Raseriutbrott!

Publicerat i DN 11 maj 2011

FRÅGA:

Vår elvaårige son får raseriutbrott då han inte längre kan hantera den situation han befinner sig i. Utbrotten visar sig som att han skriker och eventuellt gråter, svär åt och kallar närstående personer för elaka saker. Han blir fullständigt förtvivlad och vill helst dö.

Detta händer när han skall lära sig att göra något han inte kan eller vill kunna och då ofta under tidspress. Exempelvis träna pianoläxa under tidspress och med engagerad förälder bredvid, lagsporter i skolans gymnastik, spela dataspel som är svårt, bygga pyramid av kortlek m.m. Det är som att han koncentrerar sig så hårt och vill så mycket att det till slut kommer till en punkt där allt brister och då får sitt utbrott.

Vi försöker tala till honom och säga att det inte är så viktigt, att alla är barn i början o.dyl. Efter ett tag lugnar han ner sig och ofta försöker han då igen, ofta med ett lugnare sinne. När dessa problem började var vi tvungna att hålla fast honom tills han lugnat ner sig.

Detta är ett problem inte bara för oss som är nära honom utan även för honom själv. Han har inte så god kontakt med klasskamrater och vi tror att utbrotten gör att han väljs bort som kamrat. Han har haft detta sätt under flera år och vi vet inte vad vi skall göra. Vi har varit i kontakt med BUP men, de verkar prioritera barn med större problem och hänvisar till skolan som inte vet vad de skall göra och inte ser det som ett stort problem.

Han har inte några inlärningssvårigheter och koncentrationsförmågan verkar vara normal, kanske att han har svårt då det är mycket ljud omkring honom. Skolan har små, tysta rum som han då kan gå in i och det hjälper.

Till saken hör att jag själv känner igen mig från ett antal situationer då jag utfört något som krävt stor koncentration. Jag har nu, då jag ser min son, förstått hur jag själv uppfört mig i dessa situationer. För min del tror jag de började vid femton års ålder men, att de inte alls är så frekventa som hos min son. Jag tror förstås att det är något jag gett i arv men, jag förstår inte vad.

Vad kan ni rekommendera? Att vi vänder oss till en barnpsykiater och i sådana fall till vem?

SVAR:

Tack för ditt brev. Tyvärr tror jag många känner igen sig i er situation. Jag får ofta frågor från föräldrar om var man kan gå vidare, när det inte finns möjlighet att få hjälp av BUP. Jag ska försöka ge några råd.

Om ni söker efter hjälp inom kommunen eller landstinget, så skulle jag i första hand rekommendera att ni tar kontakt med en ny BUP-mottagning. De kanske gör en annan bedömning eller har mer hjälp att erbjuda. I vissa kommuner och landsting pågår också ett arbete för att öka tillgången på vård för barn som inte får plats på BUP. Det brukar kallas för ”första linjens psykiatri”. Prata till exempel med vårdcentralen eller skolhälsovården som kan veta om det finns något alternativ där ni bor.

Om ni söker ett privat alternativ så kan det vara svårt att hitta en barnpsykiatriker, eftersom de flesta arbetar just inom BUP. Privatpraktiserande barnpsykiatriker brukar vara specialiserade på utredning, diagnostik och medicinsk behandling. Det kan till exempel handla om att utreda neuropsykiatriska problem, som ADHD. Om ni är intresserade av en sådan utredning, så kan det vara meningsfullt att söka efter barnpsykiatriker. Jag skulle i så fall fråga er kontakter på BUP, som kanske kan rekommendera er vidare.

Samtidigt undrar jag om det är en psykiatriker ni söker i första hand? Av brevet att döma får jag intryck av att er son verkar ha problem som avgränsat handlar om prestationer och vredesutbrott. I så fall kan det vara bättre att söka efter en privatpraktiserande psykolog eller terapeut. Jämfört med psykiatriker, så arbetar de mer med psykologisk behandling samt stöd till familj och skola. Dessutom finns det ganska många psykologer och terapeuter som arbetar i privat regi.

En psykiatriker är läkare i botten, som har specialiserat sig inom psykiatri. Psykologer har en femårig universitetsutbildning, där de efter godkänd praktik får legitimation från socialstyrelsen. Terapeut är en bredare titel som kan betyda många olika saker. Vem som helst kan kalla sig terapeut. Däremot får inte vem som helst kalla sig för legitimerad terapeut. De har en grundutbildning inom vård eller omsorg (t ex sjuksköterska, präst, socionom, psykolog eller läkare). Därefter har de läst en vidareutbildning i en viss terapiform. Legitimationen utfärdas av socialstyrelsen. Om ni tar kontakt med någon som kallar sig terapeut är det därför viktigt att kolla vilken utbildning de har och att de har en giltig legitimation.

Oavsett vem ni tar kontakt med, så tror att någon som arbetar med KBT eller beteendebaserad familjeterapi skulle passa sonens problem (se t exwww.kbt.nu). De behandlingsformerna har gott forskningsstöd vad gäller problem med ilska och utbrott. Innan man inleder en kontakt med en vårdgivare har de en skyldighet att tydligt beskriva sitt arbetssätt. Be om exempel på hur de arbetat med tidigare familjer som har haft liknande problem.

Om ni söker hjälp igen tror jag det kan vara bra att skriva ner hur problemen ser ut. Var så konkret och noggrann som möjligt. Då ökar chansen till en rättvis bedömning. Har problemen varierat över tid? Hur har de utvecklats den senaste tiden? Försök att notera hur ofta utbrotten förekommer och hur länge de brukar pågå. Beskriv konsekvenserna för sonen. Vad händer hemma? Vad händer i skolan? Hur länge mår han dåligt efter ett utbrott? Ta reda på mer om kamratsituationen i skolan. I vilken grad blir han bortvald? Är det enbart på grund av utbrotten? Har han några vänner i skolan (eller hemma)? Om det stämmer att han blir bortvald på grund av utbrotten, så tycker jag det är ett av de främsta argumenten för att få hjälp, t ex från BUP. Det finns mycket forskning som visar hur viktigt det är att bryta en sådan utveckling.

Jag vill avsluta med några allmänna råd som ni kan arbeta med själva. Först och främst är det viktigt att noga kartlägga problemen, så att ni kan få fler ledtrådar om orsaker och lösningar. Använd gärna dagbok där ni noterar vad som händer varje gång det sker ett utbrott. Vad ledde fram till utbrottet? Vad blev konsekvenserna? Notera även när sonen lyckas avstå från utbrott – vad utmärker de situationerna?

Om jag ska gissa, så skulle sonens utbrott kunna vara ett sätt att undvika krav och misslyckanden, om problemen nästan bara uppstår i samband med prestationer. I så fall kan hjälp till sonen både handla om att hantera krav och att lära sig att hantera ilska. För barn som är rädda att misslyckas brukar det vara bra att försöka ”omdefiniera” vad ett misslyckande innebär. Försök att hjälpa sonen att se misslyckanden som ett tillfälle att lära. Ett riktigt misslyckande är att inte försöka eller att ge upp. Det låter alltid käckt när man säger det, men i praktiken är det något vi alla behöver lära oss. Försök att förklara för sonen att man ”misslyckas” över hälften av gångerna man försöker lära sig nya saker.

Du skriver att han kan bli frustrerad ”med engagerad förälder bredvid”. När ni visar stöd och engagemang är det viktigt att ni har fokus på ansträngningen – inte på resultatet. Dra ner lite på entusiasmen när han lyckas, eftersom resultatet ju inte ska spela så stor roll. Visa istället stor entusiasm när han anstränger sig. Det är också viktigt att föregå med gott exempel. Du tror att sonen har ärvt sin frustration av dig. Fundera därför särskilt på hur du själv hanterar misslyckanden (och lyckanden). Dela gärna med dig av tillfällen när du misslyckas med något och visa att det inte är så farligt. Berätta vad du har lärt dig.

Oavsett hur det går med att förändra sonens syn på misslyckanden, så är det viktigt att han lär sig att inte ge upp genom att få utbrott. Du skriver att ni ibland lyckas lugna honom och att han försöker igen. Det låter som en bra väg att fortsätta på. Det finns behandlingsmetoder där barn (och vuxna) får träna på att behärska sig och uttrycka frustration mer konstruktivt. I korthet går de ut på att lära barnet att känna igen situationerna som brukar spåra ur – och träna på alternativ till utbrott. Då kan de bli bättre på att avstyra utbrotten på ett tidigare stadium. Dagboken jag nämnde är ett viktigt verktyg där även din son kan vara delaktig.

Jag önskar er lycka till i ert sökande efter hjälp och hoppas att ni hittar rätt!

Martin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *