”Mina döttrar vill bara sitta inomhus och titta på amerikanska tv-serier”

Publicerat i DN 1 juni 2015

Fråga: Jag är en ensamstående mamma med två döttrar som bor varannan vecka hos mig. Barnen är 15 och nio år. Mitt problem är att de mest sitter och tittar på amerikanska komediserier när de är hemma hos mig. Jag försöker att aktivera dem, men det blir mest inomhusaktiviteter. Jag tror att de och jag själv skulle må bra av att komma ut och få röra på sig. Det yngsta barnet anser jag dessutom egentligen är för ung för att titta på amerikanska komediserier. Vad har hon för utbyte av tv-serier för vuxna? När de var yngre var de ofta ute. Jag lider av psykiska problem, har ofta ont i kroppen och har svårt att sova ibland, vilket gör att jag inte orkar ­aktivera dem, eller mig, i synnerhet som jag möter på så starkt motstånd när jag föreslår att vi ska gå ut. Jag går regelbundet i samtal och på läkarbesök för att rå på mina psykiska besvär, så i den änden kan jag inte börja. Att börja med att gå ut på kortare promenader är ­heller inget lockande. Jag tror att både de och jag själv vill ha lite mer spänning. Fast jag har försökt att locka ut dem på kortare promenader ändå, eftersom jag förstår att jag måste börja någonstans. Jag har dock misslyckats allt som oftast även med det. Någon gång har det hänt att vi gått ut och spelat fotboll, men det kräver att några kompisar eller andra vuxna hänger på.

Vi har ett naturreservat i närheten och jag skulle gärna ta dem med ut på picknick och/eller långpromenad för att upptäcka naturen där, men de vill inte. Det tycks som om vi lever i en mental och känslomässig sörja vi inte kan ta oss ur. Det är inget fel med att se på tv-serier, men det är ju hela tiden! Vad ska jag göra?

Svar: Tack för ditt brev. Jag tror att många precis som du önskar att deras barn skulle vara ute mer i ­stället för att fastna framför en skärm. Det är lätt att bli ­stressad som förälder när man läser om hur viktigt det är med fysisk aktivitet ­eller om man börjar jämföra sig med ­andra som verkar vara mycket mer ­aktiva. Jag tycker att man ofta kan ­behöva backa några steg och reflektera när man känner behov av en livsstils­förändring. Ibland springer behovet ur ideal, som att ”barn ska ha många aktiviteter – helst utomhus”. I dag är sådana livsstilsideal synligare än förr både i tradi­tionella och sociala medier, vilket förstås ökar möjligheter till jämförelser och missmod. Jag försöker inte förminska problemet du tar upp och givetvis finns det barn som behöver bli mer ­aktiva. Min poäng är bara att man bör vara vaksam på att en önskan om förändring faktiskt bottnar i egna värderingar och inte stressas fram av överdrivna eller ouppnåeliga samhällsideal. Är dina döttrar faktiskt mer passiva än sina kamrater? Lider de själva av detta, eller är det framför allt du som tycker att det känns dåligt – och i så fall varför?

I resten av svaret utgår jag ändå ifrån att både du och dina döttrar faktiskt skulle må bra av att bli mer aktiva. Du tar också upp egna besvär som hindrar dig. Jag förstår därför att orken tryter när du möter motstånd från döttrarna. Även utan egna svårigheter är det kämpigt att på egen hand förändra vanor i en familj. Varaktiga lösningar på problem kräver i regel dialog och delaktighet, inte minst när det gäller tonåringar. Jag kommer därför att fokusera på hur ni kan ­angripa problemet tillsammans, snarare än som en kamp du ska föra själv.

Det första steget till förändring ­brukar vara att klargöra själva problemet. Vilka baksidor ser du med nuvarande vanor? Vad ser dina döttrar? Försök att diskutera på ett neutralt sätt där målet framför allt är att få dina döttrar att reflektera. Tycker de själva att detta är ett problem? Vill de själva förändra något? Kan de se några fördelar med att byta vanor, även om de inte ser problem med nuvarande livsstil? Hur skulle de vilja att kvällar och helger såg ut om de kunde önska helt fritt? Jag gissar att du redan har försökt prata med dem om dessa ­saker, men ofta kan sådana samtal mynna ut i ensidigt tjat. Den stora utmaningen är att enbart lyssna och bekräfta svaren utan att försöka påverka eller förändra. Ur sådana samtal kan man väcka barns egen motivation till förändring. Det är förstås också viktigt att välja ett bra tillfälle för samtal.

När man väl har klargjort hur alla ser på problemet är nästa steg just att diskutera förslag till förändringar. Vad kan vi göra tillsammans på kvällar och helger, förutom att titta på tv? Låt döttrarna börja och skriv ner alla förslag de kan komma på, oavsett om de är realistiska. Ingen får ifrågasätta någon annans förslag än. Först när ingen av er har fler idéer får ni diskutera vad ni tycker om förslagen och försöka enas om något.

Det kan ju hända att dina döttrar inte alls upplever problemet som du ser. Det är då man som förälder måste bita sig i tungan för att inte börja argumentera, tjata och försöka övertyga. Visa i stället att du respekterar deras inställning och konstatera att ni tycker olika. Det hindrar inte att ni kan finna kompromisser som alla åtminstone kan gå med på att pröva. Det kan också vara bra att klargöra motiven bakom ett förslag. Är det den fysiska aktiviteten du vill åt? Eller är det att ni ska göra mer saker tillsammans? Om man är tydlig med sina motiv brukar det bli lättare att finna kompromisser och gemensamma lösningar.

Vad gör du om dina döttrar trots försök till dialog vägrar att gå med på någon förändring? Det ingår förstås i föräldraskapet att ha vissa gränser. Det finns ett läge där du kan behöva slå fast en ram för diskussionen, till exempel hur många timmar de får titta på tv. ­Sedan får de större frihet i att bestämma vad ni kan göra istället.

Du skriver att ingen av er egentligen gillar promenader och att du söker mer spänning. Hur ska ni kunna komma på något som är tillräckligt spännande för alla som du också ska orka med? Ofta stupar försök till nya aktiviteter på att trösklarna känns för höga. Därför brukar det vara bra att försöka bygga på sådant som redan pågår: Vad gör de hos sin pappa? Vad gjorde de förut? Vad gör deras vänner? Tänk på det när ni försöker komma på saker ni kan göra tillsammans. Tänk också på att börja med ett litet steg – en mindre aktivitet som inte kräver alltför mycket. Chansen att en förändring blir av ökar förstås också om aktiviteten involverar andra. Skulle ni kunna göra sådant mer? Vill alla det? Går det att boka något mer regelbundet med andra?

Hur får man en ny rutin att hålla i längden, hur gör man en aktivitet till en vana? Det vanligaste misstaget är att man tappar modet och ger upp för första hindret. När en planerad aktivitet inte blir av gäller det att genast ta upp frågan igen. Ta en diskussion med döttrarna om när ni ska göra ett nytt försök. Vad måste ni göra annorlunda för att det ska bli av nästa gång? En idé är också att rutinmässigt ha samtal då ni både diskuterar vad som inte har fungerat tidigare och gör en plan för kommande vecka.

Det är också viktigt att tänka på miljön och sammanhanget när man försöker ändra vanor. Om ni exempelvis bestämmer att ni ska träffas direkt efter skolan utan att passera hemmet, finns inte soffan där och frestar. Ett annat exempel är att flytta tv:n till ett mindre bekvämt ställe i hemmet.

Till sist vill jag ta upp ett problem du skriver om, som kanske också kan vara en möjlighet. Det är svårt att uppmana barn att vara aktiva utan att vara det själv. Du skriver om dina egna problem som du får behandling för, och att du inte kan börja i den änden. Menar du att du inte kan bli mer aktiv själv innan du har löst dina egna problem? I så fall vill jag uppmuntra dig att pröva den mot­satta tanken och diskutera den med din läkare: Om du blir mer aktiv tillsammans med dina döttrar, så kanske det kan bidra till lösningen på dina egna problem. Det handlar inte om att utnyttja döttrarna för att du ska må bra, utan om att ni alla ska trivas som familj.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *