Sonen har förgripit sig på dottern – vad ska jag göra?

Publicerat i DN måndagen 28 april 2014

Fråga:

För två år sedan berättade min dotter att hennes storebror har utnyttjat henne sexuellt i över ett års tid, till hon satte stopp för det. Min forskning på Internet visar att om jag pratar med någon – psykolog, läkare, kurator, psykiater – har de anmälningsplikt och han kan hamna i fängelse.

I två års tid har jag inte kunnat prata med någon om detta. Träffar min son väldigt sällan, men jag lyckas hålla god min. Vill inte att han ska må så hemskt som jag mår och kanske tar livet av sig. Jag vill inte göra någon så illamående som han gjort mig. Orkar varken med honom eller mig själv. Varje dag dör folk i bilolyckor och cancer. Varför kan inte jag vara en av dem? Skulle inte kunna begå självmord, det finns inte i mig och jag vill inte utsätta mina barn för det.

Min dotter är duktig, trevlig och vacker och verkar förstå att hon behöver gå vidare. Finns det något jag kan göra?

Olycklig mamma

Svar: Trots att ditt brev är kort och informationen knapphändig vill jag skriva ett svar. Jag kommer på ett allmänt plan att diskutera vad man kan göra när sexuella övergrepp uppdagas och hoppas att det också kan vara till någon nytta i den fruktansvärda situation som din familj befinner sig i. Jag kommer att fokusera på frågan om möjlighet till samtal och på konsekvenser av en anmälan, eftersom du tar upp just detta i brevet.

Du uttrycker ett behov av att prata med någon, men vill inte att det ska leda till att sonenblir anmäld. Alla som jobbar inom vården har anmälningsplikt och måste föravidare information till socialtjänsten om de misstänker att ett barn far illa. Om din dotter är under 18 år och fortfarande löper risk att utsättas av sinbror stämmer alltså det du skriver. Om vårdpersonal däremot får kunskap om ett övergrepp där offret är vuxet har de rätt att bryta tystnadsplikten och anmäla till polis, men de har ingen plikt att göra det. I sådana situationer ska de främst ta hänsyn till brottsoffrets önskemål. En förutsättning för att få bryta tystnadsplikten är också att det aktuella brottet skulle ge minst ett års fängelse.

Beroende på hur gammal din dotter är finns det alltså möjlighet att du visst kan ta kontakt med någon utan att det leder till anmälan. Ännu viktigare är att din dotter kan göra det själv, om hon kanske avstått av samma skäl som du. Ett första steg kan också vara att ringa till nationella hjälplinjen, där man får vara helt anonym.

Jag har full förståelse för din oro över vad en anmälan skulle leda till. Förutom konsekvenserna för din son kanske din dotter bara skulle må sämre av att behöva gå igenom det som hänt igen. Skammen som förknippas med sexualbrott bidrar antagligen till att endast en minoritet av sådana brott inom familjer anmäls. Det är samtidigt djupt beklagligt eftersom övergrepp som sopas under mattan blir svårare att kommaöver. Du skriver att din dotter verkar förstå att hon behöver gå vidare, men kan hon göra det? Hon är duktig, trevlig och vacker, men hur mår hon? Även om hon skulle må ännu sämre i samband med en rättsprocess är frågan hur hon kommer må i längden om ämnet begravs. Jag vet för lite för att tvärsäkert säga attanmälan är nödvändig för att hon i längden ska må bra, men för många är det så. Jag tror att du är väl medveten om att alla inblandade och berörda kan behöva bearbeta upplevelser av sexuella övergrepp. Det jag vill ägna resten av svaret åt är hur viktig en anmälan kan vara för att det ska bli möjligt.

Man vet att övergrepp kan leda till en lång rad psykiska och fysiska besvär, både på kort och lång sikt. Man vet också att det som förstärker och vidmakthåller sådana besvär är att förtränga upplevelserna – att undvika att prata, tänka och känna saker som har med dem att göra. En anmälan innebär tvärtom att alla inblandade tvingas konfrontera händelserna. Det innebär också att den som utsatts måste erkänna för sig själv vad som skett, vilket är första steget för att kunna bearbetaupplevelserna. Det går inte att bearbeta något som inte har ”hänt”.

Även om människoribland kan slippa allvarliga men av ett övergrepp utan någon särskild bearbetning, så är det svårare när förövaren finns inom familjen. Då kan man inte så lätt lämna de sammanhang och personer som förknippas med övergreppet, utan påminns ständigt om det utan möjlighet till verklig bearbetning.

En annan funktion av att anmäla är att det faktiskt kan öka chansen försoning och förlåtelse, vilket man vet är kopplat till välmående och bättre relationer. Vissa saker är förstås svåra eller omöjliga att förlåta, men när man tvingas prata öppet om vad som har hänt finns åtminstone möjligheten. Det kanske går att lära sig att leva med det förflutna snarare än att kämpa för att hålla det på avstånd. Jag kan till exempel tänka mig att det är svårt för dig att hitta något sätt att förhålla dig till din son så länge hemligheten är begravd.

Det viktigaste skälet till att anmäla övergrepp är givetvis att sätta stopp för att de fortsätter på något vis. Du skriver att övergreppen upphört när din dotter berättade för dig, men är det säkert att det inte sker igen? Eller att sonen gör samma sak mot någon annan? En anmälan och påföljd kan minska dessa risker. Utan anmälan berövas dessutom din son möjligheter till att få hjälp och stöd, som kanske är nödvändig för att han också ska kunna gå vidare i livet på ett bra sätt.

Du avslutar brevet med en öppen fråga om vad du kan göra. Något som alla föräldrar bör göra oavsett frågan om anmälan av brottet är förstås att ge villkorslöst stöd till ett barn som blivit utsatt för ett övergrepp. Man måste våga fråga och visa att man är beredd att höra svaren. Våga sätta ord som ”övergrepp” eller ”våldtäkt” på det som hänt. Man måste tydligt fördöma handlingen och samtidigt klargöra att det utsatta barnet inte bär någon skuld. Man måste rakryggat stå upp för barnet och lägga band på eventuella egna skamkänslor i kontakter med vård eller myndigheter. Om man lyckas med allt detta förmedlar man till barnet att det som hänt inte är något att skämmas för. Då blir det lättare att för barnet att lägga det som hänt utanför sig självt. Bland det sämsta man kan göra är förstås att avråda från att anmäla övergreppet, i synnerhet om barnet själv vill det. Då signalerar man tydligt att händelsen inte var så farlig och kanske till och med att barnet har egen skuld till det.

Ett problem är att verkligheten inte alltid är så svartvit som jag tecknar den ovan. När man inte vet exakt vad som har hänt och familjemedlemmar börjar skydda eller skulla på varandra är det inte lika lätt. Samtidigt kan det ibland vara ganska enkelt. Du verkar exempelvis vara klar över vad som hänt och kan därmed vara tydlig i ditt stöd till dottern. Om hon är vuxen är ju frågan om anmälan främst upp till henne. Hennes inställning framgår inte i brevet, men som du förstår tror jag att alla i familjen skulle kunna vinna något på det. Kanske inte närmaste månaderna eller åren, men sen.

Martin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *