Ironiska skämt slår ofta fel med yngre barn

Publicerat i DN 13 april 2012

FRÅGA:

Jag är orolig för min sons och hans morfars (min pappa) relation. Min pappa har alltid varit väldigt ironisk i sin konversation med mig och min syster. Jag vet att han älskar oss men min pappas ironi och negativa inställning är jobbig att lyssna på. Varken jag eller min syster har orkat konfrontera honom, eftersom att vi alltid har känt ett visst ansvar för hans välbefinnande då vår mamma, och pappas fru, gick bort tidigt. Vi har väl insett att hans beteende bottnar i en dålig självkänsla som dök upp i samband med mammas död. Så vi har helt enkelt låtit honom hållas, för att inte såra honom ännu mer.

Man nu har han börjat gå på min son på samma vis. Min son är sex år och har ingen kontakt med sin pappa, och har alltid sett upp mycket till sin morfar. Jag har försökt flera gånger att förklara för min pappa att han bär ett stort ansvar som enda manliga förebild för min son, då skrattar han oftast och säger något lattjo (som bara blir irriterande för mig). Man nu har min pappa även börjat pika min son för att han är så mager. Min son är tunn, men glad och pigg och äter mat som vilket barn som helst. Min pappa gör sig ofta rolig över min sons små muskler. Han är även ofta ironisk när han pratar med min son. Om min son frågar om han får komma och hälsa på morfar kan min pappa svara ”nej inte vill väl jag ha dig hos mig!”. Min pappa menar så klart inget illa, tvärtom vill han gärna att min son ska hälsa på.

Allt detta gör att min son blir ledsen, men han vägrar att visa det för sin morfar eftersom han ser upp till honom. Jag vet inte hur många gånger jag försökt förklara för min pappa att han trycker ner min son och att det inte är ok, men det går inte fram.

Jag älskar min pappa väldigt mycket och jag vill att min pappa och min son ska ha en god relation och umgås, men jag är så ofantlig orolig för min son. Min son har även börjat bete sig som sin morfar mot andra barn.

En förtvivlad ensam liten mamma

SVAR:

Jag förstår att du är irriterad och ledsen över din pappas beteende. Jag undrar om ironi är rätt ord i sammanhanget, eftersom de exempel du ger snarare låter som rena elakheter eller sarkasmer. Sedan är det förstås din sons upplevelse som är avgörande, oavsett vad man väljer att kalla morfars ”skämt”.

Om jag förstår dig rätt, så viftar din pappa bort dina önskemål om att han ska förändra sig. Jag undrar hur rakt du har uttryckt problemet för honom? Du skriver att du har påtalat att han har ett stort ansvar och är en viktig förebild, men har du tydligt förklarat hur din son reagerar? Och hur reagerar sonen egentligen? Han visar inget för morfar, men vad säger han eller visar för dig? Om din pappa inte riktigt har förstått detta, så är det förstås viktigt att du blir tydligare. Ge konkreta exempel på hur ledsen eller osäker din son har blivit på grund av morfars försök att vara rolig.

Eller har du varit tydlig utan att det har hjälpt? I så fall är ju frågan varför din pappa inte tar in vad du säger. Många som skriver till mig undrar hur de kan få en nära anhörig eller vän att lyssna och förändra sig. Jag brukar ge rådet att be om förändring på ett mjukt sätt, eftersom det i allmänhet minskar risken för låsningar eller upptrappade konflikter. I ert fall verkar det ju inte som om du och din pappa har haft direkta konflikter om hans beteende. Jag tolkar det snarare som att dina försök att nå fram rinner av honom. Därför är det möjligt att du inte alls ska gå så mjukt fram. Du måste kanske istället vara tuffare och inte låta honom skämta bort det du säger. Av inledningen i ditt brev förstod jag att du och din syster har låtit honom hållas, på grund av er mors bortgång. Det är förståeligt, men som du skriver handlar det ju om din son nu. Dessutom är det ju inte hänsynsfullt eller snällt mot din pappa heller, om hans beteende på sikt leder till att han får sämre kontakt med sitt barnbarn (och sina barn).

Det är också nödvändigt att fundera över hur du reagerar när du ser att din pappa är sarkastisk mot din son. Jag gissar att du försöker ingripa och hjälpa din son på något sätt, men jag vill ändå understryka att det är viktigt att du gör det konsekvent och tydligt varje gång det händer. Exakt hur du ska ingripa beror förstås på situationen. Om din pappa är direkt elak (till exempel ger pikar om vikten), så tycker jag att du ska tillrättavisa honom direkt. Du kanske redan gör det, men fortsätt med det i så fall. Om din pappa bara är lite ironisk, så kanske din reaktion snarare bör vara att hjälpa din son att förstå situationen: ”Det morfar menar är…”.

Det kan också vara meningsfullt att prata mer med din son om detta. Hur upplever han det morfar säger? Hur skulle han kunna svara? Förbered honom på hur han kan svara och ställa frågor till morfar när han känner sig osäker eller sårad. Var tydlig med att detta problem inte är hans ansvar. Förklara att det är morfar som gör fel och att du bara vill hjälpa honom att må bättre. Det bästa vore förstås om din son skulle våga uttrycka hur han känner direkt till morfar. Jag förstår att det är svårt, men ibland kan det underlättas av att förbereda och öva på hur det kan ske.

Det är ju möjligt att din far försvarar sitt beteende med att det ”bara är på skoj” och att sonen säkert förstår det. Forskning har visserligen visat att barn i sexårsåldern kan uppfatta när någon är ironisk eller sarkastisk, men de förstår sällan den djupare meningen. De tolkar därför oftast sådana uttryck som illvilliga. Det är först när barn är 10–11 år som de blir säkrare på att avgöra att någon faktiskt skämtar. Även om din fars avsikt alltså bara är att skämta, så visar denna forskning att sådana ironiska skämt ofta slår fel med yngre barn. Sedan är som sagt frågan om din pappas skämt ens är roliga för vuxna, med tanke på att du och din syster inte heller uppskattar dem. Forskning har också visat att elakheter som uttrycks indirekt eller förklätt till skämt är särskilt dåliga för barn. Faktiskt sämre än erfarenheter av direkt elakhet. Rent generellt blir barn tryggare i sina relationer och mår bättre om vuxna faktiskt menar vad de säger, vilket är så självklart att det knappt behöver sägas. Sedan vill jag poängtera att ömsesidiga ironiska skämt med barn såklart kan vara okej, så länge barnen förstår dem och de sker med värme i en trygg relation.

Du skriver att din far fick låg självkänsla när han blev änkling. Var han mindre retsam och elak innan dess? När någon mår riktigt dåligt, så kan det förstås pysa ut som elakheter mot omgivningen. I så fall kanske sin pappa behöver egen hjälp av något slag för kunna förändra sig. Har du och din syster pratat med honom om hur han mår? Har ni pratat om er mors bortgång? Om du prövar denna väg, så hindrar det inte att du samtidigt ställer krav på hur han uttrycker sig mot din son. Att själv må dåligt är givetvis ingen ursäkt för att bete sig illa mot ett barn.

Martin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *