Hur ser jag till att mitt barn får en god självkänsla?

Publicerat i DN 14 oktober 2010

FRÅGA:

Jag har nyligen blivit mamma till en underbar liten son. Jag har själv vuxit upp i en jättefin familj och jag har god kontakt med både mina föräldrar och syskon. Jag har dock kommit till insikt om att jag trots ett gott självförtroende, har utrustats med dålig självkänsla (om jag förstått saken rätt, har läst bl.a Mia Törnroos bok ”Självkänsla nu!”)

Detta har lett till att jag har väldigt svårt att tycka att jag är bra på något, t.ex. är jag enligt andra en ”väldigt duktig” fotograf men jag vågar inte ta steget att t.ex försörja mig på detta eftersom jag själv inte anser mig vara tillräckligt bra. Detta är bara ett exempel och jag kan nu som vuxen se att jag fått mycket av denna inställning av min mamma som är precis likadan. Hon är väldigt konstnärlig men har alltid förringat sin förmåga och alltid tryckt ner sig själv och tyckt att alla andra är så mycket duktigare än hon.

Nu till min fråga som ju handlar om hur jag ska kunna undvika att föra vidare detta ”släktdrag” till min son. Han är ännu bara 7 månader gammal men jag inser att jag måste börja i tid för att förhindra att han drabbas av samma problem framöver. Jag har förstått att man ger barn god självkänsla genom att inte bara ge beröm när dom åstadkommer något, utan försöka bygga upp en god självkänsla genom att bekräfta dom som personer och inte utifrån bedrifter. Jag tycker dock detta verkar lite knepigt och vill gärna ha lite konkreta tips för hur det går till.

Pia Maria

SVAR:

Tack för ditt mail Pia Maria. När man frågar föräldrar vad de helst vill ge sina barn så är god självkänsla ett av de vanligaste svaren. Samtidigt är självkänsla ett knepigt begrepp, eftersom det kan betyda olika saker för olika människor. Forskare är heller inte överens om vad självkänsla egentligen betyder. Därför var det bra att du gav ett exempel på vad du menar. Samtidigt har jag en fråga, som du kanske kan fundera på. Du skriver att du har svårt att tycka att du är bra på något. Brukar du uttrycka det? Sänker du dina egna förmågor och prestationer inför andra? Det är i så fall en första sak som du skulle kunna jobba med. En typisk situation är när andra ger beröm eller lyfter något du gjort. En reflex kan vara att ta udden av det, genom att nedvärdera den egna prestationen. Pröva att bara säga ”tack” eller ”vad roligt att du tycker det”.

Även om du inte kommer få bättre självkänsla av det, i alla fall inte på en gång, så minskar risken att din son i framtiden tar efter ditt beteende att sänka sig själv. Generellt kan det vara bra om du tänker igenom hur du agerar när du upplever dålig självkänsla. Barn påverkas ju ofta mer av vad föräldrarna gör, än vad man säger till dem. Även om en förälder försöker bekräfta ett barn mycket, så blir det inte trovärdigt om barnet ofta ser föräldern racka ner på sig själv. Att ändra ingrodda beteenden är förstås svårt – och det kan vara ännu svårare att förändra hur man känner. Jag tycker samtidigt att det verkar som om du reflekterar mycket över dina egna beteenden, vilket är en bra grund för förändring.

Du skriver också att du vill veta mer om hur man kan bekräfta barn utan att fokusera på prestationer. Först och främst är det bra att vara lite sparsam med värderande omdömen. Var nyfiken och ge uppmärksamhet utan att värdera din son som ”bra” eller ”duktig”. Notera istället vad han gör, låt honom berätta, eller beskriv det med egna ord (utan att bedöma). Exempelvis kan du säga ”Du ritar ett hus!”, istället för ”Vad fint du ritar!”. Det kan låta konstigt, men om barn jämt och ständigt får höra att de är duktiga, gör fina saker, etc. så kan de börja jaga bekräftelse genom prestationer – och känna sig dåliga om de misslyckas med något. Så länge den uppmärksamhet du ger är genuin och nyfiken så kommer din son att må bra och lära sig att finna en egen bekräftelse i det han gör, istället för att söka ett godkännande utifrån. Självklart kan och bör man ibland säga att barn är duktiga eller bra, men om den typen av omdömen dominerar kan det bli fel.

Till sist vill jag säga att du verkar ta väldigt stort ansvar som tänker på det här redan nu. Kanske hänger det ihop med din tendens att klandra dig själv? Föräldrar har mycket ansvar för sina barns utveckling, men möjligheten att påverka och styra är ändå begränsad.

Din sons framtida självkänsla vilar inte bara på dina axlar, utan också på en rad andra omständigheter som du inte kan påverka. Glöm inte att vara lite snäll mot dig själv, helt enkelt.

Jag önskar er en fin framtid tillsammans!

Martin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *