Hur kan vi hjälpa vår son att hantera sin ilska?

Publicerat i DN 21 januari 2013

FRÅGA:

Vår treåring är en härlig, aktiv och nyfiken kille med stark vilja. När han blir arg och inte får som han vill blir han jättefrustrerad. Han skriker, slår ibland och säger en massa saker, så som: jag ska stoppa dig i avloppet, ringa polisen, kasta dig i elden. Sådant han vet kan göra oss illa. Det är bara när han blir arg han säger så, han går inte runt och bär på någon särskild ilska. Men vi märker att han blir så arg att han inte vet hur han ska hantera det.

Vi brukar säga att man får bli arg, vi förstår dig men du får inte slåss, du kan stampa i golvet och skrika i stället. Men hur hanterar vi det han säger? Är det okej att säga så, eller ska vi säga att man inte får det? Det är svårt för vi tycker det är så viktigt att han får bli arg men på ”rätt” sätt så att han inte sårar andra utanför familjen. Jag har själv svårt att hantera min ilska mot min man ibland och vill inte att min son ska bli så. Vill inte att han ska bli konflikträdd som jag utan att han ska våga uttrycka ilska.

Det känns som om det inte räcker med att stampa och skrika för att få utlopp för ilskan, så vi skulle behöva lite tips.

En mamma

SVAR:

Tack för ditt brev som innehåller flera intressanta frågor. Du undrar framför allt över sonens sätt att uttrycka ilska. Jag börjar i den änden. Varför säger barn elaka saker? Till att börja med förstår en treåring sällan att vissa ord kan såra, eller i vart fall inte hur mycket de sårar. Det finns en hel del forskning som tyder på att barn först från fyra fem års ålder har förmåga att se andras perspektiv. De kan förstås se att andra blir ledsna eller arga, men kan inte riktigt säga varför. De förstår heller inte att det är värre att säga att någon ska in i elden än att någon är dum. Däremot lär sig barn snabbt att vissa uttryck är mer effektiva än andra. Jag gissar till exempel att ni reagerar annorlunda om han säger att ni ska stoppas i avloppet jämfört med att ni är dumma. Det är helt naturligt att reagera och försöka lära barnet att vissa ord kan såra. Till en treåring skulle jag dock generellt försöka säga det ganska sällan och inte ta det för personligt. Annars finns risken att era reaktioner oavsiktligt kommer att bidra till att sonen fortsätter med sina uttryck.

När han är frustrerad och egentligen menar ”jag är arg”, så har han lärt sig att de förbjudna uttrycken är det bästa sättet att få er att förstå det. Egentligen gäller det även äldre barn. I det ögonblick man märker att det inte hjälper att säga till på skarpen, så är det lika bra att försöka göra något annat.

Jag menar inte att ni helt ska lägga band på era känslomässiga reaktioner, för det finns nämligen en baksida med det. Barnet kan lära sig att det är fult att bli sårad eller arg, eftersom mamma och pappa verkar anstränga sig så hårt för att inte visa det. Det kan också vara betydligt värre för barn att behöva gissa sig till när föräldrarna blir sårade än att få raka besked. Jag tror att du är väl medveten om detta eftersom du tar upp risken för att han ska bli konflikträdd. Å ena sidan ska man alltså undvika att göra en stor grej av detta. Å andra sidan ska man visa känslor. Det kan vara en svår balansgång som går ut på att hitta rätt nivå på känslorna vid rätt tillfällen. Om du drabbas av känslor när sonen säger något elakt, försök att komma ihåg att han inte riktigt har förmåga att förstå innebörden i orden. Det finns alltså kanske inte anledning att bli så arg eller sårad vid just det tillfället. Säg ifrån lite grann (ibland), säg att man kan bli ledsen av det, men öppna inte känslokranen helt. Gå snabbt vidare i samtalet genom att fokusera på något annat.

Du tar också upp att du kan ha svårt att hantera ilska mot din man. Jag vet inte om det betyder att du uttrycker ilska för mycket, för ofta, eller om du tvärtom är konflikträdd? Ett vanligt mönster är annars en kombination av dessa ytterligheter. Du kanske knyter näven i fickan en period för att sedan explodera. Oavsett vad som stämmer för dig, så är detta något som kan vara viktigt för din son. Den slitna klyschan att barn gör som vi gör, inte som vi säger, stämmer faktiskt. Därför tror jag att det är viktigare att du visar hur man kan uttrycka ilska (mot din man och mot sonen), än att säga att han kan stampa och skrika.

Så här långt har jag hållit mig till hur ilskan uttrycks. En mer grundläggande fråga är egentligen vad som orsakar ilskan. Varför blir sonen så arg? I vilka sammanhang bubblar ilskan upp? Vilka behov ligger bakom ilskan? Du skriver att sonen inte bär på någon särskild ilska, vilket jag tolkar som att han i stort mår bra och att det kanske inte finns några allvarliga bakomliggande orsaker. Även om det stämmer, så vinner man ofta mycket på att fundera över vad som bidrar till ilskan. För jag antar att han som alla barn har bättre och sämre dagar? Vad är det i så fall som gör att det ibland blir lite bättre? Saker som psykologer brukar fråga om är till exempel barnets stressnivå, sömn, kost, tid tillsammans med barnen, föräldrarnas sätt att reagera på konflikter, föräldrarnas inbördes relation och situationen på förskolan eller skolan.

Poängen är att försöka skapa förutsättningar för fler goda dagar då sonen visserligen blir arg, men kanske inte exploderar totalt. Ju fler sådana tillfällen han får uppleva, desto fler chanser får han att samla positiva erfarenheter av att uttrycka ilska på ett rimligt sätt. Det är ett bättre sätt att lära sig att hantera ilska, jämfört med att prata ut efter urspårade konflikter. Det finns också en annan poäng. Om ni börjar fokusera mer på vad som bidrar till harmoni i sonens vardag, så kan det vara lättare att släppa fokus på hans lite elaka uttryck. Då minskar risken att ni ofrivilligt gör en för stor grej av dem. En vacker dag har han kanske glömt varför han någonsin ville stoppa ner er i avloppet.

Martin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *