Törs vi skaffa ett syskon?

Publicerat i DN 7 mars 2011

FRÅGA:

Jag har ett problem som jag grubblar över varje dag och som jag inte stött på någon annan som har. Jag har sökt efter information på nätet (hittar inget) och pratat med BVC och andra ”experter” och alla avfärdar mig, detta är ett ickeproblem! Kanske är jag bara helknasig? Därför är jag så extremt tacksam om jag får svar på denna fråga.

Det är så här att jag lever i en lycklig liten familj, det är jag, min sambo och vår son som är 8 år. Vi har det bra ekonomiskt, gillar att resa mycket tillsammans och vår son har speciella intressen som han ägnar sig åt. Jag och sonen är väldigt nära varandra men både jag o pappan är engagerade i sonen och hans skolgång o intressen.

Vi föräldrar är båda 40 år och känner av en stark längtan efter ett barn till. Det är sista chansen…vi har goda möjligheter att ta hand om ett barn till. Jag har alltid varit bergsäker på att jag bara vill ha och orkar med ett barn, men nu känns det annorlunda…

Problemet är att jag är orolig för hur det skulle påverka vår son med ett syskon och anledningen till det är att jag själv drabbades av en depression (tror jag???) som en reaktion av att bli storasyster 10 år gammal. Innan dess var jag en vanlig tioåring men efter att jag fick syskon reagerade jag med att bli inåtvänd, isolerade mig, jag kunde inte se mig själv i spegeln utan att gråta, jag hade självmordstankar, blev passiv o satt mest på mitt rum utan att göra nåt, slutade umgås med kompisar osv. Detta pågick tills jag slutade gymnasiet och flyttade hemifrån. Jag klarade skolan men inget mer. Först efter några år på universitet började allt lätta men då var mycket redan för sent.

Kommer så väl ihåg när mina föräldrar berättade att vi skulle få ett barn till i familjen: jag blev så rädd, ledsen och besviken och reagerade med att argt säga: kunde vi inte skaffat en hund istället!? Liksom min son nu hade jag varit så nöjd med att slippa alla jobbiga småsyskon som mina kompisar hade, alla de problem som andra familjer verkade ha.

Jag har fått kämpa hårt för att uppnå något slags utåtriktning och social förmåga igen och inte förrän de senaste åren har jag lyckats skaffa mig vänner på nytt och komma nånvart i arbetslivet. Jag lider fortfarande av att känna mig ensam och jag tror på allvar att mitt liv hade gestaltat sig helt annorlunda (till det bättre) om jag fått förbli ensambarn.

Mina föräldrar var nog jättebra på alla sätt utom att de inte såg hur dåligt jag mådde. Jag har alltid älskat min lillebror och vi har en nära kontakt. Ingen i familjen vet hur jag känner.

Vår son är väldigt glad över att vara enda barn. Nästan alla hans kompisar har småsyskon och han ser att det verkar urjobbigt och besvärligt. Han ser inte några fördelar med småsyskon och har oroligt frågat nån gång om vi kanske kommer få fler barn ”för det vore hemskt”. Jag har tagit lätt på hans frågor och bara svarat ”nä vad jag vet är det inga bebisar på väg till oss” ungefär.

Vi föräldrar har inte pratat om vår ”bebislängtan” med sonen närvarande, så han vet inget om detta som vi nu funderar över. Ja, jag är helt enkelt livrädd för att ett syskon skulle förstöra min sons liv på samma sätt som det drabbade mig. Jag vet att det inte finns några garantier och jag vet att de flesta barn överlever att få syskon på ett utmärkt sätt, men jag känner igen mig så mycket i min sons sätt att resonera kring syskon… han kanske är lika känslig som jag var?

Kan ni hjälpa mig att få rätsida på hur jag tänker…? Finns det något sätt att rättfärdiga ett syskon till ett barn som verkligen inte vill ha det…?

Jag vet att man inte skaffar barn för syskons skull utan för föräldrarnas skull, men min son är min ögonsten, verkligen, och jag skulle aldrig göra nåt som kunde riskera hans framtid!

Hälsningar från en som snart är för gammal för att bli mamma…

SVAR:

Även om andra du pratat med tycker att du har ett icke-problem så är det uppenbart att din situation bekymrar dig mycket. Dessutom handlar det om ett viktigt beslut – att skaffa ett barn eller inte. Jag kan förstås inte råda dig till det ena eller det andra, eftersom man måste fatta sådana beslut själv. Däremot vill jag försöka väcka några tankar om ditt sätt att resonera kring problemet.

Om jag förstår det rätt så är du och din man säkra på att ni vill skaffa ett barn till. Det som hindrar er är att sonen inte verkar vilja det. Du skriver att du känner igen hans sätt att resonera och befarar att han är lika känslig som du var.

Här vill jag peka på en möjlig tankefälla. Även om barn förstås ofta liknar sina föräldrar, så brukar föräldrar ofta överdriva likheterna. Man måste utgå från att barnen är fria individer med egna tankar och känslor. Därför tycker jag att ni ska fråga honom hur han känner. Även om han tidigare har uttryckt att han helst vill vara ensam, så kanske han känner annorlunda nu. Särskilt om han förstår att ni faktiskt vill ha ett barn till. Det kan ju vara så att han tidigare har anpassat sina åsikter till er tidigare inställning till att skaffa flera barn.

Innan ni pratar med sonen är det bra diskutera hur ni ska reagera om han är fortsatt negativ till syskon. Ni måste bestämma er för i vilken grad er son ska få påverka ert beslut. Det är också viktigt att försöka förstå varför er son är negativ till syskon. Om han får förklara sina farhågor så kanske ni kan hjälpa honom att komma över dem.

En sak jag funderar på i ditt brev är den tolkning du gör av din egen livshistoria. Du skriver att du började må dåligt när du fick en lillebror. Är du säker på att det var ditt nya syskon som ledde fram till problemen? Jag förstår att du verkligen upplever det så, men jag vill uppmuntra dig att fundera vidare på detta. Oftast finns det många samverkande orsaker bakom den typ av problem du beskriver i ditt liv. Även om de började med att din lillebror kom, så tror jag att det finns andra faktorer som också har bidragit. Du antyder till exempel att dina föräldrar inte uppmärksammade hur dåligt du mådde. Det är därför inte alls säkert att ett syskon skulle innebära samma problem för din son, trots att han kan tycka att det är jobbigt.

Till sist vill jag väcka tanken på hur livet skulle ha varit för dig utan syskon. Du skriver att livet hade varit bättre om du fått förbli ett ensambarn. Samtidigt skriver du att du älskar din lillebror och att ni har en nära kontakt. Om jag hade träffat dig i terapirummet så skulle jag fråga vidare om det. Hade du verkligen hellre varit utan din lillebror, som kommer att finnas i ditt liv många år till? Det är viktigt att tänka noga på det – oavsett vilket svar du kommer fram till.

Martin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *