Hur talar jag med tonåringen om hennes viktuppgång?

Publicerat i DN 23 september 2013

FRÅGA:

Jag är mamma till en underbar, glad tjej som är 13 år. Anledningen till att jag skriver är att jag börjar bli orolig för hennes vikt. Jag vet inte hur jag ska prata med henne om den, jag vill liksom inte ”väcka den björn som sover”. Som liten var hon som vilken flicka som helst, snabb, rörlig, normalviktig. Men nu när hon är i början av tonåren så har hon ökat ganska mycket i vikt och blivit mullig. Jag vill inte att hon ska börja ”noja” om sin vikt. Jag är jätterädd för att hon ska utveckla ätstörningar, som många unga tjejer gör i dag. Men kanske borde jag prata med henne mer om hur och vad man ska äta för att må bra? Men hur gör jag det utan att skada hennes självkänsla? Jag vill inte att hon ska tro att jag tycker att hon inte duger. Samtidigt är jag rädd för att hon ska bli överviktig och få lida för det.

Dottern har två äldre systrar och jag hade aldrig detta dilemma med dem, då de hela tiden har varit ”normalviktiga”. Däremot är jag själv lite överviktig och vet hur jobbigt det kan vara med andras attityder i ett samhälle som präglas av en smalhetskultur. Min dotter älskar sötsaker och tar gärna en glass när hon får, eller köper extra godis om hon kan det. Jag vet ärligt talat inte om hon vet hur socker påverkar vikten eller hur man ska tänka för att må bra. Vi äter bra mat hemma, men vi har egentligen aldrig diskuterat mat och hur det påverkar hälsan. Det känns så otroligt känsligt. Hur ska jag kunna ta upp det med henne, utan att såra henne, få henne att må dåligt eller bli ”fixerad” vid sin vikt? Hon verkar inte tänka särskilt mycket på det själv i dag. Jag har tagit upp frågan med skolsköterskan, men hon tycker att vi ska avvakta, men följa flickans viktutveckling.

Tacksam för råd

SVAR:

Tack för din angelägna fråga. Du beskriver så väl hur svårt det är att prata om vikt, vilket är synd med tanke på hur många barn som har problem med det. Nästan vart fjärde barn och ungdom i Sverige lider i dag av övervikt eller fetma. De senaste decennierna har problemen ökat kraftigt, för att plana ut något de senaste åren. Ditt brev handlar alltså om ett av våra största folkhälsoproblem. Eller kanske inte? Det framgår inte hur mycket din dotter väger och skolsköterskans synpunkt pekar på att det i alla fall inte är alarmerande. Om det inte finns någon anledning att misstro skolhälsovårdens bedömning skulle jag följa rådet att avvakta.

Jag förstår samtidigt att du känner ett behov av att informera din dotter om kost. Jag förstår också din farhåga att det kan få dottern att må dåligt. Det är ju lätt att läsa mellan raderna för en 13-åring om föräldrarna plötsligt börjar komma med råd och förmaningar runt maten. Samtidigt finns det saker du kan göra som inte innebär samma risk för att förmedla skuld eller skam.

Som med så mycket annat vet man att hälsovanor hos barn formas mer av vad föräldrar gör, snarare än vad de säger. Medan ni avvaktar fortsatta uppföljningar hos skolsköterskan skulle ni alltså kunna anstränga er för att få hela familjen att äta hälsosamt. Det behöver inte vara dramatiska förändringar och behöver inte motiveras med att ni ska gå ner i vikt. Det kan handla om allmänt hälsosamma rutiner som att begränsa tillgången på godsaker eller att byta ut kvällsmackan mot frukt. Du skriver inget om motion, förutom att dottern rörde sig mer när hon var yngre. Att röra sig lite varje dag brukar rekommenderas framför sporadiska hårda träningspass. Kanske finns det någon naturlig möjlighet att komma i gång med vardagsmotion utan att dottern behöver känna sig träffad? Som sagt, reflektera över dina egna och familjens vanor och försök att föregå med gott exempel.

Vad ska du göra om dottern fortsätter att gå upp i vikt? Hur pratar man om vikt utan att skuldbelägga och förstärka snedvridna samhällsideal? Det finns förstås inget enkelt svar. Jag ska ge några generella råd som du kan överväga, om det blir aktuellt att ta upp problemet. Först och främst tror jag att det är klokt att fokusera på hälsorisker med övervikt. Försök att prata om det som vilket annat medicinskt problem som helst. Om din dotter till exempel skulle ha diabetes skulle det inte vara lika svårt att prata om ätande och vikt. Nu är hennes problem att hon äter fel och rör sig för lite. Punkt. Jag tror att det är bra att bara säga det rakt upp och ner. Om du tassar för mycket kring ämnet kan budskapet mellan raderna bli att övervikt är pinsamt och skamligt.

När man pratar med barn om att försöka förändra vanor är det viktigt att väcka barnets eget engagemang. Låt dottern vara delaktig och komma med förslag på förändringar och mål. Poängtera att god kost och motion är viktigare än att nå en viss vikt. Om ni pratar om mål ska det alltså inte handla om kilon utan om förändrade beteenden i vardagen. Föräldrarnas roll är sedan framför allt att peppa och uppmuntra framsteg, snarare än att kontrollera om barnet följer överenskommelser. Om man tjatar finns risken att barnet känner skuld och tappar engagemanget. Hos ungdomar är det särskilt viktigt att väcka en egen drivkraft, eftersom föräldrar varken kan eller ska kontrollera för mycket.

En viktig förberedelse inför samtalet med din dotter är att du rannsakar dina egna motiv för att prata med henne. Hur känner du inför hennes problem med vikten? Handlar det bara om hälsorisker? Vad har du för utseendeideal? Det finns inget i ditt brev som tyder på att du skulle ha några dunkla motiv – tvärtom. Jag tar ändå upp detta eftersom det är svårt att göra sig helt fri från samhällsidealen. Jag vill påminna om risken att förmedla fel sak mellan raderna. Vi säger saker som ”du är verkligen jättefin, men jag är orolig för din vikt” i hopp om att budskapet inte ska missförstås. Återigen tror jag det är bättre att hålla sig till ämnet, utan att blanda in andra värderingar – ”om jag nu är jättefin, varför är mamma så angelägen om att övertyga mig om det?”. Att vara fin eller bra har ju inget med vikten att göra.

Kanske kommer det ordna sig med vikten medan du avvaktar, kanske behöver du göra något mer. Förutom att ha fortsatt kontakt med skolhälsovården vill jag i så fall också rekommendera en bok som heter ”Överviktiga barn: En handbok för föräldrar och proffs” av Annika Janson och Pernilla Danielsson. Oavsett hoppas jag att din dotter kan fortsätta att må bra och inte tänka så mycket på sin vikt.

Martin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *