Hur ska vi hjälpa vår son att hamna rätt?

Publicerat i DN 9 november 2010

FRÅGA:

Jag är mamma till 6 underbara barn i åldrarna 16-1 år. Varför jag skriver till dig är för att vi har och har haft problem med vår snart 14-åring i flera år. Hans pappa och jag är skilda sedan 10 år, pappan är periodvis bortrest ganska många månader så barnen har bott och bor hos mig större delen av tiden. Vi har just nu en pågående vårdnadstvist pga hans frånvaro och oengagemang.

14-åringens problem har varierat i uttryck beroende på ålder. När han var mindre hade han svårt med kompisrelationer och var bråkig mot andra barn. När det skar sig sprang han gärna iväg och gömde sig och var väldigt svår att kontakta. Han stängde in sig och sina känslor. Han bajsade även på sig dagligen och när han kom hem från skola/fritids kunde han nästan ha sår i rumpan av det som satt där och torkade in. Han luktade illa pga detta.

För ett par år sedan slutade han med att bajsa på sig utan hade mer ordentliga fartränder i fillingarna och nu är det enda problemet när det gäller detta att han är svår med sin personliga hygien. Han är en väldigt flyktig kille, han blir intresserad av saker väldigt snabbt, ger sig hän totalt men intresset dör ganska snabbt ut. Så har han varit hela skolåldern. Han är väldigt överviktig och under alla år har jag försökt peppa honom till att pröva olika sporter, både lag och ensamsporter men efter några månader har det övergått till tvång och då tappar det sin tjusning.

Det stora problemet nu är att han har blivit en stor kille som inte står emot grupptryck och som söker sig till kretsar som är mindre bra för honom. Exempelvis är det killar som håller på med droger, vapen, olaglig mopedkörning osv. Skolan började denna termin på minus sidan. Han skolkade otroligt mycket första veckorna vilket ledde till att jag eller min nuvarande man (extrapappa) satte oss i skolan och såg till att han gick på de lektionerna han skulle.

Självfallet blev det stora protester från hans håll och en dag så smet han ifrån mig och vägrade att rent fysiskt gå in i skolbyggnaden. Eftersom han är en relativt tung kille så var det omöjligt att rubba honom. Han krävde att få bo hos sin pappa mer än bara varannan helg och efter samtal med hans pappa beslöt vi att han skulle få vara där varannan vecka. Problemet är att hans pappa inte har samma tid eller engagemang för sonen.

För ca en vecka sedan fick hans pappa via ryktesvägen höra att sonen rökt marijuana och sökte genom hans fickor där han hittade en liten zip-påse med något bladliknande innehåll.

Han kontaktade mig och jag åkte omedelbart och hämtade upp honom i skolan och tog honom till Maria Ungdom för att konstatera vad han tagit och för att försöka få hjälp med honom. På Maria Ungdom konstaterade dom snabbt det jag vetat om i många många år att sonen mår väldigt illa och stänger inne sina känslor och vägrar att prata. Man remitterade honom vidare till BUP, som vi ska till om ett par veckor. Han har varit på BUP i olika perioder utan resultat!!

Jag vet att jag misslyckats med att ge sonen det stödet för att hans självkänsla och självförtroende han behöver och jag har förhoppningen att kunna stödja honom bättre nu, men jag har svårt att veta exakt hur jag ska agera.

Sonen är väldigt provocerande och väldigt otrevlig många ggr. När han är hos sina morföräldrar är han trevlig och bemötande men hemma är det tvärtom. Många som träffar sonen säger att han är en väluppfostrad, snäll och sympatisk kille, vilket jag vet! Men inte hemma.

För att sonen ska gå till skolan och sköta skolarbetet har min man och jag nu lovat honom att få börja köra Motorcross. Sonen är nämligen en väldigt motoriserad kille. Jag har förhoppningen om att detta ska gå vägen men samtidigt är jag rädd för att han ska tröttna efter några månader, som vanligt.

Vi behöver råd om hur vi ska stödja honom och förvandla honom till den goa och snälla kille han är. Vi ställer krav på alla våra barn att hjälpa till hemma med det som kan behövas, dammsuga, tömma diskmaskin, städa sina rum, hjälpa till med dukning osv… Men sonen har på senare tid börjat vägra att hjälpa till för att han inte tycker att han ska göra något!

Vi har tre småttingar som hamnar mellan alla bråk och allt tjafs och som blir negativt påverkade av denna stämning som blir hemma. Plus att vi har en till liten på gång som kommer i dec.

Jag kan avsluta med att säga att sonen formligen AVGUDAR alla sina småsyskon och ÄLSKAR att vara med dom! Många har påpekat att vi har många småbarn och att det kan vara ett av sonens problem men jag ser inte syskonen som ett problem.

Med detta känner jag att jag skrivit det mest väsentliga som finns att skriva, skulle kunna hålla på i ett par sidor till.

Hoppas vi kan få värdefulla tips av dig som kan hjälpa denna förvirrade kille att komma rätt!

SVAR:

Du beskriver en svår situation, så jag förstår din oro. Jag tycker att det är bra att ni tar problemen på allvar och aktivt försöker hjälpa sonen. Du skriver att tidigare besök hos BUP inte har hjälpt. Jag ska ge några råd som kanske kan hjälpa er att hitta rätt den här gången.

Först och främst är det viktigt att känna till att ni har rätt att byta BUP-mottagning om ni inte är nöjda. Prata med flera olika mottagningar och försök ta reda på hur de arbetar och vad de kan erbjuda er. Jag tror att det är centralt att behandlingen innehåller familjeterapi och helst ett aktivt arbete med sonens hela nätverk. Forskning om ungdomar som börjar visa riskbeteenden (skolk, droger, ”fel kamrater”) stödjer just den typen av insatser. Om en mottagning säger att de framförallt kan erbjuda enskilda samtal med sonen och/eller er, så tycker jag att ni bör söka vidare.

Familjeterapi kan se ut på olika sätt och jag rekommenderar att ni försöker hitta en form som är aktiv, dvs. där ni i familjen får övningar och uppgifter att arbeta med och där terapeuterna gärna kan göra hembesök. Exempel på sådana behandlingar som finns i Sverige är Funktionell familjeterapi och Multisystemisk terapi. Något som är hoppfullt i din beskrivning är att din son kan vara trevlig och fungera bra i vissa sammanhang, men att relationen mellan er i hemmet är sämre. Därför är det kanske just er relation som ska vara fokus i en behandling.

Att arbeta med hela nätverket innebär att viktiga personer runt sonen blir involverade i behandlingen. Exempelvis försöker man stärka samarbetet mellan hem och skola, fritidspersonal, eller föräldrar till kamrater. En tillgång i ett sådant arbete kan vara morföräldrarna, som sonen verkar ha en bra relation till. En försvårande omständighet är naturligtvis den pågående vårdnadstvisten, men den gör egentligen ett aktivt nätverksarbete ännu viktigare. Du och sonens pappa kan kanske få hjälp till ett bättre samarbete.

En viktig fråga är förstås hur din son mår. Hans känslomässiga problem kan ju ligga bakom hans beteenden. Även om han skulle sluta hamna i fel sällskap och skolka, så kan han ju fortfarande må dåligt. Samtidigt är familjeterapi något som kan hjälpa även mot mer grundläggande känslomässiga problem – det brukar till exempel rekommenderas till barn och unga som är deprimerade. Jag tror alltså att det är rätt att börja med familjen, både för de akuta och de mer grundläggande problemen. Om sonen och/eller behandlarna uttrycker ett behov även för enskilda samtal kan man förstås komplettera med det. Det kan också hända att er son behöver särskild hjälp med övervikten.

En avgörande faktor är förstås hur motiverad sonen är till att delta i en behandling. Det är ytterligare en anledning till att höra er för med olika mottagningar. Om ni hittar en behandlare som er son kan acceptera ökar förstås chansen till att han blir hjälpt. När ni söker hjälp kan ni gärna fråga hur olika mottagningar arbetar med just motivation.

Jag är väl medveten om att den här typen av behandling inte växer på träd. Tillgången på hjälp varierar mellan kommuner och landsting och förhoppningsvis bor ni på rätt ställe. Ni verkar vara mycket engagerade och jag vill uppmuntra er att lägga mycket tid på att fortsätta leta efter rätt hjälp, även om ni kanske får nobben inledningsvis. Om BUP inte leder vidare tycker jag att ni även ska kolla med andra verksamheter. Fråga på Maria Ungdom igen och kolla även med socialtjänsten – de kan också erbjuda familjeterapi och nätverksarbete.

Jag hoppas verkligen att ni får hjälp med de här problemen!

Martin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *