Kommer inte överens med tvååringen

Publicerat i DN 8 juni 2012

FRÅGA:

Jag har ett stort problem med mitt ena barn. Vi kommer inte överens. Hon är extremt lik sin far i sättet att vara och honom kommer jag ju inte heller överens med, vi är separerade.

Jag har två flickor, ett och två år gamla. Dom är totalt olika i sina sätt att vara. Tvååringen är social, utåtriktad, har mycket energi, är väldigt ”mycket” i allt hon gör, bestämd, vet vad hon vill. Hon är högt och lågt och överallt. Ettåringen är mest ett sådant barn som tycker om att sitta och se gräset växa. Hon är buscharmig men tränger sig inte på. Hon söker kontakt men när hon fått det går hon och gör något annat. Hon är mer som jag i sättet.

Problemet är alltså tvååringen. Hon kräver total uppmärksamhet 90 % av sin vakna tid. Får hon inte som hon vill skriker hon och slåss. Får hon som hon vill är hon fantastiskt go och fin. Hon har alltid varit på det här viset, tycker jag. Det är inte trotsåldern. Hon kräver att jag ska läsa böcker i timmar, puttar undan mig när jag lagar mat och tar allt ur händerna på mig. Hon vill ha saft och skriker som en tok om hon inte får det. Vägrar borsta tänderna, brottas och skriker om jag försöker tvinga henne. Vägrar göra det jag ber henne om, som att ta på sig sina byxor eller att sluta hälla ut sin saft på bordet. Kräver att jag ska ligga bredvid när hon ska somna, fast jag vill ju inte lägga mig klockan åtta…

Prata med henne går inte. Hon lyssnar inte eller avbryter med något som intresserar henne, tex att hon har två nappar. Någon enstaka gång kan vi komma överens om något men det struntar hon i nästa stund. Hon kräver att allt ska handla om henne, när hon vill och på det sättet hon vill. Hon kör med sin mamma…

Om tvååringen får för sig att hon absolut ska göra något som jag inte tycker är okej ber jag henne att sluta, säger åt henne att sluta, låter arg när jag ber henne sluta och tillslut skriker jag på henne att sluta. Ofta brukar hon tycka att det är jättekul när jag blir arg och hånskrattar mig rakt upp i ansiktet och fortsätter. Jag skriker då på henne tills hon börjar gråta. Jag hatar mig själv för detta men vet inte vad jag ska ta mig till. Ofta låter jag henne få som hon vill för att slippa detta.

Min egen mamma körde med favoritbarn, och jag var det barn som hon tyckte minst om. Jag vill inte under några omständigheter att min älskade lilla flicka ska uppleva det. Jag vill ju inte krossa henne, men jag vet inte hur jag annars ska få henne att låta bli saker hon inte kan/får göra. Jag har fått tipset att avleda, men en stor del av problemet är att jag måste ägna all tid åt att göra som hon vill, annars gallskriker hon. Jag orkar inte och har inte tid eller lust att sitta och läsa samma barnbok flera timmar i sträck.

Vi har delad vårdnad och barnen bor nu varannan vecka hos mig. När jag knappt träffat barnen på en vecka längtar jag så otroligt mycket efter dem. Då är det supermysigt att läsa sagor för tvååringen. Vi somnar tätt, tätt intill varandra och hon vill ha sin lilla knubbiga goa arm runt min hals. ”Min mamma” säjer hon stolt. Men i slutet av veckan bråkar vi bara. Jag tror att jag kanske är för tillmötesgående i början av veckan för då vill hon ha det så jämnt.

Hur funkar det då hemma hos pappan? Det är svårt att få ett bra svar på den frågan, men tror att det fungerar bättre ur den synvinkeln att han har lättare att säga nej. Det blir liksom inga diskussioner, han säger nej och skiter i om hon blir ledsen. Men han säger att tvååringen aldrig vill busa och kramas med honom, som hon vill med mig.

Det jag behöver ha hjälp med är vad jag ska göra för att min tvååring ska bli mindre krävande och lyssna på mig. Hur kan jag få henne att gå och lägga sig, sluta spotta, sluta skrika, sluta springa ut på vägen osv. Hur ska jag få henne att förstå att jag har annat att göra än bara passa opp på henne?

SVAR:

Tack för ditt brev, som tar upp flera frågor som många föräldrar brottas med. Framförallt undrar du hur du ska göra när din dotter trotsar och bråkar. Jag ska återkomma till det, men först vill jag diskutera en annan fråga.

När barn ofta bråkar och låser sig i konflikter kan det bero på att de lider brist på närhet och uppmärksamhet. Enbart utifrån ditt brev kan jag inte avgöra om det är så för din dotter, men några saker du skriver tyder på det. Du skriver om hur olika ni är, hur svårt du har för vissa av hennes sidor och hur orken ofta tryter. Det är visserligen bättre i början av veckorna, men du undrar om det beror på att du är för eftergiven. Du tar också på ett ärligt och modigt sätt upp risken för att din äldsta dotter ska känna sig mindre omtyckt än den yngre. Barn känner av om man umgås med dem på grund av dåligt samvete. De känner förstås också av om mamma eller pappa är irriterad när de läser sagan för femtielfte gången. Även om du ägnar väldigt mycket tid åt din äldsta dotter, så finns det kanske en risk för att hon inte tillräckligt ofta känner genuin gemenskap eller närhet med dig (eller pappa?). Jag har som sagt inte tillräckligt underlag för att påstå detta, men om du tycker att det ligger något i det så är frågan vad du kan göra?

Till att börja med är det viktigt att försöka sträva efter att inte placera barn i fack. I inledningen av ditt brev beskriver du dina två döttrar på två helt olika sätt. Det stämmer säkert att de är väldigt olika, men ju mer du ser dem på det sättet – att de ”är” på vissa sätt – desto mindre kommer du att upptäcka nya sidor hos dem. Jag pratar inte om dig personligen, utan om forskning som har visat just detta. Ju mer föräldrar kan se att barnen ständigt lär sig och utvecklar olika sidor, desto större chans till goda relationer och mindre konflikter. Jag vill också understryka att dina döttrar är så små att det är alldeles för tidigt att säga hur de ”är”. Stora delar av din beskrivning av äldsta dottern stämmer väl överens med en typisk tvååring. Du skriver att det inte handlar om trotsåldern, eftersom hon alltid varit sådan, men två år är fortfarande väldigt ungt. Många vilda, bråkiga och trotsiga tvååringar beter sig helt annorlunda ett eller två år senare. Om du kan tänka så finns det större chans till förändring.

Samtidigt vet jag att det är svårt att ändra synsätt, tankar och känslor på beställning. Ibland är det lättare att försöka göra något mer konkret, så kan känslorna komma på köpet. Ett av de vanligaste inslagen i familjeterapi är att avsätta tid för umgänge. I ert fall handlar det kanske inte om att du ska ägna mer tid åt dottern, eftersom du redan gör det så mycket. Det kanske snarare handlar om att sprida ut umgänget under veckan, istället för att som nu framförallt ha mysigt i början av veckan. Sedan brukar det vara viktigt att verkligen hitta en rutin där man avsätter t ex en halvtimme om dagen som enbart ägnar åt lek eller umgänge med barnet. Ofta är man som förälder halvt närvarande i umgänget med barnen, samtidigt som man tänker på annat.

Nu återvänder jag till din fråga om vad du ska göra i konfliktsituationerna. Du skriver att du försöker avleda, men att orken ofta tryter. Jag har tidigare svarat på liknande frågor och ett av råden jag brukar ge är just att försöka avleda uppmärksamheten vid konflikterna. Jag vill därför fördjupa detta ämne. Vad gör man när det inte hjälper att avleda, eller när man inte orkar fortsätta att avleda? Och är det alltid rätt att avleda? Jag är lite osäker på om vi menar samma sak med att ”avleda”. Du skriver till exempel att du inte har ork att ”läsa samma barnbok flera timmar i sträck”. Att avleda innebär inte att ge efter för allt som barnet vill göra för att undvika konflikter. Det handlar istället om att försöka avleda uppmärksamheten hos barnet just när konflikten är under uppsegling. Ibland kan barnets uppmärksamhet avledas åt något helt annat håll (t ex ”Titta! En fågel!”), men det är inte alltid möjligt och heller inte nödvändigt. Den grundläggande poängen med att avleda är nämligen inte att barnet ska ägna sin uppmärksamhet åt något helt annat än konflikten. Poängen är snarare att bryta destruktiva mönster i kommunikationen, vilket exemplifieras nedan.

Du skriver att du kan be din dotter sluta med något. Sedan säger du till, låter arg och skriker till slut tills hon börjar gråta. När den här typen av upptrappningar upprepas ofta i en familj, så brukar det leda till att barnet bara lär sig att svara med samma mynt. Problemet som man har sett i flera studier är att föräldern upprepar samma slags tillsägelse eller argument, ofta med allt högre tonläge. Ju mer en förälder lyckas variera sitt sätt att kommunicera i konflikten, desto större chans att den klingar av. Det kan t ex handla om att byta argument, byta tonläge, ställa en fråga istället för att upprepa samma uppmaning, eller kanske ta en paus och ta upp tråden igen lite senare. Allt detta är exempel på avledning, där man hjälper barnet att inte fastna i en onödig upptrappning av konflikten. Jag ska ge ett exempel:

Du vill att din dotter ska borsta tänderna. Hon säger ”Nej!”. Du säger ”Jo, vi måste borsta tänderna nu!”…”Jag vill inte!”…”Jo, kom nu, alla måste borsta tänderna, jag också”…”Neeeeej!” och så vidare. Någonstans i den här kedjan, helst så tidigt som möjligt, skulle du kunna försöka att bryta mönstret. Till exempel genom att börja borsta tänderna på ett mjukdjur, prata om vad ni har ätit i dag, försöka skoja med henne om, eller börja ta på pyjamasen istället för att fortsätta med tandborstningen. Gör något sådant utan att kommentera att dottern protesterade. Sedan kan du försöka igen med tandborstningen efter en stund. Det handlar alltså om att lekfullt försöka lirka istället för att tvinga sig fram.

Du kanske har försökt att göra precis det jag skriver om här. Det kanske ändå inte hjälper. Ska man fortsätta att försöka avleda i all oändlighet? Nej. Du gör det så länge du orkar och så länge du tror att det kan hjälpa. Sedan kan du släppa kravet, om det handlar om något mindre viktigt. När det gäller viktigare saker, som till exempel att komma iväg till förskolan, så får du försöka att vara bestämd utan att samtidigt tappa ditt humör. Om du måste bära iväg med din dotter, gör det utan förmaningar, tillsägelser och höjd röst. Jag vet att det är lättare sagt än gjort, men jag tror att det kan ha stor betydelse i ert fall. Om du släpper flera mindre konflikter, men verkligen försöka stå på dig när det gäller, så kommer din ork att räcka längre. Om ni dessutom kan få till en stund varje dag när ni känner närhet och gemenskap, så hoppas och tror jag att det kan hjälpa både din ork och hennes humör.

Martin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *