Hur ska jag kunna locka mina barn bort från skärmarna?

Fråga: Jag har ett par funderingar som jag vet att jag delar med många. Det gäller den tid mina barn, tio och fem år gamla, tillbringar framför en skärm – för att spela spel eller titta på när andra gör saker. Jag tror inte att spelen eller klippen på Youtube i sig är så farliga, problemet är att skärmen slår ut alla andra aktiviteter. Detta har lett till att jag blivit en lokal skärmdiktator som tjatar, reglerar och förbjuder. Jag har satt mig in i vad de gör på skärmen, och även om det mesta består av näringsbefriad dynga finns det givetvis spel som stimulerar logik och kräver strategiskt tänkande.

Men faktum kvarstår: de slukar barnens (och familjens) tid och är beroendeframkallande på ett sätt som gör att alla andra aktiviteter framstår som trista.

Jag är övertygad om att förmågan att koncentrera sig, utöva tålamod och anstränga sig mentalt är grundläggande för att kunna uppleva en mer varaktig lycka i livet, medan spelen handlar om att ge omedelbar respons och snabba belöningar. Konsekvensen av att ha skärmen som enda fritidsaktivitet blir, märker jag, att barnen aldrig lär sig att fokusera på uppgifter som inte ger omedelbar respons. Saker som att konstruera en koja från grunden eller läsa en tjock bok blir både tråkiga och svåra eftersom dessa aktiviteter inte ger den där snabba responsen.

De appar som jag hittat åt dem (pedagogiska eller kreativa) vill de inte spela om de inte måste. Det blir allt knepigare att få med mina barn på saker som de borde tycka om, som skridskoåkning eller museibesök. När dessa aktiviteter är avklarade (efter lite tjat och tvång) rusar de hem till sina skärmar igen. Skärmarna har blivit den plats där de känner sig trygga, där de aldrig blir uttråkade, där de blir maximalt stimulerade och får omedelbar belöning i varje moment.

Mitt liv som skärmdiktator är vidrigt, eftersom jag framstår som en teknikfientlig bakåtsträvare – och vem vill vara det i dag? Hur ska jag locka bort barnen från skärmen till det riktiga livet? Eller är det bara att acceptera att skärmen är det riktiga livet numera?

Svar: Tack för ditt brev. Det gör mitt jobb både lätt och svårt. Å ena sidan bjuder du på många insikter och egna svar, å andra sidan ställer du stora och svåra frågor. Jag har funderat mycket över vad skärmrevolutionen kommer att innebära för våra barn. Forskningen på området ger en fingervisning, men få svar på de större filosofiska frågorna. Är skärmen numera det riktiga livet? Frågan väcker olust hos mig, för jag är precis som du en skärmdiktator. Jag tycker också att bokläsning, kojbyggen på sommarkvällar och brädspel i gillestugan borde prägla barns uppväxt mer än skärmar. Och vi är inte ensamma om denna inställning. Nästan hälften av svenska föräldrar tycker att barnen ägnar för mycket tid åt skärmar, internet och spel. En majoritet upplever att det är beroendeframkallande och att det stjäl tid från annat. Ungefär en tredjedel har oroat sig för att barnet ägnar så mycket tid åt internet eller spel att det ska bli socialt isolerat. Men hur ska man förhålla sig som förälder?

Först vill jag ta upp vad forskningen har visat. En återkommande och nedslående slutsats är att användning av skärmar hänger samman med både fysisk och psykisk ohälsa. Knappt en tredjedel av svenska 13-åringar ägnar mer än fyra timmar av sin fritid på vardagar åt datorer, telefoner eller surfplattor. Pojkar spelar mest och flickor ägnar mer tid åt sociala medier. Siffrorna är tre år gamla och har innan dess ökat stadigt, så frågan är hur det ser ut i dag. Spelande har pekats ut som särskilt problematisk aktivitet, vilket hänger samman med de snabba kickar du tar upp i brevet. När man ständigt matas med lättillgänglig belöning ökar risken för ett slags beroende, som kännetecknas bland annat av att allt utom spelet förlorar sin mening.

Det är lätt att bli alarmistisk när man tar del av dessa studier, men forskarna har fortfarande inte svaret på en avgörande fråga: Mår man dåligt av att använda skärmar, eller använder man skärmar mer om man mår dåligt redan från början? Sammantaget pekar forskningen ändå på risker med för mycket skärmtid, vilket är ett argument för att du ska fortsätta att sätta gränser.

Frågan är hur du kan göra det utan att bli diktator? Att begränsa just skärmtid brukar vara särskilt utmanande, eftersom de frestande skärmarna alltid finns till hands. Det är ungefär som att prata med barn om att äta upp morötterna samtidigt som det står en skål med godis på bordet. De lösningar som enligt min erfarenhet fungerar bygger därför på att man bildligt talat flyttar bort godisskålen. Surfplattan kanske försvinner någonstans efter klockan sex, telefonen kanske alltid måste laddas utanför barnets rum (för att förhindra spel på natten), eller matplatsen kanske är en skärmfri zon. Poängen är att överenskommelserna ska öka avståndet till skärmarna. En annan princip är att schemalägga skärmtiden på klockslag, vilket minskar utrymmet för återkommande tjat om när tiden börjar och slutar. Det kan också fungera bättre att ha helt skärmfria dagar (eller veckor!) jämfört med att varje dag behöva administrera en viss tid. Det ger utrymme för barnen att börja finna glädjen i andra aktiviteter. Av samma skäl är det sällan lyckat att barnen först måste gå ut och leka innan de får spela. Den avsett lustfyllda leken blir en plikt. En förutsättning för att regler om skärmtid ska fungera är att det gäller alla i familjen.

Nu kanske det verkar som om jag försöker råda dig till att bli en ännu värre diktator, med hårda och tydliga regler. Min poäng är dock att någon form av regel är nödvändig och att den bör formuleras så att risken för frestelser, tjat och konflikter blir så liten som möjligt.

Samtidigt fattas en pusselbit i mitt resonemang som kanske är viktigare än regler för skärmtid, nämligen ”regler” eller rutiner för andra aktiviteter. Hur ska du få barnen att kunna vara närvarande och glädjas åt sådana? Som sagt är det bra att skapa utrymme, som till exempel att ha en skärmfri dag, men det är ännu bättre att aktivt planera in andra aktiviteter. Ett exempel är att onsdagar alltid är ”familjedag”, då man gör någon aktivitet tillsammans på kvällen. Som föräldrar ska man förstås inte förvänta sig att barnen genast börjar älska onsdagarna. Men ju mer etablerad en sådan rutin är, desto större chans att barnen mer helhjärtat ger sig hän. I vissa familjer kan det fungera att helt släppa regler för skärmtid om man istället lyckas sätta rutiner som fyller veckorna med en lagom dos av andra aktiviteter och umgänge.

Hela mitt svar bygger på att du som förälder lyckas nå överenskommelser med dina barn, som ni också håller. Rätt vad det är kanske barnen inte längre accepterar att onsdagar är brädspelsdag. ”ALLA kompisar får använda skärmarna obegränsat.” Ibland behöver föräldrar prata ihop sig – inte ha exakt samma regler, men stämma av och inspirera varandra. Ett exempel är socker. Även om många barn fortfarande äter för mycket socker har trenden brutits i vissa grupper. Där är det tabu med läsk på kalaset eller godis i veckorna. Det har helt enkelt blivit normalt att äta mindre socker, vilket gör det mycket enklare för enskilda föräldrar att sätta gränser. Du gillar det ju inte, men jag vill alltså påstå att ni behöver bli fler (snälla) skärmdiktatorer.

www.forster.se/referenser/170127 kan du läsa mer om forskningen som diskuteras i svaret.