Jag får inga vänner

Publicerat i DN 18 augusti 2011

FRÅGA:

Jag skriver till dig för jag har ett problem som gör mig fruktansvärt olycklig.

Jag är 33 år och är lyckligt gift med två barn. Jag och min man har levt i nästan tio år utomlands i ett flertal biståndsländer, och bor för närvarade i Afrika. Vi har flyttat i stort sett vartannat år sen vi bildade familj. Vi träffar massvis med olika människor och det är enkelt att ta kontakt med andra familjer bara for att man ”är svensk” eller har barn i samma ålder.

Under alla dessa år har jag försökt bli vän med så många kvinnor att jag tappat räkningen. Men jag lyckas inte för att majoriteten av kvinnor inte gillar mig. Det brukar hända efter första eller andra träffen och jag har verkligen försökt att analysera och förstå varför. Jag anstränger mig att vara glad och avslappnad och visa mig intresserad och ställa frågor. Jag kan vara rätt så rakt på sak i diskussioner men inte så att det faller utanför vad som är ok. Jag är helt oförmögen att förstå varför andra kvinnor ratar mig så snabbt och med sådan frekvens. Det skulle kunna vara enkelt att trösta sig med ”de är säkert bara avundsjuka” men det finns verkligen ingenting i mig som skulle kunna få dom att känna sig så (vad jag kan förstå). Man skulle kunna misstänka att jag kanske är tråkig, men sen när blev humor ett krav för att hitta en vän?

Även min man har erkänt att han tycker att det är ett problem att folk i allmänhet inte gillar mitt sällskap. Han är fantastisk och öppen och vi kan tala om allt. Han ser vad som händer och säger sig inte heller förstå varför folk flyr mig. Han tycker inte att jag gör något direkt fel, inte mer an någon annan i alla fall. Att hela tiden vara supercool, rolig, smart och säga rätt grej, vem gör det? Det kan väl inte var det som krävs for att bli omtyckt, eller?

Som du kan förstå är det har ett stort problem även för min familj. Eftersom vi inte har haft några direkta vänner sen 4 år tillbaka. Och fastän vi bjuder folk mest hela tiden blir vi sällan bjudna på tillställningar hos andra. Situationen har hela tiden blivit värre och nu är jag helt ensam förutom min mans vänner. Mina föräldrar har också svårt för mig, min pappa exempelvis gjorde det klart for mig redan i tonåren och erkände att han ”stått ut” med mig sen dagen jag föddes. Min mamma som annars är en rar person sa till mig nyligen att ”ingen vill vara med dig”.

När vi åker hem på semester till Sverige har jag samma problem. Gamla väninnor tröttnar snabbt på mitt sällskap och hitta på ursäkter att dom har annat. Inte heller min mans familj vill spendera någon längre tid i mitt sällskap. Man skulle kunna tro att jag bär på en smittsam sjukdom.

Med män är det generellt mycket enklare. Jag känner att jag blir mycket mer accepterad och snacket faller sig naturligt och blir kul. Fast jag vill inte ha någon manlig kompis. Jag prövade det vid ett tillfälle med det kändes inte helt rätt med min man och inte heller med kompisens fru. Fast det är ett faktum att jag i många situationer blir ensam med gubbarna. Till den utsträckning att jag känner mig förlöjligad av andra kvinnor: ”nu pratar hon med gubbarna igen”, tycker jag att jag har hört vi mer än ett tillfälle. Men jag vet inte vart jag ska ta vägen, eftersom jag redan känner mig ratad av damerna.

Hjälp mig, vad ska jag göra?

Ratad

SVAR:

Jag förstår verkligen att du är olycklig över det här! När jag läser brevet kan jag inte förstå varför du har blivit ratad i så många sammanhang. Eftersom inte heller du verkar göra det så tror jag att du måste börja med att skaffa mer information. Din man kunde inte ge dig några svar, men kanske det finns någon annan som du kan prata med? Även om dina föräldrar inte verkar särskilt konstruktiva, så kanske de kan bidra med något. Det kanske finns någon gammal vän som kan bringa klarhet i problemet. Det bästa vore förstås att prata med någon ny bekantskap som kan ge direkt information om hur de upplever er kontakt. Jag förstår att det är svårt att öppna sig för andra i din situation, men jag tror det skulle vara mycket värdefullt att få fler perspektiv på vad som händer.

Jag ska ge några exempel på frågor som du kan ställa. Till att börja med kan du undersöka om de har samma bild av situationen som du har. När man har blivit avvisad några gånger är det lätt hänt att man med stigande nedstämdhet börjar få en överdrivet dyster bild av tillvaron. Exempelvis har man sett att personer med depression och ångestproblem i större utsträckning lägger märke till och minns ”allt det dåliga”, medan positiva händelser passerar obemärkt eller glöms bort. Jag kan inte bedöma om du har en överdrivet negativ uppfattning av din situation, men menar att det kan vara värt att undersöka. Du kanske tolkar beteenden hos andra som avvisande, medan det i själva verket inte alls behöver vara så. Försök att utgå från konkreta händelser när du pratar med någon om detta. Du nämnde till exempel att gamla väninnor snabbt tröttnar och hittar ursäkter. Hur vet du att det är så? Finns det andra förklaringar till att ni tappar kontakten? Uppfattar någon annan det på samma sätt?

Det kan hända att personer du frågar inte håller med om att du ständigt blir ratad. Det kan innebära att du kanske kan jobba med att justera din egen syn på saken. Det kan till exempel handla om att ifrågasätta negativa slutsatser: ”Var det verkligen ett avvisande?” ”Kan jag kanske ringa en gång till, trots att den nya bekantskapen inte har hört av sig sen sist?”. Det kan ju också hända att andra personer faktiskt bekräftar din uppfattning, vilket skulle tyda på att du verkligen blir avvisad i hög utsträckning. Du och din man verkar ju till exempel uppfatta problemet på samma sätt. Ställ i så fall följdfrågor som handlar om varför du blir avvisad. Vad tror de är anledningen till det? Varför går det lättare med män än med kvinnor?

När du frågar och funderar på orsaker till problemet, så är risken stor att du klandrar dig själv. Givetvis spelar det egna beteendet en roll – jag ska återkomma till det – men jag vill påstå att den egna skulden till den här typen av problem ofta överdrivs. För varje avvisande sjunker självkänslan och man börjar se alla möjliga brister hos sig själv. Du skriver inte rakt ut i ditt brev att du ser egna brister, men antyder det på flera ställen, som ”jag kanske är tråkig” eller ”det är som om jag bär på en smittsam sjukdom”. Jag menar att den negativa självbilden kan bygga på fel slutsatser. Det är inte fel på en person om vänskap inte uppstår. Istället tycker jag att vänskapsrelationer kan betraktas som kärleksrelationer – det handlar om en bra match. Vissa av oss kanske passar med ganska få andra människor, men min övertygelse är att det finns någon för alla.

Därmed har jag en fråga som du kanske framförallt kan ställa dig själv. I hur varierade sammanhang har du försökt träffa nya väninnor? Du har levt utomlands i tio år och skriver att ni träffar massor av andra (svenska) familjer. Kan det vara så att du träffar en viss typ av människor där, som arbetar med liknande saker och har liknande erfarenheter? Finns det möjligheter för dig att vidga dina kontaktytor? Finns det kurser eller aktiviteter där du bor som skulle innebära möten med nya typer av människor? Det kan låta käckt att föreslå sådana saker, särskilt som ditt brev vittnar om att du verkligen har försökt skaffa vänner upprepade gånger. Min avsikt är bara att du ska tänka igenom hur lika de personer du har mött har varit. Vägen till vänskap kan vara att söka sig till helt nya sammanhang för att öka chansen att träffa någon man passar med.

Du skriver att nya bekantskaper, liksom dina gamla väninnor inte vill umgås med dig. Inte heller din egen eller din mans familj trivs i ditt sällskap. Om det verkligen är på det sättet drar man ju lätt slutsatsen att det måste bero på dig. Jag vill väcka tanken att det kanske handlar om separata problem, som råkar ha vissa likheter. Det är ju till exempel inte ovanligt att man tappar kontakten med vänner som bor långt borta och relationen till föräldrar (och svärföräldrar) är ju omvittnat komplicerad. Jag vet inte vilka relationer som känns viktigast för dig, men du skriver mest om svårigheten att träffa nya väninnor. Låt inte övriga (dåliga) relationer i ditt liv tjäna som bevis på att du inte klarar av att bygga vänskapsband. Du skriver ju till exempel att du har en fin relation till din egen familj med man och barn. Låt det vara ett gott exempel att bygga vidare på. Sedan kan det vara bra att fundera över hur viktigt målet att skaffa nya väninnor är i sig. Jag menar inte att du ska ge upp det, bara att det kan vara bra att vidga perspektivet. Hur avgörande är nya väninnor för att du ska bli lycklig? Finns det andra delar av ditt liv som du kanske kan utveckla istället?

Hittills har jag nämnt att ditt problem kan bero på att du övertolkar andras beteenden som avvisande och att du inte har träffat rätt personer. Det kan helt eller delvis förklara dina problem, men sannolikt spelar även du en aktiv roll i det här. Utan att lägga all skuld på dig själv, så måste du därför reflektera över det. Fråga andra om det finns något i ditt beteende som de tror bidrar till att du inte lyckas behålla väninnor? Du kanske har beteenden, som du själv är blind för, som andra ofta ogillar. En annan möjlighet är att du agerar undvikande på olika sätt utan att vara medveten om det. De negativa tankemönster jag beskrev tidigare förekommer ofta tillsammans med olika typer av undvikanden. Exempelvis kanske du själv avslutar nya bekantskaper för tidigt, som följd av att du misstolkar situationer som avvisande.

Om du följer rådet att fråga andra om ditt problem, så finns det några saker som är viktiga att tänka på. Det är till exempel bra att underlätta för andra att ge ärliga svar. Folk vill i allmänhet vara snälla och skydda någon som berättar om ett problem. Det skulle till exempel kunna vara så med din man. Han kanske ser orsaker till problemen som han inte tar upp i rädsla att såra dig. Ifall han verkligen inte kan se vad problemen beror på, så kanske han kan fråga sin familj? Gillar de verkligen inte ditt sällskap och i så fall varför? För att underlätta för dem du frågar att vara ärliga är det bra att inledningsvis förklara hur mycket det här betyder för dig. Visa förståelse för att det kan vara svårt för dem att svara uppriktigt. Det kan också hjälpa att lite självkritiskt uttrycka egna gissningar om vad problemen beror på, så får de utveckla sina egna tankar kring det.

Det är förstås särskilt svårt att få uppriktiga svar på frågor som handlar om ditt eget beteende. Det kan underlätta om du ber dem beskriva vad du faktiskt gör (eller inte gör), snarare än att ställa mer allmänna frågor (t ex ”vad är det för fel med mig?”). Att ”vara undvikande” är exempelvis inte särskilt konkret eller användbart. Vad gör du i så fall som uppfattas som undvikande? Det kan också vara viktigt för din egen del att bryta ner svepande personlighetsbeskrivningar till konkreta beteenden. Det innebär ofta ett mer hoppfullt sätt att tänka på sig själv, eftersom beteenden kan förändras och utvecklas, medan personlighetsdrag känns mer beständiga.

Om du inte lyckas få svar på dina frågor och fortsätter att vara olycklig över det här, så tycker jag att du ska söka professionell hjälp. Jag kan inte uttala mig om vilken form av hjälp eller terapi som skulle passa, eftersom jag vet för lite om problemet. Om du söker hjälp är därför mitt råd att du kontaktar flera olika slags terapeuter och ber dem att beskriva hur de skulle arbete med dig. Då får du underlag för att fatta ett bättre beslut.

Om jag utgår från att svårigheten att skaffa nya väninnor är det problem du främst söker en lösning på, så vill jag avsluta med en drastisk fråga: Måste du ha väninnor? Det är ju ganska många som i vuxen ålder lever med och för sin familj. Jag vill inte förminska dina problem, men ibland är det värt att fundera en extra vända kring målen man har satt upp för sig själv. Är de avgörande för att bli lycklig?

Med hopp om att du snart mår bättre,

Martin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *