”Morgonstressen slutar i misär – hur kan jag bryta mönstret?”

Publicerat i DN 2 november 2015

Morgnarna blir alltid stressiga när barnen ska i väg till skola och förskola. Pappa börjar med lugna förmaningar, men de övergår alltför ofta i höjd röst och ibland i skrikande. Barnen blir upprörda och pappa känner sig misslyckad och ångerfull. Psykolog Martin Forster ger råd.

Fråga:
Jag är separerad och har två barn på fyra respektive sex år. De flesta morgnar då jag ska lämna dem på förskola respektive förskoleklass blir det förr eller senare stressigt tidsmässigt. Detta trots att det endast är barnens relativt sena samlingar som är ”deadlines” eftersom jag har ett flexibelt jobb. Två av oss tre är rejält morgontrötta så att gå upp tidigt tror jag inte på – dessutom infinner sig stressen typiskt sett när vi ”måste” gå inom 5–10 minuter men kanske har 15 minuters ”jobb” att göra (borsta tänderna, klä på oss) även om det görs i turbofart.

Ett tag dessförinnan har jag börjat mana barnen med bibehållet lugn – ”snälla hjälp till och klä på er nu annars kommer vi för sent” etcetera, men det funkar så där, särskilt med fyraåringen. Alltför ofta slutar det med att jag är superstressad, lugna förmaningar övergår till höjd röst, i värsta fall skrikande, så klart med negativ respons från barnen som blir upprörda, och morgonen slutar med misär där jag känner mig misslyckad och ångerfull.

Vi kommer oftast precis i tid eller något sent, och varje gång inser jag efteråt att det inte är värt det – det är faktiskt inte hela världen om man kommer sent, och inte värt kostnaden att jag blir osams med barnen. Samtidigt tycker jag inte det är sjyst mot barnen att de ska behöva känna sig så stressade, och åtminstone sexåringen bryr sig om att komma i tid och vill gärna göra det. Jag inser också så klart att det hela är helt och hållet mitt fel – det är jag som står för planeringen och tidshållningen, och också jag som inför stressmomentet och utbrotten av ilska.

Så frågan är: vad kan jag göra för att undvika detta mönster / ”stressfällan”?

Stressad pappa

Svar:
Tack för ditt brev och för de målande beskrivningarna av en vanlig morgon med barn. För vilka föräldrar känner inte igen sig? För ett och ett halvt år sedan skrev jag ett inlägg här om hur jag kämpade med exakt samma sak. Det råd jag gav mig själv var att förebygga stress snarare än att försöka behärska mig när stressen väl var ett faktum. Huvudpoängen var att förstå hela händelsekedjan som slutar med för lite tid på morgonen.

Min banala slutsats var att jag måste jobba mindre för att både hinna umgås med min familj och hinna lägga mig i tid.

Även om du påpekar att det inte är viktigast i världen att passa tider kommer jag att utgå ifrån att du faktiskt vill komma i tid, inte minst eftersom sexåringen också vill det. Du skriver att du inte tror på lösningen att stiga upp tidigare, eftersom stressen ändå infinner sig mot slutet av morgonrutinen.

Hur ser er händelsekedja ut? Varför har ni bara fem minuter på er att klara av de sista 15 minuternas bestyr? Ligger ni kvar i sängen för länge? Varför gör ni i så fall det? Du skriver att två av er är morgontrötta. Varför är ni det? Blir det trots allt lättare att stiga upp när ni kommer i säng lite tidigare? Varför lägger ni er i så fall oftast för sent?
Jag antyder att ni kanske ändå måste överväga att stiga upp tidigare, men att du först kanske måste skapa förutsättningar för att komma i säng i tid. Om den faktiska tiden det tar att bli klar på morgonen (inklusive protester vid tandborstning och påklädning) är längre än den tid ni brukar ha mellan uppstigning och avfärd finns det inte så många alternativ.

Så här långt har jag pekat på att sömnbrist leder till tidsbrist, som i sin tur leder till stress. Samtidigt finns det mycket forskning som visar att sömnbrist i sig bidrar till stress och dåligt humör. Det behöver man ju knappast forskning för att förstå, men det som allt fler studier visar är hur mycket sämre man kan må även om man bara tillfälligt sover för lite.

Om du sover för få timmar per natt är jag därför benägen att hålla med dig – då hjälper det inte att kliva upp tidigare på morgonen. Du kommer ändå att tappa humöret. Det hjälper heller inte planera mer, eftersom sömnbrist kraftigt försämrar förmågan att fokusera och fullfölja planer. Kort sagt: sov gott!

Men kanske har jag fel. Vissa är ju morgontrötta oavsett sömn­kvalitet. Kanhända sover ni tillräckligt och får det stressigt på slutet trots att ni egentligen har gott om tid på morgnarna. I så fall gäller det att förstå varför ni skjuter upp det som ska göras till sista minuten.

Då kanske svaret är mer planering och nya rutiner. Om morgonbestyren sker lite som det faller sig blir det mer utrymme för distraktion och lek. Har du någon uttalad plan för vad som ska ske på morgonen och i vilken ordning? Vet barnen om den planen? Ibland kan man som förälder tycka att man till förbannelse har tjatat om vad som behöver göras och att barnen därmed borde veta. Men problemet handlar sällan om att barnen inte vet eller förstår, utan om att man som förälder inte har varit tillräckligt konsekvent i att få rutinen på plats. Tjat om att barnen ska bli klara med allt innan de får leka hjälper föga, om barnen var och varannan morgon ändå sitter i pyjamasen och gräver i legolådan.

Om du vill införa nya morgonrutiner föreslår jag att du gör en plan tillsammans med barnen.

Rita gärna de olika stegen i planen och sätt upp påminnelser på lämpliga platser. När måste ni gå upp? När måste ni senast börja ta på ytterkläderna? När måste ni senast gå hemifrån? Att göra en noggrann plan tillsammans med barnen brukar vara en bra start för nya rutiner, men det avgörande är som sagt att du konsekvent lyckas få alla att följa dem. Det kräver förstås en hel del påminnelser och envishet, men det är lättare att behålla lugnet i en maktkamp som sker tidigare på morgonen jämfört med nuvarande slutruscher.

Jag vet inte om jag har gissat rätt i mitt svar. De möjliga förklaringar och lösningar jag har tagit upp kanske mer handlar om mina egna morgnar än om dina. Men jag hoppas att vi är tillräckligt lika för att det ska vara till någon hjälp. Sedan återstår att försöka behålla lugnet trots trötthet och stress. Du skriver att det kanske inte är hela världen att komma för sent och att det inte är barnens fel. Utmaningen är att försöka hejda sig själv och påminna sig om sådana saker just när adrenalinet rinner till. Inte för att ge upp ambitionen att komma i tid, men för att blidka ilskan något. Ilskan som skapar nya hinder i samma takt som man baxar barnet över det närmaste. Vägen till skolan blir ju som bekant längre med en grinig unge. Vi kan väl försöka komma ihåg det?

Martin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *