Min fyraåriga dotter tycker inte om sin mormor

Publicerat i DN 18 november 2013

FRÅGA:

Jag har ett problem som jag inte vet hur jag ska hantera: Min dotter som är fyra år tycker inte om sin mormor. Vid upprepade tillfällen har hon sagt att ”jag tycker inte om mormor”.

När min man är bortrest kommer min mamma för att vara barnvakt när jag är på jobbet. Min dotter gråter och vill inte att jag ska gå till jobbet. Hon vill inte bli lämnad ensam med mormor eftersom hon ”inte tycker om henne”.

Jag har vid ett par tillfällen frågat varför hon inte tycker om mormor. Hon har då sagt att min mamma inte leker med henne, att hon alltid ”gör något annat”. Det ligger det väl en viss sanning i, men det är ingen större skillnad mellan farmor och mormor och hur mycket tid de lägger på hushållsarbete, och farmor älskar hon högt. Min mamma brukar hitta på saker med henne, göra olika utflykter, och de har roligt tillsammans också.

Min mamma bor på annan ort så hon och min dotter träffas kanske varannan månad.

Först tänkte jag att det beror på hur jag själv beter mig på min mamma, jag kan ofta vara irriterad mot henne och snäsa av henne. Jag tänkte att min dotter märker det och beter sig likadant. En annan teori är att mormor tar för mycket av mammarollen, att hon försöker uppfostra min dotter. Jag pratade med min mamma om detta, men hon höll inte riktigt med.

När min dotter har sagt att hon inte tycker om mormor har jag försökt vara förstående och sagt att man inte behöver tycka om alla lika mycket, men att man måste vara snäll mot alla. Men de senaste dagarna har jag reagerat med ilska. Jag blir själv väldigt ledsen och sårad när hon talar så om min mamma, och jag vill inte att hon ska säga det till henne. Min mamma älskar ju min dotter så högt!

I övrigt tycker jag att min dotter är en snäll tjej, hon brukar inte prata om att hon tycker illa om någon annan.

Ledsen mamma

SVAR:

Det är ju vanligt att barn i perioder avvisar någon förälder eller nära släkting, så när jag började läsa trodde jag att det handlade om det. Och så kanske det är också. Din dotter är bara fyra år och om hon träffar mormor varannan månad har kanske problemet inte hunnit uppstå så många gånger? Samtidigt blev jag mer förbryllad när jag hade läst klart ditt brev. Din dotters förklaring och dina egna teorier kan förstås stämma, men hon verkar reagera ganska starkt och det känns lite godtyckligt att just mormor blir avvisad. Uppstod problemet gradvis eller plötsligt? Kan du se någon utlösande händelse? Hur länge har pappa varit borta? En viktig fråga är också hur mycket problemet märks när din dotter väl umgås med mormor? Jag får ett intryck av att det framför allt visar sig genom sakerna hon säger till dig. I så fall kanske problemet handlar mer om något annat än om mormor. Jag återkommer längre ned till några gissningar om möjliga förklaringar och vill understryka att det är just gissningar. Jag vet för lite för att kunna påstå annat, men hoppas att du ändå kan få några nya infallsvinklar.

Jag vill börja med din dotters egen förklaring om att mormor inte leker utan bara gör andra saker. Din uppfattning verkar vara att det inte stämmer och att de också kan ha roligt tillsammans. Det kanske är värt att undersöka närmare hur det ligger till. Har du märkt om det är någon skillnad när de tillbringar tid hemma jämfört med aktiviteter utanför hemmet, där mormor borde ha mer tid för dottern? Försök att få din dotter att ge exempel på vad mormor brukar göra när hon gör ”något annat”. Fråga också din mamma om detta. Förstår hon vad dottern menar?

Även om mormor leker lika mycket som farmor eller någon annan så kanske de leker på olika sätt? Ett barn kan ju exempelvis uppleva att man inte leker om den vuxne är lite frånvarande och oengagerad. Ett möjligt tips till din mamma är att avsätta en stund, gärna inledningsvis när de möts, då hon uteslutande ägnar sig åt att leka med dottern. Många vuxna upplever att de ofta ger barn sådan uppmärksamhet, men det är faktiskt sällan som man gör det till hundra procent.

Under den lekstunden är det viktigt att dottern får styra och bestämma, medan mormor bara ska följa hennes initiativ. Det kan förstås vara känsligt och ibland kontraproduktivt att ge råd om hur någon ska umgås med sitt barnbarn, men kanske ni kan ha en dialog om detta.

Det är väl känt att barn formar sina egna attityder genom att ta efter det föräldrar gör snarare än vad de säger. Du kan alltså vara något på spåren när du tar upp ditt sätt att visa irritation mot din mamma. Det påverkar sannolikt din dotters inställning mer än att du säger åt henne att man måste vara snäll.

Ser din dotter också att du någon gång uttrycker positiva känslor för din mamma? Jag uppmanar dig inte att framställa känslor som inte finns, men att bli mer uppmärksam på att faktiskt uttrycka positiva saker som du kommer att tänka på. Din mamma höll inte med om din andra teori, att hon skulle uppfostra dottern för mycket. Om det finns konkreta saker som du tycker att din mamma borde låta vara, tycker jag att du kan be henne om det. Du kanske har försökt det, men gör det igen och välj någon konkret sak som du tycker är särskilt viktig.

Du skriver att du försöker visa förståelse för din dotters känslor, men att du har blivit arg och ledsen på sista tiden. Det är begripligt och jag tror att många skulle reagera som du. Även om du säger att hon får tycka vad hon vill om mormor kanske hon främst uppfattar känslorna du uttrycker. Hon kan känna sig tvingad att tycka om mormor för att inte göra dig besviken. Känner man sig tvingad kan man reagera med trots, vilket skulle kunna förklara hennes starka och envisa reaktioner.

Jag förstår att det är svårt att hantera dina känslor och fullt ut visa att du accepterar dotterns inställning. Ett förslag är att du först lyssnar och bekräftar det hon säger om mormor, utan att kommentera eller argumentera. Givetvis kan du säga att du tycker att det är tråkigt, men neutralt utan att förmedla skuld. Gå sedan vidare och försök vara konstruktiv: ”Jag förstår att du inte vill träffa mormor, men jag måste jobba. Vad vill du helst göra med mormor i morgon? Vad vill du inte göra?”

En annan möjlig orsak till problemet är att din mamma är barnvakt. När din dotter säger ”jag tycker inte om mormor” kanske hon menar ”jag vill inte att du ska gå”. Det kan vara ett sätt att straffa dig för att du lämnar henne. Om du tror att det kan ligga något i detta kanske det finns möjlighet att förändra umgängesformerna på något sätt. Hur mycket umgås ni alla tre eller hela familjen? Eftersom det är lång tid mellan mormors besök kanske hon och dottern kan ha lite kontakt per telefon eller internet däremellan?

Poängen är att försöka ge mormor en annan innebörd än ”barnvakten som kommer när mamma och pappa går”. Du kan också testa att ibland svara på ett annat sätt när dottern säger att hon inte tycker om mormor. Återigen, undvik att kommentera eller argumentera och pröva att enbart bekräfta hennes eventuella saknad. ”Jag tycker också att det är tråkigt att jag måste jobba och kommer att längta efter dig hela dagen.”

Det kan hända att det inte finns någon särskild förklaring till problemet, annat än att din dotter inte riktigt tycker om alla sidor hos mormor. Och så är det väl i de flesta relationer, även om det främst är fyraåringar som säger sådant rakt ut. Skulle din dotter fortsätta att avvisa mormor på det här sättet en längre period, så behöver det inte betyda att de har en usel relation. De har ju trots allt roligt tillsammans ibland.

Martin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *