avbryta en rolig aktivitet eller om hans yngre bror vinner över honom i någon av deras tävlingar. Han blir då sur och är något av hans yngre syskon involverade kan det ibland sluta med att han slår denne som straff.

Det är som om han inte kan kontrollera sin ilska utan agerar helt impulsivt. Som förälder har jag inga problem med att han blir arg och visar sina känslor (stampar i golvet, skriker, gråter eller vad det nu kan vara) utan bekräftar dem i stället. Det är när han ger sig på sina yngre syskon som det blir jobbigt. Lillasyster bankade på teven i morse varpå han slog till henne. Han motiverar det med att hon gjorde något man inte får göra. Han tar liksom på sig rollen att dela ut straff för vad han anser är fel beteende hos de yngre syskonen. Även roliga aktiviteter kan sluta på detta sätt..

Vi har pratat med honom om detta så många gånger nu – att man inte alltid kan vinna, att det gör ont när han slår lillebror eller lillasyster, att det finns vissa saker som mamma och pappa måste få bestämma. När vi gör det säger han precis som det är: jag slog eller knuffade honom för att han inte skulle vinna, eller för att han eller hon var dum. Jag har vid ett par tillfällen pratat med honom för att förebygga att problem ska uppstå, vilket inte har fungerat. Vi har även försökt välja våra strider, blundat för tjuvnyp och dragit ned på tjat och gnat men det hela har blivit så uppenbart nu under påskhelgen med fyra dagar av mycket konflikter, frustration och tjat, så himla trist.

I övrigt fungerar det bra i samspel med andra, han har kompisar, klarar förskolan bra, gillar att vara aktiv, tycker för det mesta om att leka med sina syskon, blir bekräftad av oss föräldrar, tillbringar egen tid med oss och farmor/farfar.

Vad kan vi som föräldrar göra för att minimera konflikterna han har med sina yngre syskon?

Undrande mamma

Svar: Syskonbråk är det mest förekommande problemet i breven till den här spalten och jag har skrivit om det flera gånger. Jag repeterar därför kort en del från mina tidigare svar, innan jag diskuterar vad som kan vara viktigt i just er familj.

Det tål att upprepas hur vanligt syskonbråk är. I snitt bråkar barn i förskoleåldern ungefär åtta gånger i timmen och bråken inleds ofta av ett äldre syskon. Det viktigaste för den fortsatta relationen mellan syskon är inte hur mycket de bråkar utan om de kan ha utbyte av och leka med varandra mellan bråken.

Påståendet att barn lär sig att lösa konflikter om de får göra det på egen hand verkar inte riktigt stämma. Endast en minoritet av alla syskonbråk slutar nämligen konstruktivt. Generellt bör alltså föräldrar försöka medla i bråk, men det blir inte automatiskt bättre bara för att vuxna lägger sig i.

En klar majoritet av syskonbråk handlar om mitt och ditt, bråk om ägodelar. Du tar upp två andra exempel i ditt brev som jag tänker fokusera på i resten av svaret. Vi börjar med konflikterna som handlar om att tävla och förlora.

Du skriver att ni har pratat mycket om att man inte kan vinna jämt, men att det inte verkar hjälpa. Ni skulle kunna pröva en annan väg, som innebär att ni helt slutar att försöka övertyga honom med ord och argument. Risken är nämligen att man hamnar i ändlösa diskussioner som bara leder till en maktkamp.

Ofta kan man nå längre genom att avleda och distrahera exempelvis genom att börja skoja med barnen i tävlingssituationen. Häng med i tävlingen och förlora själva på något drastiskt sätt (till exempel dratta på ändan). I bästa fall dras han med i ert skojande och hela situationen kan avdramatiseras. Om det är svårt att få med honom kan ett alternativ vara att fånga upp småsyskonet innan sonens tävling har gått för långt, eller att låta båda barnen tävla mot er. Min poäng är att försöka avstyra tävlingen genom lek snarare än med ord.

Ni kan också pröva att hitta andra slags lekar, som inte handlar om tävling eller konkurrens. Skapa förutsättningar för aktiviteter som bygger på samarbete eller fri lek. Man har sett att fantasilekar och rollekar kan vara särskilt utvecklande för barns empati och därmed minska risken för bråk. När barn fantiserar tillsammans måste de nämligen ta varandras perspektiv för att förstå vad som händer i leken.

Vi fortsätter med konflikterna där sonen blir polis och straffar sina yngre syskon. Å ena sidan är det inte konstigt att han reagerar, det gör många barn, men det är sättet han reagerar på som är oacceptabelt. En möjlig förklaring till den ilska han känner mot syskonen kan vara hur han uppfattar sin roll i familjen. Att döma av ditt brev blir det mycket diskussioner, tjat och tillsägelser även om ni försöker blunda ibland och välja strider. Det finns därför en risk att han känner sig orättvist utpekad, medan syskonen kommer undan. När barn känner sig orättvist behandlade brukar de ofta kompensera genom att själva börja straffa syskonen. Om det ligger till på detta sätt är er utmaning att försöka ge honom en ny roll i familjen, där han inte känner sig lika anklagad.

Det är bra att släppa alla ambitioner att tala er son tillrätta medan konflikten pågår och känslorna svallar. Avbryt bara så fort ni kan och med så få ord som möjligt. Skilj barnen åt och ta diskussionen när lugnet har lagt sig. Forskning har visat att syskon i mycket högre grad kan hitta konstruktiva lösningar på konflikter om man gör på detta sätt.

När ni pratar med er son om vad som hänt är det också bra att först visa förståelse för hans känslor innan ni diskuterar förändringar. Även i diskussionerna som sker i efterhand tror jag att ni kan låta bli att förklara för honom vad han gjorde fel eller inte får göra. Du skriver ju att ni har gjort det många gånger och han vet säkert redan vad som gäller. En bra strategi verkar i stället vara att göra händelserna till ett gemensamt problem, hur ska vi lösa det här? Be honom om egna förslag på förändringar. Vad vill han att ni ska göra? Kan han komma på något han själv kan göra annorlunda? Poängen är att göra honom delaktig.

Till sist tar jag upp möjligheten att förebygga problem genom samtal. Generellt finns det en risk att barn upplever sådana samtal som förmaningar snarare än välvilliga påminnelser. Även om man håller en vänlig ton kan barnet ana förälderns oro och negativa förväntningar.

Barnet kan lätt känna sig som en bråkstake som behöver sådana påminnelser, varför skulle inte jag vara snäll? Därför måste man undvika frågan om att vara snäll, bråkig eller dum. I stället får man försöka ge barnet konkreta uppgifter som handlar om något helt annat. Det kan till exempel vara att hjälpa er eller syskonen med något: När vi kommer till badhuset måste du hålla lillasyster i handen så att hon inte trillar i bassängen. Det vore toppen om du kan göra det. Rollen som hjälpare är förstås tacksammare än att vara bråkstake.

Martin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *