Min son mår dåligt av att det är stökigt i klassen

Publicerat i DN 20 maj 2014

FRÅGA:

Jag har frågor om min snart 11-årige son. Jag vet inte vad jag ska göra för att hjälpa honom så att han blir en glad kille igen. Han har alltid varit smart, blyg, snäll, omtänksam, känslig och fruktansvärt envis. Han har aldrig varit en kille som bara följer med strömmen, vilket har irriterat en del unga vuxna som tror att det går bra att styra barn på ett och samma sätt inom barnomsorgen. Han har mycket kompisar i skolan, men förra året kom det flera killar till klassen med problem av olika slag. Sedan dess har min son börjat vara riktigt stöddig mot oss här hemma. Jag har tolkat det som att han tycker att det är jobbigt på skolan eftersom många handlar fel enligt min sons värderingar. Flera har ett väldigt fult språk och det har till exempel förekommit sparkar mot vuxna. Läraren har nog fullt upp. Min son är så frustrerad och det går ut över oss här hemma. Han har även vid något tillfälle protesterat mot vuxna på skolan, vilket inte har förekommit tidigare.

När sonen kommer hem från skolan brukar han vara på väldigt dåligt humör. Sedan blir det bara värre när man försöker tillrättavisa honom. Till slut skriker han ur sig en massa fula saker om oss och sina syskon. Han har till och med sagt att han vill döda läraren. Till slut lugnar han ner sig och får jättedåligt samvete och vill bara krama oss. Jag har varit i kontakt med skolsköterskan och diskuterat detta, men min son vill inte träffa henne. Han säger att han inte bryr sig om problemen som jag ser. Sonens lärare verkar inte heller bry sig när det haglar fula ord i klassrummet, hon har fullt upp ändå. Min son, som inte säger fula grejer, men som kanske är pratig, får ofta skäll. Han har alltid varit noga med rättvisa, så att bli oskyldigt anklagad gör att han tappat respekten för läraren.

Sonen är väldigt fäst vid flera kompisar i klassen och vill inte lämna dem. Samtidigt kan han tänka sig att byta till en viss skola, men den skolan är svår att komma in på. Jag vet inte om det vore bra eftersom han är blyg och kan få det kämpigt med att börja i en ny klass. Har ni några tips på hur jag ska hjälpa honom? Finns det någon kurator (förutom skolan) som man kan gå till med barn? Kan man söka hjälp hos vårdcentralen? BUP är inte att tänka på eftersom väntetiden är ohyggligt lång.

En mamma

SVAR:

Tack för ditt brev. Det låter som om ni har det tufft och det är alltid svårt med problem i skolan där man som förälder inte riktigt har insyn. Jag uppfattar att du önskar att sonen kunde få någon att prata med. Han verkar dock inte vara så intresserad av det själv. Dessutom funderar jag på om det skulle vara den bästa hjälpen för honom i nuvarande situation. Om han mår dåligt på grund av stökiga klasskamrater ligger det närmare till hands att lärare och skolledning får göra något åt det. Det framgår inte riktigt hur mycket sonen själv upplever skolan som ett problem, även om det förstås är jobbigt om det är stökigt i klassen och om han inte drar jämnt med läraren. Du tolkar bråken hemma som ett symtom på det, men det som händer hemma kan också vara ett separat problem vars lösning ofta handlar om samspel och kommunikation. I sådana fall behöver föräldrarna råd och stöd, snarare än att barnet behöver prata med någon.

Oavsett om problemen handlar om skolan, hemmet eller både och, vill jag börja med två grundläggande råd. För det första, försök att få till fler lugna pratstunder med din son och hjälp honom att berätta vad som gör honom frustrerad. Du kanske redan gör det, men jag vill ändå ta upp det eftersom det är så viktigt. Det är förstås svårt att ha ett bra samtal mitt i en konflikt när sonen kommer hem och är arg efter skolan. Passa på när han är mer mottaglig och öppen för att prata. För vissa föräldrar är det svårt att motstå lusten att ge råd eller kanske ifrågasätta det barnet säger. Det bästa brukar vara att vänta med det och först bara lyssna och bekräfta tills barnet har berättat klart.

För det andra, prata mer med skolan och läraren. Vad händer under en typisk skoldag? Hur verkar sonen må i skolan? Om skolan upplever att han mår dåligt – vad beror det på? Handlar det om relationer till kamrater, de stökiga eleverna, skolarbetet eller relationen till läraren? Du nämner att han någon gång protesterat mot vuxna i skolan. Det låter inte så allvarligt eller kanske till och med sunt, men hur uppfattar skolan detta? Var det en engångsföreteelse eller tycker de att sonen beter sig illa eller har svårigheter? Ju mer information du får om vad som faktiskt händer i skolan, desto bättre kan du förstå och möta sonens frustration. Ibland är det svårt för lärare och föräldrar att prata om dessa saker. Båda parter kan känna sig ifrågasatta och uppleva att den andre inte tar ansvar. Jag vet inte om det gäller för er, men det är ofta bra att anstränga sig för att vara ödmjuk i dessa situationer. Be framför allt om råd och hjälp och vänta med att ställa krav.

Om sonens dåliga humör främst beror på omständigheter i skolan bör du inte nöja dig med att kontakta läraren och skolsköterskan. Skolledningen har ansvar för elevernas arbetsmiljö och måste försöka finna lösningar om klimatet i en klass är alltför stökigt eller våldsamt. Om det skulle visa sig att problemen handlar om relationen till läraren, vilket utbrottet du nämnde i brevet kanske antyder, är det fortfarande skolan som har ansvar för det. Om situationen i skolan visar sig vara ohållbar och skolan inte kan erbjuda någon lösning återstår möjligheten att byta skola. Det är förstås omöjligt att veta om det blir bättre som du skriver, men mitt råd är att samla mer information och utreda fler alternativ. Kan sonen söka till skolan som han var intresserad av, och bara byta ifall han kommer in? Vad var det som gjorde att han kunde tänka sig just den skolan? Finns det fler alternativ? Går det kanske att byta klass på den skolan han redan går på?

Om du kommer fram till att skolan kanske inte har så stor roll i konflikterna hemma kan det som sagt vara aktuellt att jobba på ditt och sonens samspel. Det finns ofta olika former av föräldrastöd inom kommunen där man kan få möjlighet att få råd och träffa andra föräldrar i samma situation. Du skulle till exempel kunna få råd om hur du kan agera när sonen kommer hem och är på dåligt humör. Precis som du skriver brukar tillrättavisningar ofta trappa upp konflikterna. Du kan få hjälp att hitta sätt att undvika det och hjälpa sonen att uttrycka sin frustration på ett mer konstruktivt sätt. Ett alternativ till kommunalt föräldrastöd är förstås BUP, som kan erbjuda stöd till föräldrar vid sidan av samtal med barn. Du skriver att det är för lång väntetid, men vårdgarantin anger att man ska få ett besök inom 30 dagar. Om BUP inte kan erbjuda det har ni rätt att få remiss till någon annan mottagning.

Även om jag pekar på att det är bra att börja med skolan och föräldrarna, menar jag inte att barn aldrig behöver få en egen kontakt att prata med. Däremot är det ofta fel att börja i den änden om det finns uppenbara omständigheter i barnets liv som kan förklara varför det mår dåligt. Risken finns att barnet känner att det är skyldigt till problemen – ”varför skulle mamma annars skicka mig till en psykolog?” För att enskilda samtal ska bli bra brukar det därför krävas att barnet åtminstone visar ett uns eget intresse. Om dina ansträngningar att förbättra skolsituationen och/eller samspelet hemma inte skulle ge resultat är det kanske läge att försöka motivera sonen att prata med någon.

Sedan är det förstås möjligt att sonens nya attityd varken har med skolan, hemmet eller något annat yttre problem att göra. Många barn i hans ålder går från att vara just barn till att hamna i puberteten med den känslomässiga omställning det innebär. Även om det inte är hela förklaringen är det bra att ta med i beräkningen.

Martin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *