Min dotter vill bestämma lika mycket som en vuxen

Publicerat i DN 9 september 2013

FRÅGA:

Jag har funderingar och tankar kring min dotter som är åtta år och väldigt gärna vill vara som en vuxen i hushållet. Hon bor i dag varannan vecka hos mig och sin pappa, något som har fungerat bra sedan hon var så liten som två år. Hos sin pappa har hon bonusmamma och småsyskon, hemma hos mig är det bara hon och jag. Hon säger vad hon tycker, har många vänner, pratar gärna om hur hon känner – och hon vill alltid bestämma. Det går bra i skolan även om hennes ”bestämmande” har orsakat konflikter ibland.

Hemma har detta dock blivit ett problem. Min dotter har väldigt svårt att acceptera att jag är mamma och hon är barn, vilket innebär att jag måste bestämma vissa saker.

Även min övriga familj har märkt detta och min mamma har tagit upp det med mig. Hon verkar ha ett slags bild av att hon och jag är ett gemensamt hushåll där vi bestämmer lika mycket. Det leder till långa diskussioner och bråk där hon blir mer som en tonåring än en åttaåring. Självklart får hon bestämma vissa saker – som vilka kläder hon ska ha på sig, över sitt rum eller vem hon vill leka med. Däremot tycker jag inte att hon kan bestämma vart vi ska åka på semester, vad vi ska äta eller vilka vi ska umgås med. Vartenda beslut jag tar slutar med upprörda och långdragna diskussioner.

Kan detta bero på att jag har låtit henne välja ganska mycket själv? Jag tror att barn mår bra av att få ta rimligt ansvar för sin ålder och anser mig bra på att vara konsekvent när jag väl tagit beslut. Men hennes beteende gör att det blir trist när vi ska umgås med andra, ständiga diskussioner där hon inte förstår att hon inte är en av oss vuxna.

En annan sida av problemet är att hon ofta avbryter mig när jag pratar med andra. Hon säger emot och kan berätta saker som är pinsamma för mig och som hon vet att jag inte vill sprida. Det känns som att jag bara ”borde säga till henne på skarpen”, men det funkar liksom inte. Hon argumenterar i oändlighet och mina ”slutdiskuterat” hör hon inte alls.

Jag har försökt prata om det här med henne i allmänhet när vi inte varit upprörda, då verkar hon förstå, men nästa dag är det samma visa igen. Det kanske verkar som ett konstigt problem, men för mig har det blivit jobbigt. Det är trist att alltid behöva bråka och ”skämmas över henne” (om man får säga så) när vi ska umgås med andra människor. Samtidigt vill jag inte trycka ner henne i skorna eller att hon ska veta sin plats, utan det handlar om att ha ett normalt förhållande där hon är min dotter och inte min vuxna partner.

Ensamma mamman

SVAR:

Jag tycker inte att problemet du tar upp är konstigt utan förstår mycket väl att det känns jobbigt. Jag tror också, precis som du, att barn mår bra av att ha stort inflytande över sitt liv. Vissa kan påstå att barn blir bortskämda om de får bestämma för mycket, men forskningen på den punkten pekar på motsatsen. Den viktiga frågan är egentligen inte hur mycket barn får bestämma, utan på vilket sätt det sker. Hur lär sig barnet att få sin vilja fram? Vad lär sig barnet när man har en konflikt? Jag vill också poängtera att konflikterna inte behöver bero på vad du har gjort (eller inte gjort) som förälder. Barn föds med olika temperament och utmaningen är ofta att försöka förstå och möta barnets unika personlighet snarare än att grubbla över vad man har gjort för fel.

Mitt första råd är att prata med dotterns pappa, om det är möjligt. Uppstår samma problem i den familjen? Har han tips att ge eller kan omständigheter hos honom förklara en del av problemen som du upplever? Det kan också finnas en poäng med att ta upp dessa frågor med skolpersonal. Har de några idéer eller tips att komma med?

Jag vet ju inte exakt vad som sker när du och din dotter fastnar i diskussioner, men jag vill ta upp några vanliga fällor och förslag på lösningar. Det låter bra att du kan ha lugna diskussioner om problemet med dottern, även om det ännu inte har förändrat läget. Ett förslag är att göra det igen, men försöka vara mer konkret och tydlig. Jag kan rekommendera en bok som heter ”Explosiva barn” av Ross Greene. Din dotter verkar inte vara särskilt explosiv, men boken tar upp en bra modell för att diskutera problem tillsammans med barn. Bland annat föreslår författaren att man delar upp konfliktämnen i tre ”korgar”. I den första lägger man sådant som föräldrar måste bestämma, som exempelvis att ha säkerhetsbälte i bilen. I den andra lägger man sådant som man kan bestämma gemensamt, som läggtider, i den tredje det som barn kan styra över själva. Detta är förstås ingen magisk lösning, men det kan vara till hjälp att sortera händelser på detta sätt.

Samtidigt kan det finnas en hel del att göra med själva sättet att föra diskussioner. Du skriver att du brukar vara konsekvent när du väl har fattat ett beslut. Det borde innebära att framtida diskussioner inte skulle behöva bli lika långa. Att vara konsekvent brukar ju vara bra, men bara under vissa förutsättningar. För det första måste föräldern självklart diskutera på ett respektfullt sätt. Det är viktigt att komma ihåg att det ofta har större betydelse hur man uttrycker sig än vad man säger. Att säga ”slutdiskuterat” kan exempelvis uppfattas helt olika beroende på sammanhang, mimik och tonfall. Precis som du skriver brukar det fungera dåligt att säga till på skarpen, om det innebär att man tappar humöret. Det är förstås en utmaning att hålla en vänlig men bestämd ton, men det kan ofta vara en nyckel för att undvika upptrappningar och långdragna konflikter.

För det andra, när det handlar om saker som du måste bestämma är det också bra att inte diskutera sakfrågan så mycket (”vart vi ska åka på semester”) och i stället kortfattat motivera varför din dotter inte kan bestämma det. Ibland kan en väg framåt också vara att säga nej i en fråga, men samtidigt bjuda in till att diskutera andra frågor. Exempelvis kanske du måste bestämma vart ni ska åka, medan dottern får vara med och bestämma vad ni ska göra där.

En tredje sak som är viktig att tänka på när man är konsekvent är att inte bli för konsekvent. Forskning pekar å ena sidan på att det är dåligt om föräldrar ger med sig som följd av att barn bråkar eller använder negativa medel konflikter. Å andra sidan visar forskning att det likaså är dåligt om föräldrar är konsekventa på ett fyrkantigt sätt, till exempel genom att hårdnackat stå på sig oavsett omständigheter. Detta är förstås en svår men nödvändig balansgång. Konkret innebär det att man som regel står på sig kring viktiga frågor, men undantagsvis ger med sig. Skälet till att ge med sig ska inte vara att barnet har tappat humöret, utan att det finns bra skäl till att ändra sig. Då lär sig barnet att man kan lösa konflikter genom argument snarare än att tjata och bli arg. När man ger med sig är det avgörande att undvika att ge barnet dåligt samvete eller skuld. Man måste vara tydlig med att man faktiskt har gått med på att göra som barnet vill.

I forskningen som nämndes ovan har man sett att föräldrar och barn kan fastna i rigida mönster. Diskussionen blir som ett slags dragkamp där varje negativt uttryck möts av ett lika negativt uttryck. För att komma ur detta mönster räcker det alltså inte med att enbart ge med sig någon gång ibland. Man måste också variera tonfall och uttryck på ett lyhört sätt under diskussionerna. En konflikt kan ta en vändning när motparten plötsligt visar lite förståelse, får ett vänligt uttryck eller medger ett eget misstag. När man kommunicerar på det sättet – och emellanåt ger med sig – löser man inte bara upp dragkampen. Man beter sig också på precis det sätt som man önskar att barnet ska göra.

Martin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *