Mitt ex vägrar ge barnet hjälp

Publicerat i DN 3 februari 2012

Jag skriver till dig för att jag har ett stort problem, och jag har vänt mig till alla möjliga för att få hjälp men vet inte längre vad jag ska göra. Det är en lång historia, som är väldigt invecklad, men jag ska försöka ta den i korta drag.

Jag och mitt barns pappa hade ett stormigt förhållande och pappan ljög om många saker. Alla lögner har gjort att jag har väldigt svårt för att lita på honom. Vi gjorde försök att få det att fungera, men efter ett tag gick vi isär för gott. Sedan dess har vi haft tvist efter tvist. Den första vårdnadstvisten ledde till en dom om fortsatt gemensam vårdnad och växelvis boende. Därefter var det ganska lugnt ett tag, men sedan ville pappan ha ensam vårdnad. Det lyckades han inte med, men det ledde till att vi återigen ligger i en vårdnadstvist där jag har stämt honom på ensam vårdnad.

Under hela den här perioden så har pappan dragit in barnet i den här röran, berättat allt om tvisten och grälet oss emellan. Pappan har även talat illa om mig till barnet hela tiden, hittat på lögner, sagt dåliga saker om mig och påstått att han aldrig kommer att få träffa barnet igen om jag får ensam vårdnad. Barnet mår väldigt dåligt av detta. Blöder ofta näsblod, sover dåligt, har ont i magen och koncentrationssvårigheter i skolan. Jag har i flera år försökt få hjälp så vårt barn ska få någon att prata med, men pappan vägrar gå med på detta då han inte tycker att barnet har några problem.

I våras skickade skolsyster en remiss till barnpsykiatrin för att de skulle kunna gå förbi pappans godkännande, men det hjälpte föga. De pratade med barnet i fem minuter och sa att det lider av föräldrarnas konflikt men att de inget kan göra åt det. Detta trots att skolsyster hade hävdat att vårt barn behöver professionell hjälp. För ett par år sedan ville barnet ta livet av sig.

Jag har vänt mig upprepade gånger till socialen, barnpsykiatrin, skolsyster, skolkurator och tingsrätt, men jag får ingen hjälp. Pappan säger att barnet inte har några problem, att jag hittar på det för att få ensam vårdnad. Detta trots att barnet visar dessa besvär även hemma hos honom. Vad kan jag göra? Mitt barn mår dåligt av hela tvisten, av att pappan ljuger och snackar skit, av att han berättar allt om tvisten för barnet och skyller allt på mig, Alla vet att vårt barn mår dåligt, även läraren har uttryckt detta, ändå får barnet ingen hjälp!!

Jag vill bara ha ett slut på allt det här och att mitt barn ska få en lugn uppväxt utan grälande föräldrar, tyvärr tror jag inte det är möjligt, men i alla fall att barnet ska kunna få någon att prata med utan rädsla för att det ska komma fram till någon av oss, mig eller pappan.

Har du några tips eller råd om vad jag kan göra så vore jag väldigt tacksam, för jag har kämpat för det här i flera år nu.

SVAR:

Vilken fruktansvärd situation du beskriver! Jag uppfattar dig som uppriktig och angelägen om ditt barns bästa när jag läser brevet. Samtidigt är det alltid svårt med vårdnadstvister där föräldrarna har helt skilda uppfattningar om saker och ting. Om pappan hade skrivit en fråga till DN så hade mitt svar säkert blivit helt annorlunda. Eftersom jag bara har din version av läget, så utgår jag från det i mitt svar. Med tanke på att det ofta finns olika versioner av sanningen, så tycker jag, precis som du skriver, att det är särskilt viktigt att barn i vårdnadstvister får möjlighet till stöd från oberoende personer. Det borde vara en självklar rättighet om barnet har ett uppenbart behov av vård eller stöd, vilket verkar vara fallet för er.

Dessvärre är ditt barn inte ensam om att nekas hjälp i den här typen av situationer. Att ena föräldern kan hindra ett barn från att få vård och stöd är ett problem som har uppmärksammats av myndigheter och barnrättsorganisationer de senaste åren. Nu föreslås tack och lov en lagändring träda i kraft från och med 1 april i år, som innebär att socialtjänsten kan besluta om olika utredningar, insatser och behandlingar för barnet även om den ena föräldern misstycker. Mitt första råd är därför att du kontaktar socialtjänsten igen och hör dig för om den kommande lagändringen. I bästa fall kan du med deras hjälp snart ordna någon form av samtalskontakt till ditt barn, utan att gå omvägen via skolan.

Redan nu finns det utrymme i lagen för socialtjänsten att agera, i de fall man känner oro för ett barns hemsituation. De ska då inleda en utredning för att avgöra om någon form av insats krävs. Samtidigt krävs det ofta uppenbara brister i omsorgen eller tydliga tecken på att barnet far illa på något sätt för att utredningen ska leda till insatser. Jag gissar att den kontakt du har haft hittills med socialtjänsten inte har lett vidare på det sättet. Därför kanske du får vänta tills förslaget på lagändring har trätt i kraft.

Jag förstår att du är besviken över att besöket hos BUP inte ledde till mer hjälp, men i princip ska de hjälpa barn som lider av psykiatriska problem, som inte uppenbarligen beror på den sociala situationen. Då är det istället socialtjänsten eller eventuellt elevhälsan som ska erbjuda hjälp. Det är förstås ofta svårt att dra gränsen mellan psykiska och sociala problem. Du skriver till exempel att ditt barn tidigare ville ta livet av sig. I sådana fall är BUP i högsta grad skyldiga att erbjuda hjälp. Med tanke på hur du beskriver din dotters symtom tycker jag att det låter angeläget med en ny bedömning hos BUP.

Om inte socialtjänsten genom lagförändringen kan hjälpa er med en ny BUP-kontakt, så föreslår jag att du tar kontakt med skolsystern igen, eftersom hon också verkar se behovet av hjälp. Be henne skriva en remiss till en annan BUP-mottagning om det är möjligt. Du skriver också att du har haft kontakt med skolkuratorn. Kunde inte hon/han erbjuda samtal med ditt barn? Eller hade hon/han en annan uppfattning än skolsystern? Det kan annars också vara värt ett nytt försök. Skolkuratorer kan föra samtal med barn över 12 år utan skyldighet att informera föräldrar om innehållet i samtalen.

Jag förstår att det är väldigt frustrerande och svårt att hantera pappans lögner och smutskastning av dig inför barnet. Jag vet inte vad du brukar säga när sådana saker kommer fram. Mitt råd är i alla fall att du så långt det går ska försöka föregå med gott exempel och inte uttrycka vad du tycker om pappan eller om tvisten inför barnet. Givetvis måste du bemöta rena lögner och förklara för barnet vad som är sant och inte, men försök att hålla det kort och sakligt. Var tydlig med att du förstår att det är jobbigt att bli inblandad i detta och att du vill sköta all kommunikation direkt med pappan. Jag tycker också att du kan försöka hjälpa barnet med att själv säga ifrån till pappan. Öva på vad han/hon kan säga när han börjar tar upp tvisten eller pratar illa om dig.

Det är helt tokigt att blanda in ett barn i den här frågan på det sätt som pappan verkar göra. Barnet ska få möjlighet att uttrycka sin egen åsikt om vårdnad och boende till familjerätten, utan att behöva diskutera frågan direkt med föräldrarna. Er konflikt har pågått länge och det framgår inte om familjerätten redan har pratat med barnet om vårdnaden. Generellt är det bra om det kan ske så tidigt som möjligt i processen. Dels kan ett barn annars känna sig kränkt över att diskussion och beslut pågår över huvudet, dels är det bra om någon oberoende kan prata om vårdnadsfrågan innan barnet har blivit alltför indraget i konflikten och pressen ökar från föräldrarna. I bästa fall kan handläggaren på familjerätten erbjuda ditt barn den typ av samtalsstöd som du efterfrågar. Mitt sista råd är därför att du ska försöka skynda på den processen, om det inte redan har skett.

Jag hoppas verkligen att ditt barn snabbt kan få den hjälp som krävs och att du orkar fortsätta att kämpa för det.

Martin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *