Vad kan jag göra för att hjälpa min dotter att skaffa vänner?

Publicerat i DN 7 oktober 2013

FRÅGA:

Jag är orolig för min dotter som går på gymnasiet. De senaste veckorna har hon varit hemma praktiskt taget jämt med mig och min man – hennes pappa.

Under grundskolan tillhörde min dotter ett kompisgäng med tjejer som gjorde precis allt ihop. De känner varandra oerhört väl, på gott och ont. När så min dotter skulle börja gymnasiet var hon otroligt sugen på nya kontakter. Trots det var hon väldigt trygg den här perioden och hade mycket kul tillsammans med sina vänner.

Dag ett på gymnasiet fick hon några kompisar och allt verkade frid och fröjd. Det tog dock inte lång tid innan min dotter inte längre blev inbjuden till att umgås utanför skolan. Jag tror att min dotter egentligen är väldigt ledsen över detta, men hon har ändå valt att fortsätta att vara med dem i skolan. På fritiden umgicks hon under denna period ibland med sitt gamla kompisgäng – framför allt med en av tjejerna. Det pågick tills den tjejen ”gjorde slut” med motiveringen att min dotter tar för mycket energi och hon inte vill umgås med någon som blir ledsen när hon inte kan ses. Min dotter har verkligen stått denna tjej nära och jag tror inte att hon känner samma närhet med någon annan.

Häromveckan berättade min dotter vad som hade hänt och det blev mycket tårar. Jag har valt att ligga lågt, i den bemärkelsen att jag inte har klandrat hennes bästa väninna och istället fokuserat på att vara mycket med min dotter. Även om jag självklart håller på min dotter, så är det omöjligt att veta exakt vad som har hänt och börjar de umgås igen vill jag inte att hon skall känna att jag har sagt för mycket.

Min dotter är på många sätt en otroligt bra person. Hon är oerhört lojal, generös och snäll – så vitt jag kan se är hon en väldigt bra vän. Den negativa sida jag kan se är hon är väldigt emotionell, vilket avspeglar sig på mycket. Hon ställer ganska höga krav både på sig själv och på sin omgivning. Jag kan alltså tänka mig att hon har blivit väldigt ledsen på kompisar som inte har velat ses och visat det.

Det jag egentligen är mest orolig för är sättet hon väljer vänner på. Hon är väldigt bestämd med vem hon vill vara med och jag tycker att hon ibland gör dåliga val. Som kompisar i skolan som tycker att andra i klassen är ”töntiga”, vilket jag tror har lett till att min dotter har valt bort att försöka knyta kontakt med dem. Jag tycker inte att hon låter människor få en chans. På grund av valet att vara med de ”coola” tjejerna i klassen har hon kanske missat chansen att träffa någon verkligt bra kompis. Jag har tidigare försökt att förklara för henne att det mest blir jobbigt att umgås med människor som känner sig överlägsna en själv, i stället för att det skulle spilla över på en själv, får man dåligt självförtroende …

Det kanske inte går att göra så mycket i nuläget, men jag önskar verkligen att min dotter kan se ett mönster och lära sig något av det. Jag tror också att hennes känslighet förstärks när hon känner sig osäker och jag kan förstå att omgivningen tycker att det är jobbigt när hon blir ledsen. Vad kan jag göra för att stötta min dotter och vilka råd bör jag ge henne?

En rådvill mamma

SVAR:

Jag förstår att du är bekymrad över detta. Frågan är vad en förälder kan göra när ens barn saknar vänner och gemenskap. Hur mycket inflytande har man egentligen över snart vuxna barns liv? Jag tycker att det låter som om du gör det som trots allt står i en förälders makt: Du verkar bry dig om och lyssna på din dotter. Att hon anförtror sig till dig tyder på att du är ett bra stöd.

Har hon själv pratat om möjliga förklaringar till kamratsvårigheterna? Fråga annars vad hon själv tror är orsaken till att det har gått snett. Man kan grovt sett tänka sig tre möjliga svar. För det första kan hon uppleva att det är hennes fel. Givetvis är det bra att reflektera över sitt eget beteende i relationer, men mer om det senare. För det andra kan hon lägga större delen av skulden på kamraterna. Till sist skulle hon kunna tänka att det inte direkt är någons fel – hon och kamraterna passade helt enkelt inte så bra ihop. Den sistnämnda förklaringen tror jag skulle vara mest till hjälp för henne. Med den inställningen till relationer har man bäst förutsättningar att träffa kamrater och fördjupa vänskap. Givetvis kan du inte säga åt henne vad hon ska tycka. Lyssna och låt henne reflektera, men ge din åsikt när hon öppnar för det.

Om din dotter kan se att relationer till stor del handlar om att hitta någon som passar är det lättare att uppmuntra henne att fortsätta leta. Ett allmänt gott råd till människor som söker vänskaps- eller kärleksrelationer är nämligen detta: Slå inte knut på dig själv för att passa in. Fortsätt i stället att leta efter sammanhang och personer som kan uppskatta dig för den du är. I slutet av ditt brev uttrycker du precis detta. Jag tycker att det är klokt, och jag skulle försöka lägga krut på att peppa dottern att söka upp nya eller nygamla sammanhang. Det kan till exempel handla om att ta kontakt med bekanta som ännu inte är vänner, om fritidsaktiviteter eller om att bli delaktig i aktiviteter inom skolan. Risken är att man blir hurtfrisk i sådana samtal, så det gäller att vara lyhörd och försöka fånga initiativ som hon själv är beredd att ta.

Ovanstående råd är det mest grundläggande för att skaffa vänner, men det finns flera möjliga hinder för att det ska leda någon vart. För det första kanske din dotter varken vill eller vågar ta initiativ till nya kontakter, med tanke på hennes erfarenheter. Om hon uttrycker farhågor och känner sig missmodig är det nödvändigt att försöka sänka kraven. Hjälp henne att hitta en lagom stor utmaning, ett första litet steg mot något nytt sammanhang eller en ny aktivitet. Försök inte övertyga henne om att det kommer att gå bra eller att hon kommer att lära känna någon. Hjälp henne bara med de konkreta svårigheter och hinder hon ser för att komma igång.

För det andra kan det finnas en risk att hon upprepar vissa beteenden som gör det svårt att fördjupa en vänskap. Du skriver till exempel om hennes eventuellt överdrivna reaktioner när någon inte vill ses. Det kanske blir en ond cirkel där hennes tidigare erfarenheter av att vara avvisad leder till att hon blir överdrivet angelägen om att komma nära någon vän, vilket i sin tur leder till att hon blir avvisad igen. Ett sätt att komma in på detta ämne kan vara att passa på när din dotter tar upp någon händelse som gjort henne ledsen. Fråga henne om hon hade velat göra något annorlunda i fall hon kunde backa bandet. Hjälp henne att hitta någon konkret förändring hon skulle kunna göra. Att lyckas med det blir också lättare ju fler sammanhang och kontakter hon har.

Ett tredje hinder för att skaffa vänner i nya sammanhang kan vara att hon satsar på fel häst. Hon kanske söker vänner som ger status snarare än dem som hon kan uppleva en sann gemenskap med. En möjlig fortsättning på era samtal om detta kan vara att prata om hennes värderingar kring vänskap i allmänhet. Prata om de vänner och bekanta hon har eller har haft. Vad var det hon uppskattade hos den tidigare nära vännen? Vilka andra har hon trivts med? Varför?

Den här typen av samtal leder förstås inte till att barn och unga genast formar nya och sunda värderingar. Det är notoriskt svårt och ofta kontraproduktivt att tala om för andra vad de ska tycka och tänka. Därför gör man bäst i att ligga lågt med sina egna värderingar och mest ställa ärliga frågor och vara ett bollplank. Din dotter är också i en ålder när man formas som person och det kan ta tid att komma underfund med exempelvis vilka slags människor man egentligen trivs med. Ytterst är det frågor man själv måste finna svaren på, men det blir nog lite lättare om man har en mamma som kan lyssna och förstå.

Martin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *