Tar vår treårige son skada av att lillasyster ofta favoriseras?

Fråga: Jag har ett problem som jag faktiskt aldrig har hört talas om eller läst om, trots att jag tänker att det måste vara mycket vanligt. Jag har en son på 3,5 år och en dotter på 2 år. Jag tycker så klart att båda är rätt fantastiska.

Min son är en rätt vanlig treåring, tänker jag. Viljestark och bestämd, nyfiken, bråkig ibland, otroligt hjälpsam, rolig och fantasifull. Han har varit lite sen med det mesta, men inom normalspannet. Och när han väl börjar utvecklas går det snabbt och han hinner i kapp sina jämnåriga utan problem. Min dotter är i stället tidig med allt. Pratar långa meningar, räknar till tio, böjer verb, kan namnen på alla barn på förskolan etcetera. Hon är dessutom otroligt charmig och framåt, medan min son är blyg och lite ängslig.

Mitt problem är att jag upplever att många favoriserar dottern. Även bland våra närmaste anhöriga. Och jag tycker inte alltid att de är så duktiga på att dölja det. I vart fall inte för vår son som har långa känselspröt och uppfattar alla nyanser. Än så länge verkar min son inte må dåligt av det. Han verkar framför allt ganska nöjd med och stolt över att hans lillasyster får beröm och är duktig. Men jag är orolig för framtiden.

Hur kan detta påverka hans självkänsla och relationen till systern? Hur kan jag som förälder kompensera och kan och bör jag påverka omgivningen?

Svar: Tack för ditt brev och för att du tar upp detta intressanta ämne. Jag har inte fått frågan förut, men tror precis som du att många känner igen sig. Jag förstår att det känns smärtsamt när din son kommer i skymundan och att du oroar dig för att han snart kommer att märka det. I synnerhet om vissa närstående uppenbart favoriserar lillasystern. Man önskar att de kunde börja behandla syskonen mer lika, men det är samtidigt ofta svårt för både föräldrar och andra närstående att hejda eller dölja sina spontana reaktioner. Om ett barn rusar fram med ett brett leende och öppna armar kommer man automatiskt att reagera känslomässigt och svara på samma sätt.

Frågan är vad du kan göra för att kompensera detta. Frågan är också om du behöver göra det. Finns det anledning att oroa sig för sonens framtida relationer och självkänsla? Det beror på flera saker. Först och främst är barnen fortfarande små och utvecklas mycket i den tidiga barndomen. Det är i regel svårt att konkurrera om uppmärksamheten med en 2-åring. Många barn som är blyga eller ängsliga behöver heller inte hindras av det – barn är olika, helt enkelt. För ungefär hälften av alla barn som är tydligt tillbakadragna i den tidiga barndomen består problemen när de blir äldre. Just nu verkar din son inte lida av detta, så frågan är hur ängslig han är och hur stor risken är att det kommer att utvecklas åt fel håll.

För det andra är det vanligt att syskon behandlas olika beroende på sin personlighet. Det behöver inte vara ett problem eftersom de kan ha olika behov. Även om din dotter exempelvis får mycket uppmärksamhet är det inte säkert att din son vill ha det. Eller att han vill ha samma slags uppmärksamhet. Något som stödjer detta är forskning som visar att barns självkänsla och relationer inte påverkas av att föräldrar behandlar dem olika. Det får betydelse först när barn uppfattar skillnaderna och tycker att de är orättvisa. Frågan är alltså om din son kommer att börja uppfatta att omgivningen reagerar olika, och om han får den uppmärksamhet och uppskattning han behöver.

Jag kommer nu att ge några råd om hur du kan förebygga en negativ utveckling. När ni är i sällskap där allt ljus faller på dottern tycker jag att någon ska försöka kompensera genom att också ge sonen uppmärksamhet. En utmaning är att lägga märke till att sonen kommer i skymundan. Du verkar redan notera det, men jag tycker att du kan ta upp det med närstående och kanske till och med påminna dem i stunden. Det är dock viktigt att sonen uppmärksammas på ett naturligt sätt. Om vuxna gör en plötslig eller uppenbar ansträngning för att rikta uppmärksamheten mot honom finns risken att han inte upplever det som äkta. Det är som sagt nödvändigt att fundera över vilket slags kontakt och uppmärksamhet just han mår bra av. Det kanske inte ska ske just när lillasyster håller hov – många barn genomskådar och blir pressade av kommentarer som ”Titta på storebror – han kan också, visa nu vad du kan!”.

En sak som ökar risken för jämförelser och avundsjuka mellan syskon är förstås om de konkurrerar inom samma områden. Det finns alltid en poäng med att uppmuntra barn att utveckla egna intressen, men det kan vara särskilt viktigt för din son. Risken att han försöker tävla med lillasyster inom områden där hon har uppenbara fördelar ökar också då omgivningen uppmärksammar hennes färdigheter och aktiviteter mer. Det är alltså återigen viktigt att omgivningen börjar notera vad han håller på med. När alla tittar på lillasyster som spelar apa kanske någon kan sätta sig bredvid storebror som ritar. Då visar ni att det han gör har lika stort värde som vad lillasyster gör.

Det är förstås också viktigt att uppmärksamma förmågor och färdigheter på ett sätt som inte förstärker tendenser till negativa jämförelser mellan syskon. Det mest grundläggande är att visa nyfikenhet och intresse, snarare än att värdera det barnet gör. Om sonen ritar är det ibland tillräckligt att bara sätta sig bredvid och titta på vad han gör. I huvudsak bör man prata om vad ett barn gör och hur det gör, inte hur bra det är. Framför allt bör man undvika etiketter som smart, konstnärlig eller musikalisk, vilket jag återkommer till senare. Det kan så klart vara svårt för dig att bromsa spontana kommentarer från omgivningen om hur fantastisk lillasyster är, men det blir sällan bättre av att försöka kompensera genom att just då säga samma sak till storebror.

Även om jag vill betona att det inte alltid behöver vara en nackdel att vara blyg och ängslig är det ändå tydligt i ditt brev att omgivningen visar mer uppskattning för din dotters beteenden. Det är inget ovanligt att syskon får olika roller, men jag vill avsluta mitt svar med att diskutera ett problem med detta.

Om man ofta sätter ord på rollerna finns risken att de befästs och att omgivningen börjar bete sig därefter. Man vet exempelvis att föräldrar som tror att deras barn är ängsliga ”av naturen” i högre grad kommer att bete sig på ett sätt som förstärker ängsligheten. Det sker inte i samma utsträckning om föräldrar uppfattar att barnets ängslighet i högre grad beror på samspelet med omgivningen. Självklart beror barns beteenden både på medfödda egenskaper och på samspelet med andra, men forskningen visar alltså att det är en fördel att framför allt utgå från det senare.

Det är alltså viktigt att undvika etiketter som ängslig eller charmig om du pratar om syskonen med andra. Ta i stället upp vad sonen behöver lära sig och framför allt vad du önskar att omgivningen ska göra – inte hur han eller hans syster är. Säg till exempel att hans syster ofta får mycket mer uppmärksamhet och att ni ser att han kan lida av det.

Även medvetna och lyhörda föräldrar kan trilla i fällan att förmedla sin egen oro till barnen. Ju mer du tänker på din son som ängslig och blyg, desto större risk att du omedvetet börjar anpassa dig därefter. Din oro är samtidigt begriplig och det är bra att du funderar på vad du kan göra åt omgivningens sätt att reagera.

Min poäng är bara att du inte ska behöva känna mer oro än vad som är befogat. Risken minskar om du undviker att tänka att barnen är på det ena eller det andra sättet. Det handlar inte om att blunda för svårigheter som finns, utan om att inte omedvetet befästa roller som gör att svårigheter uppstår eller förstärks. Samtidigt vet jag inte om du behöver jobba med detta med tanke på hur du inleder ditt brev: Din son är en vanlig 3-åring, som är bestämd, bråkig, hjälpsam, rolig och fantasifull. Det kanske bara gäller att du också lyckas få andra att se alla dessa sidor hos honom.
Martin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *