Kan man lära barn att ”ta för sig” utan att det går ut över andra?

Publicerat i DN 3 november 2017

Fråga:

Hej! Vi har en son som är två och ett halvt år. Vi har varit hemma hittills, men nu ska han börja på förskolan. Han är jättebusig och glad hemma, helt orädd, kan klättra på allt och är nyfiken som få. Men han är också försiktig med andra barn. Då gillar han allra mest att sitta ensam och leka med bilar, rita eller läsa böcker med vuxna.

Nu till vår fundering. Vår son har aldrig tagit någon leksak ur handen från ett annat barn. Andra barn tar de leksaker som han leker med hela tiden. Han blir väldigt frustrerad, ledsen och vill till slut bara sitta i vårt knä. Vi vet inte riktigt hur vi ska hantera detta. De andra barnens föräldrar skrattar och säger, ”du tar då för dig”. Eller säger ”det där gör barnen upp själva” och låter sina barn hållas.

Hur ska vi hjälpa vår son i detta? Hur säger man till andras barn utan att barnen eller föräldrarna känner sig förorättade?

Jag har aldrig förstått när andra vuxna säger att ”mina barn tar då för sig”. Vad innebär det? På bekostnad av andra barn?

Jag och min man har varit tydliga med att man ska dela med sig och vara snäll. Tacka och så vidare. Men borde vi lära honom att säga stopp? Hur ska vi lära honom att ta för sig utan att sno andras saker och knuffas, till exempel?

Eva

Svar:

Tack för ditt brev och för att du tar upp ett ämne som många föräldrar brottas med. Det uppstår ofta mönster av det slag du beskriver, där vissa barn tar för sig medan andra står tillbaka. Även om sådana händelser kan verka oskyldiga och ofta skojas bort, är det jobbigt för den förälder som ständigt ser sitt barn bli ”överkört” av andra.

Någon kanske påstår att ni oroar er i onödan, eftersom sonen fortfarande är så liten. Kanske er son snabbt kommer att börja ta för sig när han väl kommer till förskolan och ständigt får samsas med andra barn. Samtidigt förstår jag att ni vill vara förberedda om det inte blir så.

Jag vill börja med att ta upp hur ni kan göra när andra barn tar saker från er son. Först vill jag påstå att det är helt rimligt att man som förälder reagerar i sådana situationer. Med så små barn måste vuxna hjälpa till och lotsa barnen genom konflikter. Påståenden som att ”barn reder ut det bäst själva” bygger ofta på föreställningen att det bara blir värre om vuxna lägger sig i. Tanken är att barnen kommer att lära sig att kompromissa och samarbeta om de inte ständigt får hjälp av curlande vuxna.

Forskning visar tvärtom att barn sällan löser konflikter på ett konstruktivt sätt på egen hand. I regel slutar konflikten med att den starkaste/argaste får som den vill. Givetvis kan föräldrar också bli alltför klåfingriga och snabba med att lägga sig i, men i regel behöver alltså små barn hjälp med konflikthantering.

Sedan spelar det förstås roll hur man som förälder griper in. Utgångspunkten bör vara att lotsa och vägleda barnen, snarare än att gå in som domare och genast fastslå vem som gör fel.

Om ett annat barn tar något från din son kan du lugnt gå fram och vänligt säga ”Pelle hade dockan, du kan få den när han är klar – eller ska vi se om det finns fler dockor här?”. Prata som om det har skett ett missförstånd, snarare än som om någon har varit dum. Försök att bara lugnt stå på dig om barnet vägrar ge tillbaka saken. Om du ingriper på detta sätt finns det ingen anledning att säga något direkt till det andra barnets föräldrar. Du visar genom ditt sätt att handla vad du tycker är rätt, utan att söka konflikt eller ifrågasätta.

Här kanske någon invänder att din son behöver lära sig att stå upp för sig själv, snarare än att ni ska lösa problemen åt honom. Jag instämmer i det. Barn måste både lära sig att hävda sina behov och att vara generösa mot andra. Att bestämt och lugnt kunna hävda sin rätt är generellt viktigt för barns utveckling och välmående. Hur lär man en tvååring det? Barn i den åldern lär sig bäst genom imitation – de ser hur föräldrarna agerar och tar efter. Om du lotsar, medlar och ibland själv tar tillbaka en leksak, visar du rent konkret för din son hur man kan lösa konflikter. Om andra barn eller föräldrar reagerar negativt får du dessutom tillfälle att visa sonen hur man kan stå på sig på ett schyst sätt.

Även om ni alltså löser problemen åt honom får han en god förebild, givet att ni håller ert humör i schack. Med tiden kan ni låta er son börja lösa konflikter alltmer självständigt, vilket förstås är målet.

Jag anar av dina frågor att du är lite besviken på delar av er omgivning – att föräldrar inte tar sitt ansvar och att andra barn roffar åt sig. Jag vill därför avsluta med ett förtydligande. Jag har hittills betonat att det är viktigt för din son att lära sig att hävda sin rätt. Samtidigt finns det förstås sammanhang som passar mer eller mindre bra för ett barn. Det kan hända att er son hittills har råkat möta många barn med vassa armbågar. Ska han lära sig att stå på sig och uttrycka sina behov måste någon också vara beredd att lyssna. Jag håller tummarna för att det är så på nya förskolan!

Martin