Ska jag ”försvara” pappan när han sviker vår dotter?

Fråga: Jag är mamma till en tioårig dotter som sedan många år bor växelvis hos sin pappa och mig. Relationen mellan hennes far och mig har varit väldigt ojämn, från ganska bra till mycket dålig. Jag har alltid försökt hålla vår gemensamma dotter ovetande om våra konflikter och tror att jag till största delen lyckats med detta.

Det sista året har varit fyllt av konflikter mellan honom och mig, vilket jag tycker är väldigt konstigt, egentligen, eftersom relationer vanligtvis bör bli bättre och mer konstruktiva och inte tvärtom. Jag känner mig totalt ”slut” på denne man och känner att om jag aldrig mer behövde träffa honom vore det bara befriande. Allt fungerar när vi är överens men otrevligheterna haglar från honom när vi är oense. Tilläggas bör att jag alltid har känt mig okej med hur han behandlar vår dotter, han älskar henne enormt mycket.

Nu till mitt problem. Vår dotter försöker jag självklart prata mycket med och hålla nära. Hon har på sista tiden börjat säga saker om sin pappa som jag inte vet hur jag ska hantera. Han lovar jämt saker som de ska göra, köpa eller hitta på. De ska åka till olika ställen på semester, nästa helg ska de bada, gå på bio, restaurang etcetera. Hon säger till mig att hon vet att det inte kommer att bli av. Jag föreslog att hon skulle säga det till sin pappa, som bara försvarade sig och sade att det inte var sant.

Tycker det är svårt att veta hur jag ska hantera det här, att försvara honom är ju både att förneka hennes upplevelse och osant. Hon är så pass stor att verkligheten inte kan friseras längre, hon ser, förstår och tolkar ju själv numera. Samtidigt vill jag försöka dämpa fallet och yttra något till hans fördel.

Ska jag ”lägga mig i” det här och försöka prata med honom om hur hon känner? Det jag absolut vill undvika är att han känner sig sviken av henne och också låter henne veta det. Eller ska jag prata på ett mer ärligt och öppet sätt med henne?
Rådvill

Svar: Tack för ditt brev. Även om problemet du tar upp är vanligare när föräldrar har separerat, förekommer det så klart i alla slags familjer: Vad kan man göra när den andre föräldern beter sig illa? Hur gör man det utan att barnet ska komma i kläm? Ett generellt svar är att sluta bråka. Jag vill inleda med det lite enfaldiga rådet, eftersom man vet att konflikter mellan föräldrar leder till så mycket problem för barnen. Även om man i stunden tycker att barnet drabbas hårt av något som den andre föräldern gör, kan alltså konflikter som uppstår runt detta vara ännu värre. Du verkar vara medveten om detta. Jag påminner bara eftersom det är lätt att förlora perspektivet när ilskan rinner till: Vad hjälper barnet bäst i längden?

Jag vill därför spontant avråda från att ta upp det aktuella problemet direkt med pappan. Han ville inte lyssna när dottern tog upp frågan och jag misstänker att han är än mindre intresserad när budskapet kommer från dig. Negativ feedback fungerar sällan om man inte har en god relation. Dessutom finns risken som du själv tar upp, att han skulle känna sig sviken av dottern.

Samtidigt får ju dotterns upplevelser inte förnekas, som du skriver. Jag förstår verkligen hur smärtsamt det måste vara att möta hennes besvikelse och att du vill dämpa fallet genom att lyfta fram goda sidor hos pappan. Jag tror dock att du kan vara ett ännu bättre stöd om du avstår från att försöka kompensera på det sättet. Jag tycker tvärtom att du ska bekräfta just det hon uttrycker besvikelse över. ”Jag förstår att du blev ledsen när det inte blev någon bio. Det var dåligt gjort.” I stunden kan det kännas som om man förstärker smärtan när man sätter ord på den, men samtidigt får känslan ta plats.

Du kanske ser en risk med att bekräfta på detta sätt och påstå att pappan gör fel. Blir det inte som att tala illa om honom inför dottern? Kan det inte bidra till att hon hamnar i lojalitetskonflikt eller tar avstånd från honom? Du undviker dessa risker genom att skilja på sak och person – att hela tiden prata om vad han har gjort, inte hur han är. Att man ska prata om dåliga handlingar i stället för att klandra hela personen är bekant för de flesta, men svårt i praktiken. Även när man tror att man pratar om någons handlingar kan budskapet bli ett annat. Små och ord och bisatser (”typiskt honom”), tonfall och kroppsspråk gör stor skillnad. Några andra exempel på indirekt kritik är att bli besviken eller tappa intresset när barnet pratar om den andre föräldern, att använda namnet på föräldern istället för att säga ”mamma” eller ”pappa”, eller att be barnet att hålla saker hemligt för den andre föräldern. Kritik kan också ske delvis omedvetet, vilket man såg i en studie där föräldrarna förvisso upplevde att de talade illa om varand­ra, men barnen upplevde det i ännu högre grad.

För att undvika dessa fällor kan en bra tumregel vara att låta din dotter leda dig i samtalet – bekräfta bara det hon säger utan att lägga till någon egen värdering. Om det är hon som börjar ifrågasätta pappan som person, kan du också hjälpa henne att sortera. Inte genom att lyfta fram pappas goda sidor, men genom att sätta ord på handlingen. Säger hon att han är en svikare, kan du säga att det han gjorde var ett svek. Säger hon att han alltid sviker henne, kan du säga att han har gjort det många gånger den senaste tiden. På det här sättet tycker jag att du ska vara mer öppen och ärlig mot din dotter, vilket du undrar på slutet. Däremot ska du som sagt inte vara öppen med allt som du tänker om hennes pappa.

Att skilja mellan sak och person är viktigt i alla relationer, men kanske särskilt viktigt när man pratar med ett barn om en förälder. Hur usel en förälder än är, har barnet och föräldern alltid en förbindelse. Det är också just personlig kritik mot den andre föräldern som kan leda till lojalitetskonflikter. Då kan barnet känna sig tvingat att ta ställning. I värsta fall kan det bidra till att barnet tar avstånd från en av föräldrarna.
Din dotter kan förstås fortsätta att själv ta upp problemet med sin pappa. Jag känner mig samtidigt tveksam till att uppmuntra det för mycket, eftersom det gav så dålig utdelning. Förutom risken att hon bli avfärdad igen kan hon också börja känna ett eget ansvar för ett problem som egentligen handlar om pappan. En möjlighet kan vara att hon inte tar upp problemet i allmänhet, utan försöker ställa krav just när pappan lovar saker. Till exempel skulle hon kunna be honom att bli konkret – när, var och hur ska det ske? Som sagt måste du vara uppmärksam på att detta inte bara leder till för stort ansvars­tagande och ytterligare besvikelser.

Du skriver att pappan är okej med dottern och älskar henne enormt mycket. Jag tolkar därför brevet som att sveken är ett avgränsat problem. Om jag har fel och det faktiskt dominerar umgänget med pappan hamnar saken i ett annat ljus. För det finns förstås en gräns där man måste ta upp problem direkt med den andre föräldern. Även om det inte leder till någon lösning kan det vara viktigt för att ge barnet upprättelse – att visa i handling att man inte accepterar det som sker. Givetvis finns fortfarande alla risker och nackdelar med att förvärra konflikten, så det bör ske så diplomatiskt som möjligt. Om du känner behov av att göra något men inte lyckas på egen hand, rekommenderar jag att du tar kontakt med socialtjänsten som kan erbjuda samtal med både föräldrar och barn.

Jag hoppas att min första tolkning var rätt – att besvikelserna utgör undantag i dotterns och pappans relation. I så fall finns det gott hopp om att du kan stötta henne i att skilja mellan det och resten av pappa.

Martin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *