Min sjuåring ljuger och skyller ifrån sig – vad ska jag göra?

Publicerat i DN 21 oktober 2013

FRÅGA:

Jag har märkt att min sjuåring ljuger och jag undrar varför. Hon ljuger om saker som att hon inte ätit godis trots att hon gjort det eller att hon inte sett tv trots att hon gjort det. När jag sedan konfronterar henne blir hon rosenrasande och skriker och gråter och skyller ifrån sig. Alternativt springer i väg för att slippa skäll/tillsägelse.

Jag försöker prata med henne om följderna, att det blir svårt för mig att lita på henne när det gäller andra saker, men hon vill inte lyssna. Oroar mig för framtiden, om hon ljuger om simpla saker nu, hur ska det inte bli sedan när hon blir tonåring? Hjälp mig att förstå.

 

SVAR:

Tack för ditt brev och dina intressanta frågor. Det kan vara svårt att hantera lögner hos barn och din oro är därför begriplig. Men kanske oroar du dig i onödan? Hur brukar barn reagera om de blir konfronterade med att olovandes ha tagit godis? De allra flesta ljuger faktiskt. Det kan låta överdrivet, men flera studier har visat att det är så.

En viktigare fråga för er del är kanske hur ofta din dotter gör saker som hon inte får. Gör hon det mer än andra barn? Det är i så fall ett större bekymmer än att hon sedan väljer att ljuga om vad hon gjort. Jag kommer trots det att fokusera på själva lögnen i mitt svar, eftersom din fråga handlar om det.

Även om det är normalt för barn att ljuga ibland, så blir det förstås ett problem om tillvaron i stort präglas av lögner och misstro. Frågan är hur man kan motverka det. Jag börjar med att ta upp några saker som man vet bidrar till att barn ljuger.

Den allra vanligaste orsaken är att barnet vill undvika negativa konsekvenser. Man vet att barn som ofta drabbas av tillsägelser och skäll ljuger mer. Jag vet däremot inget om dig som förälder, men det kan vara värt att reflektera över ditt sätt att reagera när dottern gör något hon inte ska. Barn som ofta får skäll blir dessutom allt bättre på att ljuga med tiden. Det kan alltså uppstå en ond cirkel där föräldrarnas ansträngningar för att sätta gränser i själva verket föder fler och bättre lögner.

De negativa konsekvenser ett barn försöker undvika genom att ljuga behöver förstås inte vara så påtagliga alla gånger. Ibland kan en förälder förmedla skuld genom exempelvis tystnad eller lågmäld besvikelse, vilket för vissa barn kan kännas betydligt värre än skrik och bråk. Därför måste man som förälder fundera på vad man förmedlar mellan raderna och vara lyhörd för barnets reaktioner.

En annan trolig orsak till att barn ljuger är att de tar efter vuxna. Forskare har konstaterat att vuxna ljuger oftare än vad de själva kanske är medvetna om. För det mesta handlar det om vita lögner, om att inte vara helt ärlig eller öppen, men det kan vara svårt för barn att skilja mellan lögner och lögner. De kan uppfatta att det är okej att ljuga och att det är farligt att vara uppriktig. Vill man övertyga barn om att det är viktigt att tala sanning gäller det alltså att försöka föregå med gott exempel och jobba med sin egen ärlighet.

Så här långt har jag diskuterat lögner i allmänhet. Jag vill gå vidare med att ta upp några konkreta saker som du kan tänka på när du upptäcker att din dotter ljuger.

För det första skulle jag avråda från att fråga henne om hon gjort saker som du redan känner till att hon gjort. Om du exempelvis vet att hon har tagit godis är det bättre att du direkt konfronterar henne.

För det andra är det bättre att uppmuntra ärlighet än att varna för konsekvenser av att ljuga. Om det handlar om något viktigt kan du exempelvis lugnt fråga din dotter om hon kan lova att tala sanning innan du ställer din fråga. I studier har man sett att det bidrar till att barn faktiskt oftare avstår från lögn. Om det framkommer att hon har ljugit är det som sagt viktigt att inte uttrycka för mycket ilska eller förmedla skuld. Om hon erkänner något snedsteg eller någon tidigare lögn får du tvärtom försöka visa din uppskattning.

Jag vet att det här är lättare sagt än gjort. Det kan också kännas som om man låter barnet komma undan med dåliga beteenden. Är det inte viktigt att också kunna bli arg och sätta gränser när barnet gör fel? Jo, man får visa ilska och tillrättavisa barn, men problemet är om man gör det på ett sätt som trappar upp konflikterna och problemen. Och om det sker på bekostnad av att uppmuntra alternativ. Att sätta gränser handlar mycket mer om tydlighet och envishet än om att höja rösten.

Till sist vill jag poängtera att den här typen av kommunikationsknep bara fungerar om man samtidigt har en god relation i övrigt. Annars bryr sig barn varken om tillsägelser eller om uppmuntran. Forskare har inte helt oväntat funnit att barn är ärligare om relationen till föräldrarna är varm och om barnet upplever möjlighet att påverka sitt liv – samtidigt som det finns rimliga gränser. Det bästa du kan göra inför tonårstiden är kanske därför att släppa fokus på lögnerna och i stället göra saker som är bra för er relation.

Martin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *