Hur mycket ska vi lägga oss i?

Publicerat i DN 2 april 2013

FRÅGA:

Jag har två barn, två flickor på 6 och 8 år. Anledningen till att jag skriver till er är att de hamnat i en ond cirkel av bråk och avundsjuka. Syskonbråk är väl fullt normalt, men jag skulle vilja hitta metoder att bryta det. För det tär inte bara på dem, utan på hela familjen. Jag har verkligen funderat på om jag och deras pappa gör något som underbygger syskonbråken, men jag tycker inte det. Vi är väldigt noga med att ge dem lika mycket tid och kärlek. Vi turar till exempel om att läsa böcker för dem varje kväll. Varannan kväll läser jag för 6-åringen och varannan kväll för 8-åringen, och deras pappa gör motsvarande.

Jag är noga med att ta mig tid att kela med dem mycket och att lyssna på vad de berättar. Ändå är de ständigt avundsjuka på varandra och 6-åringen brukar till och med fråga vem av dem jag gillar mest. Mitt svar är att jag älskar dem lika mycket, att mitt hjärta är stort nog att rymma dem båda två och att de aldrig behöver tävla om min kärlek. Men ändå bråkar de konstant. Vad ska vi göra? Vi blir så ledsna av att se dem bråka när vi vet hur roligt de kan ha. För de har ju stunder då de är helt absorberade av lek tillsammans.

Lägger vi oss kanske i bråken för mycket? Ska vi låta dem lösa bråken själva istället, så att vi inte riskerar att hamna i en situation där vi tar ställning för en av dem?

Vad har ni för råd att ge?

Ledsen mamma

SVAR:

Tack för ditt brev. Jag har svarat på liknande frågor tidigare och eftersom det är så många som är bekymrade över syskonbråk så vill jag gärna fördjupa ämnet. I brevet tar du upp flera bra saker ni gör som förebygger onödiga konflikter. Ni verkar till exempel vara rättvisa, närvarande och lyhörda. Jag kommer därför inte att diskutera sådana grundläggande förutsättningar för goda relationer inom familjer, utan koncentrera mig på din fråga om hur mycket föräldrar bör lägga sig i konflikter. Jag kommer också att krypa till korset och medge att råd jag tidigare har gett behöver nyanseras.

Jag och många andra brukar ge rådet att inte lägga sig i mindre bråk mellan syskon. Det finns flera goda argument för det rådet. För det första berövas barnen möjligheter att lära sig att lösa konflikter på egen hand. För det andra kan bråk bli ett sätt att söka föräldrarnas uppmärksamhet, vilket särskilt blir ett problem om det sker på bekostnad av uppmärksamhet i andra sammanhang. För det tredje finns den risk du själv pekar på – att föräldrar tar ställning. Det kan lätt bli en ond cirkel där svartsjuka och strävan efter millimeterrättvisa förstärks för varje konflikt. I fortsatta konflikter strävar barnen mer efter upprättelse från föräldrar än efter kompromisser och försoning. Kanske det är på det sättet för dina döttrar?

MEN, det går att finna lika goda argument för att faktiskt blanda sig i syskonbråk. För det första har man sett att både små barn och tonåringar bara hanterar ungefär var tionde konflikt på ett konstruktivt sätt, när vuxna håller sig undan. Därmed kan man ifrågasätta om barn faktiskt lär sig så mycket nyttigt av att bråka på egen hand. För det andra kommer det ändå att finnas många tillfällen att praktisera konflikthantering på egen hand, eftersom vuxna i praktiken inte kan vara med överallt. För det tredje finns det en risk att barn uppfattar att vuxna godkänner det som sker när de inte lägger sig i, vilket är olyckligt om barnen inte beter sig respektfullt mot varandra.

Vilka argument väger tyngst? Det varierar förstås från fall till fall, men forskning kan ge en generell fingervisning. Det finns studier som stödjer den första ståndpunkten, som har visat att bråken både blir fler och mer utdragna ju mer föräldrarna lägger sig i. Problemet med den forskningen är att man inte har tittat på innehållet i konflikterna – vad händer och vad lär sig barnen? Andra studier har undersökt den frågan och kommit till slutsatsen att det finns flest fördelar med att föräldrar lägger sig i. Barnen resonerar mer, slåss mindre, blir mindre elaka mot varandra, ser mer till den andres behov och kommer oftare fram till en konstruktiv lösning. Även om konflikterna blir längre, så verkar de alltså innebära en bättre erfarenhet för barnen. En förutsättning är förstås att föräldrar lägger sig i på ett bra sätt. I en studie undersökte man till exempel hur pass nära relation syskon upplevde att de hade i tonåren. Bäst relation hade de syskon vars föräldrar löste deras konflikter genom vägledande diskussioner. Det var sämre om föräldrarna undvek att lägga sig i konflikter. Allra sämst relationer hade emellertid de syskon vars föräldrar utan diskussion löste konflikterna åt dem.

Slutsatsen är alltså att det är bra att lägga sig i så länge man vägleder barnen och hjälper dem att finna egna lösningar. Det finns en forskargrupp som har intresserat sig för just detta och prövat att ge kort information till föräldrar om hur man kan medla i konflikter. Jag kommer i korthet att återge informationen här, eftersom det kanske är intressant för er att testa detta. En förutsättning för att kunna medla är att man kan vara opartisk, vilket inte verkar vara något problem för er del. Det första steget i medlingen är att klargöra grundläggande samtalsregler under diskussionen, som till exempel att man turas om att tala och att man inte får hoppa på varandra. I detta steg klargör också föräldrarna att de kommer att leda diskussionen, men att det är syskonen som måste komma fram till en lösning. I det andra steget får vart och ett av barnen berätta vad som har hänt. Förälderns roll är att ställa följdfrågor och klargöra likheter och skillnader i barnens berättelser. Även om föräldern inte ska döma vem som har rätt och fel, så måste man ibland bidra med information om ett barn uppenbart ljuger. I det tredje steget får barnen uttrycka vad de vill och känner. Ofta önskar förstås barnen olika saker och förälderns roll är i så fall bara att tydliggöra och konstatera att önskemålen skiljer sig åt. Det är också viktigt att låta barnen sätta ord på sina känslor – att lära dem att skilja på olika känslor och förstå vad andra känner. I det fjärde och sista steget låter föräldern barnen ”brainstorma” möjliga lösningar på konflikten – går det att hitta en lösning som åtminstone delvis tillfredsställer båda barnens önskemål?

I studier där föräldrar har fått träna i en timma på ovanstående sätt att hantera konflikter har man sett att barn i dina döttrars ålder blir betydligt bättre på att hantera konflikter, både på egen hand och tillsammans med föräldrarna. I en studie kom barnen till exempel dubbelt så ofta fram till kompromisser och försoning om föräldrarna tidigare hade medlat i konflikter. Dessutom fann man att barnen utvecklade en större förståelse för syskonets perspektiv i samband med konflikterna.

Konflikthantering kan vara nödvändigt för att syskon ska kunna få en bra relation, men det är förstås inte tillräckligt. I studierna ovan fann man till exempel att syskonen inte skattade sin relation som varmare eller bättre, även om bråken blev mer konstruktiva. I sämsta fall kan god konflikthantering leda till distans. Man blir skicklig på att undvika bråk, men det gör samtidigt att man inte möts så mycket över huvud taget. För starka och långsiktiga syskonrelationer tyder studier på att mängden konflikter har mindre betydelse, medan umgänge och ömsesidig lek betyder mer. Det kan vara särskilt bra med fantasi- och rollekar där barn får träna på att ta perspektiv och utveckla empati.

Även om dina döttrar fortsätter att bråka som förut, så finns det alltså anledning att vara hoppfull eftersom de kan vara uppslukade av att lek tillsammans. Mitt råd är därför att ni försöker skapa ännu fler möjligheter till gemensam lek. Dessutom tycker jag att ni ska fortsätta att lägga er i konflikterna, så länge ni låter döttrarna komma fram till sina egna lösningar.

Martin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *