Hur ska jag få min sexåring att sluta ”låna” saker från dagis?

Pubnlicerat i DN 30 mars 2014

Fråga: Min son, snart sex år, har vid några tillfällen ”lånat” saker, som han själv uttrycker det, från förskolan. Jag har hittat en leksaksmobil, någon plastgrej, leksakspengar och lego i hans fickor. Vid varje tillfälle har jag pratat med honom om att man inte får ta med sig saker som är någon annans. Han försvarar sig med att han hittat saken på vägen hem från dagis alternativt att han frågat om han får låna.

När jag har stått på mig och sagt att vi lämnar tillbaka saken, vill han givetvis inte.

Jag har varje gång ”pratat allvar” med honom om detta och förklarat alltifrån att jag blir ledsen och besviken när du gör så till att om en vuxen gör så kallas det stöld och är brottsligt. Han förstår mycket väl att detta är fel, han är en jätteklok och försiktig kille. Hans enda förklaring blir till sist att han tog sakerna eftersom han tyckte att de var fina.

Han är jätterädd för att fröknarna ska få reda på detta. Jag har också pratat med honom om att ljuga för mig. Jag säger att jag inte blir arg om han talar sanning, bara om han ljuger.

Jag har varje gång återlämnat sakerna diskret för att hjälpa honom att inte behöva tappa ansiktet på dagis. Jag har också gett förslag på hur han kan göra i stället för att stjäla om han ser något fint, som att visa mig vad han vill ha så jag kan hjälpa honom att göra eller köpa den saken.

Senaste gången han stal sa jag att jag: ”Jag hjälper dig den här gången också, men om det händer fler gånger måste vi prata med fröknarna eftersom du inte lyssnar på mig.”

Önskar tips om hur jag ska bemöta detta beteende hos min son.

Svar: Tack för ditt brev. Att barn stjäl saker under uppväxten är mycket vanligt, särskilt i din sons ålder då det fortfarande kan vara oklart var gränsen går mellan mitt och ditt.

Ungefär vart tionde barn stjäl saker någon gång ibland, men det är mer sällsynt att det sker så ofta att föräldrar upplever det som ett problem. En svensk studie visade att det var knappt 2 procent av barn i förskolan och tidiga skolåren där så var fallet.

Hur allvarligt är det att barn stjäl saker? När man har följt barn under längre tid så har man visserligen funnit att de som stjäl tidigt ofta fortsätter på samma bana under uppväxten. Djupare analyser av sådana resultat visar dock att det inte är stölderna i sig som är allvarliga. Stölder innebär främst en risk om de förekommer tillsammans med andra problem, som exempelvis aggressivitet.

Du beskriver din kille som klok och försiktig och behöver kanske därför inte vara så orolig inför framtiden. Men din fråga är vad du kan göra för att få bukt med problemet nu.

Du skriver att sonen hävdar att han ”lånar” saker från förskolan och hittar på förklaringar till att de dyker upp i hans fickor. Barn reagerar ofta på det sättet, vilket brukar leda till diskussioner som du beskriver. Barnet hävdar sin oskuld och föräldrarna försöker få fram ett erkännande. I längden kan sådana diskussioner bidra till problemet, eftersom barnet ständigt upplever föräldrarnas misstro och sällan får chansen att visa prov på spontan ärlighet.

Mitt första råd är därför att du omformulerar problemet för dig själv och din son. Förklara för honom att det inte spelar någon roll om han lånat eller hittat sakerna. Han ska helt enkelt att inte ta med sig saker hem oavsett hur han fått tag på dem. Vill han låna något måste han berätta och visa det för dig innan ni går från förskolan. Om det sedan skulle dyka upp någon främmande sak i hans ficka behöver du inte utreda om han stulit den – han får helt enkelt lämna tillbaka den så fort som möjligt.

Det för oss vidare till mitt andra råd. Jag tror nämligen att du gör sonen en björntjänst genom att diskret lämna tillbaka sakerna åt honom. Jag ska återkomma till varför strax, men först ge förslag på vad du kan göra i stället. Om han har fått med sig något hem gör du ingen stor sak av det, förutom att du konstaterar att han måste lämna tillbaka saken. När han kommer till förskolan nästa dag ser du till att det sker.

Jag förstår att det inte är så enkelt eftersom han är så rädd för det, men gör det tillsammans och visa honom hur man gör i början. Be om ursäkt, men överdriv inte. Säg till exempel: ”Den här leksaken råkade komma med hem i går. Ledsen för det.”

I början räcker det med att det är du som pratar. Många föräldrar önskar att deras barn ber om förlåtelse i sådana situationer, men det är ingen idé att pressa honom till det. Det viktiga är att han ser dig göra det.

Jag förstår verkligen din önskan att sonen inte ska tappa ansiktet. Det kan kännas överdrivet hårt att han ska behöva stå och skämmas. Samtidigt tror jag att det finns en risk för att dina avsikter har motsatt verkan. När du smyger tillbaka sakerna han har tagit signalerar du att det han gjort är så skamfyllt att inte ens du kan stå för det.

Givetvis kan din son skämmas även om han skulle lämna tillbaka sakerna själv, men det är ett annan slags skam som i längden kan vara konstruktiv. Poängen är att han lär sig att konsekvent ta ansvar för saker han har gjort. Med tiden kan han också uppleva att det inte behöver vara så farligt att göra fel och be om ursäkt.

Även om vissa kan bli sura eller besvikna, kommer han också att märka att andra kan uppskatta att han står för vad han gjort. När barn ska lära sig moral och ärlighet är just detta viktigt. De måste uppleva de naturliga konsekvenserna av sina handlingar snarare än att föräldrar försöker förmå dem att förstå vad som är rätt och fel genom förmaningar. Om man fastnar i det senare får barnet svårare att skilja mellan de dåliga handlingarna och sig själv som person: ”Om mamma är så besviken och undrar så mycket varför jag tog saken måste det vara något fel på mig”.

Minst lika viktigt som att barn själva får rätta till fel, är att ge dem chansen att göra rätt från början.

Ett bra exempel på det är när du erbjuder din son alternativ till att ta saker han gillar. Uppmuntra även exempelvis tillfällen då han ber om lov innan han tar saker eller avstår från att ta något han är sugen på.

Jag vet inte om din son även tar saker hemma utan lov, som kakor eller godis? Föräldrar försöker ibland sätta stopp för sådant genom att gömma undan allt åtråvärt. Baksidan är att barnet kan uppleva negativa förväntningar och misstro, vilket har visat sig vara en orsak till fortsatta problem. Därför måste man ibland släppa kontrollen och låta saker ligga framme, så barnet får en chans att visa prov på ärlighet.

I det ögonblick ett barn känner att föräldrarna visar förtroende kommer det också att vilja infria sådana förhoppningar.

Martin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *