Jag är inte kär i min fru

Publicerat i DN 2 september 2011

FRÅGA:

Jag har egentligen ”allt” – familj, två underbara barn, hus, eget företag, det mesta man kan önska sig. Men jag lider mig igenom varje dag ändå, för jag är inte kär i min fru, har aldrig varit, och efter 13 års äktenskap inser jag att jag nog aldrig kommer att bli det heller. Jag tänker på detta varje dag, och jag lider verkligen av det.

Vi har haft massor med ofta fruktansvärt destruktiva gräl i många år och skilsmässan har hängt i luften, men under det senaste halvåret har det varit lugnt och jag tror att min fru känner sig ganska tillfreds med situationen. Vi går i familjeterapi och har även gjort det under ett tidigare skede, med blandat resultat.

Jag är ju en människa av kött och blod med samma behov som alla andra, och ibland kommer jag på mig själv med att fundera på andra eller tänka på hur livet hade kunnat vara med den och den istället. Ja, ganska ofta, om jag ska vara ärlig. Jag plågas något oerhört när jag ser lyckliga par – även om jag inser att de säkert har sina problem – men där det verkar som om de i grund och botten gifte sig med dem de var kära i.

Hela mitt inre fullständigt skriker efter att jag saknar detta, och tanken på att jag ska leva resten av mitt liv på det här sättet är rent outhärdlig. Samtidigt vill jag inte slå sönder mina barns hem bara för att jag ska följa mina egoistiska drifter, jag är mycket rädd för omgivningens reaktioner, och jag vet att livet med min fru skulle bli fullständigt outhärdligt om jag skulle släppa ”bomben” att jag vill skiljas, även fast det är hon som hela tiden fört skilsmässa på tal när vi har bråkat.

Jag kan alltså inte fortsätta såhär och jag kan inte göra något åt det. Det enda som skulle hjälpa är om jag kunde bli kär i min fru. Jag har försökt att tvinga mig själv i alla dessa år och det går helt enkelt inte. Vad ska jag ta mig till?

SVAR:

Jag förstår verkligen att du lider av det här. Du verkar ha kämpat länge utan att komma närmare en lösning. Jag vill börja med att hänvisa till er familjeterapeut, som du i första hand bör ta upp detta med. I terapin har ni förstås redan pratat om problemen i er relation, men har du kunnat vara lika rättfram där som du är i ditt brev? Det är förstås inte lätt med tanke på farhågorna om hur din fru skulle reagera. Det kanske kan vara lättare att komma vidare om du kan få ett enskilt samtal med terapeuten. Om det inte går tror jag ändå det är viktigt att du försöker att vara så uppriktig som möjligt med hur du känner under era gemensamma träffar.

Du verkar helst vilja skilja dig, men ser stora hinder för det. Jag vill ställa några frågor om det, som du kanske kan ta upp med terapeuten eller fundera över själv. Först skriver du att du inte vill slå sönder dina barns hem. Frågan är hur bra den nuvarande situationen är för barnen? Det finns många olika åsikter om skilsmässor, men de flesta tror jag håller med om att det är bättre för barn att leva med skilda föräldrar om de slipper att bevittna återkommande destruktiva bråk. Du skriver att det har varit lugnt ett halvår. Kommer det fortsätta så tror du? Har ni faktiskt förändrat något i ert liv som minskar konflikterna, eller håller du bara andan? Dessutom kan ju tysta konflikter och olyckliga föräldrar också drabba barnen. Jag vet ju inte hur det är i ert fall, men jag vill bara väcka tanken på att det inte är självklart bättre för barnen att ni fortsätter vara gifta.

Det finns många åsikter om hur länge man ska kämpa och när man ska skilja sig. Exempelvis kom det nyligen ut en bok som heter ”Happy Happy”, som diskuterar fördelar med skilsmässa. Andra hävdar att skilsmässa alltid är dåligt för barnen. Den åsikten brukar backas upp av forskning som visar att skilsmässobarn mår och klarar sig sämre på olika vis. Det största problemet med den forskningen är att man inte vet hur bra eller dåligt barnen hade mått om deltagarna i studierna hade fortsatt att vara tillsammans. Forskningen är heller inte entydig vad gäller effekterna av skilsmässa. Exempelvis kom det en stor studie för ett par år sedan som visade att skilsmässobarn förvisso mår sämre, men att det kunde förklaras av att föräldrarna från början mådde dåligt och hade konflikter. Skilsmässan i sig bidrog inte till problemen. Min personliga ståndpunkt är att barn mår dåligt av föräldrar som har destruktiva konflikter och själva mår dåligt – oavsett om de är gifta eller skilda. Om man utgår från det är kanske följande frågor viktigast att fundera på: Kommer du och din fru att bråka mer eller mindre om ni skulle skilja er? Kommer ni totalt sett att må bättre eller sämre som skilda?

Du skriver att livet med din fru skulle bli outhärdligt om du släpper bomben om skilsmässa. Om du menar att livet som skilda i längden skulle fungera dåligt, så är det förstås ett problem. Menar du däremot att hon skulle reagera häftigt just i samband med skilsmässan, så kanske det är ett hinder som går att övervinna? Är du förresten säker på att hon skulle ”bli outhärdlig”? Du konstaterar ju att det är hon som tidigare tagit upp ämnet. Ibland kan man dra sig för att fatta den här typen av svåra beslut på grund av överdriven rädsla för de omedelbara reaktionerna, trots att det långsiktiga lidandet av att skjuta på beslutet är mycket större. Jag vet förstås inte hur det är i ditt fall, men fundera på om du förstorar upp farhågorna kring samtal om skilsmässa.

Du skriver också att du är mycket rädd för omgivningens reaktioner. Menar du andra än din fru och dina barn? I så fall är det kanske just ett exempel på att du kortsiktigt undviker ett obehag, med mycket negativa följder för dig själv och familjen i längden. Vad tänker du själv om andra som skiljer sig? Hur reagerar du? Är rädslan för omgivningens reaktioner en följd av dina egna värderingar kring skilsmässa?

Så långt har jag diskuterat alternativet att skilja sig. Vi antar att det inte är någon bra idé och att du och din fru fortsätter tillsammans. Även där ser du flera hinder för en lycklig utgång. Jag antar att ni har diskuterat detta i familjeterapin. Det enda jag kan råda dig till är återigen att vara så uppriktig som möjligt. Hur mycket har du berättat om din upplevda brist på kärlek? Jag tror också att det är bra att fundera kring vad kärlek innebär för dig. Vad är det för känsla du eftersträvar? Har du haft tidigare relationer där du har varit kär på ett annat sätt? Svaret på frågorna kan vara att du faktiskt saknar en avgörande upplevelse med din fru. Alternativt kan svaret vara att du jagar en orealistisk känsla, som du inte skulle kunna få med någon annan heller. I så fall återstår frågan om du kan lära dig att leva utan det du kallar kärlek. Kan det bli ett meningsfullt liv för dig och familjen som helhet?

Vid sidan av kärleksbristen så skriver du om destruktiva gräl som ett hinder i ert äktenskap. Nu har det varit lugnt ett tag. Betyder det, som jag tog upp tidigare, att du går och håller andan, medan konflikterna finns kvar under ytan? Eller betyder det att ni faktiskt har ett fungerande samspel i vardagen? I så fall infinner sig frågan om en längre period av lugn kan innebära att du kan börja må bättre i relationen på sikt? Det låter inte så i ditt brev, men det har ännu bara varit lugnt ett halvår.

Jag vill påminna om att jag tycker att du ska ta tillfället i akt och diskutera dina tankar i familjeterapin. Personer som mår dåligt brukar ha svårt att fatta beslut och kan ofta se hinder som overstigliga. Tankarna blir lätt svart-vita: Jag kan omöjligt bli kär i min fru, Jag måste vara kär på ett viss sätt för att vara tillsammans, Det kommer att bli ett helvete att leva som skilda. Den typen av tankar kan vara riktiga, men ofta är de överdrivna. Just därför tror jag att det är värdefullt att försöka diskutera detta med terapeuten. Kanske ni kan sortera mellan verkliga och överdrivna hinder och hitta lösningar du inte ser i dagsläget.

Jag hoppas verkligen att du och din familj kan komma fram till en lösning där alla mår så bra som möjligt.

Martin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *