Min sjuåriga dotter gråter varje morgon när vi skiljs åt

Publicerat i DN 29 februari 2016

Fråga:
Vi är en familj med tre flickor, två tonåringar och en som snart är åtta år. Yngsta dottern är en glad och pigg tjej. Hon har det bra i skolan och har många kompisar. Sedan ungefär ett halvår tillbaka har hon fått väldigt jobbigt med att jag går hemifrån på morgnarna. Hon är riktigt ledsen varje morgon, ibland har oron börjat så smått redan på kvällen.

Hennes egen förklaring till att hon är ledsen är att hon saknar mig (mamma). Vi har försökt att ta det lugnt på morgnarna, och tänkt att det går över. Men det har inte gått över och det är ganska jobbigt att hon måste börja varje dag med att vara ledsen. I första hand jobbigt för henne själv, men det tär också på pappa som lämnar henne på skolan (då har det värsta oftast gått över) och på mig som måste lämna henne gråtande varje morgon.

Resten av skoldagen brukar fungera bra, enligt läraren.

Hon klarar fint att vara borta hos kompisar, hon har till och med sovit över några gånger och det har gått jättebra. Om jag ska vara borta på något en stund på helgen kan hon bli lite ledsen men inte som på skolmorgnarna. Hur ska vi hjälpa henne att hantera de här känslorna?
Orolig mamma

Svar:
Tack för ditt brev. Jag förstår verkligen att det här tär på er. Även om både ni och er dotter vet att tårarna torkar när hon väl kommer till skolan, är det smärtsamt att behöva genomlida det varje morgon. Många barn som har separationsångest behöver steg för steg utmana sig själva att vara borta från sina föräldrar i allt längre perioder, vilket för de flesta leder till att oron minskar över tid. Er dotter tar dock redan steg, samma stora steg varje dag utan att det blir bättre. Vad kan det bero på? Jag vill ta upp tre möjliga förklaringar till det.

Till att börja med är det vanligt att separationsångest blossar upp när det sker någon slags förändring i ett barns liv. Du skriver att problemet har funnits i ett halvår, vilket innebär att det uppstod i samband med att dottern började ettan. Jag gissar att detta medförde en del förändringar för henne, som till exempel ny lärare, nya klasskamrater och högre krav. Kanske handlar separationsångesten om att skolan känns otrygg eller krävande på något vis?

Läraren säger att allt går bra, men många barn kan klara sig bra i skolan och ändå känna stress över krav och utmaningar där. Då är det vanligt att de söker mer trygghet hos sina föräldrar. Ett råd är därför att prata med läraren igen, även om ni redan fått höra att allt går bra. Be läraren att vara uppmärksam på om det trots allt finns situationer då er dotter verkar orolig eller tillbakadragen. Prata sedan med er dotter om detta, för att få hennes perspektiv.

En annan möjlig förklaring till de jobbiga avskeden är att er dotter är ”för trygg” med dig. Kan man vara för trygg? Nej, men om det är på bekostnad av att också kunna söka trygghet hos andra vuxna blir det sårbart. När man är sju år och just har börjat ettan är det till exempel viktigt för de flesta barn att känna sig trygga med läraren och andra vuxna på skolan. Den relationen ska bära tills man kommer hem och träffar sina föräldrar igen.

Behöver barn verkligen en sådan slags relation till sin lärare? Räcker det inte med att känna trygghet hemma? Traditionellt har man inom psykologin betonat betydelsen av en trygg anknytning i relationen mellan mamman och barnet. På senare år har dock forskning visat – det kanske självklara – att barn mår bra av att knyta an till flera vuxna (inklusive pappan!). Därför är det bra att pappa lämnar dottern på skolan, då det blir ett tillfälle då han får vara tryggheten.

Jag vet inte hur relationen ser ut mellan dotter och pappa, men det skulle kunna vara en poäng att de gör fler saker på tu man hand. Likaså kan det vara bra att försöka stärka relationen mellan er dotter och hennes lärare.

Även om allt går bra i skolan och er dotter inte mår direkt dåligt där, finns chansen att avskeden på morgnarna blir lättare om det finns en trygg famn som möter henne på skolan. Prata med läraren om detta om ni tror att det ligger något i denna förklaring. Försök också att göra er dotter delaktig och komma med förslag på hur hon skulle vilja ha det på skolan. Vad kan hon göra om hon börjar längta efter dig i skolan?

En tredje möjlig förklaring till separationsångest är det som sker vid själva avskedet. Ibland kan sättet att försöka lugna och trösta inför avsked oavsiktligt bidra till mer oro. Börja med att fundera på om det finns något som utmärker de situationer som blir särskilt jobbiga, eller tvärtom, särskilt lugna. Hur kommunicerar ni då?

Den typiska fällan är att avskeden blir för utdragna och därmed plågsamma. En annan vanlig fälla är att föräldrar i alltför hög utsträckning försöker försäkra barnet om att allt kommer att gå bra. Om föräldern försöker övertyga och möta varje invändning eller farhåga barnet har med motargument fastnar man i en dans som förstärker oron. Utmaningen är att svara en gång och sedan uppmuntra barnet att stänga dörren eller lägga på luren. Mellan raderna säger man då att det faktiskt inte finns någon anledning till oro och att man tror att barnet klarar utmaningen. Till slut kommer barnet att tro det själv.

Återigen är det bra att involvera er dotter i diskussionen. Har hon några idéer om hur avskeden skulle kunna bli mindre jobbiga? När ni pratar med er dotter kan det förstås hända att hon kommer med mindre lyckade förslag, som till exempel att hon ska ringa till dig när som helst från skolan. I så fall kan det vara bättre att ge halvfärdiga förslag som hon kan välja mellan eller utveckla vidare.

Jag vill avsluta med att ta upp ytterligare en sak som kan leda till separationsångest. För vissa barn handlar problemet om att relationen till föräldrarna inte är tillräckligt trygg och nära. Om ett barn inte riktigt känner tillit i relationen till föräldrarna är det inte så konstigt om oron slår till vid avsked. I sådana fall är lösningen förstås i första hand att stärka relationen.

Jag tror inte att detta gäller er. Utgångspunkt i svaret är att ni har en nära och trygg relation. Jag tror det eftersom hon verkar må bra i allmänhet, förutom att hon blir ledsen just när du lämnar henne. Den längtan hon beskriver handlar nog inte heller enbart om att hon söker trygghet hos dig. Det är också ett uttryck för hennes kärlek, som kommer att finnas kvar även den dag då oron ger med sig.

Martin