Min dotter vill vara alla till lags – vad kan jag göra?

Publicerat i DN 16 juni 2018

Fråga:

Hej! Jag har en dotter på 7,5 år som är en underbar person på alla sätt, intelligent och väldigt empatisk och det är ett ju ett fint drag, men jag ser och känner att det går ut över henne själv och det oroar mig en hel del. Jag känner igen mig själv i det att vara hyperkänslig för sin omgivning, men nu som vuxen kan jag bättre hantera det. Tror dock det försvårade mitt vuxenblivande att vara så extremt inkännande av min omgivning, eftersom jag nästan själv utplånades i min önskan att vara till lags. Jag drabbades av ätstörningar i tonåren och jag har också haft en hel del ångest och skuldkänslor i mitt liv, som ett led i att inte kunna uttrycka ilska, vilket verkar vara precis som det är för min dotter.

Hon är livrädd för att jag ska bli arg på henne och verkar få tunga skuldkänslor/ångest om hon någon gång låtit lite otrevlig.
Jag märker hur hon sätter alla andras behov framför sina egna, hon är livrädd för att jag ska bli arg på henne och verkar få tunga skuldkänslor/ångest om hon någon gång låtit lite otrevlig, eller om hon uppfattar att jag inte låter helt vänlig på rösten, om jag till exempel låter stressad och lite hårdare en stressig morgon. Hon ber också om ursäkt gång på gång fast jag säger att hon inte behöver, jag säger att ilska är okej, jag vet inte hur jag bättre ska bemöta all den här skulden hon bär på.

Jag får också skuldkänslor för att det väl antagligen är jag som ”planterat” detta i henne, att jag fört över mina egna problem – även om jag också tror att den här känsligheten till stor del är en läggningssak. Ibland i de här stunderna säger hon även saker som att ”jag är ful”, ”jag är dum”, ”jag är konstig”… och det oroar mig såklart också mycket, då det verkar som att hon vänder sin ilska inåt. För hon är en temperamentsfull person, men av någon anledning verkar det vara så laddat för henne att uttrycka ilska, hon är rädd för det, och jag vet inte hur jag ska hjälpa henne med det.

Min fråga är alltså hur jag bäst kan bemöta henne i hennes ångest, eller vad man ska kalla det, när skuldkänslorna tar över och hon övermannas av dåligt samvete, utan att ha gjort någonting, utan bara kanske känt och uttryckt en sund ilska? Jag önskar så att jag kunde trygga henne i det här, på ett sätt så att hon kan vända den här trenden innan hon blir äldre och inte minst tonåring, då livet och relationer ändå blir så mycket mer komplicerade.

Orolig mamma

Svar:

Tack för ditt fina brev. Jag förstår verkligen att du tycker det här är svårt. Med de erfarenheter du själv har från uppväxten är det såklart tufft att se liknande tendenser hos din dotter. När barn känner skuld och klandrar sig själva är det också lätt att känna maktlöshet som förälder. Ofta uppstår ett mönster där barnet allt mer ihärdigt hävdar att det gjort fel i takt med att föräldern försöker övertyga om motsatsen. Inga svar eller försäkringar duger, barnet låter sig inte lugnas. Det är en välkänd dynamik i relationer som har observerats i många studier, så ni är inte ensamma om detta.

Varför är det så svårt att övertyga och argumentera för att lugna ett oroligt barn? Varför hjälper det till exempel inte när du säger att det är bra att visa ilska? En förklaring är att känslor inte är logiska och därför inte mottagliga för argument. För en person som är rädd för spindlar hjälper det till exempel inte så mycket med argumentet att det inte finns några farliga arter i Sverige. Det enda som hjälper är att utmana och möta det som skrämmer. I din dotters fall handlar det alltså om att lära sig att stå ut med att andra visar irritation eller ilska. Att göra fel eller såra andra och upptäcka att livet går vidare.

På kort sikt känns det bättre när man fått försäkran, men i längden bidrar det till fortsatt osäkerhet. Utmaningen är alltså att lära sig att leva med ovisshet.
Varför lär sig inte din dotter detta? Hon verkar ju ofta uppleva att hon gjort fel eller förargat andra, så då borde hon väl vänja sig? Problemet är att din dotter har funnit olika sätt att hantera skuldkänslorna och obehaget, som bara lindrar på kort sikt. När hon ber om ursäkt gissar jag att du och andra ofta svarar: ”ingen fara”. Hon berövas därmed erfarenheten av att stå ut med andras (eller egen) ilska. Dessutom går det aldrig att vara 100 procent säker på att andra verkligen menar att det inte är någon fara, vilket gör att hon måste upprepa eller förstärka ursäkterna.

Detta brukar kallas för försäkringsfällan – på kort sikt känns det bättre när man fått försäkran, men i längden bidrar det till fortsatt osäkerhet. Utmaningen är alltså att lära sig att leva med ovisshet – mamma kanske är arg och besviken på mig och det kanske tar rätt lång stund innan det går över…

Att din dotter ibland klandrar sig själv och vänder ilskan inåt kan fylla samma funktion som ursäkterna. Det är svårt att vara arg på ett barn som kallar sig självt dumt, fult eller konstigt. Varje förälders instinkt är att säga emot och lägga band på sin eventuella ilska. Återigen kan din dotter aldrig bli riktigt säker – säger mamma emot bara för att vara snäll? Jag menar inte att din dotter säger sådant för att medvetet manipulera dig. Känslan av att vara dum eller konstig kan vara helt uppriktig, men den kan samtidigt oavsiktligt förstärkas av det samspel jag tar upp.

Du beskriver så fint hur en bidragande orsak till skuldkänslorna troligtvis är din dotters känslighet för omgivningen och empatiska förmåga. Det är som sagt i grunden goda egenskaper, men kan bli tveeggat. Särskilt om närheten till skuld och dåligt samvete leder till att dottern ständigt låter andras behov gå före. Vid sidan av att stå ut med andras negativa reaktioner gissar jag därför att din dotter också kan behöva öva på att uttrycka sin vilja.

Så hur kan du hjälpa din dotter med detta? Börja med att ha en pratstund och förklara ungefär det jag tagit upp så här långt i svaret. Att det är läskigt när hon eller andra blir arga. Att man måste utmana rädslor för att övervinna dem – kanske du kan ta upp exempel på tidigare rädslor som hon nu har kommit över på det sättet? Målet med samtalet är att försöka få med henne på idén att hon behöver utmana sig på detta sätt.

Planera något litet uppdrag hon kan testa, som exempelvis att ställa krav på en kompis eller att låta bli att be om ursäkt. Lite skämtsamt kan ni formulera målet: ”att göra andra arga”, ”att vara otrevlig” eller ”att vara jobbig”. Poängen är att bryta dynamiken där hon till varje pris gör allt för att undvika dessa saker.

Det kan kännas hjärtlöst att inte erbjuda tröst när ett barn lider av ångest och skuldkänslor. Förutsättningarna är därför dels att din dotter är med på noterna och förstår varför ni ska göra detta, dels att ni tar det i lagom stora steg.
Samtidigt som får arbeta med sina övningar, blir det er uppgift som föräldrar att minska på försäkringar och föregå med gott exempel. Förklara för dottern att du också kommer att öva på att bli irriterad eller arg. Du kommer inte att dölja det lika mycket som förut. När hon ber om ursäkt eller frågar, kommer du bara att säga: ”Ja, jag blev arg”. Du kommer inte lägga till ”men det är ingen fara” eller ”det går över snart”. Om dottern säger negativa saker om sig själv kan du lyssna och vara empatisk, men undvik att säga emot eller peppa. Ibland kanske du kanske avleda henne och försöka prata om något annat.

Övningarna jag föreslår kan vara svåra och det tar ofta tid innan mönster i familjer kan ändras. Det kan också kännas hjärtlöst att inte erbjuda tröst och svar när ett barn lider av ångest och skuldkänslor. Förutsättningarna är därför dels att din dotter är med på noterna och förstår varför ni ska göra detta, dels att ni tar det i lagom stora steg. I så fall behöver det inte vara en plågsam och utdragen utmaning, utan kan också vara en stärkande upplevelse. Stäm av hur det går med jämna mellanrum och som sagt gärna med lite humor. En bra dag är en dag när båda blivit arga massor av gånger.

Avslutningsvis vill jag bekräfta vad du skriver, nämligen att din dotters tendens att känna skuld till stor del handlar om läggning. Dessutom spelar relationer och sammanhang utanför din relation till dottern också stor roll. Oavsett vad du gör som förälder kan din dotter därför behöva kämpa med den del utmaningar under uppväxten, precis som du fick göra. När utmaningarna väl kommer har du samtidigt förstås möjlighet att lindra besvären och knuffa din dotter i rätt riktning.

Du befarar att det kan ha varit tvärtom, att du har överfört dina känslor på dottern. Den risken finns förstås, men jag vill samtidigt påstå att dina egna erfarenheter kan vara en tillgång i sammanhanget. Du kan känna igen hur din dotter reagerar och därmed erbjuda stöd och förståelse, vilket kan vara svårare för en helt ångestbefriad förälder som inte begriper sig på sitt ängsliga barn.

Martin