Min son är arbetslös och gör ingenting hemma

Publicerat i DN 30 september 2011

FRÅGA:

Min fråga gäller min 20-åriga son som bor hemma. Vår relation försämras och jag vet inte hur jag ska hantera situationen. Vi hamnar ständigt i bråk och jag har svårt att uppträda vuxet mot honom.

Han tog studenten i juni. Sedan dess har han inte gjort många ”handtag”. Han är arbetslös och han gör inte många framsteg med att söka arbete. Han tycker mycket om att sitta vid sin dator och han vänder på dygnet. Jag försöker att sätta regler som t ex ingen dator-tid efter kl 23 på vardagar, men då är han hånfull tillbaka. Jag försöker också utan framsteg att göra honom mer delaktig i hushållsarbetet hemma.

Min man och andra son mår också dåligt av detta. Sonen själv mår naturligtvis inte heller bra. Han vill inte prata med mig eller min man om det. Han har en ”kaxig” attityd, men under ytan förstår jag att han inte mår bra. Det märks bland annat genom viktminskning och mindre umgänge med kamrater.

Jag skulle tacksamt ta emot råd, tips hur man hanterar stora barn som bor hemma. Vilka krav kan man ställa? Hur kan man bryta gamla mönster?

SVAR:

Jag förstår verkligen att du är både frustrerad och orolig över din son. Problemen har visserligen inte förekommit så länge, men det finns ändå skäl att agera eftersom du ser tydliga symptom på att han mår dåligt. Du undrar bland annat vilka krav man kan ställa och hur gamla mönster kan brytas. Jag tänkte börja i en annan ände, nämligen med arbetslösheten.

I dag är nästan var fjärde ungdom mellan 15-24 år arbetslös enligt statens statistik. Aktuell forskning pekar också ut den stigande arbetslösheten som den troligaste orsaken till att allt fler unga uppger att de mår dåligt. Jag vill därför uppmana dig och din man att fundera över vilken betydelse arbetslösheten har för er son. Började problemen i samband med att han slutade gymnasiet? Kan hans negativa attityd, passivitet och nedstämdhet bero på arbetslösheten? Även om arbetslösheten inte verkar vara den främsta orsaken till problemen, så kan den bästa lösningen ändå vara att hitta en meningsfull sysselsättning. Om sonen skulle börja arbeta eller studera, så skulle förutsättningarna för att vara uppe på nätterna och att isolera sig begränsas.

Förmodligen har ni redan försökt att hjälpa er son till sysselsättning på olika sätt och mitt råd går ut på att ni försöker göra det, samtidigt som ni släpper andra krav. Under en period kan ni strunta i att er son inte hjälper till hemma, eller om han fastnar framför datorn. Lägg istället allt krut på att ge honom stöd och praktisk hjälp för att söka jobb eller studier. Jag förstår om detta är lättare sagt än gjort! Kanske är er son inte det minsta intresserad av att prata om de här sakerna med er? Jag ska ge några råd som kanske kan underlätta ett samarbete med honom.

Ett första steg kan vara att du och din man bestämmer en tid för ett möte med sonen. Det kan låta formellt, men det markerar att ni tar det här på allvar och att ni är angelägna om att hjälpa honom. En viktig grund för att mötet ska bli lyckat är att er son uppfattar att ni står på hans sida och vill hjälpa honom. Lyssna därför framför allt på vad han har att säga om situationen. Upplever han samma problem som er? Ser han samma orsaker och lösningar på situationen? Om ni till exempel säger att ni tror han skulle må bättre av sysselsättning, så är det viktigt att höra hans åsikt innan ni går vidare.

Den här typen av familjemöten är en mycket vanlig metod inom familjeterapi. Där rekommenderas att man har återkommande möten där familjen gemensamt försöker lösa olika problem, med betoning på ”gemensamt”. Man brukar rekommendera att mötena inleds med att alla fritt spånar fram olika förslag på lösningar. Det görs utan att familjemedlemmarna kritiserar varandras förslag. Först när det är slut på förslag ska familjen bestämma vilket eller vilka förslag som ska prövas. Därefter gör man en plan och bestämmer hur den ska följas upp, t ex med ett nytt möte. I bästa fall kan den här typen av möten leda till att familjen börjar kommunicera på ett mer konstruktivt sätt.

Jag vill återvända till din fråga om krav. Mitt förslag är inte att ni ska släppa alla krav på er son. Snarare menar jag att ni kan släppa mindre viktiga krav samtidigt som ni prioriterar sysselsättning. Jag vill också betona att krav kan ställas på olika sätt. Jag vet inte hur du och din man brukar göra, men en risk i er situation är att kraven blir till tjat och konflikter. Vissa kanske säger att ni borde sätta hårt mot hårt och hota med att sonen åker ut om han inte anstränger sig. Min erfarenhet är att den typen av ultimatum sällan fungerar, särskilt inte med någon som mår dåligt. Jag förespråkar istället att ni inledningsvis klargör vilka förväntningar ni har, t ex att ni vill hitta ett gemensamt mål för sysselsättning som han också måste ta eget ansvar för. Därefter försöker ni visa engagemang och uppmuntran, snarare än att kontrollera och tjata. All energi som brukar gå åt till tjat kan ni istället ägna åt att uppmuntra små och stora framsteg. Givetvis kan ni ändå behöva påminna och tjata om vissa saker, men så länge det vägs upp av en stor dos positivt engagemang så spelar det inte så stor roll.

Jag kan förstås inte bedöma hur dåligt din son mår, men som sagt tycker jag att symtomen du beskriver bör tas på allvar. Om ni inte lyckas lösa problemen på egen hand så rekommenderar jag att ni söker hjälp. Särskilt om sonen fortsätter att gå ner i vikt och att isolera sig. Kontakta i första hand husläkaren om ni tror att er son behöver en egen kontakt för att få hjälp med nedstämdhet och passivitet. Om ni istället vill ha stöd som föräldrar och hjälp med kommunikationen inom familjen, så kan ni kontakta er kommun för att se vad de kan erbjuda.

Jag hoppas att ni kan hitta en bra lösning tillsammans med er son.

Martin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *