Hur ska vi förklara för barnen?

Publicerat i DN 31 augusti 2012

FRÅGA:

Jag har valt att bryta kontakten med en av mina föräldrar, ett beslut som jag är mycket nöjd med. Mina föräldrars relation var mycket destruktiv och de är numera skilda.

Min frågeställning rör hur det är vettigt att behandla den bortvalda föräldern i förhållande till mina egna barn, som snart börjar komma i åldern att de kommer att börja förstå att det så att säga ”saknas” en morförälder. Nu talar jag inte i termer av någon form av kontakt mellan den bortvalda föräldern och barnbarnen – det är uteslutet – utan snarare om hur jag/vi ska tala om den bortvalda föräldern.

Hittills har barnen inte något begrepp om att personen borde finnas, men jag vet inte riktigt hur jag/vi borde förhålla oss till att introducera personens existens. Ett alternativ är förstås att avvakta tills när/omfrågan kommer upp från barnens håll. Ibland har jag lutat åt det hållet med tanken att frågan kanske inte ens uppstår– det finns gott om andra kärleksfulla vuxna runt barnen och vad betyder egentligen blodsband? Inte mycket, för mig. Men å andra sidan tänker jag att det vore olyckligt att hamna i situationen att barnen ska behöva undra och dra sina egna slutsatser. Jag vill inte att de ska behöva känna att det finns ”hemliga” personer. Dessutom händer det ju att vi (sinsemellan) talar om den bortvalda föräldern, som ju inte upphört existera bara för att all kontakt är bruten.

Som en följdfråga till detta kommer också frågan om hur man presenterar anledningen till att man valt bort kontakten med sin förälder. Att personen var dum/gjorde så dumma saker? Att den är sjuk?

Mamma och dotter

SVAR:

Ärlighet varar längst heter det ju, vilket i stort sammanfattar mina råd till dig. Du verkar vara inne på samma spår i ditt brev. Du vill inte att barnen ska undra eller att det ska finnas hemliga personer, vilket är klokt tror jag. Genom att vara öppen för barnen visar du att det är tillåtet att prata om känsliga saker. Då kommer de att våga fråga och risken för skrämmande fantasier eller skamkänslor minskar. Vi verkar vara överens om detta, men du undrar när och hur du ska ta upp ämnet med barnen. Det beror förstås på vad morföräldern har gjort. Eftersom du helt utesluter möjligheten till kontakt, så förutsätter jag i mitt fortsatta svar att det handlar om allvarliga saker som skulle vara olämpliga för barnen att möta.

Du skriver att barnen börjar bli så gamla att de kan förstå att en morförälder saknas. Därför tycker jag att det är bra om du själv tar upp ämnet, just för att föregripa att de undrar och fantiserar i tysthet. Om det är möjligt och känns naturligt, så kanske den andra morföräldern ska vara med vid samtalet, så att barnen förstår att det är okej att prata om saken även med honom/henne. Försök att ta upp saken så odramatiskt och naturligt som möjligt. Om barnen inte verkar ha några frågor eller bli särskilt känslomässigt påverkade, så kan det räcka med en ganska kort förklaring. Lämna ämnet och vänta därefter in deras initiativ till att fråga eller prata mer. Tanken med dessa råd är att vara lyhörd för vad barnen faktiskt känner inför det som berättas. Om man prackar på barn långa förklaringar, så kan de uppleva en press att känna något som de inte gör. Om barnen tvärtom skulle reagera känslomässigt på det du berättar, så ska du naturligtvis lyssna och förklara mer.

Så till frågan om vilken anledning du ska ge till frånvaron av morföräldern. Det är svårt att ge ett specifikt svar, eftersom jag inte vet varför ni bröt kontakten. Jag kan dock ge några generella råd. Återigen förespråkar jag öppenhet. Förklara sanningsenligt vad morföräldern har gjort eller gör som hindrar kontakt. Med sanningsenligt menar jag inte att barnen behöver få veta alla detaljer som kan vara skrämmande eller smärtsamma. Om morföräldern till exempel varit våldsam, så kan småbarnsversionen vara att Morfar/mormor mår inte så bra och blir lätt arg. Då kan han/hon säga och göra dumma saker. Då har jag blivit så ledsen att vi inte träffas just nu. Om han/hon börjar må bättre igen, så kanske vi kan träffa honom/henne. Målet med samtalet är att barnen ska få en egen berättelse om vad som har hänt. Den ska fungera som ett svar på egnas och andras frågor om morföräldern.

Jag tror också att det kan vara värt att fundera över vilken förebild du blir för barnen genom ditt sätt att hantera detta. Det var därför jag valde att avsluta mitt exempel ovan med en öppning om att ses igen. Om du skulle göra likadant, så visar du indirekt för dina barn hur de kan hantera konflikter och oförrätter, nämligen genom förlåtelse och försoning. Jag påstår inte att det alltid är rätt eller realistiskt – du kanske inte alls tror på en sådan utveckling i ert fall. Orden man väljer får inte skorra alltför falskt med den egna övertygelsen, men det är bra att reflektera över vilket budskap man ger sina barn mellan raderna. Den attityd du visar i samtal om detta kommer att påverka dem mycket mer än det som morföräldern har sagt och gjort. De har ingen relation till honom/henne och kommer därför inte att känna sig personligen kränkta eller svikna. Däremot träffar de dig varje dag, så det är dina handlingar och attityder som räknas.

En viktig attityd i sammanhanget är synen på skuld och ansvar. Barn vinner generellt på att lära sig skillnaden mellan handling och person. När du förklarar varför ni inte träffar morföräldern, så bör du därför betona handlingarna (han/hon har gjort dumma saker) och undvika personlighetsbeskrivningar (han/hon är dum). Om det handlar om någon slags sjukdom, så kan man förstås säga att han/hon är sjuk, men det är bra att samtidigt förklara att sjukdomen innebär att man gör dumma saker. Det är också bra att förklara för barnen att det finns omständigheter som bidrar till att människor gör dumma saker, vilket ytterligare understryker att människor inte är dumma eller onda av naturen. Även om man kan ha olika åsikter det, så kan jag konstatera att forskningen pekar på att det är hälsosamt med en mer förlåtande attityd. Exempelvis har man sett i studier att barn känner mer skam och hämndlystnad ju mer de tror att elaka handlingar beror på personlighetsdrag som inte går att förändra. Ju mer de kan se omständigheter och förklaringar till elakheten, desto lättare har de att förlåta, vilket i sin tur är starkt kopplat till välmående och hälsa. Jag tror att du och de flesta andra är medvetna om de här sakerna på ett allmänt plan, men det krävs ofta mer ansträngning för att blottlägga den här typen av mönster och attityder inom den egna familjen.

Till sist vill jag påminna om att det alltid är bra att tänka långsiktigt. Den förklaring du ger dina barn bör också hålla om 20 år. Kommer de fortfarande att förstå varför ni inte träffade morfar/mormor? I så fall tror jag att du kan känna dig trygg.

Martin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *