Kan vi säga till vår svärson att han är för hård mot barnen?

Publicerat i DN 20 oktober 2014

Fråga: Vi har två härliga barnbarn som är som barn är mest, lite busiga men inte mer än så. De är ofta hos oss och har varit det sedan de var små. Sover över några nätter då och då och både de och vi tycker det är härligt. Det är underbart att få uppleva deras utveckling och vi känner att vi har en bra relation till dem. De vill gärna komma och vi hittar på mycket. Badar, cyklar, går på museer med mera.

Problemet vi upplever nu är att vår svärson, killarnas pappa, är väldigt sträng. Är det inte datorförbud så är det godisförbud. Han nedvärderar killarna hela tiden inför andra/oss och säger att de har fel och inte kan, etcetera, på ett väldigt arrogant sätt. Särskilt den äldsta killen får utstå mycket av detta och mår dåligt. Det har gjort att han fått ett självhävdelsebehov. Han försöker hävda sig och få rätt i allt när han är med oss, vilket vi tyder som ett försök att kompensera den nedvärdering han utsätts för av sin pappa.

Pappan visar heller inte några varma känslor för sina killar, engagerar sig inte mycket i dem utan prioriterar sina egna intressen. Vi skulle önska att få se honom krama om dem och tala om att de är härliga – vilket de verkligen är. Till saken hör att pappan själv har haft liknande upplevelser under sin uppväxt. Vi tror att han nu upprepar det med sina egna barn.

Vår dotter borde reagera på detta eftersom hon har en helt annan inställning till barn. Hon har ibland antytt att hon tycker att pappan är för hård, men verkar inte tala med honom om detta/göra något åt det.

Vad kan vi göra? Ska vi tala med vår svärson/vår dotter?
Morföräldrar

Svar: Tack för ert brev och jag förstår verkligen att ni känner vånda och maktlöshet över barnbarnens situation. Det är svårt att veta om och hur man kan lägga sig i uppfostran av barnbarn. Precis som er fråga antyder kan det vara känsligt oavsett om ni pratar med er dotter eller svärsonen. Samtidigt verkar svärsonens samspel med barnen vara klart dåligt, så något måste ni göra. Även om det är ganska uppenbart vad han gör fel, vill jag inleda med att diskutera det innan jag återkommer till frågan om vad ni kan göra.

Svärsonens sätt att nedvärdera pojkarna är förstås helt oacceptabelt. Det finns ju också en risk för att det låter ännu värre när ni inte är med. Detta beteende ser jag som allvarligast av det ni räknar upp och bör kanske prioriteras om ni tar upp problemet. Det säger sig självt att taskiga kommentarer från föräldrar får barn att må dåligt, men det finns också forskning som bekräftar att det är särskilt illa i jämförelse med andra föräldrabrister. Ni skriver att er dotter inte verkar tala med pappan om problemet, men hur reagerar hon i dessa situationer? Tar hon pojkarna i försvar? Försöker hon släta över? Hennes reaktioner är förstås också viktiga och kanske lättare för er att påverka.

Bristen på värme och engagemang är förstås också ett stort problem. Samtidigt är det något som er dotter till viss del kan kompensera för. Hon kan inte få en nedvärderande kommentar från pappan att bli osagd, men hon kan vara en trygg och varm förälder att knyta an till i brist på en engagerad pappa.

Bristen på värme gör också pappans stränga krav och regler till ett större problem. Just den kombinationen brukar man inom forskning kalla för auktoritärt föräldraskap vilket är tydligt kopplat till exempelvis lägre självkänsla hos barn. Att ha godis- eller datorförbud behöver alltså inte innebära problem i sig, så länge föräldern samtidigt är varm och stödjande. Och i era barnbarns fall finns det åtminstone en förälder som kan stå för de sidorna.

Ni tror att pappans kyliga relation till pojkarna har med hans egen uppväxt att göra. I så fall behöver han antagligen jobba en hel del med sig själv för att kunna få en bättre relation till pojkarna. Frågan är förstås om han är intresserad av det. Sedan finns det givetvis andra möjliga förklaringar till att pappans beteenden. Exempelvis brukar problem i relationen mellan föräldrarna kunna leda till svårigheter i relationen mellan föräldrar och barn. Det gäller inte minst om man har konflikter om barnuppfostran. Er dotter och svärsonen kanske har en sådan konflikt även om ni inte får se den. Hur verkar deras inbördes relation vara i allmänhet? Ofta kan parterapi innebära lika mycket hjälp för barnen som för föräldrarna.

Hur ska ni ta upp detta med föräldrarna? Jag vet inte hur er relation till svärsonen ser ut, men jag gissar att ni inte står varandra så nära. Jag tror därför att ni har betydligt större chans att lyckas påverka situationen om ni pratar med er dotter. Det kan ju hända att hon är helt mottaglig för ett sådant samtal och uppskattar ert engagemang. Det kan ju också hända att hon känner sig anklagad eller blir ledsen över att ni uppenbart ogillar hennes mans sätt att vara pappa. Hon kanske också vill vara lojal mot honom och därför undviker att prata öppet med er om problemet. Jag ska ge några råd som kan öka chansen till ett bra samtal.

Det är bra att öppna samtalet ärligt och förklara med något konkret exempel varför ni är oroliga. Prioritera någon del i pappans beteende ni tycker är särskilt angelägen, eller som ni tror är lättast att prata om för er dotter. Det kan också vara bra att fokusera på hur pojkarna mår och prata mindre om pappans brister. Ett exempel på inledning kan vara: ”I går när vi var här såg vi att pojkarna blev ledsna när pappan sa till dem. Vi har tänkt på att han kan säga sådana saker ibland till pojkarna och känner oss oroliga för det. Hur ser du på det här?”

En poäng är att hålla beskrivningen av problemet ganska kort och sedan bolla över till dottern. Ställ frågor och lyssna på ett bekräftande sätt, så ökar chansen att hon öppnar sig. Upplever dottern alls det här problemet? Har ni fått en felaktig bild? Hur uppfattar hon att pojkarna reagerar? Hur brukar hon reagera när ni inte är med? Har hon pratat med pappan om detta? Upplever han problemet på något plan? Har de pratat om att göra någon förändring? Har hon själv försökt göra något år problemet?

Låt dottern utveckla sina egna lösningar och ge bara råd om hon ber om det. Ett sådant råd skulle till exempel kunna vara parsamtal om dottern redan har försökt att prata med pappan utan framgång. Även om de inte har uppenbara problem i sin inbördes relation kan parsamtal vara en bra utgångspunkt för diskussioner om barnuppfostran. Det är lättare att nå förändring om man utgår från problemet som gemensamt, oavsett hur mycket man tycker att det mest är en av föräldrarna som gör fel. Som sagt – er dotters reaktioner i samband med pappans beteenden kan vara en viktig del av problemet eller lösningen.

I mitt svar har jag utgått från att er bild av situationen är riktig. Det är alltid svårt att som utomstående veta vad som faktiskt händer i en familj. Jag tror att ni är medvetna om detta och därför har varit försiktiga. Man kan hoppas att ni av något skäl har fått en överdriven uppfattning om pappan och att han har positiva sidor som ni inte ser. Om det däremot skulle visa sig att er bild är riktig, tror jag att det enda ni kan göra är att försöka stödja er dotter till att förändra situationen. Fast ni bidrar ju också redan med det en mormor och morfar verkligen kan göra – att erbjuda en trygg famn för pojkarna att vila i när det behövs.
Martin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *