Mina bröder har glidit ifrån mig

Publicerat i DN 5 juli 2011

FRÅGA:

Jag är storasyster till två bröder. Jag är i 30 års-åldern och mina bröder är ett par år yngre. Mycket av min tid går åt till att fundera på och delvis sörja relationen till mina två bröder som på något vis glidit ifrån mig. Främst mellanbrodern. Innan jag flyttade hemifrån (och till en annan stad) hade vi en bra syskonrelation: mycket gemensamt, samma humor. Men något har förändrats de senaste åren. Klart att annat i livet än syskonen tar plats när man är vuxen och kanske är jag naiv som tror att man ska hålla kontakt och visa intresse för vad som händer och sker i varandras liv.

Jag är en familjemänniska och familjen betyder mycket för mig. Har inte så många nära vänner och känner mig ofta obekväm och nervös i större sällskap. Har fått höra att jag är personlig men inte privat och det stämmer. Jag släpper sällan in någon i min privata sfär. Däremot har jag inga problem att skaffa nya vänner, eller ta kontakt med folk. Men sen stannar det av liksom, jag sluter mig. Skulle säga att min självkänsla är rätt låg. Mina bröder verkar trivas i större sällskap, deras familj är deras vänner.

Åter till mellanbrodern. Jag försöker alltså hålla kontakt, kanske någon gång i månaden, på ett lättsamt, icke påstridigt sätt, men han ger sällan respons på sms, mail osv. Om jag befinner mig i samma stad kan han lova att dyka upp och vi kan bestämma saker som han bryter för att han inte har lust, eller ska han träffa kompisar eller se på film med sin sambo. Det är lika förkrossande varje gång att bli bortvald, dissad för att man är ointressant, inte värd någons tid när jag alltid kastar mig med hull och hår deras väg så fort någon av dem vinkar till. Min yngsta bror och jag har lättare att kommunicera, han visar också mer intresse av att hålla kontakt. Men när vi alla tre umgås blir han ungefär som mellanbrodern; hånfull, klankar ner, kör internskämt som fryser ut, blir fort rastlös och vill göra annat. Kan nämna att mellanbroderns förhållande till våra föräldrar är ungefär likadant. De ser sällan till honom, han hör bara av sig om han behöver hjälp och han hånar dom bakom deras rygg vilket gör ont att höra. Detsamma har jag hört min far göra med sina föräldrar och där ligger kanske boven i dramat?

Min pappa har två syskon, en syster och en bror och det är samma sak där. Systern är också utanför, irriterande och jobbig i brödernas ögon. Kanske är det inte jag utan stämningen, tonen i familjen från början? Jag undrar mest om det är vanligt syskon emellan att det blir så här? Och mellan barn och föräldrar? Finns det något jag kan göra?

SVAR:

Tack för ditt brev. Du beskriver väldigt bra hur dynamiken i en familj kan utvecklas och upplevas. Jag tycker att syskonrelationer är spännande, eftersom de inte riktigt liknar andra relationer i livet. Jag vet inte exakt hur vanlig din situation är, men jag känner till få familjer där alla medlemmar upplever total balans i kontakten. Det verkar snarast vara en regel att enskilda familjemedlemmar strävar efter närmare relationer, utan att få önskat gensvar.

Jag förstår att det måste vara smärtsamt när du känner dig bortvald av dina bröder, eftersom du så gärna vill ha kontakt med dem. Relationer är ju dessvärre beroende av ömsesidighet – att båda parter aktivt väljer varandra. Det dilemma som framkommer i ditt brev tror jag alla av oss har upplevt någon gång: vi kan inte kräva att andra ska tycka om oss lika mycket som vi tycker om dem. Så vad kan man göra? Det korta svaret är att vi kan ändra på oss själva, men inte på andra. Självklart finns det undantag, men jag tycker det brukar vara mest fruktbart att börja med sig själv. Jag ska ge några exempel på vad jag menar.

I alla relationer kan det uppstå roller som är svåra att ta sig ur. I ditt fall skulle det till exempel kunna handla om att du spelar rollen av ”den som vill ha mer kontakt” medan bröderna (mellanbrodern?) spelar rollen av ”den som vill ta avstånd”. Då kan du uppfattas som påträngande och besvärlig, även om du faktiskt inte är det. Det kan bli som en dragkamp, där motståndet från bröderna ökar ju mer du försöker få kontakt. Jag vet inte om det är så mellan er, men det kan vara värt att fundera över det. Prata gärna med dina föräldrar och vänner och be om ärlig feedback. Hur uppfattar de situationen? Gör du saker som förstärker problemet? Har de förslag på lösningar? Din pappa har säkert värdefulla erfarenheter, med tanke på familjehistorien du berättar om. Ett öppet samtal direkt med dina bröder vore förstås önskvärt, men svårt. Om ni inte är mogna för ett sådant samtal finns förstås också risken att det förstärker era inbördes roller. Jag tycker som sagt att det ofta är bättre att börja med att försöka förändra sitt eget sätt att bete sig.

Du skriver att du har svårt för att vara privat. Om jag uppfattar dig rätt ser du det som ett möjligt hinder i kontakten med dina bröder. Svårigheter att öppna sig är ett vanligt hinder för att bygga nära relationer, precis som du skriver. Har du svårt för att vara privat även med dina bröder? I så fall kan det förstås var något att jobba med. Ge dig själv i uppgift att berätta om privata saker för dina bröder (och kanske i andra relationer). Försök att säga det du tänker och känner utan att censurera. Det kan kännas konstlat, men genom att utmana rädslan och blotta dig själv finns det en chans att ni kan komma närmare. Även om ni inte gör det, så brukar det vara lärorikt att pröva nya sätt att bete sig i sociala situationer. Jag vet att det är svårt att plötsligt bara börja öppna sig. Om du upplever det som ett stort problem kan du förstås söka hjälp. Det finns också en bra bok som heter ”Social fobi – att känna sig granskad och bortgjord” av Anna Kåver. Jag påstår inte att du har social fobi, men boken tar upp många saker som rör det du skriver om.

De föregående råden handlar om att du ska försöka bete dig på nya sätt. En annan möjlighet är att du inte alls gör det. Ibland kan lösningen på ett problem tvärtom vara att inte gör någonting alls. Att acceptera läget och gå vidare med livet. Det kan låta uppgivet, men det finns en skillnad mellan att ge upp och att acceptera saker (relationer) för vad de är. Antag att dina bröder inte vill ha tätare eller närmare kontakt än vad ni redan har – oavsett hur du beter dig? Din mellanbror kanske har bestämt sig för att ta avstånd från familjen? Du skriver att din bror har förändrats – han kanske inte längre är den person som du tidigare kände sådan gemenskap med. Att kämpa för en (omöjlig) förändring kommer i så fall bara leda till att du mår dåligt – och att du har mindre kraft över till annat.

Du skriver att familjen betyder mycket för dig, så det är förstås inte lätt att släppa taget. Du skriver också att du inte har så många relationer utanför familjen. Det här kan vara ett viktigt område att jobba vidare med. Även om familjen betyder mycket, så finns det en risk att den fungerar som en tillflykt som kan hämma utveckling av andra relationer. Ibland kanske man måste ta lite avstånd från familjen för att få kraft och mod att bygga på andra relationer. Även om du inte har så många vänner, så kanske det finns någon som du skulle vilja ha mer kontakt med? Finns det någon aktivitet du vill ägna mer tid åt? Är det kanske värt att satsa på mer kontakt med enbart lillebror? Hur ser det ut med kärleksrelationer? Att vidga ditt liv med andra relationer kan på sikt också vara en förutsättning för att kunna acceptera att du och dina bröder inte längre har samma kontakt. Det innebär som sagt inte att du ska ge upp och ta avstånd från dina bröder – du ska bara justera dina förväntningar. Lyckas du med det så kan det faktiskt leda till att ni får en starkare relation i längden. Det kan till exempel underlätta att mönster med roller bryts, som jag skrev om tidigare.

Jag vet inte om något av dessa handlingsalternativ passar för dig, men jag hoppas det. Sedan brukar väl relationerna inom en familj utvecklas och förändras genom hela livet. Någon träffar en ny partner, någon får barn, eller någon flyttar. Precis som du och dina bröder tappade kontakten, så kan det hända att ni återfår den när förutsättningarna i livet skiftar.

Jag önskar dig all lycka i dina framtida relationer.

Martin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *