Mitt barn gråter sig till sömns efter sin pappa

Publicerat i DN 15 oktober 2012

FRÅGA:

Jag är en ensamstående mamma med ett barn i sena förskoleåldern. Pappan och jag skildes för ett par år sedan. Vårt barn bodde då växelvis mellan oss, men sedan något år bara hos mig då pappan flyttade utomlands för att jobba.

Pappan har hälsat på vid två tillfällen sedan flytten. Vårt barn blir väldigt lyckligt när han är på besök och de njuter av tiden tillsammans. Samtidigt upplever jag att barnet känner viss förtvivlan eftersom det ständigt kommer frågor om hur många dagar det är kvar innan pappan åker i väg. Det största problemet är förstås när det är dags att ta farväl. Barnet gråter sig till sömns och sörjer pappan i flera dagar. Jag känner mig helt otillräcklig som mamma och väldigt ilsken på pappan.

Inget jag gör verkar hjälpa för att dämpa sorgen, så jag har bara försökt vara där och lyssna. Det blir verkligen jobbigt för oss båda. Undrar om det vore bättre att barnet inte träffar pappan alls? Kanske är det bättre om de bara har kontakt på Skype? Det är otydligt hur lång tid pappan kommer att vara borta. Mitt barn har rätt att träffa sin pappa och vice versa, men är det värt smärtan det innebär varje gång pappan åker i väg? Jag vet inte vad som är bäst.

Jag känner mig också bekymrad över mitt barns beteende. Jag vet att barnet befinner sig i en utvecklingsperiod där det händer mycket i livet. Mitt barn vill ofta bestämma i lekar och det blir konflikter med andra barn. Barnet kan också visa ett inåtvänt och skyggt beteende, som att inte vilja träffa andra barn, eller att gömma sig för att andra inte ska titta på barnet. Kan de här problemen vara en normal del av utvecklingen hos barn? Hur mycket beror de på familjesituationen? Hur kan jag hjälpa mitt barn?

Ensam mamma

SVAR:

Det kniper i hjärtat när man läser om den saknad och längtan som ditt barn känner. Att du blir ilsken på pappan är kanske milt uttryckt, eftersom han onekligen framstår som boven i dramat. Det kan förstås finnas giltiga skäl för en förälder att vara frånvarande i perioder och själva frånvaron behöver heller inte vara det största problemet. Det är förstås alltid smärtsamt för barn att förlora kontakten med en förälder, men enligt forskning är det få tillstånd som är så svåra att hantera för ett barn som just osäkerhet. Hur länge kommer pappa att vara borta? Kommer han att flytta hem igen? Att leva i sådan osäkerhet och pendla mellan hopp och förtvivlan är inte lätt för någon, allra minst för ett litet barn. Även om pappan inte har några som helst planer på att överge barnet på sikt, så är frågan hur barnet upplever det. Ett år är en lång tid att sväva i ovisshet för ett barn.

Jag tror därför att det bästa du kan göra för ditt barn är att försöka minska osäkerheten runt pappans frånvaro. Barnet behöver veta hur länge han ska vara borta och hur ofta han kommer på besök. Om hans otydlighet beror på omständigheter som är svåra att påverka, så får ni gemensamt försöka att hitta praktiska lösningar runt hindren. Kan pappan diskutera frågan med arbetsgivaren och kräva svar eller stöd som behövs? Kan barnet hälsa på hos pappan någon period? Om otydligheten däremot beror på att pappan inte förstår eller vill förstå allvaret i situationen, så får du försöka övertyga honom om det. Har han en klar bild av hur barnet mår? Hur stor del av besvikelsen och förtvivlan får pappan se? Vet han hur ofta och hur länge barnet sörjer honom? Hur väl känner han till problemen med kamrater? Jag gissar att du har försökt förmedla detta, men det kanske finns mer att göra? Ge många konkreta exempel på hur barnet beter sig och mår. Budskapet behöver inte vara att pappan är en skurk som omedelbart ska flytta hem, utan betona att han framför allt måste minska ovissheten. Skulle era gemensamma ansträngningar inte mynna ut i tydligare besked, så får ni åtminstone vara tydliga med det: ”Pappa vet just nu inte hur länge han kommer att vara borta och han vet inte när han kan hälsa på nästa gång.” Det känns hårt att ge ett sådant besked, men att inge falska förhoppningar är långt värre.

Du undrar om det kanske är bättre att de inte träffas alls och bara har kontakt på nätet. Jag förstår din fråga, eftersom barnet blir så förtvivlat efter besöken. Mitt svar är ändå generellt nej. Att bara ha kontakt på nätet kanske inte är lika smärtsamt på kort sikt, men frågan är vad det innebär för deras relation i längden. Sorgen efter avskedet är ju också en spegelbild av glädjen under besöket. Barnet har rätt att träffa sin förälder och det omvända gäller förstås också så länge ni har gemensam vårdnad. Jag tror alltså att formen av kontakt inte är avgörande, utan återigen vill jag betona vikten av att bli tydligare. Om barnet får en klarare bild av hur ofta pappan kommer på besök och kanske till och med får besked om när han ska flytta hem, så kommer lidandet i samband med besöken att minska.

Du skriver att du bara försöker vara där och lyssna när ditt barn är förtvivlat. Även om du kan känna maktlöshet i sådana stunder, så fyller du en ovärderlig roll. Barnet behöver få uttrycka sin sorg, sina farhågor och förhoppningar. Om ovissheten i situationen kvarstår, kan du inte göra något annat än att bekräfta hur jobbigt det är. Om barnet uttrycker orealistiska förhoppningar, så föreslår jag att du milt försöker ge en mer sann bild av läget. Du vill förstås inte beröva allt hopp, men bygg det på sådant som känns mer sannolikt: ”Nej, pappa kommer nog inte att flytta hem före jul, men han kanske kan komma och hälsa på då…”. Det skulle också kunna vara viktigt för ditt barn att uttrycka hur han/hon mår direkt till pappan. Det kanske redan sker i dag, men ibland döljer barn sina känslor för att undvika att göra föräldrar ledsna. Fråga om barnet vill prata mer med pappan om detta. Vad skulle barnet i så fall vilja säga? Det kan förstås också vara ett sätt för pappan att bli varse konsekvenserna av situationen. Barnet får dock inte uppfatta att syftet är att försöka övertala pappa att komma hem, vilket kan leda till orimligt ansvar och besvikelser. Du får bedöma om du tror att barnet kan gagnas av att uttrycka sina känslor för pappan och om han i sin tur kommer att reagera på ett bra sätt.

Du uttrycker dig respektfullt och försiktigt i brevet, så jag tror inte att det är någon risk att du svartmålar pappan inför barnet i onödan. Det är annars lätt hänt, särskilt om barnet självt kommer med anklagelser och påståenden om den andre föräldern. Försök i så fall att ge en så skonsam och generös förklaring du kan. Skilj på person och handling – pappa kanske gör något du tycker är dumt eller dåligt just nu, men han är inte elak. Barnet gynnas av att behålla en positiv och kärleksfull bild av en förälder, så länge inte bilden börjar skorra alltför falskt.

Sorgen över pappan påverkar förstås hur ditt barn mår i stort och bidrar säkert till problemen med kamrater som du skriver om. Det behöver samtidigt inte vara så. Därför tycker jag det är viktigt att du ber förskolan om hjälp, för jag gissar att problemen yttrar sig där? Uppstod problemen när pappan flyttade? Vilka andra förklaringar kan personalen se? Även om slutsatsen blir att pappans frånvaro från början orsakade problemen, så brukar det sällan bara finnas en orsak till kamratproblem. Du och personalen på förskolan kanske kan hjälpa barnet med de konkreta svårigheterna här och nu, även om det dröjer innan orosmolnen runt pappa skingras. Vad skulle barnet behöva göra för att hantera meningsskiljaktigheter i lekar bättre? Behöver kamraterna ändra på sitt sätt att bete sig? Vad handlar rädslan om när barnet vill vara i fred? Ska man låta det gå undan en stund, eller ska man hjälpa det att utmana rädslan på något sätt? Jag har för lite information för att ge mer konkreta råd, men prata med förskolepersonalen eller elevhälsan för att få vägledning.

Jag vill avsluta med att fråga om det finns andra vuxna i ditt barns liv. Finns det släktingar eller vänner som står barnet nära och som skulle kunna bli än mer delaktiga under pappans utlandsvistelse? Mamma och pappa i all ära, men det finns många andra som också kan bidra till trygghet, närhet och sammanhang. Det skulle kanske lindra den ensamhet och övergivenhet ditt barn känner nu. Jag hoppas att pappa snart kommer hem, för hur viktigt kan ett jobb egentligen vara i det långa loppet? I väntan på det kanske den större familjen kan finnas där.

Martin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *